-Dominic-

"Nico... Nick!..... DOMINIC!!" Hans skrik ekade genom huset, "öppna dörren för i helvete!"

Hur länge hade han hållt på? Jag hade ingen aning, jag hade inte ens märkt hur jag kanat ner längs väggen och hamnat på golvet med ryggen mot dörren, eller när handflatorna letat sig upp mot öronen och pressade sig hårt på var sin sida om skallen. Hans bankande slag dunkade genom trät och fick min kropp att gunga. Eller var det jag som vaggade fram och tillbaka?

"Sluta," andades jag fram mellan halvöppna läppar, "snälla Belmont.. sluta.. jag orkar inte se dig så här längre."

Knarrande fotsteg närmade sig, jag kände vargens blickar men jag sket fullständigt i vad han trodde om mig. En gång hade jag varit fruktad på Paris gator och hade dödat såna som han till frukost, i dag var jag rödgråten och orkeslös. Mitt hjärta var så jävla trasigt så inte ens det starkaste klister skulle kunna laga det. Jag försökte sluta mig i mig själv, som jag gjort så många gånger förut. Men av någon anledning så kämpade något emot. Kanske var det hoppet om att en dag få leva ett bättre liv, att få vara lycklig igen?

"Det finns kaffe." En stor hand tog tag i min överarm och rycker upp mig från golvet, "drick en kopp eller två, och gå tillbaka till dagdrömmarna om Magnus som du viskar om i sömnen" röda ögon och tårstrimmiga kinder möts av smilgropar och lugnande ögon.

Jag tappar balansen och måste luta mig mot den mer stabile av oss. En plötslig våg av kroppsvärme blandat med doften av billig all in one bodywash för män och kaffe slog emot mig när han håller mig hårt i sina armar. Min handflata vilar mot hans bröstkorg i några sekunder och plötsligt vet jag varför Belmont alltid längtat tillbaka till Conor. Han utstrålar det som vi alltid saknat i våra liv, trygghet.

"Tack," mumlade jag och ser förskräckt hur jag har kramat hans T-shirt i ett hårt grepp. Generat släpper jag taget och borstar bort rynkorna i tyget, handen rör sig om och om igen över den tunna bomullen och samtidigt blir jag allt för medveten om de hårda musklerna där under. Conors ögon studerar mig intensivt och jag sväljer hårt. Jag insåg att jag aldrig pratat med vargen om honom, "Magnus är också en skiftare, eller var.. han drog, så jag har fan ingen aning om nåt längre."

"Trodde hans tid tog slut." Det var mer ett konstaterande än en fråga och innan jag tänkte mig för så öppnades läpparna och jag lyckades avslöja mer om mig själv än jag egentligen hade lust med.

"Jag har hört ryktesvägen att han lever."

"Men Belmont håller dig kvar?"

"Inte direkt, Magnus gjorde det jävligt klart för mig att han ville dö själv."

Han tog ett utmanande steg framåt, "är det därför du hatar alla skiftare?"

"Jag hatar dig inte," viskade jag och pausade för att möta vargens blick, "det spelar ingen roll, men du påminner mig om nåt jag saknar."

Dunkandet hade tystnat och jag insåg att Belmont lyssnade på oss, kanske var det ett tecken på att han kände sig bättre? "Belmont, vill du ha kaffe?" Frågade jag och vände mig mot dörren med bultande hjärta.

"Bara om du har hemmagjord äppelpaj till," hör jag honom svara där inne med ett tydligt flin på läpparna. Jag kan inte låta bli att le, hur många gånger hade vi inte dränkt våra sorger i bakverk och kaffe. Så jävla oskuldsfullt mitt i allt det mörka. Det var mitt sätt att hålla kvar en gnutta mänsklighet i mig, och Belmont visste det. Han visste allt om mig, han kände mig så jävla bra, till och med nu. Och jag älskade honom för det.

"Visst, jag ordnar det," svarade jag och rörde mig mot trappen, "om du lovar att inte tömma Conor på blod som efterrätt." Det var ett dåligt skämt, men vargens reaktion var helt klart värd vart enda ord.

***

Belmonts ögon flackade mellan mig och vargen innan dom fastnade på koppen han hade mellan händerna. Han var så jäkla blek och tunn. Jag hade alltid varit den smalare av oss men på sista tiden hade han verkligen tynat bort. Det långa mörka håret hängde ovårdat över axlarna, mörka ringar skymtade under ögonen och läpparna var torra och såriga. Han brukade alltid vara vårdad och välklädd, men nu liknade han killarna som hängde på parkbänkarna dag som natt. Smutsig och sliten.

"Vad händer nu?"

Jag höjde ett ögonbryn och väntade på att han skulle utveckla frågan, men han sa inget mer. "Beror väl på din plan älskling, du verkar ju satt upp målet att leva i kloakerna i resten av livet," fräste jag och kände hur alla känslor bubblade upp inom mig igen.

"Ta en promenad," befallde en mörk röst på andra sidan bordet, "frisk luft är underskattat."

Jag mötte Conors blick länge utan att säga något, hans meningar innehöll alltid en befallande ton men samtidigt en underlig värme. Det var uppenbart att han ville snacka med Belmont mellan fyra ögon, och det var ju därför jag hade ringt honom. Så varför tvekade jag?

Långsamt reste jag mig från bordet och la handflatorna på bordskivan för att luta mig närmre Belmont och viskade barskt, "skadar du honom så lämnar jag dig till ditt eget jävla öde. Jag vet att han luktar som den godaste julbuffé, men fan ta dig Belmont om du sumpar den här chansen också."

Två förvånade vargögon synade mig innerligt när jag rörde mig mot dörren, händerna djupt nere i de tajta jeansfickorna och axlarna hängde tungt ner mot knäna. Belmonts ögon var fortfarande riktade mot koppen, som vanligt sa han inte ett ljud.

Jag litade på att Conor skulle hjälpa så gott han kunde, frågan var bara om det var för sent? Men en gång i tiden hade hans närhet hjälpt Belmont, så det borde ju fungera. Kängorna trampade över knastrande höstlöv och den friska luften hade fått en människokropp att huttra, men inte min.

Jag sjönk ner på marken och ignorerade Conors förslag, solen kändes mer lockande än en murrig skogspromenad. Lutandes mot husväggen slöt jag ögonen för en stunds vila. Men snart snappade mina vampyr öron upp samtalet som pågick där inne.

"Varför?" Hörde jag Belmont kvida, "alla har redan gett upp hoppet om mig!"

"Visst Sessan, visst.. och det är därför vi sitter här alla tre mitt ute i ingenstans och går varandra på nerverna. För att vi inte bryr oss ett jävla skit om dig," suckade en trött röst.

"Varför är du ens här? Nic har rätt, allt du gör är att fresta mig med dina pulserande jävla blodfyllda vener!"

"Så motstå frestelsen gullet, det är allt beroendet handlar om. Att ge efter eller kämpa emot."

Jag hörde en stol falla mot golvet med ett brak och fötter som gick hastigt fram och tillbaka över golvet i ryckiga rörelser. "Det är inte så jävla lätt!" Skrek han med den gällaste röst jag hört från killen som jag älskade så jävla mycket.

"Och vem har sagt att det är lätt?" Kontrade vargen lugnt, "Dominic har en poäng, vad vill du med livet Sessan? Trivs du med dig själv?" Ännu en gång var hans lugn smittande, men samtidigt hörde jag hans puls. Hjärtslag som bevisade att det fanns känslor där inne som han dolde väl, vargen brydde sig mer än han ville visa. På ett sätt lugnade det mig med, men Belmonts reaktion gjorde mig osäker. Var det ens värt besväret? Var Belmont värd besväret? "Han orkar snart inte mer, du vet det va?" Conor sa orden som jag tänkte, var det så tydligt? "Jag vet inte vad som har hänt men det krävs ingen hjärnforskare att fatta att han älskar dig."

Fotstegen stannade plötsligt, "men..." viskade Belmont.

"Men om du inte skärper till dig snart så drar han."

"Och du då? Drar du med?

En djup suck hördes inifrån, "jag ska göra vad jag kan för dig sötnos, men sen drar jag hem till mitt."

"Som vanligt då," muttrade Belmont med besvikelsen tydligt i rösten.

"Kvittra på du, men det var inte jag som valde att gå den här gången, det vet du."

"Jag hade för fan inget val!"

"Alla har ett val, sötnos, och utanför det här huset sitter det någon som borde vara ditt. Men det är bara min åsikt, så gör vad du vill med den informationen." En stol skrapade mot trägolvet och jag hörde tunga steg som rörde sig bort ifrån mig för att sedan övergå till den knarrande trappan till övervåningen. "Bättre att tänka framåt än att drunkna i det förflutna."

Efter det blev allt tyst. Inget mer hördes inifrån och jag hoppades av hela mitt hjärta att Belmont skulle ta till sig det vargen sagt. Fan vad jag önskade att allt bara skulle bli som förut.

***

Solen hade börjat gå ner när jag hör dörren öppnas och stängas. Belmont kliver ut ur huset och kisar mot solnedgången. "Blev du också utvisad?" Flinade jag och mötte hans osäkra leende.

"Nåt sånt," svarar han med en axelryckning innan han strosar fram till mig och sjunker ner mellan mina knän för att luta sitt trötta huvud mot min bröstkorg. Som om dagarna av skrik och gråt och hårda ord aldrig hade hänt.

"Du borde duscha."

"Stinker jag?"

"Som fan," flinar jag och drar fingrarna genom hans toviga hår.

Han skrattar lågt för sig själv innan han stelnar till och viskar ett förlåt. "Förlåt för allt."

"Bara visa att du bryr dig Bel," viskar jag tillbaka. "Visa att du vill mer än det här skit livet, du vet att jag finns här."

Han nickar lite, "det är väl det som är problemet, du finns alltid kvar hur mycket jag än sårar dig."

Jag drar ihop ögonbrynen innan jag puttar bort honom från mig och ställer mig upp, "så jag borde dra? Är det vad du säger? Att jag ska sluta bry mig om dig och sticka till Mass?" Jag fuktar läpparna innan jag fortsätter, "vet du hur många gånger jag har stoppat mig själv från att lämna dig darrandes i mörkret?"

Han nickar stilla men verkar inte fatta vad han faktiskt gjort mot mig. Men hur kan han förstå? När han var hög på blod och levde i ett lyckorus hade vi det bra, riktigt bra. Det var efteråt när abstinensen kom som han slöt sig i sig själv och då var jag inte värd ett skit. Då var jakten allt som betydde något, till vilket pris som helst.

"Varför ringde du honom?"

Jag suckade och skakade på huvudet, "för hur mycket jag än hatar vad du har blivit Belmont så vill jag att du blir frisk." Jag sparkade till en sten som flög all världens väg, "han hjälpte dig sist, så jag tänkte att han kanske kunde göra det igen."

"Du dumpar över mig på honom menar du," skrattade han torrt, men jag såg en glimma av min gamle Bel i de ledsna ögonen.

Jag skakade trött på huvudet och tog några steg fram, mina fingrar knöt sig runt hans fläckiga tröja och jag drog honom till mig. "Det här handlar om dig Bel, om att jag vill att du ska överleva," väste jag. "Du kan anklaga mig hur mycket du vill, men tänk dig för så du inte säger mer än du borde."

Plötsligt spärras Belmonts ögon upp i en förvriden grimasch, blicken är fäst långt bakom mig. Han stapplar bakåt och sliter sig ur mot grepp. Och innan jag hinner reagera är han som bortblåst, försvunnen långt in i den djupa vargskogen.

***

Luften var något varmare bland träden men stanken av mossa, svamp och ruttna löv fick mig att vilja vända och gå hem till varma täcken och doftljus. Jag sneglade på Conor som gick bredvid mig, "borde inte du byta om och sniffa runt?"

Det var första gången jag såg honom le och bröstkorgen guppade lite i ett kvävt skratt. "Sniffa runt?"

Jag ryckte på axlarna och unnade honom ett litet leende, "ja..?"

"Och riskera att sötnosen inte känner igen mig och sliter halsen av mig?"

Jag nickade lite och vi fortsatte i tysthet innan jag fick för mig att lätta på stämningen lite. "Gör det ont?"

Conor höjde ett ögonbryn och sneglade på mig från ögonvrån. Han gick lugnt och vant bland rötter och ormbunkar, skogen påverkade honom på ett helt annat sätt. Jag ville gå där ifrån, men han verkade känna sig som hemma. "Trodde du hade koll på sånt?"

"Magnus skiftade typ aldrig," svarade jag och insåg att jag knappt sett honom i lejon form.

"Aldrig? Hur fan stod han ut med det?"

"Antar att det är besvärligt att vara ett stort lejon i en liten stuga," flinade jag och kände hur leendet spred sig i ansiktet. "Men han är speciell, inte som vilken skiftare som helst... odödlig och så... eller.. han var," mumlade jag och drog in ett djupt andetag för att inte överväldigas av känslor. Men istället blev jag nästan spyfärdig av skogsluften.

"Och om du hade bitit honom?"

Frågan kom så plötsligt att jag hajade till och stannade upp. "Han ville inte," mumlade jag vidare och synade Conor mer ingående. "Har Bel erbjudit dig sitt blod?"

"Nej," svarade han kort och fortsatte gå.

"Men ni har tänkt tanken?" Insisterade jag och småsprang efter honom.

"Vi snackade om det en gång," svarade han lugnt och gick vidare.

Jag skyndade mig fram och tog tag i hans arm och han stannade genast och såg frågande ner på mig, "gå aldrig med på det Conor, aldrig. Hur lockande det känns att vara odödlig så är det inte värt det," rabblade jag hastigt och trängde undan tårarna som var på väg. "Och Bel's blod är inte bra nog, vem vet vad fan du skulle förvandlas till," viskade jag och rös.

Han nickade lite, men bytte hastigt ämne. "Så vad hände med lejonkillen?"

"På riktigt vargen, borde inte du spåra eller nåt?" En blick sa mig att det inte var någon idé att byta samtalsämne, att han hade läget under kontroll och det var lika bra att jag svarade på den smärtsamma frågan istället. "Alla hatar vampyrer," sa jag med ännu en axelryckning, "så han fick ett ultimatum, lämna mig eller bli av med magin som dom gett han."

"Och han valde dig," konstaterade vargen med en underligt mjuk ton i rösten.

"Han valde att dö," fräste jag och torkade bort en tår.

"Skulle du hellre leva olycklig i en evighet eller dö lycklig?"

"Men han lämnade mig!" Skrek jag ut förtvivlat, "idioten offrade sig för mig, men sen drog han för att han ville att jag skulle gå vidare och vara lycklig medans han tynade bort i sin ensamhet... men hur fan kan man gå vidare när nån gjort nåt sånt?!" Jag skrek och grät och sparkade rötter och kastade sten, jag var så jävla trött på all skit som hände. "Plus att en av våra vänner hade blivit galen och lekte doktor Jekyll och Mr Hyde med oss och experimenterade fram en jävla massa monster... och Belmont tänkte bara på dig... och och... och jag ... jag, jag är så sjukt ensam," suckade jag och sjönk ner på en stubbe.

"Är du klar?"

"Ja," suckade jag och kände mig helt tom. Men det var i den stunden jag bestämde mig,"jag drar hem, jag pallar inte mer. Hälsa Belmont att han kan dra åt helvete han med." Sen reste jag mig upp och gick, och ingen protesterade, inte ens mitt hjärta.