-Anthony-

Jag slöt ögonen och släppte ut ett irriterat stön när mina välputsade svarta skor i derby modell trampade ner i den mjuka leran utanför bilen.

Tungan gled över tänderna samtidigt som jag gjorde mitt bästa att lugna mina nerver och jag frågade mig själv för hundrade gången vad jag gjorde ute på den Kanadensiska landsbygden över huvudtaget.

Självklart visste jag svaret på min fråga.
Mina källor hade äntligen hittat honom, Magnus, det stora lejonet som betytt så otroligt mycket för min make att han gjort sig besväret att materialisera mig från andevärlden. Vilket inte gjorde mig mindre död, dock var allt mycket enklare i fast form.

Jag kunde inte låta bli att avundas mannen jag var på väg att möta. Han var Dominics första stora kärlek och jag skulle helst av allt bryta nacken av honom för att bli av med all värdig konkurrens.
Men ett löfte var ett löfte, tänkte jag med en suck, och jag var en man av heder.

Jag lät bildörren glida igen och rättade till kostymen, borstade bort några rynkor ur tyget och började min totalt ovärdiga promenad bort mot den relativt pittoreska stugan framför mig.

Ute på den rustika farstun satt mannen med de gyllene lockarna med en bok i knät och countrymusiken trängde ut ifrån ett öppet fönster.
Så förutsägbart, muttrade jag inombords och försökte förstå vad dom där två motpolerna ens hade fastnat för hos varandra.

"Magnus" hälsade jag kort när jag klivit upp för de tre trappstegen och kände mig lättad över att slippa den stinkande gyttjan. Två blå ögon såg förvånat upp på mig, men han behöll sitt lugn. Som alltid.

"Anthony?" skrattade han "jag trodde du var död och begraven min vän."

Jag skakade på huvudet och lutade mig slött med axeln mot en av de tjocka pelarna i trä, som höll upp taket på den lilla utbyggnaden jag stod i. "Död är jag fortfarande" svarade jag med ett slugt leende.

"Och långt ifrån ditt trygga slott" påpekade han förvånat.

"Tiderna förändras, se bara på dig själv."

"Jag gjorde ett val jag fick leva med" konstaterade han lugnt.

"Du valde att stå på vampyrernas sida under vårt största inbördeskrig i världshistorien" jag såg på honom med rynkad panna "varför?"

"För att det var rätt sak att göra."

"Såklart" skrattade jag torrt "du vet allt om rätt och fel."

Han lutade sig tillbaka i den knarriga gungstolen och synade mig uppifrån och ner "vad vill du mig Prins?"

Jag drog tummen över underläppen samtidigt som jag funderade på hur jag skulle lägga fram allting för honom. Kanske lika bra att gå rakt på sak? "Jag är här för att erbjuda dig evigt liv, utan förbindelser."

"Varför?" frågade han skeptiskt.

"För att du hjälpte oss" svarade jag lent, men jag visste att han såg igenom lögnen så jag suckade och svarade igen "för att jag har lovat Dominic."

Så fort jag nämnt hans namn så var lejonet uppe på sina fötter, och han var förvånansvärt snabb att fånga min hals i sin stora näve. "Vad har du gjort med Dominic!" röt han mellan tänderna så att luften vibrerade mellan oss.

Jag sneglade ner på hans arm med avsmalnande ögon "släpp mig så kanske du får veta, väktare" väste jag mellan tänderna och kände hur fingrarna borrade sig in i min hud.

"Vart är han?" envisades han och vägrade släppa taget, men jag hörde hans oregelbundna puls och dom tvekande ögonen. Han var rädd.

"Min make är på väg från vårt hem i New Orleans för att besöka gamla vänner på den vackra franska landsbygden" svarade jag med ett leende och genast släpptes greppet om min hals och Magnus tog ett stapplande steg bakåt.

"Din make?" frågade han med tvivlande blick.

"Vi firade vår årsdag för tre veckor sedan" berättade jag och rättade till min skjortkrage "det var en fantastisk natt" tillade jag med ett leende.

Han rynkade pannan och la de enorma armarna i kors framför bröstet. Jag fick medge att även om jag själv hade en av de mer vältränade kropparna så var jag ingenting jämfört med mannen framför mig när det kom till muskelmassa och storlek.

"Hur träffades ni? frågade han kort, och det förvånade mig att han inte ifrågasatte vår relation mer envetet.

"Han ville spela vår gamle vän Clocksworth ett spratt och hittade ett sätt att få mig att lämna hans kropp."

"Varför?" frågade han kort med ett morrande läte i rösten.

"För att han hatar honom?" svarade jag med en axelryckning innan jag fortsatte "sedan gav han mig en ny kropp så att jag skulle kunna rädda ditt liv" muttrade jag torrt utan att försöka dölja min svartsjuka. Med en djup suck sjönk han ner i stolen igen och gnuggade sig i ansiktet med handflatorna. "Det låter som något vår Dominic skulle göra, eller hur?" log jag kyligt och tog fram en cigarett.

"Det låter precis som honom" svarade han mjukt och log för sig själv.

"Så, tänker du låta mig hålla mitt löfte till honom?" frågade jag och drog in ett långt halsbloss.

"Är han lycklig?" Frågan var så plötslig och så rak att jag blev lite ställd, så för att samla mig tog jag ett nytt bloss på cigaretten och rynkade pannan medans jag funderade ett slag.

"Ibland behöver han påminnas om livet han har framför sig" svarade jag och fimpade cigaretten i den lilla askkoppen som stod på ett bord i närheten "han lever för mycket i det förgångna."

Magnus nickade men var inte nöjd med svaret "låt mig omformulera min fråga, gör du honom lycklig?"

Jag la huvudet på sne och såg smärtan bakom den lugna fasaden och svarade ett kort "ja".

Han nickade och pekade mot stolen som stod tom bredvid honom "Whiskey eller Konjak?"

"Whiskey" svarade jag och sjönk ner i den hårda pinnstolen och spanade ut över den glittrande vattenytan på den lilla sjön som låg stilla framför stugan. Vissa hade kallat platsen vacker. "Du lämnade honom" konstaterade jag när Magnus kom tillbaka med två glas i händerna.

"Missförstå mig rätt Anthony, jag är glad att han gått vidare. Jag är bara förvånad att det är du."

Jag smuttade på den kryddiga drycken och njöt av smaken som fyllde min mun. "och jag är förvånad att det var du" kontrade jag med en ögonrullning.

"Älskar du honom?"

"Nej, självklart inte, jag friade till idioten för att jag hatar honom och tänker använda honom för att hämnas min död" muttrade jag ironiskt innan jag drog in ett djupt andetag och svarade i en utandning "självklart älskar jag honom."

"Bra" hörde jag honom viska men sen harklade han sig och höjde rösten "så, hur fungerar det? Måste jag dricka ditt blod?

~ Dominic~

"Så, berätta mer om den mystiske mannen" flinade Belmont nyfiket och tog min hand när vi gick igenom den nyanlagda slottsträdgården. Rosenbuskarna stod i full blom och luften doftade sött ifrån rabatterna.

"Han är van att ha tjänstefolk omkring sig, så jag håller på att lära honom att laga mat" svarade jag med ett brett leende "men han suger" skrattade jag "han har till och med bränt spagetti" jag skakade på huvudet och skattade vidare när jag tänkte på Anthony i köket. Så vilsen och ändå så envis. Det var dagen efter ritualen som jag hade fått redan på Anthonys akilleshäl,

"Dominic! Jag är hungrig." muttrade en otålig röst samtidigt som handen besvärat försökte ruska liv i mig.

Jag kramade kudden hårt och knep ihop ögonen "så gå och gör frukost!" fräste jag tillbaka, men möttes av en lång tystnad innan han erkände sina begränsningar.

"Jag kan inte."

Jag sneglade upp på den frustande vampyren som stod vid min sängkant och vägrade möta min blick."Kan du laga frukost åt mig?" pressade han fram mellan tänderna, men allt jag kunde göra var att skratta.

"Wow, på riktigt? Du har levt i hur många hundra år? Och du kan inte göra äggröra?" flinade jag och satte mig upp i sängen med benen i kors.

"Jag vet inte hur man sätter på spisen" väste han och spände ögonen i mig, det var helt uppenbart hur förödmjukande det var för honom att behöva be om min hjälp, samtidigt kunde jag inte låta bli att driva med honom.

"Aj då" skrattade jag "bäst du ber snällt."

Med ett morrande läte slog han ut med armarna och utbrast "då hittar jag någon som gör det åt mig, mot betalning."

"Inte jag i alla fall!" flinade jag och la mig ner i sängen igen "jag känner för en lång sovmorgon idag."

"Och jag känner för att strypa din smala, smäckra nacke tills huvudet lämnar din kropp" fräste han till svar med svartnande ögon.

"Och vem ska koka kaffet då?" svarade jag med en blinkning, men bestämde mig för att dra med honom till köket och visa honom hur en kaffebryggare fungerar.

Han hade varit förvånansvärt mottaglig för mina instruktioner och jag kunde inte låta bli att tycka att det var rätt roligt att få lära honom alla de små fantastiska sakerna som livet erbjöd.

Jag drogs tillbaka till verkligheten av handen som kramade om min lite hårdare och jag mötte Belmonts ögon i en halv sekund innan jag slog undan blicken "du ser lycklig ut" mumlade han men jag svarade inte. Jag ville inte erkänna det för honom, för på något skruvat sätt så kändes det som att lyckan skulle falla genom fingrarna på mig.

"Var Masson på bröllopet?"

Frågan var som en kniv i hjärtat, jag önskade att han varit det men jag skakade på huvudet "det var en liten ceremoni."

"Så liten att dina bästa vänner inte fick plats?"

Jag hörde att han var sårad, men va fan skulle jag säga? Belmont var ju för fan den som dödat honom, han skulle aldrig acceptera oss och Clock skulle aldrig ge tillbaka tronen till Anthony och det var just därför vi skulle ta den. Utan att fråga.

"Jag trodde ni var för upptagna" muttrade jag och fiskade upp cigarettpaketet ur bakfickan.

"Det är vi inte" surade han "jag hade gärna åkt på semester och fått träffa er."

Jag kramade om hans hand som fortfarande låg i min, men vägrade fortfarande ögonkontakt.

"Du får komma en annan gång." Vi gick tysta ett tag, men det var ingen obehaglig tystnad, mer ett konstaterande över att vi hade gått vidare. Det skulle aldrig bli vi två igen, och istället för att känna sorg kände jag mig nästan lättad. Spelet var över, vi kunde sluta försöka vinna varandra. "Så Conor följde med?"

"Theodor hjälpte mig, tack för att du ringde honom förresten," svarade han undvikande. "och du, jag fattar att du drog."

"Blev det bättre?" frågade jag försiktigt.

"Mycket bättre," svarade han med ett leende och såg ut att tänka tillbaka på åren med Vargen. Vi gick en bit till under tystnad och gruset från gångstigen knastrade högt under våra sneakers. "Så, tog du hans efternamn eller?"

Jag nickade och stannade till, släppte hans hand och sträckte på ryggen och bugade som en sann gentleman, med ciggen i mungipan. "Dominic du Saillant, till er tjänst monsieur."

Han skrattade till och skakade på huvudet "det klär dig."

"Han tvingar mig att ha kostym nästan varje dag" muttrade jag men leendet på läpparna var genuint.

"Stackare" skrattade Bel och himlade med ögonen "låter hemskt."

"Du Belmont" jag böjde mig ner och plockade en vit ros ur en buske innan jag såg upp på honom igen "varför är jag här egentligen?"

Belmont suckade och gnuggade sig i pannan "du vet allt som hände i Paris? Det har blivit värre, och utan Anthonys krafter..." han tystnade och såg på mig med tårfyllda ögon " Nico, vi är helt jävla körda."

***

Jag vred om nyckeln i låset och suckade djupt när jag klev innanför dörren. Jetlag från helvetet höll på att ta över min kropp och gjorde allt svårare att hantera. Allt, som i all jävla information som Belmont kastat över mig. Fan, jag skulle ju inte bry mig. Vi hade ju ett mål, jag och Anthony. Han ville hämnas sin död och jag ville hjälpa honom. Eller?

Jag drog fingrarna genom håret och dumpade väskan i den bruna skinnsoffan, kastade av mig jackan och gick mot köket. Det doftade pannkakor i hela lägenheten och jag var nyfiken på vad han höll på med där inne.

Ifrån dörröppningen möts jag av den mest underbara syn. Solen strilade in genom våra enorma köksfönster och sken rakt in på mannen jag längtat efter i två veckors tid, han stod och vände pannkakor elegant med en stekspade, som om det var något han gjorde dagligen.

"Hur länge har du övat på det där?" flinade jag och kände en behaglig värme sprida sig i bröstet när jag såg alla bunkar och påsar som täckte köksbänken.

Han måste ha förbrukat mjöl för ett helt kompani. Men min man var perfektionist och envis som en oxe, så om han ville ge mig pannkakor så skulle de vara de mest välsmakande jag någonsin ätit.

Min alltid så välvårdade prins, i kritstrecksrandiga finbyxor som smickrade hans vältränade bakdel lite för bra. Den vita skjortan var nedstoppad i byxorna, de översta knapparna uppknäppta på bröstet och ärmarna var uppvikta till armbågarna för att undvika dem från att bli fulla av pannkakssmet.

"Välkommen hem," sa han med ett leende men höll blicken fokuserad på stekpannan när han la över de sista pannkakorna på ett fat.

"Pannkakor?"

"Med Kanadensisk lönnsirap" förklarade han och nickade mot köksbordet.

Jag tog några steg fram för att kyssa hans kind innan jag studerade presenthögen på bordet, men det mina ögon fastnade för var ett litet vitt kuvert med endast mitt namn på. Jag kände igen den handstilen.

Anthony ställde ifrån sig stekpannan och fångade in mig i sina armar, mjuka läppar nuddade min tinning och jag lät min kropp slappna av. "Allt gick som du önskade Dominic" viskade han "Magnus mår bra och han är tacksam för din hjälp."

Jag slöt ögonen och lutade pannan mot hans hals, "tack."

Hans bröstkorg guppade när han skrattade "du behöver inte tacka mig, mon amour, det var mitt löfte till dig, inte sant?"

Jag sneglade upp på honom och nickade, men kunde inte hejda den stora lättnadskänslan som spred sig inuti. Magnus skulle leva, och skuldkänslorna för vad han offrat för min skull var genast bortblåsta.

"Tack" viskade jag igen och pussade hans läppar och viskade ett lågt tack om och om igen mellan varje puss. Ända tills han fick nog och fyllde min mun med sin varma tunga och hela jag smälte i hans armar.

"Jag dukar på balkongen" sa han när han släppte mig "vill du ha kaffe?"

Jag nickade frånvarande och fiskade upp brevet bland nallar och älgar i vit och röd randiga tröjor, lönnlöv och sirapsflaskor. "Du tyckte inte att en nalle var tillräckligt?" skrattade jag och tog upp den största teddybjörnen och kramade den innan jag sjönk ner i köksstolen för att öppna kuvertet.

"Jag hade svårt att välja" svarade han bortifrån balkongen och jag kunde höra hur han slamrade med porslinet där ute.

Den mjuka fluffiga pälsen kittlades mot min haka när jag drog upp fötterna på stolssitsen och öppnade brevet med bultande hjärta.

Dominic,

Grattis till bröllopet. Jag menar det, med hela mitt hjärta.
Jag vill att du ska vara lycklig.
Jag är ledsen för hur allt slutade, men i slutändan blev det bättre för oss båda.
Jag vill att du ska veta att jag finns här om du behöver mig, jag får en känsla av att ni inte gett upp hoppet om Paris.
Men Dominic, försök njuta av livet nu, istället för att tänka på sådant som varit.
Tack för allt,

/Din Magnus

Jag skakade på huvudet och reste mig från stolen, brevet slängde jag tillbaka bland sakerna utan att vika ihop det. Jag vet inte vad jag hade räknat med, men det där dög inte. Med en suck stack jag nallen under armen och tog tallriken med pannkakor i ena handen och kaffekannan i andra och strosade ut i solljuset.

"Vad stod det?"

Jag fyllde upp kopparna till kanten med den svarta vätskan samtidigt som jag ryckte på axlarna. "Det var ett hej då."

"Var det inte det du var ute efter?"

Jag nickade men bestämde mig för att byta samtalsämne "sååå, har du stekt pannkakor hela dagen? För min skull?"

Han himlade med ögonen och muttrade "nej, åt alla våra brunchgäster som snart kommer anlända."

"Det är eftermiddag älskling" retades jag med mjuk röst och strök nallens päls med handflatan "det är snarare middagstid."

"Bara ät Dominic" muttrade han och lutade sig tillbaka i stolen och la upp ena benet över det andra "och sen vill jag veta vad dom sa." Jag fyllde munnen med de himmelska små plättarna och fick honom att skratta av min förvånade min. "Gott?"

"Utsökt" svarade jag och log brett. Han smuttade på kaffet och väntade tålmodigt på att jag skulle tugga färdigt. "Du kommer inte gilla det" sa jag tillslut och studerade hans ansikte.

"Säkert inte" muttrade han och tände en cigarett.

"Dom har skapat ett nytt råd i Paris, vampyrer är fortfarande inte välkomna." Han tog en ny klunk av kaffet medans han väntade på att jag skulle fortsätta. "Dom har fått reda på att Clocksworth är normal igen" sa jag och lutade mig tillbaka i stolen med en suck "och dom är påväg att attackera slottet."

Han studerade mig länge innan jag sköt undan tallriken, plötsligt hade jag ingen aptit längre. "Du vill inte hjälpa dom" sa han tillslut.

"Nej" viskade jag och slog ner blicken "vi har det bra här, varför måste vi förstöra det vi har kämpat för så länge?" jag tystnade tvärt och stirrade på honom "vänta, sa du... hjälpa?"

"Trodde du verkligen att jag skulle döda dom Dominic?" Han lutade sig fram och fiskade upp en pannkaka mellan fingrarna och tog en tugga innan han fortsatte "Clocksworth betyder mycket för mig för mig och Belmont är din bästa vän. Jag är inget odjur."

Sakta reste han sig ur stolen och sträckte ut en hand mot mig "Bjud hit dom Dominic, så får vi diskutera vår framtid tillsammans."