-Dominic-

"Förlåt."

Jag ryckte till av hans plötsliga närvaro och kastade ett snabbt öga mot honom innan jag skrattade till och hällde upp ett glas gin åt mig "för vad?"

"För allt du tvingas göra mot din vilja." Hans ord högg mig rakt i själen. Fan Belmont, tänkte jag, hur lyckades du alltid få mig att känna så här? Mitt liv var bra nu, helt perfekt. Varför skulle du komma och röra till allt igen? Men jag tryckte undan känslan och spelade oberörd.

"Oroa dig inte för mig, du har säkert annat att tänka på" mumlade jag och svepte glaset i ett drag.

"Efter allt du gjort för mig så är det min tur att oroa mig för dig" svarade han helt allvarligt och slog sig ner på bordet framför mig.

"Det är Anthonys jobb" svarade jag kort och utan att visa känslorna som växte sig starkare inombords.

"Visst" svarade han med en axelryckning "men det betyder inte att jag slutar bry mig."

"Det är något mer som bekymrar dig" konstaterade jag "vad är du rädd för?" frågade jag med trotsig blick och rynkad panna "det var ju du som bad mig om hjälp, och nu har du ångrat dig?"

"Jag bad min Dominic om hjälp, inte den här kallblodiga mördaren som gör allt Anthony ber dig om utan att tänka på konsekvenserna."

Jag reste mig så hastigt att stolen flög bakåt och ryggen landade med en smäll i golvet. "Va i helvete Belmont! Jag har inte varit din på jävligt länge!" fräste jag och stirrade rakt in i hans ögon "du kan inte bara..!" Jag slöt ögonen och skakade på huvudet, "Anthony hade inga som helst planer för att åka tillbaka innan ni kom, så blanda inte in honom i det här!"

"Är du säker på det" viskade han och hade jag inte sett den genuina oron i hans ögon så hade frågan fått mig att vrida nacken av honom.

"Sluta" viskade jag men resten av orden försvann i halsen och jag lutade handflatorna mot bordsskivan för att hitta lite styrka, "varför ska du alltid göra allt så jävla komplicerat?"

"Ser du inte vad du har blivit?"

Jag himlade med ögonen och skakade på huvudet "innan ni dök upp utanför dörren så bestod mina dagar av citronpaj och cocktailpartyn älskling" svarade jag syrlig röst.

"Varför tror du att jag är här och säger förlåt?" muttrade han.

"Det är kanske lite sent? Du kanske borde ha tänkt på det innan?" Han slog ner blicken och nickade. Efter ett djupt andetag drog jag fingrarna genom håret och lugnade mig och när jag öppnade munnen igen så hörde till och med jag den förtvivlade tonen i min egen röst. "Vad handlar det här om egentligen Bel?"

Han tuggade sig i underläppen och funderade ett tag innan han svarade "det handlar om mig."

Jag rynkade pannan och tog ett steg framåt för att sätta mig mittemot honom på bordet "förklara."

Han började nervöst fingra på de långa mörka hårslingorna och började prata med en röst som var så låg att jag knappt kunde urskilja orden som kom från hans läppar. "Du har alltid funnits där" viskade han fram "du har alltid varit den starka av oss två, den som tog rätt beslut och drog ut mig ur mörkret" han tog ett djupt andetag innan han fortsatte "du gav aldrig upp och du lämnade mig aldrig trots allt jag gjorde mot dig."

"Belmont" avbröt jag med min allra mjukaste röst "vart vill du komma med allt det här?"

"Jag kan inte förlora dig igen."

"Och varför skulle du göra det nu? Efter alla år så kom jag när du ringde, eller hur?"

Han nickade lite innan han böjde sig fram för att luta pannan mot mitt nyckelben. "Men du är så nära att förlora dig själv Nic, så nära att bli någon du inte vill vara, och vem ska rädda mig då?"

Jag skakade oförstående på huvudet och drog honom närmare mig så att mina armar kunde lägga sig bekvämt runt hans midja och min haka kunde luta sig mot hans axel "jag vet inte vad du snackar om Bel, men du kan alltid räkna med mig. Det vet du."

"Jag vet inte Nic, jag tror det är min tur att rädda dig den här gången."

***

-Belmont-

Jag strosade tillbaka till hotellrummet som jag delade med Conor, han satt på sängen och surfade trött bland kanalerna på teven.

"Antar att det här är vardagsmat?" frågade han utan att flytta blicken från skärmen.

"Typ," suckade jag och klämde mig ner i hans knä.

"Så fick du något sagt?"

Jag suckade tungt, "Du såg hur annorlunda han är, det gör så jävla ont bara."

"Alla har masker vi sätter på när det behövs Belmont," svarade han och lät mig hållas.

"Anthony var den som lurade in mig i slottet," viskade jag, "jag hatar honom."

"Ta det från början är du snäll," svarade han lugnt och hasade bakåt så att vi kunde lägga oss ner.

"När jag var människa så jobbade jag för en snubbe som hette Gaston."

"Du har nämnt hans namn förut."

"Han höll på med lite allt möjligt och jag var hans springpojke, tills jag blev desperat och stal en påse piller. han jagade mig och jag smet in i Anthonys slott."

"Vi kan förbanna ödet hur mycket vi vill, Sötnos, men gjort är gjort. Så hur tar vi oss ur den här skiten?"

Jag suckade tungt och kröp närmre honom, "antar att vi följer med tillbaka till Frankrike?"

"Är det vad du vill?"

"Känns som jag måste."

"Och sen då?" frågade han och hävde sig upp på axeln för att se ner i mitt ansikte.

"Sen när allt har lugnat sig lite, då drar vi hem igen."

"Är nog inte över på en blinkning gullet."

Jag nickade lite, han hade en poäng. Men samtidigt så kunde jag inte släppa taget om Dominic, han behövde mig. "För Dominics skull?" frågade jag försiktigt.

"Drömprinsen ser ut att klara sig rätt bra själv, men om du insisterar. Vi åker med och ser vad som händer." Han synade mig en stund, "Men går det utför Bel, då släpar jag dig fan till flygplatsen även om det krävs rep och munkavel."

~Anthony~

Bara ett steg till och mina fötter skulle vara tillbaka på fransk mark. Jag tvekade, var det värt besväret? Behövde jag verkligen axla bördan av vampyrernas framtid? Förmodligen inte.

Men jag hade ett rykte att behålla och min heder att upprätthålla. Höger fot höjdes och trampade ner på asfalten. Jag var hemma. En pirrande känsla spred sig i min kropp, det var som om den franska luften stärkte mig.

En hand gled snabbt in i min och jag flätade ihop fingrarna kärleksfullt med hans "är du redo?"

"Nej" svarade han ärligt och jag vred på huvudet för att se in i hans blå ögon.

"Har du ångrat dig?"

Jag såg hur han ryckte på axlarna innan han började gå mot limousinen som väntade, jag var ju trots allt en prins. Men jag kunde inte släppa synen av hans slocknande axlar och sänkta huvud, något var fel. Han hade pratat med Belmont, det visste jag, och pojken hade förmodligen sagt något som fick min make att tveka. Jag stirrade oblygt på Clocksworths lilla leksak, han slutade aldrig att förvåna mig. Hans kärlek för Clocksworth tycktes ha svalnat och han höll hårt i sin nya man. En vargskiftare, så oförutsägbart men ändå så klassiskt. Jag hade aldrig beblandat mig med hans sort, men jag hade inget emot dom egentligen och hela situationen fick mig att hoppas att Theodor skulle ta sitt förnuft till fånga och stanna hos mig. Nu när han inte hade Belmont som stoppade honom så kunde han bli min igen.

Pojken tycktes fri från sitt blodberoende men jag misstänkte att han inte kunde dricka de mängder hans kropp behövde. Han var svag och verkade söka styrka i den större kroppen som stod bredvid honom. Det hade alltid varit hans intellekt jag varit ute efter, och där var han fortfarande stark. Jag hade trots allt sett ut honom som min efterträdare, innerst inne hade jag alltid vetat att Lumiere var fel man för jobbet. Jag skrattade till av tanken, jag hade haft så många planer och inte en enda hade jag fått igenom.

Jag såg hur Belmont skruvade på sig av obehag och jag slog undan blicken med ett leende på läpparna. Han var fortfarande rädd för mig. Jag hade alltid njutit av den känslan, det hade varit drivkraften i allt jag åstadkommit. Död, blod och skräck var mitt livselixir. Ända tills jag träffade Dominic och jag insåg att kärlek var så mycket starkare än rädsla.

Jag drog fram en cigarr ur innerfickan och chauffören kom genast fram för att tända den. "Välkommen hem ers majestät."

"Tack" Jag sneglade ner på honom och väntade på att få höra hans namn.

"Roch, sir."

"Tack, Roch" upprepade jag och drog in ett djupt halsbloss "vi behöver en ny bostad. Jag tänker mig en rymlig vindsvåning i centrala Paris."

Han såg förvirrat på mig innan han kliade sig på sin rakade skalle "Vi är bannlysta från stan Boss"
svarade han tvekande och slog ner blicken, rädd för min kommande reaktion.

"Jag vet" muttrade jag irriterat "men jag tänker inte låta det hindra mig" svarade jag kort och vände mig mot Theodor "åk hem om ni vill, vi hör av oss."

"Inget nytt slott?" flinade han till svar men jag skakade allvarligt på huvudet "jag har lovat min make att han aldrig skall behöva bo i ett slott igen, för många dåliga minnen."

"Jag har alltid föredragit storstäder framför landsbygden" poängterade Dominic och snodde cigarren ur fingrarna på mig till chaufförens stora fasa.

"Är..är ni gifta?" stakade han fram och ett dussintals olika känslor speglades i hans ansikte.

"Det har hänt en del sen sist" skrattade Theodor och dunkade Roch i ryggen "du får köra oss hem killen, om dom vill in i Paris får dom fan ta en taxi" retades han innan han drog med sig Belmont in i limousinen.

Den skallige vampyren såg tveksamt bort mot bilen innan han vände sig mot mig igen "jag kan köra er allihop Monsieur."

Jag viftade med handen och avfärdade honom "Theodor har rätt, vi vill inte få onödiga blickar på oss. Inte än."

Han nickade och gjorde ett halvdesperat försök till en bugning innan han nästan sprang bort till förarsidan av bilen och hoppade in. Tydligt lättad av att slippa min närvaro.

När bilen kört iväg drog jag in Dominics spända kropp i en hård omfamning "sluta oroa dig mon amour, lita på mig. Jag kommer att lösa våra problem."

Med en suck letade sig hans armar in under kavajen och runt min kropp, pannan vilade tungt mot min axel när han drog in ett djupt andetag för att lugnas av min doft. Jag älskade när han gjorde det, och jag njöt av att jag hade den effekten på honom.

"Jag litar på dig" svarade han tyst, men jag hörde den tvekande tonen i hans röst och jag kände förändringen i hans kropp, och genast började jag ångra att vi valt att komma tillbaka.

***

~Dominic~

Jag var knappast förvånad när taxin körde upp på en av gatorna i de mest luxuösa kvarteren av Paris. Ett samtal var allt som krävdes och Anthony välkomnades med stela leenden och en nyckel till vårt nya hem.

"Hur lång tid har vi på oss innan någon knackar på med automatvapen riktade mot oss?" muttrade jag trött och såg mig om i den ljusa lägenheten. Den var smakfullt inredd med créme vita väggar och matchande europeiska möbler.

"Det vågar dom inte" konstaterade han torrt och gick ut i köket för att inspektera kylen.

Jag gick efter med släpande steg och händerna nedtryckta i fickorna. Jag fann ingen glädje av att vara hemma, alla minnen härifrån var så mörka. Skeptiskt såg jag på hur han tömde varsin blodpåse i ett vinglas för att sedan erbjuda mig ett.

"Blod?" frågade jag med ett höjt ögonbryn "redan?"

"Vi måste hålla oss starka mon amour" log han och drog tummen längs med mitt käkben.

"Så du förväntar dig ett krig ändå?"

Han skrattade torrt och skakade på huvudet "vi kan väl försöka med politik och diplomati först."

"Så du tror att dom är rädda för dig?" frågade jag nyfiket, för innerst inne var jag rädd att min make hade allt för stort ego för den här operationen. Sakta höjde jag glaset till läpparna. Den tjocka vätskan var för kall för min smak men så fort jag svalde kunde jag känna hur min kropp vibrerade med ny energi.

"Dom är rädda för den jag var en gång, och behöver jag så kan jag frammana den sidan hos mig."

"Men?"

"Men jag vill slippa fler onödiga hemresor Dominic, låt oss lösa det här, en gång för alla."

Jag tömde glaset i ett svep och nickade, svaret var lugnande, men skulle det räcka? "Så vad gör vi nu?"

Hans hand grep tag om min skjorta och drog mig närmre med ett slugt leende på läpparna som fick min puls att öka. Läppar som snart började vandra längs min blottade hals och fick min hud att knottras, men något var annorlunda. Jag kunde inte slappna av. "Vi väntar på en inbjudan" viskade han mellan kyssarna innan han drog med mig bort till sovrummet.

"Och hur gör vi med Clocksworth och Bel?" undrade jag och försökte njuta av hans händer på min kropp, men jag lät mig inte dras in i hans passion riktigt än.

Han suckade, irriterad av mina frågor och av bristen på respons från min sida. Hans ögon studerade mig intensivt medans han knäppte upp knapparna på sin egen skjorta. "Vad finns det att göra? Dom bad om vår hjälp och nu är vi här. Om dom vill arbeta för oss ser jag inga problem med det."

"Arbeta för oss?" suckade jag och tog ett steg fram och ryckte i hans bälte för att få det envisa spännet att lossna "Clock är din jämlike, A."

Hans ögonbryn drogs ihop och skapade en liten rynka strax ovanför näsan "knappast."

"Du lever kvar i det förflutna" muttrade jag "glöm inte bort att du har varit borta i flera år. Han har varit deras ledare och visat sig stark" envisades jag "är du säker på att ingen kommer att ifrågasätta dig? Oss? Och anledningen till varför vi är här?"

Hans händer hade legat på mina höfter men efter dom orden släppte han taget om mig med en suck och tog ett steg bakåt. "Dominic" började han "jag vet att du vantrivs här, jag ska försöka göra vistelsen kort för oss båda."

"Det handlar inte om det" fräste jag och kastade mig bak i sängen så jag landade på rygg över fotändan och gömde ansiktet bakom händerna "du tror att det kommer bli så jävla lätt Anthony! Bara för att det är du, i ditt huvud så kommer alla buga och ge dig stadens nycklar eller va fan man gör!" vid det här laget skrek jag nästan ut min frustration och tårarna brände bakom ögonen "men vet du? Det blir aldrig som man vill. Aldrig att det går så jävla lätt!"

Han stod tyst en bit bort från sängen och såg på mig "självklart kommer det att gå lätt Dominic, jag har planerat allt i minsta detalj."

Med ett stön satte jag mig upp i sängen och spände ögonen i honom "och dina planer går aldrig fel? Helvete, kan man vara mer självgod än så?!" Ett höjt ögonbryn var den enda reaktionen jag fick men det var allt som krävdes för att få bägaren att rinna över. "Dra härifrån Anthony, jag orkar fan inte se dig just nu."

"Som du vill" sa han lågt, men tonen var långt ifrån lugn och sansad "men gör mig en tjänst Dominic, sluta bete dig som ett barn" fräste han och gick mot dörren, men innan hann gick ut ur rummet vände han sig om och såg på mig "allt jag ber dig är att lita på mig."

Jag skakade på huvudet och vände mig bort ifrån honom "du kan inte kontrollera hela jävla världen Anthony, såna krafter har inte ens du."