~Dominic~

Utanför portarna står Roch och fem trollkarlar från Magistratet. De ser både vilsna och sammanbitna ut där de huttrar av kylan, ihoptryckta framför den skallige vampyrens vakande ögon. "Dominic du Salliant?"

Jag synar dom alla med smala ögon "beror på vem som frågar" muttrade jag och la armarna i kors över bröstet.

Den äldre av männen harklade sig och tog ett steg fram, "mitt namn är Anton Bertrand, jag är en gammal vän till Magnus Knudsen."

Jag höjde ett ögonbryn och kände inte att hans ord var särskilt motiverande för att släppa in dem, "och..?"

"Och, han sa att vi kunde söka skydd hos er." Kommentaren fick verkligheten att svaja runtomkring mig, va fan var det frågan om?

"Skydd ifrån vad exakt?" frågade en bister röst bakom mig och jag välkomnade genast Clocksworth som ställde sig bredvid med en hand på min axel och fyllde upp resten av dörren.

"Du vet den där rök grejen som du gjorde mot Calvos vid det där jävla torget," muttrade Roch bakom männen.

"Rök grejen?" frågade jag och sneglade åt sidan på Clock men han hade allt fokus på Roch som fortsatte.

"Det finns inte många människor kvar, om man säger så."

Clock bet sig i läppen och skakade på huvudet "kom in." Jag tog ett steg bakåt och gjorde plats åt människorna som tvekande tog ett kliv in genom dörren. "Han måste ha suttit instängd och druckit blod i veckor för att bli så stark." Muttrade Clock tyst så att bara jag hörde innan han stannade till och stoppade Anton, "varför är inte Magnus med er?"

"Han är kvar på Prinsens sida, men han ogillar det som pågår. Han hjälpte oss att fly." Förklarade han kort.

Jag såg oförstående från den ene till den andre, "Helvete, kan någon ta och berätta vad fan som händer?!"

Clock nickade mot salongen "jag tror att vi alla kan behöva dricka något starkt" muttrade han och ledde vägen.

Där inne sprakade en välkomnande brasa och rummet var varmt och inbjudande. Ändå tvekade människorna i dörröppningen och kastade oroliga blickar på varandra. "Vi äter inte människor" retades Belmont som klev in genom en annan dörröppning, och jag kunde inte låta bli att himla med ögonen med tanke på hans förflutna.

"Så Magnus är på vår sida?" frågade jag och serverade varm konjak till våra frusna gäster.

"Han sa att du var anledningen till varför han fick sluta som väktare, så det förvånade mig att ni står på olika sidor i det här. Men jag misstänker att lejonet har sin egen agenda."

"Förmodligen" muttrade jag "han brukar ha det." Än en gång kände jag Clocksworths trygga hand på min kropp och ett lugn spred sig i mina spända muskler. "Rök?" frågade jag sammanbitet och Clock lutade sig närmre mitt öra och förklarade snabbt hur Anthonys magi fungerade. Jag nickade kort och insåg att det måste ha varit samma magi som Clock använt i Mentalsjukhuset.

"Är ni fler som överlevt?" frågade klockmästaren rakt på sak innan han lämnade min sida och slog sig ner på sin vanliga plats med en cigarr i mungipan.

"Vi vet inte än" mumlade en av de yngre trollkarlarna som försiktigt slog sig ner bredvid den äldre, tydliga ledaren med händerna knäppta i knät.

Mina ögon gled över människorna, dom var blöta ifrån regnet men vattnet hade inte lyckats tvätta bort smutsen och blodstänket som täckte deras mörka rockar och trötta ansikten. Anton såg ut att vara i femtioårsåldern, och de andra fyra var alla i samma ålder, väldigt unga, och det slog mig att de förmodligen var studenter från Gymnasiet. Kanske Anton var deras lärare och hade hjälpt dem att fly när Anthony attackerade. Tanken fick blodet att isa sig i mina ådror, om han attackerade oskyldiga så förstod jag varför Magnus valt att gå emot honom och skydda de försvarslösa. Men varför var han kvar?

"Om ni får kontakt med dem så är de trygga här, vår magi stoppar ovälkomna, så han kan inte ta sig in i slottet." Allas blickar vändes förvånat mot mig, dom hade tydligen förväntat sig något annat. "Jag är en vampyr, visst, men jag står inte bakom mord på oskyldiga ungdomar," fräste jag som förklaring.

Belmont klev fram och satte sig tillrätta på armstödet bredvid Clocksworth. Jag mötte deras nickande ansikten och Clock pressade ut tjock rök mellan läpparna innan han instämde. "Många kallar oss mördare, men vi dödar inte oskyldiga hur som helst."

"Jag är inte oskyldig" erkände Anton och smuttade på drycken.

"Men du är ändå här" konstaterade Clock och böjde sig framåt "betyder det att du är beredd på att samarbeta med oss?"

Den äldre trollkarlen nickade, "att försöka förinta en hel ras var mer än vad jag hade planerat när vi diskuterade en lämplig åtgärd efter invasionen."

"Vi är fruktade" konstaterade jag "men när har vi någonsin gjort något mot er, eller de andra raserna?" Frågade jag uppriktigt "visst, alla gäng har bråkstakar men när jag var med i Les Mites, eller i Sejour de Nuit för den delen, så beblandade vi oss bara med andra vampyrer. Vi respekterade gränserna."

Anton nickade "jag vet, men när monstren fyllde gatorna kom mardrömmarna för nära, folk var i chock. Många dog, väldigt många dog den natten."

Clocksworth reste sig ur stolen och gick fram för att ställa sig bredvid mig och blicka in i trollkarlens ögon, "Och jag stoppade den mardrömmen, och ändå ville ni straffa oss."

"Och ni straffade Magnus som gjort allt för att skydda er och resterna av Paris" fräste jag irriterat.

Den vithårige mannen nickade igen och ögonen fylldes av sorg, "vi kommer alla att plågas av de hemska misstag som vi gjort. Men därför är jag här, så att vi tillsammans kan skapa en ljusare framtid för alla våra raser, i ett enat Paris."

***

Människor, jag hade inte varit i närheten av en på flera år och jag hade helt glömt bort effekten av deras närvaro. Jag hörde deras puls slå snabbare när jag klev in i rummet. Jag kände doften av rädsla utsöndras från deras kroppar när dom såg på mig och jag längtade efter att få känna smaken av deras blod i min mun. Men aldrig under mina år som vampyr hade jag gått så långt som att dricka direkt ifrån en människa. Jag hade hört att smaken skulle vara så mycket godare, att skräcken ifrån offret gav en viss krydda.

Jag log slugt för mig själv när jag lät ögonen glida över den väldigt söta kortklippta blondinen som satt mittemot och skruvade olustigt på sig. Samtidigt som han var skräckslagen så kunde han inte ta ögonen ifrån mig. En vampyrs hemliga vapen.

Vi är rovdjur, skapade att förföra människor, förblinda dom med våran charm och vårt vackra utseende. Människor fascinerades av oss och vi visste hur vi skulle spela spelet, det var en färdighet vi föddes med. Allt för att få smaka på den rubinröda vätskan som pumpades runt i deras sårbara kroppar.

Att vara make till en prins hade sina fördelar, efter att jag druckit av Anthonys blod vid vårt bröllop så hade mina sinnen blivit starkare, min kropp uthålligare och Belmont ansåg att jag även blivit mer känslokall. Men jag kunde inte bestämma mig för om det var något positivt eller inte.

"Har vi hört något mer om situationen i Paris?" Conor's fingrar klämde åt hårt runt min axel och tonen i hans röst var hård. Han såg mina blickar och vad jag tänkte, och på samma sätt genomskådade jag honom. Hans hand var en varning.

"Gatorna är tomma, ingen vågar sig ut. Det är bara Anthonys lokaler som är upplyst i större delen av staden," upplyste jag honom efter Roch's senaste rapport.

"Så vad blir nästa steg?" frågade den alldeles för unga människan framför mig som tydligen hette Charlie. Ett passande namn till den fräkniga sockersöta killen, en av universitets studenterna som nu hade fått tillfälligt boende hos oss i slottet.

De hade fått dela sovrum på övervåningen i närheten av våra, för slottet var inte bara vårt hem längre. Här bodde alla vampyrer som Magistratet en gång kastat ut ur staden efter hot om fängelse och död om de en gång återvänder. Och jag frågade mig själv om slottet var så mycket säkrare än Anthonys Paris för våra speciella gäster.

"Jag ska ha ett samtal med vår kära Prins" muttrade jag och tände en cigarett.

"Han är ett Monster Nico" fräste Belmont från andra sidan rummet "man diskuterar inte med monster!"

"Och varför är han ett värre monster än du och jag Bel?" jag kastade ett irriterat öga bort på honom "vilken är skillnaden egentligen?"

Han stirrade med vidöppna ögon på mig och tog ett ryckigt steg framåt "du får inte gå" utbrast han med panik i rösten "Anthony drar sig inte ifrån nåt Nic! Han kommer döda dig!"

"Du har fel" röt jag och ignorerade känslan av hopplöshet, jag ville inte såra Belmont, men jag kunde inte ge upp om Anthony så lätt "och Magnus är där ute, han kommer inte-.." fortsatte jag men blev genast avbruten.

"Du lever i en jävla fantasi värld!" skrek han åt mig och slog ut med armarna "om han brydde sig om dig så skulle vi inte sitta här just nu, då hade ni aldrig kommit tillbaka till Frankrike!"

Mina ögon smalnade när jag studerade honom en stund, i fem långa sekunder, innan jag vände på klacken och gick. Jag klarade inte av att bråka, inte nu, och inte inför sockersöta Charlie som satt stel med vidöppen mun och önskade förmodligen att han kunde gå upp i rök som min make.

Men innan jag hunnit ut ur rummet tog Conor tag i min arm och stoppade mig. "Han bryr sig för mycket" viskade han innan han släppte min arm "han försöker bara skydda dig på det enda sättet han kan."

Jag bet mig i läppen och såg ner i golvet "jag vet," suckade jag "men orden gör fortfarande lika jävla ont ändå."

"För att du bryr dig, för att du älskar honom."

Jag nickade och kämpade mot tårarna "Jag var lycklig på riktigt vovven. Anthony gjorde mig lycklig."

Fingertoppar nuddade min kind och en tröstande arm la sig runt mina axlar, "du borde kanske säga det till honom, det kanske är precis vad han behöver höra. Hur jävla svårt det än är, så kanske det är värt ett försök?"

Mina armar kramade om honom hårt, "ta hand om honom Conor, lova mig det."

"Jag lovar inget än," flinade han, "se till att komma levande ur det här gullet," la han till när jag rörde mig mot dörren.

Men innan jag hinner särskilt långt blir jag stoppad än en gång. "Säg till när du går, jag följer med dig," sa Clocksworth lugnt och en våg av lättnad sköljde över mig. Jag såg upp i de bruna ögonen och gav honom en kort nick till svar, mer klarade jag inte av just då. Hjärtat värkte för mycket och jag behövde luft.

"Jag är glad att den riktige du är tillbaka" sa jag med ett leende, "jag gillar den här Clockis bättre Anthony versionen."

Clocksworh himlade med ögonen men jag såg på honom att han höll med "det är skönt att vara mig själv igen" sa han med ett leende.

"Bra," skrattade jag "då har jag i alla fall gjort nåt bra för världen."