-Belmont-

Sömndrucken märker jag hur någon tar pajformen ur händerna på mig och lägger en filt över min trasiga kropp. Soffan sjunker ner vid mina fötter och en tv sätts på. De påklistrade skratten från nån gammal sitcom får huset att kännas levande och jag håller ögonen slutna i hopp om att stunden skall vara längre än ett ögonblick.

Tv kanalen ändras och en vädersnubbe berättar att det kommer bli kyligare under natten men vi kan räkna med sol i morgon. Härligt, tänker jag sarkastiskt för mig själv, jag kanske ska ta en långpromenad i skogen i morgon igen.

Jag ligger där och lyssnar på dom vardagliga ljuden, Conors andetag och bruset ifrån tvn får mig plötsligt att känna mig bättre än jag gjort på länge. Precis då så vet jag vad jag saknar i mitt liv, normala dagar som den här. Något som jag knappt haft sen dagen jag blev jagad i skogen av Gaston. Mina tankar avbryts genast när jag känner en hand som lägger sig på min vad och sakta rör sig upp och ner längs benet.

"Jag kan lägga mig i sängen om du vill ha mer plats," viskar jag under filten och gömmer så mycket av mig själv som jag kan under den mörkblå fleecepläden. Jag är en idiot som ens öppnar munnen men som alltid kräver jag bekräftelse på att han faktiskt vill ha mig där.

"Hade jag inte velat ha dig här så hade du legat på golvet vid det här laget," svarar han trött.

"Antar det," flinar jag och vågar mig på att öppna ögonen för att snegla på hans profil, han ser trött ut och doften av öl hänger tungt runt honom.

"Hur mår du?" Frågar han utan att vända blicken från tvn.

"Bättre, svarar jag och börjar sätta mig upp. Jag väljer en skräddarställning så att jag sitter lite vinklad mot både honom och tvn från soffans andra ände. "Bättre än på väldigt länge." Plötsligt möter de mörka ögonen mina med en frågande blick och jag skrattar till och skakar på huvudet, "paj och tv känns lyxigt på nåt vis, som om mitt liv var någorlunda normalt. Man kan ju alltid låtsas en stund."

Ögonen studerar mig ingående, så länge att jag hinner bli lite nervös. "Vi kan låtsas hur mycket du vill, Snövit, i ett par dar. Sen drar du. Förstått?"

Mina ögonbryn drar i hop sig i pannan och skapar djupa rynkor, jag måste ha missat nåt. "Ehm, nej, inte riktigt?"

Med en djup suck lutade sig Conor åt sidan och tog tag i min arm för att sedan slita mig till sig på ett ovanligt bryskt sätt, även för honom. Men jag antog att jag förtjänade det. Vad jag inte förtjänade var hans arm runt min magra kropp och hans fingrar som lekte med mitt hår. Men ändå var dom där. Ändå lät han mig luta huvudet mot hans axel.

"Du behöver äta mer."

"Vampyrer behöver inte äta-.."

"Sluta ljug," suckar han tungt, "du bodde hos mig ett tag, eller har du glömt det?"

Hur fan skulle jag kunna glömma det, tänkte jag men undvek frågan, "visst, jag behöver äta mer."

"Duktig igel," muttrade han sarkastiskt och klappade mig på huvudet.

"Sluta," viskade jag tyst.

"Varför? Sårar jag dina känslor?"

Orden sved, men jag kanske förtjänade dom. "Det är svårt att låtsas när du påminner mig om vad jag är hela tiden bara."

Vi satt tysta efter det men fingrarna fortsatte att snurra mitt hår, något han alltid hade gjort, något jag hade tagit för givet en gång. Tvn visade nån gammal dålig komedi vilket kändes absurt på något vis, för samtidigt blev stämningen mer och mer spänd. Tjejen i filmen kämpade med att få igång en brödrost, det kunde ha varit kul men ingen av oss skrattade.

Vi satt så rätt länge tills min utmattade kropp gav efter och jag slumrade till mot honom, med hans händer som strök lugnande över mina armar.

***

Jag vaknade med ett ryck ifrån samma mardröm som plågade mig var och varannan natt. Jag var tillbaka i sängen, Conor måste ha burit dit mig när jag somnat, tänkte jag och såg mig omkring. Skräcken från mardrömmen fick rummets skuggor att bli levande och jag kravlade mig ur sängen på skakiga ben.

På nedervåningen var allt nedsläckt och soffan var tom. Jag sneglade på klockan, hon var 03:47 men jag var inte sugen på att sova igen. Istället började jag rota i köket efter något att äta och tillslut hittade ett paket nudlar som jag bestämde mig för att laga till.

Just som jag fyller kastrullen med vatten hör jag trappan knarra och tunga steg som närmar sig. "Det var inte meningen att väcka dig," mumlade jag ursäktandes men vågade inte se bort på honom.

"Ditt kvidande väckte mig långt innan gullet. Drömmer fortfarande samma mardrömmar?"

Jag nickade lite, "blodet gör dom värre."

"Och ändå vill du inte sluta," muttrade han och gick bort mot kylen för att ta fram en öl. Jag var sugen på att poängtera att alkohol var lika beroendeframkallande, men höll munnen stängd. Det var inte läge att vara spydig just nu.

"Har du varit beroende av något nångång?"

Han funderade ett tag innan han svarade lika kort som alltid, "inte på samma sätt som du."

"Men ändå tycker du att du kan lägga dig i hur ja-.."

"För att du alltid blandar in mig," avbröt han innan jag hann avsluta meningen. Men det kanske var lika bra.

"För att du är min snuttefilt," viskade jag och hällde i den färdiga kryddblandningen över de hårda nudlarna som redan badade i vatten, innan jag slog på plattan.

En bitter andedräkt slog emot mig när hans kind nuddade min, men mitt fokus riktades direkt mot den varma kroppen som stod tätt bakom min. "Jag hade kunnat vara mycket mer än så, liten, men nu står vi här, mycket på grund av suget du har för något som jag inte kan ge dig. Så välj orden noga nu, vi kan leka din lek en stund."

"Men sen drar jag, ja jag vet, du sa det," muttrade jag och rörde med en gaffel i kastrullen så att det gnisslade obehagligt, men det fick inte den effekt jag var ute efter. Han stod fortfarande kvar.

Hans orakade haka fick huden i nacken att knottra sig på mig när han rörde sig. Vad han än försökte provocera fram så skulle han inte lyckas, jag skulle inte ge efter. Han testade mig förmodligen, för att se om jag skulle sätta tänderna i honom eller kasta armarna runt honom igen. Eller så ville han bara tortera mig lite, som ett straff för allt jag gjort. Vilket som så behövde jag behärska mig.

"Det är inte mycket näring i nudlar," poängterade han.

"Det finns inte mycket mat i huset," kontrade jag lika spydigt tillbaka.

"Jag var inte direkt förberedd på gäster. Hade jag vetat att två små prinsessor skulle komma så hade jag storhandlat innan."

"Säkert," muttrade jag med ironin droppandes från läpparna. En gång hade hans smeknamn fått mig att känna mig älskad och jävligt kåt beroende på sammanhang. Nu kändes dom mest som en käftsmäll och det var nog det han var ute efter.

Jag lät kastrullen glida av plattan och stängde av spisen, men när jag skulle sträcka mig efter en tallrik så placerade han båda sina armar om var sida om mig för att hålla mig på plats. Jag stod still utan nån antydan till att röra mig, väntade på vad han skulle göra här näst. Tusen tankar och känslor hann snurra runt i min kropp, vad tänkte han göra? Vad ville jag att han skulle göra? Men framför allt, vad ville jag inte att han gjorde med mig?

"Vänd dig om," befallde han bakom mig. Jag hann dra in ett djupt andetag innan han tog tag i min arm för att snurra runt min kropp. "Har du glömt hur man lyder order, sötnos?"

Jag bet mig i underläppen och skakade lite på huvudet samtidigt som jag sneglade upp mot hans ögon och försökte lista ut vad han var ute efter. Jag försökte hålla mig så lugn jag kunde, men inombords var jag nervös som fan. Jag var osäker på varför, kanske för att han var så hård och annorlunda än vad jag var van vid. Kanske för att jag inte ville gå här ifrån med ett brustet hjärta igen.

Vad han än tänkte göra så visste jag att jag inte skulle säga nej, det fanns inte på kartan. Hur spydig jag än var mot honom så fanns det en så stark längtan inom mig att få vara hos honom igen. Ju längre tiden gick utan ett ord från någon av oss, desto mer började min kropp förråda mig.

Ett utmanande leende spred sig i hans ansikte innan han lutade sig fram och viskade, "smaklig måltid," i örat på mig. Så nära att hans andetag gav mig gåshud som snart spred sig över hela min kropp. Sen tog han ett steg tillbaka och grabbade tag i ett sexpack från kylen och stegade iväg mot trappan. Sovrumsdörren låstes och kvar stod jag helt darrig och försökte tänka på gamla tanter och isbad för att tränga bort instinkten att springa upp och sparka ner hans sovrumsdörr och kräva att han fortsatte vad i helvete han nu påbörjat.

Men jag tänkte inte låta honom leka med mig mer, jag skulle äta mina nudlar, se på tv och skratta åt dåliga komedier. Inget annat. Jag skulle inte tänka på hur hans läppar kändes mot min hud, absolut inte. För i morgon skulle jag dra, jag kände mig bättre, jag hade inte ens försökt att bita honom vilket var ett mirakel i sig. Mitt liv skulle bli bättre nu, jag kunde hitta nya vänner. Frågan var bara vart jag skulle dra.

***

Händerna darrade när jag var påväg upp för trappan. Dominic hade packat med lite av mina saker innan vi drog hit och det var just dom tillhörigheterna som jag var på väg upp för att hämta.

Det var några saker jag ville ha med mig, som var såpass viktiga för mig att jag tog risken att stöta på Conor. Egentligen hade jag velat dra utan det minsta hejdå, det skulle vara lättast så. För båda. Men jag var sentimental och ville behålla mina saker. Jag smög in på rummet och öppnade väskan för att trycka ner allt jag spridit ut. Dominic hade alltid varit den som höll ordning medans mina saker låg lite överallt.

"Drar du nu?" Hans röst var inte alls så där hård som för ett par timmar sedan och alkohollukten var borta. Istället doftade han som min favoritduschkräm och plötsligt flög jag tillbaka i tiden till minnen som var glada och rosaskimrande.

Jag valde medvetet att inte vända mig om och se på honom. Fan, det här skulle bli svårare än jag trodde. Så istället nickade jag lite. "Lika bra," svarade jag med en axelryckning och försökte spela oberörd.

Golvet knarrade när han tog några steg närmare, "är det en sån bra idé?"

"Bättre än att göra livet surt för dig," mumlade jag tyst. Jag hade velat låta spydig och fräsa åt honom men jag orkade inte bråka. Inte igen.

"Stanna ett tag till," säger han plötsligt samtidigt som han kommer närmare för dra fingrarna genom mitt långa hår så hela jag ryser.

"Varför?" Viskar jag och sluter ögonen när han rör sig närmre.

"Så jag slipper fler nattliga telefonsamtal på ett tag," svarar han spydigt men jag hör på tonen att han det finns ett uns allvar i orden.

Jag nickar lite och biter mig i underläppen, "är det vad du vill? Att jag aldrig mer ska höra av mig?"

Med en frustrerad suck tar han tag om mina axlar och vänder mig om, "jag har ingen jävla aning om vad jag vill!" Utbrister han med irriterad röst och skakar mig nästan, "Vet du? Vet du vad du vill Belmont?"

Jag stirrade på honom ett tag innan jag skakade på huvudet, tvekade i ett par sekunder för att sedan stryka med tummen över hans kind. "Måste vi veta det precis just nu?"

Han skakar på huvudet, men det är inte menat som ett nej, mer som ett uttryck av den känslan han har inombords. Som om han inte vet vad han ska ta sig till. "Du är så jävla trasig vännen," suckade han tungt samtidigt som jag såg hur gamla känslor trängde fram.

Jag kostade på mig ett flin innan jag svarade, "det vet jag redan," och tog ett steg närmre för att fortsätta att dra fingrarna genom hans halvlånga skägg. "Vi kan väll sluta bråka bara?"

"Och sen då?"

"Jag vet inte," suckade jag, "har du nåt bra förslag?"

Hans läppar var så varma och mjuka när dom pressades mot mina. Känslor som jag försökt att tränga bort sprakade genom hela kroppen som det största nyårsfyrverkeri och desperat klängde jag mig fast i honom, rädd för att han skulle putta bort mig igen.

Men det gjorde han inte. "Inga tänder," mumlade han mellan kyssarna samtidigt som han tog ett fast grepp bakom mina lår och lyfte upp mig så att jag kunde låsa benen runt hans midja när han började gå mot sängen.

"Inga tänder," lovade jag med det största leendet jag haft på länge när han släppte ner mig på rygg mitt bland smutstvätt, gamla bilnycklar, fotografier och annat smått och gott. Men just då kändes inte prylarna så viktiga längre, för vare sig det här var ett bitterljuvt hejdå eller en nystart, så skulle jag njuta av varje sekund.