~ Dominic ~

"Dom kommer döda dig... igen..."

"Lugn Dominic" skrockade han från soffan där han satt som han brukade vid den här tiden på dagen, med morgontidningen uppslagen i knät, medans jag vankade rastlöst fram och tillbaka bakom soffryggen.

"Helvete. Belmont kommer hata mig..."

Med en suck la han ifrån sig tidningen och vred på huvudet för att studera mig, "knappast."

"Det är mitt fel att Clocksworths krafter är borta, och nu har dom där idiotiska trollkarlarna flippat ut."

"Mina krafter" poängterade han irriterat och höjde ett ögonbryn "ångrar du dig?"

Jag stannade till, som om jag fått en örfil. Frågan fick mitt hjärta att slå ett extra slag och jag hoppade genast över soffryggen för att landa bredvid honom med benen i kors, "Förlåt," mumlade jag och såg upp på honom med hundvalps ögon, "jag är bara nervös."

Han himlade med ögonen och böjde sig fram för att ge mina läppar en lätt puss "jag vet, vi har en ranson av pajer och bakverk för ett år framöver på köksbänken."

Jag skrattade till och kände hur kinderna hettade "det lugnar mig."

Anthony drog in ett djupt andetag och skakade på huvudet, med ett litet leende på läpparna "du behöver inte förklara dig, mon amour."

Jag nickade och flyttade mig närmre tills jag slutligen satt bekvämt i hans famn med bakhuvudet lutat mot hans axel. Jag visste att han ogillade när jag skrynklade till hans skjorta, men jag behövde hans närhet nu. Vi satt där en stund, hans fingrar lekte med mitt hår och tidningen var tillbaka i hans andra hand. Då det plötsligt slog mig att jag aldrig frågat Bel om Anthony, jag visste knappt någonting om vad som hänt. Och jag hade aldrig frågat honom heller.

"Varför dödade dom dig egentligen?"

Anthonys hand stannade i mitt hår och han var tyst en lång stund innan han öppnade munnen. "Slottet var invaderat av Les Griffes och jag visste att Calvos skulle vinna" han slängde iväg tidningen uppenbart irriterad av de gamla minnena och drog frustrerat fingrarna genom håret. "Theodor kom och bad mig om hjälp, men jag hade andra planer. Om jag ska dö ska jag fan göra det med värdighet, ansikte mot ansikte med Calvos, men den idioten gömde sig bakom sina män." Jag vände mig om i hans famn för att möta hans blick, men han undvek mig och förvånat insåg jag att han skämdes. "Theodor anklagade mig för Lumieres död, han sa att jag kunde ha räddat honom."

Jag stönade högt "om han verkligen dött då, så hade vi sluppit sjukt mycket problem A."

"Allt har en mening Dominic" svarade han lugnt och jag kunde inte låta bli att stöna till, jag klarade inte av den Hakuna matata attityden han hade ibland.

"Så Clock attackerade dig för han var upprörd över Lu?"

"Förmodligen."

"Men Lu lever lyckligt på den italienska landsbygden med Marianne, så han borde ha lugnat ner sig nu? Ni var rätt nära varandra ändå."

Anthony lutade huvudet bakåt mot ryggstödet och log för sig själv. "Jag gav honom ett nytt liv när han hade förlorat allt. Han hade en fru och en dotter och levde ett enkelt liv som urmakare, tills allt togs bort från honom."

"Och han var tacksam?" Jag såg tvivlande på honom och mindes hur jag aldrig fått något val, Valec hade tagit det beslutet själv.

"Inte riktigt.

"Hur dog dom?" Jag kände hur han skruvade olustigt på sig och verkade inte vilja säga mer. "Var det du?"

Han suckade och skakade på huvudet "på den tiden fanns det inte blodpåsar, vi drack som dom barbarer vi var."

"Anthony... var det du?" envisades jag, men han skakade på huvudet och mötte mina ögon "jag dödar inte barn Dominic."

"Jag vet" svarade jag och skämdes över att jag ens tänkt tanken. Trots alla rykten om Prins Anthony som jag en gång hört så visste jag att det mesta bara var historier och det låg lite sanning i dem. Han hade alltid varit en affärsman, han var ett geni och han använde sitt rykte för att få det han ville ha.

"Du vet hur törstig man är när man är nyfödd" fortsatte han och jag nickade några gånger. Det var en outhärdlig känsla.

"På ett sätt var det kanske mitt fel, jag hade just gett nytt liv till någon, som i sin tur hade gett sig på Clocksworths familj" han drog fingrarna genom mitt hår och log sorgset "dom råkade vara på fel plats."

"Vet han om det?"

Anthony nickade "jag berättade allt när jag fann honom, och jag erbjöd honom nytt liv."

"Varför?"

"Han visade enormt mod, något hos honom kändes... lockande."

Med en suck lutade jag pannan mot hans axel och muttrade surt "du älskar honom."

"Självklart, han och Lumiere har varit min familj i över tre hundra år. Han är viktig för mig."

Jag nickade några gånger och försökte ta in allt han berättat "är du inte arg för vad dom gjorde mot dig?"

"Till viss del, men var sak har sin tid."

En välkänd känsla spred sig inuti mig och jag försökte trycka undan den, och lät läpparna vandra längs hans hals tills jag inte kunde hålla mig längre "men du älskar mig mer."

"Svartsjuka klär dig inte Dominic" flinade han men protesterade inte när jag började knäppa upp skjortknapparna.

"Fel svar," mumlade jag mellan kyssarna men flämtade till när han plötsligt pressade ner mig i soffan och la sig över mig, och med munnen mot mitt öra viskade han så att huden knottrades över hela min kropp,

"Jag har aldrig älskat någon som jag älskar dig."

***

Min hand närmade sig dörrhandtaget och jag drog in ett hastigt andetag innan jag vred om. Där utanför stod dom, Clocksworth med sin bistra, lagomt irriterade min, Belmont med sina glada pojkaktiga ögon. Hans värld bestod fortfarande av en blå himmel med fluffiga moln och solstrålar, hur mycket skit vi än gick igenom. Det högg till i hjärtat, han var så fin, och det var just därför jag alltid hade gjort grovjobbet åt honom, jag ville inte smutsa ner hans bild av världen.

"Kom in" mumlade jag och gjorde plats åt dom och hajade till när jag fick syn på Conor.

"Du är här," viskade jag.

"Förvånad?" flinade vargen och pressade besvärat ner händerna i fickorna, "grattis och allt det där."

"Tack," mumlade jag generat men blev genast avbruten av Belmonts hårda kram,

"Du har bakat!" fnittrade han förtjust och drog in ett djupt andetag.

"Det finns choklad croissanter" svarade jag och blinkade åt honom innan jag släppte taget.

"Fan vad jag har saknat dom, bästa frukosten av bästa bagaren" utbrast han och fick en drömmande blick i ögonen.

Jag svarade på Clocks frågande min med en axelryckning "när jag bodde med Bel och Conor brukade jag baka på helgerna."

"Bara på helgerna? Du kanske ska gå tillbaka till gamla traditioner älskling, innan vi rullar fram," muttrade en sarkastisk röst bakom oss och jag såg genast hur två av våra gästers ögon spärrades upp.

"Lägg av A, du älskar mina pajer" flinade jag och gick bort till honom för att hålla mig undan ifrån Clocksworths vrede. En vrede som aldrig kom, i hans ögon såg jag bara förvåning och... lättnad?

"Du lever?" viskade han och Anthony nickade. "Men hur?" frågan lät inte högre än ett andetag och klockmästaren såg helt chockad ut.

"Med Dominics hjälp."

"Vänta!" Avbröt Belmont som hade backat in i Conor, som om han skulle kunna skydda honom tänkte jag och skrattade inombords. Bel såg från mig till Anthony och tillbaka på mig "du och.. ?... ni?.." Som svar på hans fråga höll Anthony ut sin hand mot mig och jag la genast min i hans och tog ett steg närmre.

"Det har hänt en hel del sen jag lämnade er" mumlade jag, kliade mig i nacken något generat och sneglade på dom alla tre, "vi kanske ska sätta oss."

Men innan jag hann röra mig tog Clock två snabba steg fram och slängde armarna runt Anthony för att dra in honom i en hård omfamning. "Förlåt" mumlade han "förlåt, förlåt mig..."

Jag stirrade häpet på Clocksworth som tydligt höll sig ifrån att gråta i armarna på Anthony. Det här var så långt ifrån vad jag trott skulle hända att jag inte hade en aning om hur jag skulle reagera, allt jag kunde göra var att se på dom. Och le.

Tillslut sneglade jag bort på Belmont för att försöka utläsa hans reaktion, han såg lika häpen ut som jag. Anthony däremot stod lugnt och höll om Clocksworth som om det var en självklarhet, uppenbarligen hade han mått skit över prinsens död. Tänk vad lite man vet om personer man levt med i flera år, jag skrattade för mig själv och släppte ut en lättnadens suck. Vi kanske skulle överleva det här ändå.

"Hur gjorde du det?" Belmonts röst fick mig att haja till och han ryckte mig tillbaka till verkligheten.

"Magi" svarade jag undvikande och hörde ett besvärat grymtande från vargen. Nog för att han var van vid skit under naglarna men jag misstänkte att det här var mer än han räknat med.

Clocksworth tog sig ur Anthonys grepp och vände sig om för att möta mina ögon "hur länge planerade du det här?"

"Spelar det någon roll? Allt har förändrats sen dess" svarade jag tjurigt.

"Kanske inte" erkände han men vägrade lämna ämnet "men kan jag få veta varför?"

Den ödmjuka tonen överraskade mig, och än en gång insåg jag att jag inte var springpojken längre. Jag var respekterad och känslan fick mig att tänka mig för och jag bestämde mig för att säga som det var. Det var ingen idé att dölja något.

"Jag letade efter ett sätt att rädda Magnus" svarade jag och nickade åt soffan, en invit åt dem att slå sig ner. Vi gick bort mot salongsdelen av rummet och slog oss ner i soffgruppen, vilket fick mig att hamna rakt i Belmonts blickfång som satt och höll krampaktigt i Conors hand. "Det behövdes en tillräckligt stark vampyr, men jag kan inget om blodsband och vår historia så jag bad Valec om hjälp" jag skrattade till "han blev till större hjälp senare."

"Så du hittade ingen här heller?"

Jag skakade på huvudet åt Clock's fråga "men jag träffade en del intressanta personer som berättade mycket om döden."

"Och så fick han den lysande idéen att återuppliva mig och som en gentjänst skulle jag erbjuda Magnus ett nytt liv" inflikade Anthony medans han snurrade på vigselringen på hans finger.

"Fungerade det?" undrade Conor skeptiskt, men jag nickade bara. Inte ens jag visste alla detaljer, jag hade aldrig frågat Anthony. Jag ville inte veta.

Undertiden synade Anthony Belmonts partner, jag hade aldrig berättat om Conor och jag misstänkte att jag skulle få en del frågor när de gått.

"Jag är imponerad Dominic" erkände Clocksworth "jag borde ha kommit på något liknande själv."

"Var sak har sin tid" svarade jag och insåg med ett leende att jag lät precis som Anthony.

"Är det därför ni har gömt er här borta?" fräste Bel, och han lät ovanligt arg. Men jag kände honom tillräckligt bra för att veta vad det handlade om, han hade alltid ogillat när jag undanhöll saker. Och det här var stort.

"Vi gömmer oss inte" svarade jag lugnt och höll hans ögonkontakt "vi njuter av att leva fria från skyldigheter Bel, vi lever det livet som du fick med Conor. Du kan knappast klandra mig för det."

Han la armarna i kors över bröstet och lutade sig bakåt i soffan som en tjurig unge i trotsåldern "nej, varför skulle jag göra det" muttrade han sarkastiskt "vi slåss gärna mot Paris alla trollkarlar och häxor på egen hand, det är underhållande."

Jag skakade på huvudet och lutade mig tillbaka i soffan jag med. Irriterat snodde jag den nytända ciggen ur mungipan på Anthony och drog in ett djupt bloss utan att släppa ögonkontakten med Belmont. Hur fan kunde han missunna mig några års lycka efter allt jag gjort för honom.

Vargen satt tyst och iakttog oss innan han nickade och la upp armen över ryggstödet för att leta upp en av Belmonts hårlockar som han lindade mellan fingrarna, "vi klandrar dig inte."

Anthony tog situationen med jämnmod, log för sig själv och tog fram en ny cigarett, "Ni kunde hört av er tidigare" poängterade han och höjde blicken för att se på Clocksworth.

"Jag väntade på svar från Lumiere," svarade Theodor trött.

Anthony höjde ett ögonbryn och spände ögonen i honom "Vart är kräket?"

Belmonts ögon var som fastnaglade på mig medans de äldre diskuterade och jag kände hur tålamodet började tryta, samtidigt vägrade jag ställa till med en scen. Jag hade förändrats, jag var äldre nu intalade jag mig själv. Jag var för fan gift, tänkte jag och bröt ögonkontakten med honom för att nonchalant luta huvudet mot Anthonys axel och rikta fokus mot Clock istället.

"Vi vet inte" erkände Clocksworth och drog fingrarna genom lockarna "senast vi hörde något var dom i Italien. Men mina kontakter har inte sett dom på ett tag."

"Är han fortfarande maktgalen?" muttrade min make och lekte med sin graverade tändare samtidigt som han väntade på svar.

"Han har varit ångerfull" svarade Clock, men alla i rummet visste att det inte var tillräckligt.

Anthony var tyst ett tag, tände cigaretten och slängde ifrån sig tändaren på soffbordet när han oväntat tog min hand, som han förde mot munnen och placerade en liten kyss på ovansidan, innan våra sammanflätade händer sjönk ner i hans knä, "Jag har ingen sympati för honom Theodor, inte efter allt han har gjort."

"Jag förstår det" suckade han och lät ögonen glida över på mig "jag antar att du har berättat allt."

"I allra minsta detalj" svarade Anthony åt mig, men bytte genast samtalsämne "Men ni kom inte för att prata gamla minnen, ni är här för att Frankrike behöver en ny revolution."

Clocksworth nickade och såg plötsligt nervös ut "kan vi räkna med er hjälp?"

Jag såg på min make som mötte min blick med ett leende "ska vi åka hem?"

Med en suck lutade jag huvudet bakåt mot ryggstödet för att stirra upp i taket "vi åker dit, tar tillbaka Paris från idioterna... men vill jag tillbaka hit A, jag kan inte stanna där" svarade jag och la filtret mellan läpparna än en gång.

Till svar kramade han min hand, och jag visste att han tyckte lika mycket om det här stället som jag gjorde. Vi skulle återvända. "Ni kan räkna med oss" svarade han Clocksworth och reste sig för att få bort mot barskåpet och höjde ett frågande bryn "Whiskey?"

"Det vet du" flinade klockmästaren och såg ut att slappna av, men bredvid honom satt Belmont och stirrade på mig med mördande blick. Allt kanske inte skulle gå smärtfritt ändå.