-Dominic-

"Belmont behöver dig," orden var tydliga när de lämnade läpparna, men hjärtat inuti min kropp bultade så högt att jag hade svårt att fokusera. Somliga skulle säga att det var ett under att det slog överhuvudtaget då det under flera års tid varit dött och lämnat all sin mänsklighet bakom sig. Precis som resten av min kropp, men ändå så sköljde känslorna över mig som en flodvåg. Svartsjuka, oro och hopplöshet.

"Låt mig gissa, allt gick åt helvete," muttrade vargen sarkastiskt i andra änden av luren. "Jag har annat att göra än att leka sjuksyster efter er jävligt dåliga plan." Jag stönade inombords och skulle just ge svar på tal när killen fortsatte, "trodde ni två hade dragit vid det här laget."

Vad fan skulle jag svara på det? "han tappade kontrollen, helt," mumlade jag och fick ett dämpat skratt till svar.

"Ingen större förändring där alltså," muttrade han vidare. "Låt mig gissa, han tömde hela jävla klubben?"

"Jag tänkte att han skulle lugna sig," suckade jag, "vi har drivit runt ett tag, tänkte ringa dig men jag var rädd att han skulle... att han skulle ge sig på dig." Dom orden verkade ta sig igenom träskallen, för det var tyst en stund i andra sidan luren, en jävligt lång stund.

Vi hade försökt leva ett normalt liv. Belmont hade verkligen gjort sitt allra bästa, men Conor hade sitt och Belmont behövde uppmärksamhet. Sjukt mycket uppmärksamhet för att må bra. Ett bråk ledde till ett annat och det rosaskimrande livet var svårare att upprätthålla än man kan tro. Det var nog ingens fel egentligen, bara olika personligheter med olika ansvar och olika liv som var svåra att pussla ihop.

Jag hann tänka tusen och en tankar och ingen var bättre än den andre. Men så till slut öppnade han käften och svaret jag fick spred en viss lättnad inom mig. "Vad har hänt?" Något i hans röst fick mig att inse hur många känslor som killen försökte dölja, frågan var om det var mig han ville spela kall inför eller om han försökte övertyga sig själv att han gått vidare, att det brustna hjärtat var helt igen.

"Han kan inte sluta tömma människor på blod," svarade jag och fipplade nervöst med bilnyckeln jag hade i fickan och sneglade bort mot den röda Fiaten som stod parkerad i väggrenen med Belmont sovandes i baksätet. "Jag tänkte att det kanske är bäst om vi drar."

Runtomkring mig kvittrade fåglar, solen sken och det var en härlig vårdag. Men mitt hjärta var tungt och dystert, i flera veckor hade jag försökt att hjälpa honom men jag hade lärt mig en hård läxa - ensam är inte stark.

"Vart är ni?" Som alltid vägde vargen orden väl, han sa aldrig något överflödigt.

"Betyder det att du följer med?"

"Vart är ni?" insisterade han, och med en enkel knapptryckning på mobilen delade jag min platsinfo med killen som jag trånade efter och som jag visste att Belmont behövde. Fan, kanske var det jag som behövde honom? Någon att ge lite ansvar till, någon som kunde banka lite vett i Belmont och få honom att tänka klart. Mina tankar avbröts av en djup suck, "jag är där om en timme, jag behöver ordna upp lite saker först."

"Tack," svarade jag lättat men hörde bara ett skrockande från mobilen. "Jag menar det Conor, tack," sa jag igen och väntade på en fnysning.

"Det finns en gammal stuga några mil upp i skogen, jag skickar en vägbeskrivning så kommer jag när jag är klar på hemmafronten, okej?"

"Och ingen kommer störa oss där?"

"Du kan vara lugn, sötnos, ingen mer än jag känner till det stället."

Orden var nog menade att lugna mig, men trots att det var jag som ringt och bett killen om hjälp så högg panik känslorna tag i mig. Borde jag ha låtit honom gå vidare utan oss? "Okej, vi ses sen då," hörde jag mig själv säga innan jag låste upp dörren till förarsidan och hoppade in i bilen. Belmont sov fortfarande, hög efter nattens eskapader, när jag startade motorn.

"Kör försiktigt," hörde jag honom säga med glimten i ögat innan jag la på luren för att läsa vägbeskrivningen. Det är ingen idé att grubbla för mycket Dominic, sa jag till mig själv och släppte på kopplingen och körde iväg mot vildmarken.

***

"Vart fan är vi på väg Nic?" Stönade en trött röst bakom mig. Allt Belmont sa och gjorde irriterade mig, men jag kunde inte låta bli att hålla med honom. Vart fan var vi? Asfalt hade gått över till grus, men grus hade snart lett till barr och mossa och bilen stod parkerad flera kilometer bort.

Vägbeskrivningen var dock tydlig men något sa mig att skor sällan vandrade längs med den här vägen. Det här var en rovdjursstig och stadspojken inom mig rös vid varje steg. Minnen om magiska slott som plötsligt uppenbarade sig framför oss gjorde inte saken bättre.

"Vi är framme snart," mumlade jag tyst och höll blicken stadigt mot marken, för om jag såg på honom nu så skulle mitt hjärta brista. Jag hade misslyckats, hur mycket jag än försökt så var blodet för frestande för honom. Vargen hade varit min sista utväg, eller kanske inte. Clocksworth var min sista utväg, men det helvetet ville jag inte tvinga Bel att gå igenom igen. Vargen hade hjälpt honom förut och jag hoppades innerligt att han kunde hjälpa honom en gång till.

Vad som helst var bättre än att se Belmont långsamt bli mindre och mindre mänsklig för varje klunk han tog. Jag sög in underläppen mellan tänderna medans jag funderade, vad som helst? Min vassa hörntand skrapade mot den känsliga huden och jag suckade tungt för mig själv. Jag hade redan bestämt mig långt innan Conor svarat, ville vargen ta med Bel långt ut i ödemarken och hålla honom där så skulle jag inte protestera. Jag hade gjort allt jag kunde. Så, ja, vad som helst.

Ett hugg av dåligt samvete kröp in i mitt döda hjärta när jag insåg att jag var på väg att kasta över problemet på någon annan. Vargen förtjänade det inte, han var allt för godhjärtad och av nån anledning kom han alltid till Belmonts försvar. Jag sneglade på den långhårige vampyren som stapplade fram snett bakom mig. En gång hade jag varit så galet kär i honom, men nu hade mitt hjärta hårdnat. Kanske var det för att orka, fattade han inte hur mycket han sårade mig när han inte tog tag i sitt jävla liv!?

"Vart ska vi ens?" Belmonts andning var ansträngd och de mörka ringarna runt hans ögon visade tydligt att hans kropp var på gränsen till utsvulten.

"Vi ska hälsa på nån," svarade jag med en axelryckning.

"Vem?"

Jag ignorera hans fråga och fortsatte att kliva över rötter och trampa igenom mossa tills hans hand tog tag i min axel och försökte stoppa mig. Man hade kunna tro att blod skulle ha gjort honom stark, men vi var inte den sortens vampyrer. År av blodberoende hade gjort honom svagare än de flesta och jag kunde lätt skaka av mig hans hand.

"Bry dig inte om det du. Koncentrera dig på att stå på fötterna, jag tänker fan inte bära dig."

Jag hörde en tung suck undslippa hans läppar och genast ångrade jag mina hårda ord, men jag kunde inte låta bli. Jag hatade personen han hade blivit och jag kunde inte låta bli att vara bitter över hur mitt liv hade förändrats till det sämre på sista tiden.

Ett par kliv senare syntes en liten brun timmerstuga med grästak i mitten av ingenstans. Med en suck av lättnad gick jag mot krukan som innehöll dörrnyckeln, och för första gången på länge så kände jag en gnutta hopp i mitt trötta hjärta. Det här var Belmonts sista chans, några månader utan blod så kanske han kunde hitta tillbaka till sitt gamla jag.

***

Dunkandet från övervåningen hade blivit mindre ryckigt och mer rytmiskt och jag hoppades innerligt att det var för att han höll på att lugna ner sig. Kaffekoppen i handen kändes ovanligt tung och jag studerade den tjocka sumpen i botten med nån galen förväntan att få svar på de tusen frågor som snurrade i skallen på mig.

Jag skulle just resa mig för att plocka undan disken när ytterdörren öppnas och Conor kliver in, utan en tråd på kroppen. Ogenerat möter han min blick i ett par sekunder innan han nickar mot trappen, "abstinens?"

Mina ögon glider över hans muskulösa kropp och jag kämpar för att hålla mig från att le. Istället fuktar jag läpparna och nickar tyst men lät ögonen vandra över honom en sista gång. Minnen från nätterna vi tillbringat tillsammans gjorde inte saken bättre. Hur hade vi låtit allt gå så här långt? Varför betedde vi oss som främlingar för varandra?

"Hur länge?" Fortsatte han innan han stängde dörren om sig och strosade bort mot en garderobsdörr och slet åt sig lite kläder.

"Du får nog utveckla frågan lite," muttrade jag och började plocka undan disken på bordet och fyllde upp hon med varmt vatten och diskmedel. Ett dovt morrande ljud vibrerade bakom mig men jag var för tom på känslor för att reagera på hans irritation. Men när han bara fortsatte att stå där och syna mig utan att säga något så orkade jag inte tjafsa med jätten mer, "Vi kom igår."

En stol sköts ut bakom mig när jag lät händerna sjunka ner i vattnet och lät diskborsten svepa över porslinet i vana rörelser. "Så drömprinsen har gett upp och sticker till vargnästet för att ge Sessan en sista chans innan han drar för gott och lämnar mig med problemet?"

Hans antydan sved men inte så illa som det borde ha gjort. Han kunde säkert sniffa sig till vad jag tänkte vid det här laget. Mina känslor satt påklistrade på kroppen, inuti fanns bara tomhet. "Nåt sånt," svarade jag med en axelryckning.

"Vet han om det?"

Jag tog min tid och sköljde av allt lödder innan jag ställde tallriken i det rangliga diskstället. En känsla av hemma sköljde plötsligt över mig, stugan var så jävla lik Magnus hus att jag ville sätta mig ner och gråta. Men istället vände jag mig sakta om och mötte ett par lugna ögon på andra sidan bordet. Fan, varg-killen hade nästan kunnat vara Magnus just då.

"Han är inte direkt kontaktbar just nu."

Conor lutade huvudet på sne och klappade på stolen bredvid sig, "bäst du tar och förklarar hela blodgrejen för mig en gång till."

Jag höjde ett ögonbryn och tvingade mig själv att inte förlora mig i dagdrömmar, "trodde du visste det mesta?" mumlade jag och lunkade bort till honom.

"Så, tala klarspråk sötnos. Vad händer om han inte slutar?"

"Vilka vampyrfilmer har du sett?" kontrade jag och fick en rynkad panna till svar vilket jag tolkade som ett inga. "Vet du vad en Griffes är?" Hans nickande tystnad borde ha gjort mig irriterad, men istället fick jag chansen att dra in ett djupt andetag och samla mig. "Så då vet du att han är på väg att bli ett monster, han kommer förlora all sin mänsklighet," svarade jag i en lång utandning. "Om du går in där då, så kommer han döda dig, han kommer inte bry sig om att det är du." Jag bet mig i läppen innan jag hann lägga till det jag tänkte. Hur mycke han än älskar dig.

"Jag antog att det var illa när du ringde med panik i rösten," suckade Conor och drog handen genom håret. "Så vad gör vi, gullet? Väntar ut skiten som med vilken pundare som helst?"

Jag lät pekfingret följa en spricka i det mörka träet i bordsskivan innan jag nickade lite och viskade osäkert, "jag tror det." I minuter satt vi tysta och lyssnade på det dova dunkandet av knytnävar mot trä tills jag inte pallade mer och reste mig hastigt och gick bort mot soffan. "Jag ska bara vila ögonen lite..." mumlade jag tyst för mig själv och föll genast ihop i en orolig sömn, halvt medveten om Conor som gått ut och kom insläpade med plankor och spik till övervåningen.

Snart fylldes huset av dubbelt så mycket ljud. Belmont som dunkade på ena sidan och bad att få komma ut och Conor som stod på andra sidan och förstärkte dörren med hammare och spik. När ljuden äntligen tystnade fylldes huset av ny kaffedoft, ljudet av tunga fötter som vandrade över knarrande trägolv och en varm filt landade över mig. Och i några minuter kände jag mig som hemma och drömmar om köksfönster med gyllene solljus och varma leenden fyllde mitt huvud för första gången på flera år.