-Clocksworth-

Han hade haft rätt, Belmont hade vaknat och bara ett dygn efter att jag sövt honom. Automatiskt började en molande oro växa i mig, tänk om jag inte kunde hjälpa honom- och hur skulle han reagera när han såg mig?

Ögonlocken fladdrade upp, det tog ett tag innan blicken fokuserade på mig och jag drog in ett djupt andetag för att hålla mig lugn. "God morgon Lillen, sovit gott?"

Ögonen vilade på mig en stund innan han såg sig om i rummet, "vart är jag?" viskade han fram.

"Lugn. Du är kvar i Conors stuga," svarade jag och hans kropp blev genast mer avslappnad. Jag trängde bort lusten att analysera hans reaktion och fokuserade på det positiva istället. Han var lugn, han var nyvaken och omtumlad, men odjuret var tämjt för stunden. "Han åkte till affären för en stund sen."

Belmont nickade lite och satte sig upp, en hand rörde sig mot mitt ansikte för att försäkra sig om att jag faktiskt var där. Gnistan som tändes i hjärtat trängde jag bort. "Dominic ringde, han trodde att vargen kunde behöva lite hjälp," svarade jag mjukt, som en förklaring på min plötsliga uppenbarelse.

Han nickade igen. "Hade han rätt?"

Dom vackra ögonen såg bedjande på mig och det tog emot att säga sanningen, "du kunde inte kontrollera dig, det var nära Bel, för nära." Han nickade igen och tystnaden ekade i rummet. "Jag kan hjälpa dig," erbjöd jag försiktigt. Vi hade inte varit osams när han stack, men gamla minnen och känslor spelade alltid en roll i nya möten.

"Hur?" Viskade han fram, "måste jag följa med dig?"

Paniken som hintade i hans röst fick hjärtat att gå sönder, han ville stanna här. Men jag skakade på huvudet, "vill du stanna hos honom så respekterar jag det Bel," fortsatte jag med min mjukaste röst, "bara du mår bättre." Med en djup suck kastade han sig runt min hals och snyftade. Det tog inte länge innan jag kände dropparna från hans tårar mot min nacke. "När jag blev skadad så kunde Anthonys blod läka mig, jag tror att jag kan göra samma sak för dig," sa jag försiktigt. "Beroende är som en sjukdom Bel, jag tror att mitt blod kan ta bort det."

Hans rödgråtna ögon såg in i mina, han tvekade en stund innan han öppnade munnen, "men?"

"Inga men," svarade jag lugnt och torkade hans tårar med tummen.

"Är du säker?"

Jag skrattade till och nickade lite, "helt säker."

Han bet sig i läppen och plötsligt såg han ut som den lille osäkra Bel, när han var människa och omgiven av vampyrer, killen som jag en gång lovat mig själv att jag alltid skulle ta hand om. Han som var rädd och vilsen.

Jag drog undan skjortärmen och punkterade ådran vid min handled med en kniv jag hittat i köket. En enda droppe formades på min olivfärgade hud, men det var allt som krävdes. Snart var hans läppar pressade mot armen och tänderna trängde glupskt genom huden. Han klunkade i sig allt han behövde utan att spilla den minsta droppe. Jag behövde inte ens stoppa honom.

Förvånat såg jag ner på hans leende ansikte när han slickade sig om läpparna. "Hur känner du dig?"

"Som om jag skulle kunna äta ett helt bageri," flinade han.

"Bakverken eller servitriserna?" Frågade en röst roat ifrån dörren och genast flög Bel upp på fötter och kastade sig om halsen på vargen.

"Förlåt-förlåt-förlåt-förlåt..." upprepade han om och om igen och täckte hans ansikte med fjäderlätta pussar.

Jag såg hur de spända musklerna i skiftarkroppen slappnade av, han nickade lite och la ett finger under Bel's haka för att vinkla upp hans ansikte så han kunde möta vampyrens blick "bakverken eller servitriserna, gullet?"

"Croissanter och les claires och macarons och drömmar, hallontårta, äppelpaj och såna där gröna bakelser med sylt i," flinade han, men vargen bara nickade.

"Bra," vad allt han sa innan han gav Bel en puss på kinden och gick.

"Antar att du vill hålla koll på mig ett tag till?" Frågar Bel och vänder sig mot mig.

"Ett par dagar i alla fall," svarade jag och drog ner skjortärmen igen.

"Tack Theo," sa han med sitt finaste leende. Ett leende som fick mitt hjärta att smälta.

-Conor-

Dörren till sovrummet öppnas i mörkret och steg som knappt var hörbara närmade sig min säng. Irriterat märker jag hur hjärtat galopperar i bröstkorgen på mig. Lillans attack hade visst satt sina spår, frågan var bara vilket humör han var på nu, ängel eller demon?

Jag förberedde mig mentalt på det värsta scenariot. Även om jag aldrig skulle säga det högt så var jag jävligt lättad att gangsterkungen satt på bottenplan vid köksbordet som vanligt.Stegen tvekade vid sängkanten och jag känner hur musklerna genast slappnade av, han var inte rovdjurstypen som smög. Det här var den vilsna, sköra versionen av killen mitt hjärta vägrade släppa taget om.

Ögonen var slutna när jag väntade på vad sötnosen skulle göra här näst. Han hade upprepat sina förlåt tills öronen inte uppfattade dom längre, och jag misstänkte att det här var en förlängning av alla pussar han pressat över mitt ansikte.

Det var inget jag krävde. Jag klandrade honom inte, men för att dämpa hans dåliga samvete lät jag honom hållas och han hade fortsatt att överösa mig med små kärlekshandlingar hela dagen. Det som förvånade mig var kungens reaktion, svartsjuka kanske inte låg i hans natur. Hans beteende var mer broderligt, nästan faderligt gentemot Belmont. Hur man går från kärlekspar till mentor och lärling var över mitt förstånd, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var tacksam. Allt var tillräckligt komplicerat.

En trevande kall kropp gled sakta ner mellan lakanen och fingrar letade sig runt min bröstkorg. Han sa inte ett ord. Han bara låg där och kämpade med dom otaliga känslorna som rymdes i den lilla kroppen. Som så många gånger tidigare, i en tid innan stugan, så sökte han tröst efter nattens plågande drömmar. Det tog inte länge innan hans öra pressades mot min rygg. Något så enkelt som mina hjärtslag hade alltid lugnat honom och jag lät honom hållas.

Vargen inom mig ville inget hellre än att ha honom där, men förståndet sa åt mig att klippa bandet innan det gick för långt. Vargen vann. Sakta vände jag mig om och genast borrade hans huvud sig in under min haka. Hans hår doftade som det alltid gjort men hans kropp var svagare än nånsin.

Det värkte i mig när jag tänkte på allt han varit med om. Som sagt, jag klandrade honom inte. Kanske var det igenkänningsfaktorn med mitt eget liv som spökade. Oftast var det beskyddarinstinkten som drev med mig. Med en djup suck drog jag honom närmre. Armarna la sig beskyddande runt den darrande kroppen och fingrarna letade sig in i hans hår och trots att jag visste bättre så lät jag fingertopparna vandra vidare ner längs hans rygg.

"Betyder det att du inte är arg?" Hans andedräkt smekte min hud när jag skakade på huvudet. "Varför?" Envisades han.

"Finns inget att vara arg för."

"M-men jag.."

"Du kunde inte kontrollera dig," avbröt jag, "det var en miss att inte låsa in dig."

Hans kropp spänner sig och knytnävar kramar täcket hårt, "jag vill inte bli inlåst igen," viskar han kvidande och inuti mig växer känslan jag har kämpat med att pressa undan.

Mina läppar rör sig mot hans panna, orden kommer automatiskt. Jag har slutat tänka mig för, slutat oroa mig om morgondagen, i alla fall för stunden. Och det är vad jag säger till honom, "Vi tar en dag i taget, okej?"

Han nickar lite och kryper närmare hur fan det nu är möjligt. "Förlåt."

"Sluta."

"Men jag.."

"Sluta."

"Jag vill bara-..."

Innan han hinner säga mer stoppas orden av mina egna läppar. Jag visste vad han ville säga men jag pallade inte att höra mer. Det var ingen genomtänkt plan. Den var idiotisk, men det var allt jag kunde göra just nu för att få asplövet på andra tankar.

Snart trevade fingrar längs byxlinningar och letade frenetiskt efter mer hud. Sängen knarrade jävligare än nånsin och oavsett igelhörsel eller inte så var det ingen svår gissningslek om vad vi höll på med. Fuck it, tänker jag samtidigt som Belmont sätter sig gränsle över mig med fingrar som leker över mitt bröst.

Hans leende slår emot mig som en elektrisk stöt. När log han senast? Jag nästan sliter ner honom till mig och mitt enda mål just då var att se till att han behöll det leendet hela natten.

-Clocksworth-

Jag hade genast hört Belmonts fotsteg på övervåningen och gjorde mig beredd på att rusa upp dit och rädda livet på vargskrället igen.

Jag lyssnade intensivt. Ingenting hände. Tillslut hörde jag dämpande röster, dom pratade. Vargen skulle leva en dag till tänkte jag med ett flin på läpparna. Ett leende som försvann mer och mer ju längre tiden gick och ju mer medveten jag blev om vad som försiggick där uppe. Jag slog bort tankarna, tände en cigarr och satte på musik, men det var svårt att hålla känslorna i styr. Jag svepte mitt tredje whiskeyglas och stirrade ner på pappret i min hand. Det var Belmont som hade gått in till honom, inte tvärt om. Belmont hade gjort sitt val.

Jag visste att han helst skulle slippa välja. Hans hjärta var så stort att där rymdes fler personer. Det var inget konstigt med det, vissa föredrog fler partners. Under natten fylldes mitt huvud av liknande tankar, om Bel ville ha oss båda två så kanske det var något att fundera på. Problemet var att Conor och jag var för lika, han hade sin flock och jag hade min.

Jag stirrade ett tag på lappen i mina händer, sist jag skrev ett avskedsbrev så hade jag förstört hans liv. Det var så han gått ner sig i depressioner och hade börjat dricka från människor. Men ändå satt jag här och övervägde samma sak igen. Med en suck tog jag ut blodpåsar ur min väska för att tömma mig på blod. Han skulle behöva dricka åtminstone två gånger till.

Jag hade tänkt att gå utan avsked men satt förstenad i stolen med påsarna i händerna. Jag märkte inte ens när solen började skina och Conor kom ner för trappan. Nyduschad, men Bel's doft låg som ett moln runt honom. Han sa inte ett ord och han behöll en känslolös mask i sitt ansikte. Men jag kände honom rätt bra redan, masken var en överlevnadsstrategi.

"Sovit gott?" Frågar jag när jag lutar mig bak i stolen och slänger upp fötterna på bordet.

Han synar mig en stund innan han muttrar, "sover du aldrig?"

"Inte längre," svarar jag och tänder en ny cigarr.

Han öppnade kylen och fiskade genast upp en av blodpåsarna och höjde ett ögonbryn för att få en förklaring.

"När suget kommer kan du ge honom en, det kommer dämpa begäret," svarade jag trots att det lät helt orimligt, men hittills hade det fungerat. Mitt stabila blod hade fått Bel att gå tillbaka till sitt normala tillstånd.

"Ska du dra?" Killens ton förvånade mig. Han lät inte anklagande, men inte heller lättad.

"Belmont behöver inte mig längre," svarade jag kort.

Han slängde tillbaka påsen och stängde dörren igen innan han vände sig helt mot mig för att möta mina ögon. Hans totalt orädda blick var något som jag började beundra. Hans hållning och hans dumdristiga mod. "Och om du har fel?"

"Belmont har gjort sitt val, han vill ha dig," svarade jag och puffade på cigarren, "det är klart och tydligt."

"Så då släpper du honom? Bara sådär?"

Jag förstod hans tvivel, men sanningen var att Belmont var starkare nu än vad han varit den gången när jag tvingat honom att lämna vargen bakom sig. Då hade jag inte sett något annat alternativ.

"Jag har levt i flera hundratals år," började jag," om sextio ligger du död och begraven och Belmont har förhoppningsvis levt det liv han ser fram emot med dig." Jag reste mig från stolen och började packa ihop mina saker. "För mig är det bara ett ögonblick av väntan på att han ska komma tillbaka till mig."

Vargen synade mig länge, "han förtjänar mer en en lapp den här gången."

Jag nickade lite och sneglade mot trappan, "han ska få ett ordentligt hej då."