Snön som dagen innan hade legat över Stockholms alla gator, hade smällt ner till slask över dagen. Solen hade gått ner för ungefär någon timme sedan och det låg nu ett tjockt mörker över himlen. 

De nya bootsen jag hade lagt pengar på dagen innan blev bara blötare och blötare när jag tog mig fram över Stureplan. Jag tryckte ner mina kalla händer i fickorna på min vinterjacka och svängde runt hörnet där Starbucks låg.

Jag öppnade upp dörren in till Starbucks, och möttes utav en värme och massor av buller från folks röster. Jag tog ut händerna ur fickorna, och drog ner dragkedjan på jackan så att jag inte skulle bli allt för varm. Jag ställde mig lite på tå för att se över kön framför mig som täckte själva kassan. Och där stod han som fick mitt leende växa stort på mina kalla läppar framför kassaapparaten med ett kund-vänlig blick och leende. . Jag gick förbi den långa kön, och ställde mig lite bredvid den framme vid kassan för att få min pojkväns uppmärksamhet.

"Felix," säger jag och får hans uppmärksamhet direkt. "När slutar du?" 

"Nu," säger han och kollar bak på hans kollega som fyller på en ismaskin. "Tobbe, du måste ta över."

Tobbe får syn på mig, och ler innan han gör en snabb nick som hälsning. Han placerar den nu tomma hinken på golvet och går fram till kassan. Han byter plats med Felix vid kassan, och Felix små joggar till den lilla svängdörren som skyddar hans arbetsplats från själva fiket.

Han stiger ut, och tar mig i sina armar. Han bär upp mig från golvet, så att jag blir några centimeter längre. Jag skrattar högt innan jag kupar hans kinder med mina händer och lämnar en fjäderlätt kyss på hans väldig mjuka och varma läppar. 

"Hur gick det på arbetsintervjun?" frågar han och släpper ner mig på golvet igen. Han tar istället tag i min hand för att dra med mig in på deras lilla personalrum.

"Jag vet inte, det kändes inte så bra." svarar jag med en liten suck. Vi kommer fram till personalrummet och han öppnar upp dörren och jag följer med in.

"Det gjorde det säkert," svarar han och jag rycker på axlarna. "Du är fantastisk, Gabi. De skulle inte gå miste med någon som du."

"Jag skulle aldrig hoppat av på lärarutbildningen på högskolan," säger jag och lutar mig mot väggen bakom mig. Jag ser på Felix som tar av sig sitt förkläde och tar sedan sin vinterjacka som hänger på en av krokarna. "Jag kunde varit klar nu."

"Du kan inte hjälpa att du inte kunde gå kvar," suckar Felix. "Du mådde inte bra, Gabi. Du hade varit med om mycket samma år, och du behövde professionell hjälp-"

"Jag vet, Felix." 

"Det är ju inte försent, du är bara 24 år." säger han och får på sig vinterjackan. "Du har tid fortfarande."

Jag rycker ännu en gång på mina axlar som svar då jag inte har något direkt annat svar. Jag vet ju att jag fortfarande har all tid i världen att bli lärare, men att jobba på kontor hörs också bra. Och det är nog det jag vill just nu, jobba som assistent och sedan kanske bygga upp min karriär. Om det ens kommer att gå.

"Kom nu älskling. Vill du äta ute eller ska vi laga något lätt hemma?" frågar han och jag greppar hans hand för att fläta ihop våra fingrar. "Enzo tar nog gärna emot oss."

"Åh Enzo. Vi har ju inte ätit där nu på över en månad," svarar jag och han ler svagt mot mig innan vi tillsammans tar oss ut från hans personalrum. "Så vi går dit."

---

"Jag tröttnar aldrig på denna potatisgratängen," säger jag med munnen full av potatisgratäng. "Så himla god."

"Det var inte så många här idag," säger Felix och ser sig runt på den nästan tomma restaurangen. Endast vi, en mamma med ett litet barn och två unga tjejer sitter vid borden.

"Det är konstigt, klockan är inte så mycket," säger jag och sväljer ner potatisgratängen. "Vad är den? sex?" 

"Snart halv sju," svarar Felix och rör med gaffeln i sina grönsaker, innan han trycker ner den i en gurka. "Vart är Enzo förresten?"

"il mio cuore Gabriella!" utbrister plötsligt en välkänd röst och vi vänder oss om mot kökets utgång där Enzo nu kommer gåendes. 

"När man talar om trollen." säger Felix med ett litet skratt, och jag reser mig upp för att lägga armarna om Enzo i en kram.

"Enzo!" utbrister jag lika exalterat tillbaka och vår kram är hård och bekväm. Enzo, den bästa människan i hela världen som alltid gör en så glad och ser till så att man glömmer bort alla sina problem för stunden.

"Felix!" utbrister han när han får syn på att Felix sitter bakom mig. Vi släpper vår kram och han går bort för att krama om Felix.

"Hur är det Enzo?" frågar Felix, och Enzos leende försvinner en aning och ersätts av ett par rynkade ögonbryn. 

"non va bene. Restaurangen kommer antagligen stängas ner," säger han med sin härliga italienska brytning. "Kunderna kommer inte."

"Va?" frågar jag och han nickar med dyster blick. "Det kan inte hända."

"Kunderna har slutat komma hit. Så ekonomin går inte ihop," förklarar Enzo. "Jag gör mig redo för att bli av med restaurangen."

"Finns det något jag kan göra?" frågar jag och han skakar på huvudet. 

"La mi principessa," börjar han. "Du har ett hjärta av guld, men det finns inget som kan rädda restaurangen ifall inte kunder kommer hit."

Jag drar handen genom mitt hår, innan jag kramar tröstande om Enzo. När jag kramar om Enzo fastar min blick på en svart porsche som står precis utanför restaurangen. Lamporna är på vilket får mig att kisa litegrann för att kunna se bilen. När jag har stirrat på bilen en stund, så gasar den på och försvinner bort.

Jag rynkar på ögonbrynen åt det, och kan inte hindra den äckliga magkänslan över att jag sett bilen innan och att det är något som är väldigt fel.