~Anthony~

Lägenheten kändes så fruktansvärt tom och tyst. Han hade rätt, min Dominic, vi borde aldrig ha åkt tillbaka, tänkte jag trött och fingrade på guldringen som prydde mitt ringfinger. Med en suck gled handen ner i byxfickan och tog upp den andra, den var någon millimeter mindre med mitt namn ingraverat inuti.

Han hade haft rätt om fler saker, min smarte lille älskling, med dom vackra ögonen som alltid såg så ledsna ut. Hur många gånger hade jag inte vänt ut och in på mig själv för att få dom att le?

Jag stirrade på ringen, hur lycklig hade han inte varit när jag gått ner på knä den där dagen.
Mungiporna drogs upp en aning i mitt annars bistra ansikte när jag tänkte tillbaka på den dagen.
Hade jag också varit lycklig? Eller var det något jag inbillat mig för att ta mig igenom åren av lögner?

Blicken flyttades från ringen som jag trädde på mitt lillfinger, en dag kanske han ville ha den tillbaka. Och då skulle han få den, utan tvekan, och handen vandrade mot den fjärde blodpåsen som jag genast tömde i ett glas. Efter några dagars vila, och mycket blod, så skulle jag vara redo att starta mitt korståg. Blodet dämpade skuldkänslorna bättre än alkohol, dom hade grott i mig från start, för planen hade alltid varit att ta tillbaka Paris.

Mitt Paris!

Från den dagen jag såg honom från andra sidan spegeln, när han stod där och ställde krav. När jag accepterat hans erbjudande och till och med när jag gav Magnus av mitt blod. Under varje ögonblick vi haft tillsammans hade mitt mål varit detta.

Enfaldigt hade jag hoppats att Dominic skulle stanna vid min sida, regera tillsammans med mig.Det hade varit vackert, suckade jag för mig själv. Vi var vackra tillsammans.

Solens tidiga strålar letade sig in genom de skira gardinerna, lägenheten påminde mig om honom. Jag förväntade mig att se honom kliva ut ur köket med frukost i händerna. Men han kom aldrig. Han var inte där. Jag hade varit rasande, men inte förvånad när han klev in med Belmonts doft osande om hela sig.

Vi hade alla trånat efter den pojken, vad det var hos den bortkomne varelsen som drog oss till honom var svårt att säga. Men han var eftertraktad och jag visste att Dominic aldrig slutat älska honom. Det som förvånade mig var Theodor, han hade chansen att ta honom igen men höll tillbaka och lät Dominic kasta sig över honom. Men ändå stod han där, vid hans sida. Förmodligen behövde de alla allierade dom kunde få för att ha en chans mot mig.

Jag drog in ett djupt andetag. Jag hade förutsett Dominics ilska, jag var på ett sätt förberedd på den här utgången. Men i stunden då hans vigselring träffat mitt bröst, då försvann den lilla bit av mänsklighet och medkänsla som jag hade hittat under min tid med honom. Odjuret i mig var tillbaka, och jag välkomnade honom.

Jag hällde i mig de dyrbara blodsdropparna från glaset och rättade till skjortan.
Det är dags Anthony, sa jag till mig själv. Det är dags att ta tillbaka det som är mitt.

***

Mina ögon höjde sig ifrån datorskärmen när det knackade på dörren, men innan jag hann svara hade två kvinnor i korpsvart hår klivit innanför dörren på kontoret. Med en suck insåg jag att jag förmodligen behövde en ny assistent.

"Min Prins" sa den tydligt äldre av dem och sänkte huvudet i en bugning "mitt namn är Andrea de Rosse."

Jag studerade kvinnorna, de var uppenbarligen släkt och de bar symboler runt halsarna som tydligt visade att de var framstående häxor. Jag räckte ut en hand för att be dem båda att slå sig ner, men bara den äldre av dem tog en plats i stolen framför mitt skrivbord. Medans den andra stod kvar vid dörren och höll sin vakande blick fäst på mig.

"Jag vet vem du är mademoiselle, och jag måste medge att jag är förvånad att se dig här" erkände jag och höjde ett frågande ögonbryn.

"Och jag vet vem du är Anthony, det gör de flesta mon cher, och jag är här för att vi behöver varandra."

Jag log svalt och reste mig upp för att ta plats på skrivbordskanten, jag trivdes bättre när jag såg ner på häxor som hon. "Varför behöver du mig?" frågade jag rakt på sak, jag hade inget tålamod för tassande tår och katter runt het gröt.

Hon ändrade ställning och satte sig med benen i kors så att slitsen i den svarta klänningen förföriskt gled upp längs med låret. Något hon säkerligen gjorde med flit suckade jag inombords, hon skulle bli mäkta besviken när hon insåg att hon kunde ha svassat in här naken utan att få så mycket som ett extra hjärtslag ifrån mig. Vissa människor var så förutsägbara, och det irriterade mig att män var så svaga att de lät sin lust styra dem så mycket att kvinnor bara kunde visa ett ben för att få dem dit de ville ha dem.

"För att Magistratet inte tillåter häxor med mina typer av kunskaper" svarade hon med ett leende på de röda läpparna.

"Svart magi" konstaterade jag och nickade gillande "vi kanske kan samarbeta ändå.

"Allt jag kräver är att min magi inte blir olaglig under ditt styre min Prins."

"Och vad får jag i utbyte?"

"Min lojalitet, samt alla mina följares."

Jag slog ner blicken och öppnade en liten cigarrlåda i mahogny som stod på skrivbordet bredvid mig "jag kräver någon form av säkerhet för vårt avtal."

"Min syster, Camille" svarade hon ivrigt och nickade mot den yngre kvinnan som stod vid dörren.

Förvånat såg jag upp på systern vid dörren och höjde ett ögonbryn, "och vad skall jag med flick- ungen till?"

Camille suckade obekvämt och rörde på sig för första gången sedan hon klivit in på kontoret.

"Det kan ni göra upp utan mig" skrattade Andrea och ställde sig upp och sträckte ut en hand mot mig. Motvilligt förde jag den mot mina läppar och gav ovansidan en lätt kyss. "På återseende, Prins Anthony" ropade hon bakåt när hon klev ut genom dörren och försvann.

Irriterad och fylld av frustration tände jag min efterlängtade cigarr. "Så, vad är planen?" muttrade jag utan att se upp på henne "är du här för att spionera på mig?"

Den yngre kvinnan skakade på huvudet och tog några steg mot mig "min syster menar allvar, vi är trötta på att gömma oss."

Jag nickade fundersamt, "så, berätta Camille, vad har du för krafter och hur kan du använda dem för att nå vårt gemensamma mål?"

***

"Så du kom ändå" sa jag med förvånad underton när jag såg bort på min nya gäst. Den store skandinaviske mannen stod med armarna i kors över bröstet och studerade mig ingående.

"Jag blev nyfiken" svarade han med glittrande ögon.

"Dominic är inte här" konstaterade jag torrt och gick bort mot det spröjsade fönstret för att se ner på de tomma gatorna nedanför mitt kontor.

"Jag ser det" svarade han lugnt.

"Du måste vara besviken."

"Nej" skrattade han "men desto mer nyfiken."

"Lättad?" frågade jag med ett vasst leende, men fick inget svar. Jag rättade till kavajen och bestämde mig för att spela sårad, den som blivit lämnad mot min vilja. Jag var säker på att Magnus skulle känna igen sig i min situation och hitta sympati i sitt hjärta för mig. "Låt mig stilla din nyfikenhet" skrattade jag torrt "han valde Belmont tillslut." Jag såg förvåningen i Magnus ögon och jag visste direkt att fröet var sått. "Han fick det han alltid har velat ha, hans största önskan, att du skulle få ditt liv tillbaka och han själv äntligen fått chansen att leda sin egen familj."

"Men Theodor?" frågade lejonet med tvivlande ögon när han slog sig ner i en av mina röda sammetsklädda fåtöljer och rättade till mudden på sin tröja.

"Dominic har alltid varit en naturlig ledare, han har säkert virat Theodor runt sitt lillfinger vid det här laget, tror du inte?"

Den blonde skakade tvivlande på huvudet, "Du trodde att han skulle stå vid din sida när du intog Paris?" frågade han roat och sneglade upp på mig bakom de blonda lockarna som föll ner över hans axlar.

"Vi är gifta."

Han ryckte på axlarna "Om jag får gissa så vill han nog resa långt härifrån, han har alltid hatat den här staden, folket och minnena han har här. Om han betydde något för dig så skulle du aldrig ha tvingat tillbaka honom hit."

Irriterat insåg jag att han synat min bluff, han kände oss båda allt för väl. "Han hatar alla här, alla utom dig" muttrade jag och hörde irriterat hur svartsjuk jag lät.

Magnus suckade och drog fingrarna genom håret "vi har fina minnen ihop, det räcker så."

Jag himlade med ögonen åt väktarens känslofyllda ord innan jag sträckte fram ett glas konjak åt honom. "Jag vill erbjuda dig tjänsten som Väktare igen."

"Hur?" Frågade han bara och lutade sig intresserat framåt.

"Jag vet någon som kan ge dig dina krafter tillbaka."

"Permanent?"

Jag nickade och konstaterade "Permanent."

"Och vilka är dina krav?" muttrade han, synligt fundersam på vad jag hade för baktankar med mitt erbjudande.

"Ministeriet måste försvinna" förklarade jag med kall röst "istället behöver landet få tillbaka sin monarki."

Magnus suckade trött och stirrade på den alkoholhaltiga drycken "du blir aldrig nöjd Anthony, i hur många hundra år till ska det här pågå?"

Jag skakade på huvudet och drog fram en stol så att jag kunde sätta mig ner framför honom, som hans jämlike. "Tänk dig ett land styrt av fem familjer, men den här gången pratar jag inte om vampyrer" jag log ett slugt leende "jag menar representanter från alla olika magiska väsen."

"Och alla får en bit land?"

Jag nickade som svar på frågan, "och Paris blir gråzonen där vi alla möts, som på den gamla goda tiden."

"Och vem skall styra Paris?" frågade han med en menande blick på mig.

"Den uppgiften min vän, den vill jag ge till dig."