-Dominic-

Gatan nedanför balkongen var livlig, glada röster och jazzmusik ekade upp mot mig där jag stod lutad mot räcket och rökte. Den starka södersolen sken och det hade varit en perfekt dag att hänga där, bara jag och Anthony. Men vi hade gäster och jag hade tagit tillfället att fly undan en stund, för att rensa tankarna. Belmont gav mig alltid kluvna känslor, på något sätt fick han mig alltid att ifrågasätta mig själv.

"Fint ställe ni har."

Jag sneglade bak på Conor och såg att han stod i dörröppningen innan jag svarade, "Anthony är van vid en viss mängd lyx."

"Kan tänka mig det" skrattade han och kom fram till mig, hans ögon gled nyfiket över mig samtidigt som han lutade underarmarna mot järnet.

"Det är svårt att lära gamla hundar sitta" flinade jag tillbaka och räckte honom en cigg.

"Du är annorlunda" konstaterade han och tog emot cigaretten.

"Det är vi allihop."

"Du framför allt," sa en raspig whiskeyröst bakom oss och jag nickade mot Clocksworth som stod i dörren.

"Kanske, eller så är jag tillbaka till den jag var innan jag träffade Belmont" svarade jag med en axelryckning "hänger man med han tillräckligt länge så mjuknar man tillslut" flinade jag och gav Conor ett menande leende. Till svar fick jag bara en ögonrullning, men han såg nöjd ut.

"Jag hörde talas om dig långt innan du och Alexander kom till oss," fortsatte Clock.

"Varför såg vi aldrig dig i Paris" kontrade jag.

"Vi höll oss innanför våra gränser" fick jag till svar, men nöjde mig inte, det låg mer bakom hans handlingar.

"Men alla pratade om klockmästaren med respekt i rösten, till och med trillingarna."

"Men du var inte rädd för dom, vad jag hört" skrockade han "du är den förste som satt sig vid deras bord."

Jag skrattade till "det hjälpte att ha en väktare som pojkvän." Jag log när jag tänkte tillbaka på minnena från den tiden, på ett sätt hade livet varit ganska enkelt då "jag trodde inte du var en sån som lyssnade på skvaller" retades jag men han såg plötsligt allvarlig ut.

"Jag var tvungen att höra mig för innan jag lät er ansluta er till oss" hans mörkbruna ögon såg allvarligt in i mina "jag vet att det var du som drog i trådarna, Masson var bara ett namn."

Han hade rätt, och det var skönt på något sätt att han visste, men det låg något annat bakom orden, något jag inte kunde sätta fingret på. "Vad vill du mig Clocksworth?" suckade jag och vände mig om så att jag lutade ryggen mot räcket och stoppade händerna i jeansfickorna.

Han drog fingrarna genom det kortklippta håret och log "jag vill att vi glömmer allt gammalt, går vidare, ser framåt."

"Och hur ser framtiden ut? Vad är din plan?"

"Jag har ingen" erkände han "men jag tänker inte låta min hemstad förstöras av fördomar och hat."

"Anthony är din plan nu, eller hur? Du vill ge det tunga ansvaret till någon som vet exakt hur han skall göra."

"Jag tänker inte ljuga för dig, det känns lockande."

"Och han vill säkert tillbaka" suckade jag och gnuggade mig i nacken med handflatan "och jag kan knappast neka honom hans arvsrätt."

"Han får den mer än gärna" muttrade Clock och slog sig ner i en av våra stolar "men jag har sett hur han ser på dig, vill du tillbaka hit så kommer han inte tveka att följa med dig."

Jag nickade för jag visste att han hade rätt, men frågan var "men han kommer aldrig vara riktigt nöjd med det, eller hur? Han kommer alltid känna att han saknar något."

Clocksworth lutade sig tillbaka i stolen och la upp ena foten över knät "du älskar honom."

Jag höjde ett ögonbryn och mötte roat hans frågande ögon, "jag har älskat många," började jag och blicken svepte hastigt över Conor, " Magnus var min förste stora kärlek, och jag älskar Belmont med hela mitt hjärta, men det jag känner för Anthony är något helt annat." Jag slog ner blicken och log för mig själv "Han förstår mig bättre än någon annan och jag tänker inte låta något komma emellan oss."

Clocksworth nickade fundersamt "Berättade han vad det innebär att vara gift med honom, en prins?"

Jag suckade och skakade på huvudet "det spelar ingen roll."

"Inte? Du är näst högst i rangordningen av alla vampyrer i hela Frankrike nu. Han är den siste Prinsen och du är hans partner." Han reste sig upp och kom fram till mig med ett brett leende på läpparna "vi jobbar för er nu."

***

Rummet var tyst och stilla när vi klev in, men fortfarande lika osmakligt inrett. Clocksworth stannade vid dörren när Anthony satte sig bredbent i soffan och hällde upp ett varsitt glas konjak åt oss. "Sätt dig."

Jag höjde ett ögonbryn åt hans befallning och stannade kvar där jag stod. Jag hann uppfatta hans irritation innan jag såg mig omkring i rummet, det fanns tre ingångar och bara en var vaktad. Pistolen låg tryggt i bältet, gömd bakom kavajen men hela situationen kändes obehaglig, vi hade klivit in i den mest betydelsefulla vampyrfamiljens hem utan en inbjudan och jag tänkte inte sätta mig ner och råka ut för ett bakhåll.

"Du ser stel ut älskling" kvittrade en ljus röst bakom mig och snart hade ett par smala händer med rödmålade naglar glidit innanför min kavaj och rörde sig fram mot mitt bröst "jag kan få dig att slappna av lite" viskade dom fylliga läpparna i mitt öra. Läppar som jag en gång tillåtit att vandra över hela min kropp.

"Jag vet inte om du är modig eller har dödslängtan gullet" skrattade Clocksworth från mörkret "men lyd mitt råd och ta ett steg tillbaka så slipper vi ett kommande blodbad."

Julienne fnittrade nöjt och svassade bort mot en av fåtöljerna innan hon slog sig ner mitt emot Anthony med en utmanande blick. "Min bror är upptagen, vi väntade oss inte så betydelsefulla gäster."

"Vi kan vänta" konstaterade Anthony lugnt och snurrade på den bärnstensfärgade vätskan. Med en sista blick mot dörren bakom mig gick jag bort mot soffan och tog min plats bredvid honom, svepte drycken han hällt upp åt mig i en klunk och la upp fötterna på bordet.

"Ni borde fan ta och måla om här inne, det känns som man kliver in i ett jävla mausoleum" muttrade jag och tände en cigg samtidigt som ögonen vandrade över ljusstakar i guld och svartmålade dödskallar.

"Min brors smak är unik" medgav hon med ett spelat leende på de rödmålade läpparna innan hon fortsatte "jag måste erkänna att jag är oerhört besviken Dominic, älskling, ni dök aldrig upp på vår senaste soaré."

"Vi är här nu" svarade jag lugnt och drog fingertopparna över Anthonys hand som vilade stilla på låret.

"Och får jag fråga varför?"

"Nej" svarade han och spände ögonen i den lilla varelsen med de vassa tänderna "vi är inte här för att träffa mellanhänder, flicka" spottade han ur sig men behöll sitt vanliga värdiga lugn och ändrade inte ansiktsuttryck nämnvärt. Som om hon inte var värd besväret att spänna en muskel.

"Flicka?" skrattade hon, så det är där skon klämmer Prins? Att jag tillhör det andra könet? Är jag mindre värd då?"

Han suckade uttråkat och lutade sig framåt och fyllde på mitt glas "självklart inte, men du förtjänar inte min uppmärksamhet förrän du visar någon form av respekt gentemot mig och min familj. Så svassa iväg och hämta din bror, unge."

Jag såg irritationen växa i hennes ansikte "om han dör så ärver jag allt" poängterade hon syrligt.

"Så vad gör du här? Gå och stick dolken i ryggen på idioten så vi kan prata affärer, sötnos" väste jag otåligt och svepte mitt andra glas.

Bortifrån dörren skymtades Clocksworths roade leende, vi spelade vårt spel som dom mästare vi var. Självklart hade vi vetat att Lucas satt i ett betydelsefullt möte som inte gick att avbryta, tanken var att få med Julienne på vår sida. Nu gällde det bara att övertyga henne att gå med på våran plan, för vi behövde starka allierade om vi skulle ta tillbaka Paris.

"Och vad får jag ut av det här?" suckade hon trött, men uttrycket spelade någonting annat, hon var nyfiken och det skulle inte krävas mycket. Under alla år som vampyr hade jag lärt mig vad de ville ha mest av allt. Makt. Och det var precis det vi skulle erbjuda henne.

Med ett leende på läpparna visste jag att hon var fast, Lucas skulle dö och min familj skulle bli starkare.

***

"Hur gick det?" Belmont som surmulet blev kvarlämnad med Conor i lägenheten, när vi andra åkt iväg till Lucas herrgård.

Clock gav Belmont ett tvekande leende och det slog mig hur han måste kämpa med sina känslor, eller hade dom båda gått vidare? "Det gick som planerat skulle jag tro," svarade han undvikande och slog sig ner i den närmsta fåtöljen.

Jag ryckte på axlarna och höll med, men Anthonys bistra min avbröt mig och jag suckade inombords när han gick med bestämde steg mot sovrummet och lossade på slipsknuten i farten. Jag följde honom med blicken en stund innan jag dramatiskt lutade huvudet bakåt, stirrade upp i taket och stönade högt, men efter några minuters övervägande bestämde jag mig för att följa efter, dock med släpande steg. Det hade gått bra, Julienne tog mer än gärna över makten från sin bror. Vi hade bestämt att hon skulle döda honom, men att vi skulle finnas till hands. Allt hade faktiskt gått över förväntan, så var kom humöret ifrån?

"Är du säker?" hörde jag Conor fråga med skeptisk ton och jag misstänkte att han syftade till Anthonys humörsvängning och mina suckande ljud, men mer än så hörde jag inte innan jag stängde sovrumsdörren bakom mig.

"Det var länge sen jag såg dig arg" konstaterad jag och sparkade av mig skorna innan jag landade på rygg i sängen med ett hopp.

"Irriterad" muttrade han och hängde upp den svarta skjortan på en galge.

"På?"

Tre steg var allt han behövde för att vara framme hos mig i sängen, blicken intensiv och forskande när han böjde sig över mig "om hon tar på dig igen så dödar jag henne."

Jag skrattade till "jag kunde ha strypt henne själv, men planen var att samarbeta. Eller hur?"

Han skakade på huvudet och slöt ögonen "jag hatar henne."

"Du är svartsjuk" flinade jag och njöt av hans frustration.

"Kanske" erkände han och la sig över mig för att pressa ner mig på rygg i sängen och placerade sina armar som en vägg på var sin sida om mina axlar.

"Du är en idiot" svarade jag med mitt bredaste leende och strök fingertopparna över hans rakade käke "varför skulle jag vilja ha någon annan när jag har dig?"

Hans bistra min mjuknade en aning innan han började attackera min hals med små kyssar. "Jag kommer inte vara trevlig att umgås med" mumlade han när läpparna lämnade min hud.

"I Frankrike?"

Han nickade och höjde sin kropp så att våra ögon kunde mötas igen "jag måste falla in i gamla spår."

"Du behöver inte förklara dig" svarade jag lugnt och drog tummen över hans underläpp "jag vet vem du är och hur du tänker."

"Är du säker på det?" suckade han och lät kroppen falla ner i sängen bredvid mig.

"Vad är du rädd för?"

"Att fastna i gamla mönster och inte ta mig ut."

Med händerna bakom huvudet låg jag och funderade på hans ord ett tag. "Vi kommer vinna, det vet jag. Du och Clock har gjort sånt här i hundratals år tillsammans, ni känner varann utan och innan" jag pausade för att se på honom "samma med mig och Belmont, vi fyra tillsammans är ostoppbara."

"Och sen då?" muttrade han och lutade sig fram för att knäppa upp mina skjortknappar och täcka min mage med lätta kyssar.

"Det får vi se då, men jag är beredd på att du vill stanna i Frankrike" erkände jag och möttes av förvånade ögon som såg upp på mig.

"Skulle du gå med på det?"

"Skulle det göra dig lycklig?" kontrade jag. Han funderade ett slag innan han svarade med en enda nick innan han fortsatte att utforska min hud med sina läppar. "Då stannar vi" viskade jag innan orden ersattes av lustfyllda stön.

Irriterade tankar var som bortblåsta och det enda jag brydde mig om var hur lycklig han gjorde mig.