-Anthony-

Bilcupén fylldes snabbt av den tjocka cigarr röken från Theodors otrevliga vana. Visserligen njöt jag av en god cigarr jag med, till och med en cigarett då och då. Men min väns kedjerökande ovana hade alltid gått mig på nerverna. Med en fnysning pressad jag ner knappen till passagerarfönstret och fortsatte att stirra tomt framför mig.

"Vill du snacka om det?" frågade en road röst ifrån förarsätet.

"Nej" svarade jag kort med en tydlig ton att fler frågor inte var uppskattade. Dock struntade han helt i mina önskemål och öppnade munnen igen, till min stora irritation.

"Kärleksbekymmer?" Med en suck slöt jag ögonen och funderade på om det var värt att tortera honom för den kommentaren, men så påminde jag mig själv att jag var annorlunda nu. Den tiden var förbi. "Jag förstår inte Boss" fortsatte han med sin retsamma ton och efter att han släppt ut ett tjockt rökmoln mellan läpparna "ni ser lyckliga ut. Du är jävligt avslappnad, fan, du ler till och med" skrockade han och sneglade på mig.

"Ett ord till och jag pryglar dig" muttrade jag men det tomma hotet var lika uppenbart för oss båda.

"Vad är du rädd för?" envisades han och den raka frågan fick mig ur balans för ett ögonblick.

"Sen när ställer du djupa frågor Clocksworth? Och sen när bryr du dig om vad jag känner?"

Han ryckte på axlarna och lutade huvudet mot nackstödet och mumlade trött "vissa minnen har visst suddats ut, jag har alltid brytt mig om dig, det vet du."

"Men?"

"Inga men, jag vill att det här ska bli bestående Anthony, inte bara en tillfällighet som varar ett år eller två för att få tillbaka balansen." Han pausade en stund och fingrade på ratten "åren utan dig har varit jävligt krävande, jag vill slippa kaos ett tag, njuta av livet."

"Lämna över ansvaret menar du" svarade jag med ett bittert leende.

"Det var inte mitt till att börja med, det var meningen att Lu.."

"Jag vet" avbröt jag "jag klandrar dig inte."

Clocksworth sneglade ner på mobilen innan han slängde ner den i mugghållaren bredvid sig "jag trodde du ville samma sak."

"Det vill jag."

"Men du är rädd?"

Jag suckade och skakade på huvudet "självklart är jag rädd, jag vet vem jag var då och jag vet vad som krävs av mig för att ta tillbaka det jag hade."

"Jag är säker på att Dominic förstår, han vet mer än du tror."

"Jag vet mycket väl vem han är Theodor. Och jag vet vem han var i Paris, han var en ung kopia av dig. Han gör det han måste och han är bra på det dessutom. Så jag är inte orolig för hans del."

"Om du är rädd för den du kommer bli, så varför ger du inte Nico mer utrymme och ansvar? Du kan kliva tillbaka och leva på ditt namn."

Jag bet mig i läppen, jag hade tänkt den tanken, men jag vägrade låta honom göra smutsjobbet så som Lumiere hade krävt. "Vi är gifta Theodor, vi är jämlikar och jag tänker inte gömma mig bara för att jag är instabil."

När han vände blicken mot mig såg jag oron i hans ansikte "hur allvarligt är det?"

"Jag dog och kom tillbaka tack vare mörk magi, det lämnar sina spår" svarade jag kryptiskt.

"Men du kan göra vad som krävs?"

"Ja, men allt har sitt pris. Se på Lumiere, han blev bara mer och mer galen ju längre tiden gick."

"Så, vi får tänka oss för."

"Theodor" suckade jag tungt och gnuggade fingertopparna mot pannan "jag vet att du tror att jag är lösningen på alla er problem, men lyssna på mig, jag tänker inte offra mig för Frankrike. Jag tänker inte vara den som krossar Dominics hjärta för tredje gången" jag höll hans ögon med mina en stund "förstår du mig?"

Han nickade och la sin hand på min axel "om allt skiter sig så kommer vi tillbaka hit, jag kan leva med det. Men dom är värda en chans, tycker du inte?"

Jag suckade igen och muttrade för mig själv "du har ett allt för blödigt hjärta Theodor. Erkänn att du har dåligt samvete för att du lämnade kronan till Lumiere och lät allt förfalla när du var borta." Jag spände ögonen i honom och betraktade hans lugna ansikte "Du har försökt att rätta till allt men klarar det inte, så nu är jag din sista chans till upprättelse."

Han nickade instämmande "nåt sånt."

Jag höjde något förvånat på ett ögonbryn "jag saknar din hetlevrade sida."

Han skrattade till "men jag gillar den mjuka, kärleksfulla Anthony bättre än den gamle." En ilsken rysning gick igenom min kropp, men byttes snart mot lättnad när bakdörren öppnades och Dominic hoppade in i bilen.

"Allt är klart" sa han och dumpade en bunt papper och två pass i mitt knä "vi kan åka i morrn om vi vill."

"Bra" svarade jag med ett iskallt leende "Theodor, om du är så vänlig och kontaktar Julienne, berätta att vi kommer för ett sista besök hos Lucas ikväll."

Clocksworth nickade innan han startade motorn "dags att packa väskorna killar."

***

-Dominic-

Hur många år hade det gått sen jag höll en pistol i handen? Den kändes ovanligt tung men ändå var känslan allt för bekant.

En handfull år var inte tillräckligt länge, stönade jag inombords när jag halvsprang igenom korridoren och smällde upp dörr efter dörr för att se om rummen var tomma eller inte.

Julienne hade förrått oss men jag var inte förvånad, familj var viktigt för vampyrer, men makt var den drivande orsaken till allt. Hon trodde nog att hon fått chansen att göra hennes starkare.
Men hon hade jävligt fel, ingen skulle döda dom jag älskar. Ingen.

En obetydlig hjälpreda kom stormandes emot mig, jag lyfte pistolen och en silverkula trängde snart igenom hans axel och en till i pannan. Jag hoppade över kroppen och smällde upp nästa dörr och rummet pryddes snart av blodstänk och lukten av död, men det slog mig att det enorma huset var obehagligt tomt.

Anthony hade tagit huvudentrén tillsammans med Clocksworth, intet ont anande om sveket. Jag, Conor och Belmont tog bakvägen, i fall att dom behövde en backup.

Och det behövde dom, det hade knappt gått tio minuter innan Clock smsade Hon har berättat allt.

I samma stund hade vi delat på oss för att rensa övervåningen, men i stundens hetta och när jag hörde avlägsna pistolskott, så ångrade jag det som fan. Om min korridor var så här öde, hur var Belmonts och Conors? Jag stannade och tvekade, skulle jag vända? Tänk om dom var överrumplad, eller värre. Jag bet mig i underläppen och knep ihop ögonen i några sekunder innan fötterna vände och kroppen började springa åt motsatt håll.

Dom var egentligen inte så långt bort, men det kändes det som om benen klev genom sirap, allt gick i slowmotion, som om jag var fast i en mardröm. Tusen tankar hann snurra i mitt huvud och jag kämpade med att hålla mig lugn.

"Belmont?!" ropade jag ner genom den öde passagen, och jag sket fullständigt i om någon skulle höra mig.

Två sekunder senare stack hans lock prydda huvud fram bakom en dörrkarm. "Ja?"

Jag lät kroppen slappna av och gav honom ett litet leende "är det tomt?"

"Ödsligt," svarade vargen och klev fram bakom honom.

Jag drog fingrarna genom håret och rynkade pannan "skumt, eller hur?"

Belmont nickade när han strosade fram till mig "dags att gå ner?

Jag bytte magasin med ett klick innan jag såg upp på honom "är du redo?"

Han suckade gnälligt och himlade med ögonen "sluta behandla mig som en unge."

"Sluta låta som en då" flinade jag och gick förbi honom för att ta mig bort till trappan.

När vi kom ner möttes vi av en en stor välkomnande hall som ledde till rummet med den groteska inredningen. Vi klev över kroppar och blodpölar på vägen och jag insåg att Clock och Anthony var ett dödligare team än dom flesta andra.

"Det är över tjugo kroppar här nere" mumlade Conor och såg sig omkring "dom väntade på oss."

"Inte konstigt att det var tomt där uppe" muttrade jag och la handen på dörrhandtaget och kastade en blick på Bel som gav mig en kort nick till svar.

Scenen framför oss var väntad, Julienne stod med ryggen mot mig och höll i ett maskingevär som såg alldeles för stort och tungt ut för hennes lilla kropp. Min make stod ansikte mot ansikte med Lucas som flinade med seger i blicken och hade Clocksworths nacke i ett fast grepp.

Jag hörde Belmont flämta till bakom mig, men jag hade inte tid att tänka. Pistolmynningen gled snabbt upp mot hennes bakhuvud och de olika substanserna skvätte mig rakt i ansiktet.
Fläckarna på den vita skjortan skulle aldrig gå bort. Ett par förvånade ögon såg upp på mig när den kvinnliga kroppen föll till golvet, men tre sekunder senare var uttrycket utbytt mot smärta när ännu ett skott träffat sitt mål och det krampaktiga greppet om Clocksworths hals var livlöst.

"Vi diskuterade" muttrade Anthony när han vände sig om och såg på mig.

"Jag ser det" svarade jag "men jag har inte tålamod för diplomatiska konversationer älskling" muttrade jag och sträckte mig efter en böljande gardin och torkade mig i ansiktet.

Anthony studerade mig med ett leende innan han gick fram till kroppen och letade igenom hans fickor.

"Ta vad vi behöver" instruerade han Clock som nickade och Conor drog genast med sig den förstenade Belmont ut ur rummet.

Jag kände min väns ögon på mig och jag visste vad han tänkte, killen som Magnus lyckats älska bort, den tomma, kalla, känslolösa Dominic. Han var tillbaka och jag välkomnade honom. Med en suck såg jag mig omkring i rummet och kunde inte låta bli att riva ner ett par av de svartmålade människoskallarna från hyllorna så att benmjölet yrde.

"Är du färdig" skrockade Anthony och tog min haka mellan fingrarna.

Jag ryckte på axlarna och mötte hans intensiva blick "vi bränner stället."

Han höjde ett ögonbryn men gav mig en liten nick "som du vill."