-Lumiere-

Jag låste upp dörren till hennes sovrum bara för att stirra tvivelaktigt på tjejen som höll på att riva ner tapeten från väggarna.

"Marianne?" viskade jag och försökte att inte få henne att rycka till, men det gick inte. Hon vände sig omedelbart från sitt konstprojekt och hoppade upp på fötter med ryckiga rörelser.

"Lu!" skrek hon och kastade sig över mig med sina långa naglar redo att riva mig där hon kom åt. "Du lovade att du skulle komma tillbaka!"

Jag lyckades vända mig bort från henne och tog tag i hennes handleder för att hindra henne från att göra någon skada på min bleka hud, men hennes fötter sparkade mig varhelst hon kunde. Jag lät henne, det var inte som om hon gjorde mig illa och hon hade varit inlåst i det här rummet i flera veckor nu. På grund av Anthony hade hon för mycket energi i sin lilla kropp.

"Jag vet, och jag är här nu." sa jag med ett sorgset leende på läpparna. "Den unge Herren är tillbaka och jag var tvungen att ta hand om några saker."

Jag sa det så lugnt jag kunde när jag släppte en av hennes handleder och tog upp en glasbehållare fylld med blod från min ficka och räckte den till henne. Som om jag hade gett henne ett kommando slutade hon sparka och hennes stora blå ögon vidgades ännu mer.

"Till mig?" Hon viskade och tog ett steg bakåt, hennes kropp slappnade av, men ögonen var fortfarande fästa vid flaskan.

"Om du sköter dig," sa jag varnande och tog bort korken.

"Jag ska..! Jag ska..! Jag SKA!" svarade hon medan hon hoppade upp och ner på stället med ett brett flin på läpparna och klappade händerna upphetsat. "Du vet att jag kommer det Lu-Lu, jag kommer att sköta mig, jag gör mitt bästa varje dag, du vet det." Sa hon med ögonen som bad mig om rubindropparna. "Jag är bara uttråkad," insisterade hon och pratade alldeles för snabbt för att jag skulle ta till mig varje ord. "Så fruktansvärt uttråkad, Luie," sa hon en sista gång innan jag lät henne ta blodet från mina fingrar och glaset rörde vid hennes läppar inom några sekunder.

Jag såg hur hennes uttryck förändrades, rovdjuret inom henne hade vaknat och det var anledningen till att vi höll henne inlåst här. Hon hade inte kontroll över odjuret inom sig och vi var inte säkra på om hon någonsin skulle få det.

"Hur mår du?" frågade jag försiktigt och satte mig på hennes säng och tittade runt på röran hon skapat.

Hon hade tagit för vana att riva av tapeterna och målade väggarna med livfulla färger, mest odjurs-liknande varelser och andra hemska saker som hörde hemma i mardrömmar och inte på väggarna. Kanske var det hennes sätt att acceptera sitt nya liv, kanske var det porträtt av demonerna som rörde sig bredvid henne.

"Bättre," sa hon med ett leende och satte sig på golvet, med benen i kors vid mina fötter.

Hon ljög, jag kunde se det. Hennes kropp darrade, musklerna spändes och ögonen fladdrade över hela rummet. Hon var orolig.

"Ljug inte för mig." sa jag bestämt.

"Är Clockie i närheten?" frågade hon och bytte ämne. "Han är snäll, du kanske kan be honom komma och hälsa på mig."

Jag gav henne en nick. "Han kommer efter att han tagit igen förlorad tid med sin make."

Hon började fnissa och hennes kinder rodnade. "Åh, jag visste inte att han var gift."

"De har varit gifta i över hundra år," förklarade jag. "Det arrangerades av vår herre men det verkar som om de älskar varandra nu," sa jag med torr röst och dolde knappt min svartsjuka. Jag var inte kär i någon av de två, jag kände bara attraktion mot kvinnor. Men jag saknade min brors sällskap.

Hon lutade huvudet åt sidan och mötte mina ögon med en blick av förundran. "För över hundra år sedan? Hur är det möjligt?" frågade hon och jag var lättad över att hon inte hade lagt märke till mina känslor.

"Vi är vampyrer," berättade jag för henne med ett svagt leende på mina läppar medan jag lutade mig framåt och strök min tumme försiktigt längs hennes käke. "Vi lever för evigt."

"Gör vi?" flämtade hon. "Jag kommer att leva för evigt?!"

Jag slickade mig om läpparna och lutade mig bakåt med en suck, hur kunde jag berätta sanningen för henne? Att hon var en styggelse, skapad av smuts och att jag inte hade en aning om hon skulle överleva slutet av veckan. De klarblå ögonen gnistrade när hon tittade på mig, hennes rosa läppar med den svaga antydan av blod på dem retade mig att kyssa dem. Ända sedan jag såg henne första gången hade jag känt hur mitt hjärta värkte för den lilla kvinnan. Kanske för att hon var annorlunda, hon hade aldrig något val, hon var en skapelse av denna grymma värld. Först hade jag skrikit åt Theodore att döda henne, för att rädda henne från smärtan. Men nu var jag beroende av hennes leenden.

"Självklart kommer du att göra det, min älskling," viskade jag och kände hur mitt hjärta sjönk ner i magen när jag reste mig. Jag fick en plötslig lust att lämna rummet.

"Säg till Clocksworth att jag saknar honom, okej, Lu-Lu?"

"Jag ska be honom ta med sig något åt dig, något att underhålla dig med," sa jag och lämnade sedan rummet snabbt, smärtad av alla känslor hon skapade i mitt kalla hjärta.

Så fort dörren stängdes vilade jag pannan mot träet och vred om nyckeln. Jag mådde dåligt av att låsa in henne så här, men så fort jag gick därifrån kunde jag höra hur hon traskade runt i rummet. Närhelst hon åt blev hon sämre och jag kunde inte hitta någon lösning på det. Men jag var beslutsam, en dag skulle jag lösa problemet tänkte jag och gick ner mot mitt arbetsrum.

Mitt rum var ingenting som Anthonys eller Luis, mitt var fyllt med experiment, böcker, flaskor och hopkok. Marianne hade bott här som vår fånge i några veckor nu, och under den tiden hade jag lagt all min energi på att bota henne. Jag hade gått så långt att jag jagat en av de där kloakvarelserna och tagit dess blod för att få mer kunskap om den.

En knackning på min dörr avbröt mina tankar och jag gav Theodore en kort nick när han kom in i rummet.

"Lumiere?"

"Jag är upptagen, vad är det?" spottade jag.

"På dåligt humör?" skrockade han och satte sig på ett fritt utrymme på mitt skrivbord, med ena benet dinglande i luften och snurrade en cigarr mellan fingrarna.

"Du kan inte tända den här," sa jag panikslagen. "Något kan explodera."

Han höjde ena ögonbrynet men stoppade tillbaka den i fickan. "Hur mår hon?"

"Samma som alltid." Jag suckade och började droppa hennes blod i den gröna vätskan som jag förberett hela dagen. "Hon saknar dig, jag sa till henne att du skulle komma förbi idag."

Theodore nickade men jag kunde känna hans ögon på mig, det irriterade mig hur han verkade se rakt igenom mina känslor. "Och hur mår du?"

"Jag?" huffade jag. "Aldrig mått bättre."

"Lögnare," han skrattade och la en hand på min axel. "Jag har märkt hur du har blivit förtjust i henne. Du spenderar all din lediga tid här för att försöka rädda henne."

"Kanske är det för att jag vill rätta till ditt misstag och låta henne leva," muttrade jag och stirrade på honom.

"Lumiere, min bror," sa han med ett brett leende, den sortens leende som skulle få män och kvinnor att förvandlas till mos. "Jag är smickrad, men du behöver inte göra det för mig. Och vi vet båda två att det inte är anledningen."

Jag var tyst länge. Jag såg över mina experiment och antecknade resultaten. Jag kunde känna min brors blick på mig från stolen han hade flyttat sig till. Jag hade ingen aning om varför han hade bestämt sig för att spendera så mycket tid med mig nu, Luis var hemma, borde de inte tillbringa resten av dagen i sängen? Kanske saknade han gamla tider han med? De gånger vi åkte på uppdrag, bara han och jag. När vi var uppe hela dagen och natten och spelade kort, skrattade och drack vin. Jag saknade det. Men tiderna förändras, och ända sedan han gift sig var han min överordnade, och det var det.

"Hon behöver mig," viskade jag. Och faktum var att jag behövde henne också. Jag var ensam.

Jag hörde honom röra sig bakom mig, och jag kände doften av gamla cigarrer innan jag kände handen på min axel.

"Berätta för mig vad du behöver av mig, jag ska göra allt jag kan för att hjälpa dig."

"Gå och spendera lite tid med henne." mumlade jag. "Hon väntar."

Han klappade mig två gånger på axeln innan han gick, och till slut kunde jag koncentrera mig på mitt arbete igen. Jag skulle hålla mitt löfte till henne, hon skulle leva för evigt.

Jag klev in i matsalen långt efter alla andra. Det hade aldrig hänt förut och tre par ögon låste sig genast på mig. Clocksworth såg bekymrad ut, Anthony såg irriterad ut och Luis brydde sig inte om mig, det visade han tydligt.

"Vad har vi gjort för att förtjäna ditt sällskap tillslut," muttrade Anthony sarkastiskt när jag satte mig framför min bror som gav mig ett välkomnande leende.

"Jag är ledsen att jag är sen," mumlade jag och sträckte mig efter det höga glaset vin som hade hällts upp åt mig. "Jag tappade bort tiden."

"Och exakt vad jobbar du med som är så viktigt?" frågade min herre med en röst droppande av förakt. Han hatade när vi inte följde reglerna och att vara i tid var något viktigt enligt honom.

"Ett personligt projekt," svarade jag honom lågt och undvek ögonkontakt genom att titta ner på min tallrik.

"Några framsteg?" frågade Theodore försiktigt och jag höjde ögonen för att möta hans kastanjebruna, bara för att skaka på huvudet.

"Du har blivit ganska förtjust i ditt lilla projekt, eller hur?" fnissade Luis bredvid honom. "Har du tackat min make för att han tog hit henne?"

"Åh, han vet exakt vad jag tycker om saken," svarade jag mjukt, men mina ögon sköt dolkar mot den långhåriga vampyren som var allt för självsäker för min smak.

"Flickan," konstaterade Anthony. "Så du har inte gett upp om henne än? Hur mår hon?"

Jag bet mig i underläppen, jag ville inte diskutera henne med de två prinsarna, jag visste att de skulle vilja engagera sig och tala om för mig vad jag skulle göra eller inte. Och jag hatade den sidan av dem.

Ibland föraktade jag mig själv, att vara den lägst rankade i det här hushållet smärtade mig så mycket att jag funderade på att lämna dem. Kanske skulle jag det en dag, när Marianne mådde bättre, vi kunde rymma tillsammans och börja om. Bara hon och jag. Jag kastade en blick på Urmakaren, kanske att jag skulle ta med honom också. Jag skulle i alla fall be honom följa med oss. Jag hade en känsla av att han ogillade vad han hade blivit på sistone.

"Inga framsteg alls," sa jag till prinsen eftersom jag visste att jag var tvungen att ge honom ett svar.

"Och ändå fortsätter du?" skrattade Luis och sträckte sig över bordet till en skål med frukt, tog en jordgubbe mellan fingrarna och tryckte den förföriskt mot Clocksworth's läppar.

Min bror kände till känsligheten i ämnet och hans ögon var låsta i mina, som om han behövde veta vad som pågick i mitt huvud. Han ville skydda mig, det visste jag. Och jag älskade honom för det.

Istället för att leka makens lekar tog han bäret ur handen på honom och lade det på sin tallrik, till Luis förtret. "Jag är mätt," konstaterade han lugnt utan att bryta ögonkontakten med mig.

"Jasså,"muttrade han och spände ögonen i mig. Sekunder senare sköt han tillbaka sin stol och reste sig, böjde sig ner för att kyssa Theodores kind medan han fortfarande hade ögonen på mig. "Jag tänkte att vi kunde äta efterrätt i vårt sovrum. Låt mig inte vänta," viskade han i Clocksworth's öra, tillräckligt högt för att alla skulle höra, och sedan gick han.

Jag fortsatte att plocka i mig maten men kände ingen lust att äta någon av delikatesserna som låg på min tallrik.

Tystnaden bröts av Anthonys djupa stämma, "affärerna går bra, Clocksworth. Behöver jag påminna dig om att du bör hålla din make lycklig?"

Jag hörde min Mästare sucka när han sa dessa ord, och jag visste varför. Vi ville alla ha Theodore, på ett eller annat sätt. Jag undrade om klockmästaren visste om att Anthony velat ha honom som sin, redan vid första mötet? Trots det hade han gett honom sitt blod och tagit bort alla chanser att få honom för sig själv. För att sedan leda in honom i sin brors grepp. Det var som en kärlekshistoria skriven av Shakespeare, tänkte jag för mig själv och skrattade inombords.

"Jag vet," svarade Clocksworth honom. "Men Lumiere är min bror och jag bryr mig om hans välmående också."

"Vem gör inte det," muttrade Anthony och reste sig från sin stol för att gå och ställa sig bakom mig. "Kom," sa han sedan och sträckte ut handen mot mig.

Jag gjorde som han bad, utan frågor och blev förvånad när vi närmade oss dörren till mitt arbetsrum. "Jag vill att du visar mig dina anteckningar, berätta vad du har arbetat med. Jag kanske kan hjälpa till."

Jag kikade upp på den längre mannen med ett eftertänksamt uttryck. "Men varför?"

"För att jag älskar dig, och jag har märkt hur ensam du har blivit." Han suckade och lutade sig ner för att kyssa min panna. "Du vill ha den här kvinnan?"

"Ja," svarade jag snabbt. "Jag var rädd att du skulle..."

"Att jag skulle ta henne ifrån dig?" Han skrattade.

"Ja," viskade jag tyst. Det var ingen idé att förneka det, jag var ganska säker på att han kunde läsa fragment av mina tankar även om jag hade lärt mig att hålla honom utanför. Han var en mäktig varelse och att vara i hans närvaro gjorde mig alltid nervös, även efter alla dessa år.

Han placerade ett finger under min haka för att höja mitt huvud, vilket tvingade mig att titta in i hans ögon. De hade blivit hårda och hans leende var skarpt och elakt.

"Jag ska göra vad jag kan för att hjälpa dig, min son, men kom ihåg det här, om du misslyckas kommer jag att döda henne," sa han och vände sig snabbt om för att gå in i det trånga rummet.

"Jag förstår," mumlade jag medans jag följde tätt bakom honom.

"Visa mig nu vad du har gjort," sa han och tog tag i högen med papper från mitt skrivbord.