~Dominic~

Sommarsolen var så mycket skönare i Frankrike än den fuktiga heta värmen i New Orleans.
En av de få njutbara sakerna från mitt hemland. Mina fötter vandrade långsamt mot platsen som stod nedkladdad på lappen jag hade i fickan och för varje steg försökte jag lugna mitt hjärta.

Det hade gått flera veckor sen jag lämnade Anthony, veckor av växande frustration och känslor som jag hade svårt att tyda. Det som var värst var nog saknaden. Fan, hur kunde jag sakna någon så mycket efter alla lögner och hårda ord? Jag visste svaret, för att han hade varit annorlunda då, och det var den Anthony jag saknade.

En annan av känslorna var osäkerhet, för va fan skulle jag ta mig till nu? I flera år hade jag planerat mitt liv med min prins. Ett liv i lyx utan död och blod, men nu stod jag här igen med uppkavlade ärmar, en pistol i byxlinningen och blottade tänder.

En annan känsla var tvivel, tvivel på om Belmont och Conor verkligen ville ha tillbaka mig. Tvivel på om jag ville följa med. Vore det inte lättare om jag bara drog? Masson skulle ta emot mig med öppna armar, det visste jag. Men hjälpte det verkligen att fly igen? Tankarna skulle ändå finnas kvar.

Fötterna stannade vid kanten där asfalten tog slut och gräset tog vid. Jag kände hur magin pulserade vid den osynliga gränsen och jag tvekade innan jag tog ett kliv igenom. Men jag visste vems magi det var, och jag visste i mitt hjärta att jag fortfarande kunde lita på honom.
Annars hade jag aldrig följd direktiven på lappen.

Jag behövde inte gå så långt innan jag såg den breda ryggen torna upp sig framför mig och de blonda tjocka lockarna som vällde ner över axlarna och den rödrutiga flanellskjortan. Automatiskt började hjärtat slå hårdare inuti bröstkorgen, där stod han, livs levande och andades. Väntande, bredbent, med händerna nedstoppade i jeansfickorna och blickade ut över den lilla sjön jag tagit mig till.

Jag kunde inte låta bli att le när jag såg honom, för han var den mest godhjärtade person jag någonsin träffat och jag hade verkligen saknat honom, ända sedan den dagen han valt att gå.

"Jag hörde rykten om att du också var tillbaka" var det första jag sa när jag bara var några steg ifrån honom och kände direkt den välbekanta doften av hans stuga, honung och tallbarr. Men den här gången var den blandad med något annat. Jag vädrade i luften en andra gång och visste direkt, det var en människa, rättare sagt en kvinnas doft.

"Men ändå har du inte letat upp mig" svarade han och vände sig om med ett retsamt leende på läpparna.

Jag ryckte på axlarna och stoppade händerna i fickorna jag med, för man kramade väl inte sin fiende? "Du jobbar för Anthony" konstaterade jag och mötte hans lugna blick.

"När han bad mig om hjälp var ni fortfarande gifta."

Jag skrattade till och skakade på huvudet "Teoretiskt sätt är vi väl fortfarande det, men kom inte och påstå att du hjälper honom för min skull."

"Det gör jag inte Dom" suckad han och tog ett steg framåt "jag hjälper honom för han gav mig en chans att ställa allt tillrätta igen."

Jag la huvudet på sne och såg tvivlande upp på honom "det är inte ditt fel Magnus" suckade jag och himlade med ögonen "du kan inte ta på dig allt jävla ansvar för det som hände."

"Kanske inte, men jag kan inte sitta och titta på när allt går åt helvete igen."

Jag skakade på huvudet "Anthony är inte bättre än Magistratet."

"Är du säker på det?" Frågade han och drog fingrarna genom håret för att få bort några slingor ur ansiktet.

"Clocksworth är bättre" svarade jag kort.

Han nickade lite och tog ett steg närmre, "jag förstår varför du valde dom framför honom Dominic, du behöver inte förklara dig. Anthonys avsikter är egoistiska, tro inte att jag är så naiv att jag inte fattar att han gör det här enbart för sin egen vinning."

"Men?"

"Men människorna kommer inte acceptera Theodor som ledare, han är känd som tortyrmästare och inte någon man förhandlar med."

Jag fuktade läpparna med tungan, "bakom varje tortyr fanns en order ifrån Anthony."

Magnus nickade "Han var ett odjur, jag vet. Men jag har också sett en annan sida av honom, han var förändrad den där dagen när han letade upp mig"

Han tystnade och lyfte handen men tvekade en stund innan den stora valkiga tummen strök min kind "jag är ledsen att han inte kämpade hårdare för att få behålla dig."

"Det verkar vara min lott i livet" muttrade jag och blängde på honom och jag såg hur han brottandes med skuldkänslor och sorg på grund av mina ord.

"Jag var döende Dominic."

Jag bet mig i läppen och slog ner blicken, fan jag tänkte inte stå här och gråta inför honom.
Inte nu. Efter alla jävla år som jag längtat och efter allt jag gjort för den där idioten till lejon så var han på Anthonys sida! Plötsligt vällde en känsla av hopplöshet över mig. Vad fan hade jag gjort för att förtjäna allt det här? Om och om igen så blev jag sviken av alla jag någonsin älskat.

"Är du säker på att det var anledningen? För du verkade inte må så jävla dåligt när Anthony hittade dig." fräste jag och såg upp på honom med tårar i ögonen.

"Jag var döende..." han drog in ett djupt andetag innan han fortsatte "och nu lever jag tack vare er."

"Tack vare mig!" Röt jag och var nära att boxa näven i bröstet på honom, men istället knöt jag händerna så hårt att naglarna borrade sig in i handflatorna. "Anthony hade fortfarande levt vidare i Clocksworth om det inte var för mig!"

Magnus suckade tungt där han stod kvar på samma ställe och mötte min ilska med sitt vanliga lugn "vems kropp gav du honom?"

"Valec's" svarade jag bara och torkade bort tårarna som hade börjat rinna ner för mina kinder.

Vi stod tysta ett tag och såg på varandra, men inga varma känslor fanns kvar för honom nu. Han hade svikit mig än en gång, han skulle inte följa med mig till slottet. Han skulle stanna hos Anthony av precis samma jävla anledning som min make. Hans kärlek till staden och livet som väktare var starkare än kärleken till mig.

"Jag vill inte slåss mot dig Dominic," sa han tillslut och orden fick mig att skratta torrt.

"Det skulle du ha tänkt på innan du valde att ställa dig på min exmake's sida," muttrade jag och vände på klacken för att gå hem. Hem till Belmont, Conor och Clocksworth, dom enda i världen jag kände att jag kunde lita på just nu.

***

"Jag minns en gång när jag var typ nyfödd, jag var så jävla arg på Theo för att han hade gett mig av sitt blod," Jag höjde blicken och såg upp på Belmont där han satt i Conors knä framför brasan. "Men han räddade väl ditt liv?"

Bel nickade innan han fortsatte, "men jag brydde mig inte om det just då. Jag var bara så arg och frustrerad över att ha tappat kontrollen över mitt eget liv."

"Så du säger att jag inte borde vara arg på Magnus för att han valde Anthony, eller på Anthony för att han valde girighet istället för mig? Du får det att låta så enkelt Beau," retades jag.

"Du hatade mig" muttrade Clocksworth bredvid mig och jag såg smärtan i hans ansikte.

"Jag hatade inte dig. Jag hatade mig själv, ända tills Anthony gav mig ett råd."

Jag höjde ett ögonbryn när jag hörde min exmake's namn "ett bra råd?" undrade jag skeptiskt.

"Det bästa jag fått faktiskt," svarade han med ett leende innan han reste sig ur Conors famn och gick mot mig för att sätta sig på huk framför mig. "Tänk på att du ska stå ut med dig själv i hundratals år Dominic, om du står i ett vägskäl så välj vägen som gör dig lyckligast."

Jag drog ihop ögonbrynen så att det skapades en djup rynka i pannan "och dom orden fick dig att gå tillbaka till Clock?"

"Dom fick mig att inse att jag var tvungen att ta tag i mina känslor, att sluta vara arg hela jävla tiden."

"Det gick ju sådär Bel" svarade jag med ett flin och lutade mig tillbaka i soffan "jag minns längre fram i tiden när du kom hem till lägenheten om nätterna och stank männ-.." mer än så hann jag inte säga innan hans knytnäve landade i min mage.

"Du missar poängen Nico!" fräste han, men jag kunde inte låta bli att fortsätta retas.

"Poängen är väl att blod inte hjälpte mot ett brustet hjärta, men varulvar verkade ju funka rätt bra? Jag kanske ska testa det."

"Han är ingen varulv..." muttrade den långhåriga vampyren surt framför mig med armarna i kors över bröstet och plutande underläpp, men nu skrockade till och med Clock bredvid mig.

"Jag sitter precis här..." muttrade Conor och tog tag I Belmonts kropp för att dra ner honom i knät igen.

Jag blinkade åt Conor innan jag fortsatte mer allvarligt, "Jag fattar Bel, jag måste lära mig att älska mig själv och allt det där. Men hur fan gör man det när man känner sig som ett känslokallt monster?"

Förvånat kände jag hur Clocksworth's hand la sig på min axel, "döda mindre och älska mer, sen löser sig allt annat naturligt."

"Visst, det låter som en bra plan" skrattade jag och slappnade av.

"Lita på mig, jag har en del erfarenhet i ämnet" skrattade han bittert men lät allvarlig igen när han fortsatte, "Magnus och Anthony är idioter Nico" suckade han bakom mig och kramade min axel hårdare "du borde inte låta deras misstag förstöra ditt liv."

"Ditt råd är fan bättre än Anthony's, Clockis" flinade jag och böjde huvudet bakåt för att möta hans ögon. För en gångs skull såg dom roade ut och glittrade lite i eldskenet.

"Kom på ett bättre smeknamn prinspojken" suckade han men det roade leendet fanns kvar på läpparna.

Jag stönade till och himlade med ögonen "jag är ingen prins"

"Så länge du är gift med Anthony så delar du hans krafter Nic."

Jag flyttade mig så att jag kunde möta hans allvarliga ögon, "och vilka krafter är det?"

"Hur känner du dig?"

Jag slog ner blicken och funderade "när jag är ifrån honom så är det som om jag saknar en del av mig, en kraftkälla."

Clock nickade och lutade sig framåt "precis som när man är i närheten av sin skapare, vilket betyder att om vi måste slåss mot honom.."

"Så borde jag hålla mig undan?" fyllde jag i med en frågande rynka i pannan.

Clocksworth la sin handflata under min haka och höjde mitt huvud för att se in i mina ögon "det finns mer där inne, jag kan hjälpa dig hitta dom om du vill."

"Mer?" frågade Belmont försiktigt.

"Minnen, kunskaper, sånt som går i arv när en gammal vampyr dör."

"Något som vi kan använda mot honom?"

"Är det verkligen vad du vill Dominic?" Clock's ögon var fulla av medlidande men det fanns också en djupare förståelse där inne. Han hade också blivit sviken. Anthony var hans skapare, hans familj och vi båda hade blivit förda bakom ljuset av hans maktbegär.

"Jag vet inte" suckade jag och lutade mig tillbaka i soffan igen, "jag känner mig helt vilsen om jag ska vara ärlig."

Med ett litet finurligt leende hoppade Belmont nöjt upp i soffan och kröp ner bredvid mig. "Clockis har rätt, låt dom ha sitt krig."

Clocksworth stönade högt och måttade en spark mot Belmont som undvek honom lätt och böjde sig av skratt. "Vi kommer säkert bli inblandade förr eller senare," muttrade han innan han fick tag på Belmont och kittlade honom under foten som straff för det ovälkomna smeknamnet.

Jag sneglade på Clocksworth och Bel, dom hade slutat tjivas och småpratade glatt. Av någon anledning fick deras glädje mig att känna mig tom och ensam. Blicken drogs till Conor som satt lugnt och synade mig. En liten nick vad allt jag behövde och fötterna traskade snabbt bort till hans famn. Jag märkte hur Clocksworth's ögon följde mig, sen sneglade han på Belmont men som vanligt var killen nöjd så länge både jag och Conor var glada.

Jag slöt ögonen och drog in ett djupt andetag och satte mig till rätta i hans armar, jag behövde rycka upp mig och sluta älta det som hänt. Jag behövde se framåt. Men några dagar senare visade det sig att Clocksworth hade haft rätt, någon knackade på slottsportarna och plötsligt var vi inblandade igen.