-Conor-

Jag hade precis staplat vinterdäcken i hörnet när jag får syn på Sessan som kommer strosandes emot mig. Han hade en cigg i mungipan och en brun påse i handen, han såg avslappnad ut men jag kunde inte låta bli att undra hur fan han hade hittat hit?

"Hungrig?" frågar han med sitt mest bländande leende och kastar påsen till mig. Jag fångar den i luften och slår mig ner på en motorhuv för att öppna påsen. Den vardaglig skinkmacka gömd bland Dominics färgglada macarons påminde mig om hur jävla olika vi var som om mackan representerade mig och verkstan och de färgglada klickarna hånade mig.

"Tack du," mumlade jag och tog upp den rosa, de med hallonsmak var godast.

Belmont hoppade smidigt upp på bilen och satte sig bakom mig med armarna vilandes runt mina axlar och kikade ner i påsen innan han snodde en gul. Hans kropp lutade sig tungt mot min och som vanligt betedde han sig som det gått ett decennium sen vi sågs sist. Jag hade inget emot det, han var inte den ende som gick runt med en gnagande känsla i magtrakten att bubblan skulle brista när som helst. Hans läppar nuddade min nacke i en millisekund och hade vi varit på vilken annan plats som helst så hade jag slitit av honom kläderna och böjt honom över motorhuven.

Lyckligtvis var verkstan tom på idioter förutom Hank som satt på kontoret, jag bad till helvetets alla djävlar att bokföringen skulle hålla honom sysselsatt ett tag till, men det tog inte länge innan den tanken gick upp i rök och jag kände hans ögon på oss.

Jag skulle just hinta till Sessan att det var dags att dra hem när han smidigt hoppar ner från huven och går fram till en liten sliten Peugeot, "Fan jag hade en sån här en gång," flinade han och smekte med fingertopparna längs med den turkosa lacken som om bilen var det vackraste han sett.

"Den har stått här ett tag,"konstaterade jag och knölade ihop påsen och prickade en sopkorg.

Belmont gav mig ett finurligt leende innan han öppnade motorhuven och tog sig en titt. Med en van rörelse knöt han upp sitt långa hår i en ruffsig boll på huvudet innan han böjde sig ner och började skruva och klämma på motordelarna.

Jag kastade ett öga bort mot Hank, han var lika oläsbar som alltid där han stod med armarna i kors och studerade Belmont. Vampyren hade precis slitit loss en slang som han studerade ett tag innan han gick bort till ett gäng utspridda verktyg och tog upp en trasa. Mina ögon vilade på det koncentrerade ansiktet när han putsade slangen och letar efter skador. Hans fingrar var redan täckta av olja, hans vita t-shirt var fläckig och han rörde sig vant bland verktyg och maskindelar.

Det rasslade i radion som alltid var igång i verkstan och hans vampyröron snappade genast upp en av hans favoritlåtar, läpparna börjar röras sig till texten och han tog små dansande steg när han gick för att leta upp en skruvmejsel. Det slog mig att det här var den mänskliga delen av Belmont, det här var hans riktiga jag och han kunde varit en del av inredningen.

Hans ögon gled över lokalen tills han hittade vad han behövde. Han lunkar sjungandes dit, sträckte sig över bänken och tog ner verktyget han behövde från väggen. Tillbaka vid bilen skruvar han lös delar, putsar upp dem, skruvar tillbaka dem, kortar av slitna slangar, fyller på med vatten och allt går jävligt snabbt och metodiskt. Jag följer varenda rörelse och kan inte slita ögonen från honom. Då slog det mig att vi kanske inte var så jävla olika ändå, ödet hade placerat honom i ett slott men det var här, i en sunkig verkstad som han kände sig hemma.

"Testa att starta henne," flinar han tillslut och vänder sig mot mig samtidigt som han torkar av händerna på en skitig trasa han hittat på golvet.

Jag sätter mig i sätet och trycker in kopplingen innan jag vrider om nyckeln, bilen spinner som en katt och jag möts av ett bländande leende från andra sidan rutan.

Jag kastar ett öga bort mot Hank, han står fortfarande kvar, men ena mungipan drar sig sakta uppåt. "Mersan behöver ett oljebyte," säger han och kliver ur mörkret och ut på golvet, "avgasröret behöver bytas på Toyotan."

Belmont vänder sig mot honom och nickar, "ge mig ett par timmar."

Jag kastar en varnande blick åt Hanks håll men han ignorerar mig, Belmont var en naturbegåvning och Hank behövde säkert hans expertis, men det knöt sig ändå i bröstet på mig. En känsla av att mitt liv just blivit dubbelt så komplicerat låg över mig som ett grått moln på en blå sommarhimmel.

"Andas Liten," flinade han och dunkade mig i ryggen, "din lilla vän har talang."

Jag kände Belmonts ögon som vandrade från mig till Hank och sen tillbaka på mig, men innan någon sa nåt mer hade han gått bort till Toyotan och snart låg han på rygg under bilen och skruvade loss det gamla avgasröret.

-Belmont-

I hörlurarna skrålar hög musik och jag nynnar med samtidigt som jag städar upp efter mig. Jag tog ingen notis av de andra, de var inte överförtjusta över min närvaro men ingen sa något. Hank hade gett mig min första lön för ett par veckor sedan och bett mig komma tillbaka. Jag brydde mig inte om pengarna, det var oljelukten, chansen att få göra något nyttigt och känna tyngden av verktygen i händerna som gjorde att jag kom tillbaka.

En tanke hade börjat växa inombords, kanske var det dags att sätta farsan på flyget hit. Han skulle gilla Conor och han förtjänade att gå i pension och leva sina sista dagar med din ende son. Vi kanske kunde öppna något eget?

"Belmont, ge mig en hand," ropade en av killarna och jag drog av mig lurarna och gick bort till vargen som stod med armarna nedtryckta innanför motorhuven och försökte lossa kylaren.

Med gemensam kraft tar vi tag om den rostiga delen och drar uppåt, hans underarm skrapas mot plåtbiten som sticker ut och jag ser hypnotiserat hur en bloddroppe bildas uppe vid armvecket och snart rinner blodet ner längs hans arm. Han fortsätter att säga något men jag hör inte, jag är helt fokuserad på blodet som rinner längs hans hud. Jag drar in ett djupt andetag och känner den underbara söta doften som genast tänder en eld inuti mig.

Helvete, det var så länge sen sist hinner jag tänka innan jag avbryts av ett hårt grepp om min nacke, "ta lite luft," muttrar Hank bakom mig och rycker med mig ut på gården och kastar ner mig på marken. "Behöver jag vara orolig?"

Jag tar några snabba andetag och skingrar dimmorna som börjat krypa på innan jag skakar på huvudet. "Det är lugnt." Han nöjer sig inte med mitt svar så jag klämmer fram ett tack.

Jag stapplar upp på fötterna, borstar av mig damm och grus och börjar gå mot dörren när han tar tag i min arm, "Ditt pass är slut," muttrar han och nickar åt mig att dra.

Jag fuktar läpparna och ger honom en kort nick, "det kommer inte hända igen."

"Är det vad du inbillar dig själv om kvällarna, raring?"

Orden gör ondare än jag hade velat men han hade en poäng. "Är jag välkommen tillbaka?" frågar jag försiktigt och undviker hans synande ögon. Det dröjer innan han svarar och jag misstänkte att han funderade på om jag var värd besväret.

"Släck din törst och ta en funderare på livets mening, när du slutar skaka kan du krypa tillbaka. Bilarna lagar sig inte själva." Jag nickar och vänder mig för att gå men blir stoppad igen, "vad säger man?"

"Tack Sir," mumlar jag fram med blicken på hans slitna kängor. Plötsligt fattade jag varför Conor tvekade när Hank erbjöd mig jobbet, gubben är ingen man säger nej till. Men hur illa kan det bli? Det är ju trots allt en verkstad och inget jävla mentalsjukhus fyllt av griffes.

***

Lägenheten var fylld av skrammel och liv när jag kom hem. Dominic hade fortfarande inte hittat något jobb och jag visste att han inte letade speciellt mycket. Han hade förändrats, det gamla drivet han haft att göra rätt för sig var som bortblåst, han hängde mest i lägenheten men så länge han var glad så var jag nöjd. Han hade bytt soffan mot sängen och varken jag eller Conor hade något emot det. Deras relation var en underlig variant av friends with benefits men vi fick det fortfarande att fungera på något konstigt sätt.

Jag sjunker ner i soffan och pustar ut, han märker genast att något har hänt men jag vill inte bekymra honom så jag ursäktar mig och stänger in mig i badrummet för att ta en dusch.

Synen av blodet är som fastetsat på mina hornhinnor och Hanks ord snurrar runt i skallen på mig. Släck din törst. Hade han precis sagt åt mig att tömma någon på blod? Jag skakar på huvudet och masserar in schampoo i håret, han hade förmodligen ingen aning om mitt förflutna. För honom vara jag en vampyr i mängden som råkat få Conors uppmärksamhet.

När varmvattnet tagit slut och balsamflaskan är tillbaka i hyllan lindar jag en handduk runt höfterna och öppnar dörren. Jag möts genast av Conors hårda ögon.

"Nåt du vill berätta?"

Jag biter mig i läppen och samlar mig innan jag nickar och låter honom följa mig till sovrummet. "Det var en olyckshändelse," började jag ursäktande.

"Olyckor är vardagsmat där borta," muttrade han, "frågan är hur tänker du hantera dem."

"Jag behöver ingen barnvakt, om det är vad du menar."

"Är du säker på det?" frågar han syrligt.

"Conor..." vädjar jag och möter hans blick tillslut, "jag kommer få det här att funka."

Han suckar djupt och sjunker ner på sängen, "och vad händer om du tappar kontrollen?"

"Om eller när?" fräser jag utmanande.

"Säg mig Gullet, vad hade hänt om Hank inte varit där?" frågar han hårt och jag blir tyst, jag hade inget svar. "Som jag trodde då," säger han och drar händerna genom håret.

Jag känner tårarna bränna bakom ögonen, men det var inte hans ord som gjorde ondast utan vetskapen att han hade rätt. Jag hade inte kontroll över mig själv. "Vill du att jag drar så säg det," viskade jag och det var uppenbart sista droppen för vargen.

"Vem fan är det som alltid tjatar om att dra Belmont? Inte fan är det jag i alla fall. Vill du dra så varsågod, dörren är där!" röt han och pekade med hela handen. Vi stirrade på varandra i tysthet ett tag, hela han kokade och jag såg att han kämpade för att hålla känslorna i styr. "Jag kanske har varit för otydlig med vad jag vill, men hade jag inte velat ha dig här så hade jag kastat ut dig för länge sen." Jag följde honom med blicken när han ställde sig upp och gick mot dörren, "Hur tror du det känns när jag får höra från någon annan att du var på väg att slakta hela jävla verkstan!"

"Jag tittade bara," mumlade jag och fick en uppgiven suck till svar.

"Så du säger att du hade kunnat behärska dig?" Jag nickade, men båda visste att jag inte var helt säker. Och hur fan kunde jag vara det, hur tränar man på att kontrollera sitt beroende om man inte blir utsatt för lockelsen? En hand letar sig upp i mitt ansikte och en valkig tumme smeker mina läppar, "du fattar väl att jag blir orolig," mumlar han. "Säg vad du behöver."

"Tid," viskar jag. "Ge mig bara tid att lära mig hantera suget."

Han slickar sig om läpparna och nickar, "nästa gång ringer du mig direkt."

"Det blir ingen nästa gång," svarar jag trotsigt.

"Sluta vara naiv Belmont," suckar han, "bättre att du förbereder dig på det värsta."

"Som du gör?"

"Jag är realistisk, fan jag klandrar dig inte. Jag fattar att det är svårt, men det blir inte bättre av att du ignorerar problemet och lever i en drömvärld."

"Vad fan ska jag göra då!" skrek jag och bakade ifrån honom.

"Vi drar till en klubb," avbryter Dominic från dörren och både jag och Conor vänder oss frågande mot honom. "Det finns underground klubbar för vampyrer," förklarade han för Conor. "De säljer blod på flaska i barerna och människor går runt på dansgolven och säljer en snabb fix från handlederna," sedan vände han sig mot mig, "fixar du det så fixar du vad som helst."

Jag såg hur Conor tvekade, "låter charmigt men inte aktuellt för en darrig pundare."

"Tack älskling," muttrade jag och lät handduken falla till golvet samtidigt som jag drog fram rena kläder ur garderoben. "Men det är precis vad jag behöver."