-Belmont-

Människorna i gränden är av den värsta sorten, kvinnor i slitna kläder som säljer sina kroppar för en middagspeng, män som stapplar runt höga på det dom fått tag på och barn som letar smulor bland soporna. Den perfekta måltavlan för en ensam vampyr. Ingen kommer märka om någon försvinner. Det hade blivit ett av mina dagliga utflyktsmål. Jag var välkänd och ingen blev förvånad när jag dök upp ur skuggorna, och ingen märkte när jag gick.

Jag hittar snart mitt offer. Blodet från pundare var vidrigt, med det var bättre än ingenting. Dom skulle säkert tro att han dött av en överdos. Munnen närmar sig hans hals, han är helt ovetande om min existens, hög som ett hus och borta i sin egen fantasivärld.

Drömmen var så verklig att minnet av smaken ligger kvar på läpparna när jag välter mig ur sängen. Suget efter blod var starkare än någonsin. Genast upptäcker min känsliga näsa den ljuvliga doften som kommer ifrån köket och öronen snappar genast upp hjärtslagen. På skakiga ben stapplar jag mig dit. Det känns som om jag går i en dimma, golvet gungar medans hörntänderna växer i munnen på mig. Suget är så starkt att jag inte märker hur jag ramlar ner för trappan, det spelar ingen roll, allt jag vill är att släcka törsten.

"Belmont?" Rösten är avlägsen. Något säger mig att jag borde känna igen den, något inom mig säger att det är dags att sluta nu.

Hjärtslagen blir högre, rösten mer osäker, "Hey, va fan...? Belmont vad gör du.. va i helvete... lägg av.. Belmont... SLUTA!" Starka händer försöker stoppa mig, men dom är inte starka nog. Jag klöser, river, pressar mig närmre den pulserande venen som frestar mig. Så nära... så nära .. snart...

-Conor-

(Tack för hjälpen med kapitlet @MikaMarcel )

Att Bel har checkat ut syns på mils avstånd. Blicken som är fixerad vid min hals tillhör en rovlysten igel, som utan att tveka skulle tömma mig på blod. Antar att hans detox gick åt helvete.

Jag får upp garden innan han sänker tänderna i mitt kött, men lillsessan är starkare än han ser ut. Dessutom tar det emot att göra honom illa. Fan, jag borde ha tryckt honom full med Valium tills den värsta abstinensen tonat bort.

I ett försök att nå fram upprepar jag hans namn, väl medveten om att jag lika gärna kan hålla käft. Just nu skulle han inte höra ett hagelgevär på point-blank range.

Hans magra händer klöser över min arm, läpparna närmar sig min strupe. Samma läppar som snyftviskade kärleksord i mitt öra för bara ett par timmar sedan.

Antagligen borde jag vara förbannad, men allt jag känner är en bottenlös jävla trötthet. Alla utom mamma Hayes lille idiot såg det här komma. Vem förutom jag skulle leka eremit med en blodpundare? En blixtvision av Hank snurrar förbi. Plötsligt kan jag inte hålla tillbaka ett vansinnesskratt. Bel och jag har alltid navigerat mellan isberg av känslomässigt bagage, och Mister Alfa hymlar inte med vad han anser om min ovana att knulla en odödlig liten dramaqueen.

Att Bel gnager av mig nacken kan jag ta. Ingenting personligt, jag råkar bara vara närmaste godisautomat. Rovdrift bryr sig inte om känslor, och han är alltför utsvulten för att ge mig något annat än ett snabbt slut. Men aldrig i helvete överlever jag om jag hamnar på tumanhand med Hank efter den här missen.

Hans envisa och sorgligt magra kropp pressar sig närmare och tanken att varghamn vore ett bättre alternativ tänds i några sekunder. Men jag hinner inte mer än tänka tanken innan svart rök väller upp runt våra fötter. Efter Dominics ord om sessans framtida öde som kloakmonster tar jag automatiskt ett steg bakåt med hjärtat pumpandes i något som skulle kunna beskrivas som panik. Att brottas med ett mardröms djur på köksgolvet var inte min kopp te.

Snart formas en hand runt Belmonts nacke och ett ögonblick senare flyger lillan bakåt med en kraft som kändes på gränsen till demonisk. Jag stirrar storögt på kroppen som brakar in i väggen och faller ner i golvet och det tar ett ögonblick innan jag hinner registrera vad som hänt.

Men han är snart på fötter igen. Nog visste jag att iglar var snabba, blodtörsten gjorde säkert jakten mer intensiv, men han hann aldrig fram till mig. Stoppad av en mörk skugga som snart tog form framför mina ögon.

En man i trettioårsåldern, med välansat skägg, mörkt hår som låg slickat bakåt på huvudet och slutade i välansade lockar strax under öronen. Han var klädd i kostym och lång rock, malplacerad i min lilla stuga, men fan om han ändå inte var efterlängtad.

Clocksworth mindes jag att dom kallade honom, det var inte första gången vi sågs, men enda gången jag kände ett grynkorn av tacksamhet mot vampyren framför mig.

Jag lät pulsen sjunka när jag studerade hur han föll ner på knä och höll ner Belmont mot golvet, imponerande nog med bara en hand, och viskade ord på franska. Snövit kämpade emot ett tag innan kroppen tillslut gav vika och föll in i någon underlig sömn.

Någon annan kanske hade tagit tillfället i akt att dra nu, men stugan var min och jag ville se vart det här slutade. Dessutom var ungen på golvet en prioritet, fan vet varför, men han var också min.

Maffia snubben ställde sig upp och vände sig emot mig, hans blick studerade mig ingående ett tag innan han tog fram en tjock cigarr ur innerfickan på rocken och tände den. Han tog sig tid att puffa ut den tjocka röken några gånger innan han nickade mot Belmont, "Han kommer sova i några timmar, du kanske vill bädda ner honom nånstans."

Hans brytning var grövre än Sessans, men något i hans röst sa mig att han var van att ge order. Vargen i mig ville protestera, men killen framför mig var tydligt min överman. Så jag gav honom en nick, tog händerna ur fickorna innan jag gick förbi honom för att lyfta upp den lealöse kroppen i mina armar.

Trappen till övervåningen kändes jävligt lång, och värre skulle det bli när jag behövde gå ner igen. Snubben hade förmodligen räddat livet på mig, frågan var hur fan jag ställde mig till den informationen. Och kanske mest av allt, vad skulle han kräva av mig efter den här skiten?

-Clocksworth-

Det syntes tydligt hur ovillig vargen var att komma ner för trappan för att göra mig sällskap i köket. Jag hade hört hur han bäddat ner Belmont på övervåningen och en nyckel som vreds om i ett lås. Smart vovve, tänkte jag med ett leende på läpparna. Jag rullade cigarren mellan fingrarna och tömde askan i en skitig kaffekopp innan jag förde den till munnen igen. En bit av mig var svartsjuk men det var gamla känslor som jag försökt begrava, en annan sida av mig var glad att Lillen hade vänner som tog hand om honom när han inte ville ha mig i närheten längre.

"Dominic Loyson hörde av sig," sa jag högt och tydligt innan han hunnit ner, "han misstänkte att du kunde behöva en hjälpande hand."

Conor stannade nedanför trappen och synade mig, vi hade setts som hastigast ett par gånger. Ingen av dem var direkt trevlig, den mest minnesvärda var nog den gången jag tog Belmont ifrån honom i en gammal sunkig fabrikslokal. Mycket hade hänt sen dess men jag visste att jag inte var omtyckt. Frågan var bara vilken roll vargen hade i det här dramat.

"Han drog för ett par dar sen," svarade han förvånansvärt lugnt.

"Sa han varför?"

"Det är mellan han och prinsessan där uppe," muttrade han och nickade mot övervåningen.

Jag skrattade till för mig själv, situationen kändes förjävligt bekant på ett obehagligt sätt. Livet med Belmont hade aldrig varit enkelt, men fram tills nu hade han ändå lyckats hålla sig på ytan, simmandes i panik i bland. Men nu var han fast på sjöbotten. "Hur länge har han varit så här?"

Conor kliade sig i bakhuvudet innan han gick och ställde sig på behörigt avstånd borta vid diskbänken. "Han var inlåst när jag kom hit," suckade han och tröttheten syntes tydligt i hans ansikte och det fick mig att undra vad han gått igenom innan jag kom, "Dominic ringde mig en dag och behövde ett ställe att förvara honom på tills han lugnat sig."

"Har han lugnat sig?"

"Dom två sista dagarna var han sig själv," han pausade en stund, "tills för några minuter sen."
Automatiskt drog sig handen till halsen där Bel skrapat sina huggtänder i hans hud. Han hade haft jävligt tur som bara fått ett skrapsår.

"Och du släppte på garden," fyllde jag i förstående. "Lätt gjort."

En rynka formades i hans panna innan han skrattade torrt, "vad vill du mig?"

Jag drog in ett långt halsbloss och lät tobaken rispa mina luftrör innan jag släppte ut den sakta genom munnen samtidigt som jag höll hans ögonkontakt. En gång betydde killen framför mig extremt mycket för Belmont, han hade hatat mig när jag tvingat hem honom från sin älskade varg. Dagarna han gått runt i den övervuxna vargstinkande tröjan hade varit en pina. Jag hatade det, jag hatade den här situationen, men jag tänkte inte göra om samma misstag igen.

"Jag är här i egenskap av Belmonts skapare, han har mitt blod i sig och jag kan hjälpa honom att bli bättre." Conor höjde ett ögonbryn och väntade på att jag skulle fortsätta. "Frågan är vad du vill? Vill du att jag stannar och hjälper er och lämnar er ifred efteråt," jag tog ett nytt bloss på cigarren, "eller vill du att jag tar med mig problemet till Frankrike?

"Så jag får välja?" Frågade han roat.

Jag ryckte på axlarna, dumpade cigarren i kaffesumpen innan jag ställde mig upp för att ta av mig rocken och kavajen som jag hängde på en stol innan jag kavlade upp skjortärmarna. "Har du whiskey?"

Conor stod orörlig en stund, kugghjulen snurrade i skallen på honom innan han öppnade kylen och slängde en öl åt mig och tog en till sig själv. Jag såg besviket ner på flaskan och suckade lite innan jag vred av kapsylen och smakade på innehållet. Den beska smaken fick mig att rysa av avsky.

"Jag har lärt mig av mina misstag," svarade jag på hans fråga. "Jag vet inte vad ni har för," jag bet mig i läppen och rynkade på näsan, "relation," pressade jag fram, "det är därför jag frågar."

"Inte mitt val, du får fråga prinsessan på ärten där uppe när han vaknar."

Jag skakade på huvudet, "det kommer ta dagar, det här är ditt beslut Conor Hayes."

***

För en gamling som jag var timmar och dagar en droppe i havet, men för charmigt griniga vargar var det en evighet. Jag skrockade för mig själv när jag hörde ljudet av ved som klyvdes från baksidan av stugan för tredje gången på mindre än ett dygn. Killen skulle ha tillräckligt med ved för tre vintrar framöver tänkte jag och fortsatte med mina papper och puffade på cigarren.

Lumiere hade koll på allt på hemmaplan för tillfället, men livet som ledare över en vampyrklan var ett dygnet-runt-arbete och en av anledningarna varför jag skapat mig ett tillfälligt arbetsbord utav det skrangliga köksbordet.

Den andra anledningen var att jag behövde hålla mig sysselsatt, men inte för att fördriva tiden, utan för att hålla mig ifrån att ta Belmont över axeln och dra hem. Tålamod hade alltid varit ett problem, mitt blod pulserade i Belmont och vårt band skulle alltid vara starkt. Men en sak var säker, valde han vargen så var det sista gången jag kom flygandes för att rädda hans söta arsle. Intalade jag mig i alla fall.

Det tog mindre än en minut efter att ljudet tystnat tills att Conor klev innanför dörren. Svetten rann om honom, han hade tagit av sig tröjan och drog den runt nacken för att torka bort dropparna. Jag fattade vad Bel såg hos honom, jag var ingen idiot. Attityden, musklerna och kanske framförallt det kontrollerade lugnet måste vara som stödhjul för Bel's ångestladdade personlighet.

"Jag drar till affären, whisky kan jag skaffa men andra drycker får du sköta själv," muttrade han när han gick förbi påväg mot duschen på övervåningen.

"Whiskey och cigarrer är allt jag behöver Mr Hayes."

Han stannade i trappan och stönade högt, "Conor," poängterade han för tionde gången, han blev argare för var gång jag använde hans efternamn. Därför fortsatte jag. Jag ville se hur långt jag kunde gå innan bägaren svämmade över. Det var en ful lek, men jag hade tråkigt.

Dörren till badrummet smälldes igen och inte ens ljudet ifrån det strilande vattnet kunde tävla mot hans svordomar där inne. Jag hann skumma igenom tre dokument till innan han kom ner, klädd i löst sittande jeans och en vanlig vit T-shirt som av någon anledning luktade mer som Belmont än vargen själv. Jag skrattade till, killen var en schackspelare, hans tysta sätt att sätta mig på plats var imponerande om än irriterande. Men jag skulle ändå fortsätta att tilltala honom med hans efternamn.

"Törnrosa kvider och rör sig däruppe, dom hundra åren verkar vara på väg mot sitt slut" muttrade han och tog ett par bilnycklar ur en skål. Det fanns inget fordon på gården så jag antog att killen hade gömt den nånstans, en flyktväg som ingen annan kände till. Smart när man är instängd i ett hus med vampyrer.

Irriterat märkte jag hur jag började gilla honom mer och mer. Jag hade mött hans far en gång, den mannen var imponerande och jag såg samma tecken hos lillvargen. Han skulle växa upp till en stark alfa en dag om det var det han ville, men jag misstänkte att hans livsval skulle hindra honom att gå den vägen. Det osade trubbel runt honom, trots hans lugna attityd.

"Han är i trygga händer," svarade jag kort. Jag hade tänkt antyda något om vår tidigare relation, men plötsligt kände jag mig osäker. Hur skulle jag reagera om Bel inte ville ha min hjälp, skulle jag tvinga honom att lyda?

"Visst," muttrade Conor, men innan han öppnade dörren så gjorde jag ett harklande ljud för att få hans uppmärksamhet.

"Om Belmont ber mig att gå.."

"Sessan vet inte vad som är bäst för honom just nu, du stannar tills han är vid sina sinnens fulla bruk," avbröt han mig. "Sen kan han ta det beslutet."

Sen gick han innan jag hann säga mer, men orden från vargen fick mig att inse att det inte bara var en liten flirt mellan dom. Det dom hade var inget jag kunde sudda ut som jag försökt tidigare. Jag borde ha fattat det när Bel sprang tillbaka till honom om och om igen. Jag hade viftat bort det som ett irritationsmoment, men nu visste jag att jag måste ta dem på allvar. Annars skulle jag förlora Belmont för alltid.

Hjärtat värkte, kanske för att jag insåg hur lik Anthony jag hade varit. Jag hade hatat hur han styrt över mitt liv, samtidigt som jag förstod varför. Blodsbandet var smärtsamt men inget jag kunde göra något åt. Jag skulle älska Belmont i resten av mitt liv, vad som än hände i framtiden.