-Belmont-

Jag såg hur Conor hade svårt att hantera känslorna när jag fortsatte min berättelse, "det var ett gamalt mentalsjukhus, Marianne hade hittat det åt honom och han försökte skapa sig en armé av nåt slag."

"Fortsätt," muttrade han sammanbitet där vi låg i sängen, han stirrade upp i taket medans jag gömde mig i hans tröja. Det hade varit en lång bilfärd hem, vi hade varit rätt tysta. Det hade känts så fel att vara lycklig och kär när Dominic satt i samma bil med krossat hjärta.

När vi kom hem gick han direkt till duschen och sedan tog han soffan, och hur mycket jag än ville överösa vargen med kyssar så var stämningen ganska dyster och han ville dessutom veta vad som hänt.

"Är du säker?"

"Helt säker," svarade han kort och drog min kropp närmare sin.

Jag nickade och fortsatte samtidigt som jag fingrade på hans tröja, "Det finns en magisk del av Paris som leds av ett gäng trollkarlar, dom hatar vampyrer och fick en anledning att försöka utrota oss."

"Vad inspirerade dem?"

Jag suckade tungt, "har jag berättat om Les Griffes nån gång?"

"Inte vad jag vet," svarade han och letade upp en hårlock, "ett av gängen Dominic berättade om?"

"Inte riktigt..." jag hävde mig upp på armbågen och såg ner på honom, "du vet i skräckfilm när vampyrer är mer som monster än människor," han nickade och mötte min blick, "vi kan bli så om det går för långt."

"Om vad går för långt Belmont?" frågade han med den där hårda rösten som sa mig att jag inte skulle linda in orden i bomull.

"Vi som inte har gamalt blod, vi kan bli så om vi," jag suckade och föll ner i madrassen igen, "om vi dricker för mycket blod." Han var tyst en lång stund och jag visste precis vad han tänkte, han tänkte på mig. "Det var därför Clock hämtade hem mig."

"Då kanske det var värt det," svarade han lugnt.

"Värt vad?" undrade jag försiktigt.

"Att han tvingade hem dig."

"Kunde väl ha skötts snyggare," muttrade jag men lugnade mig trots minnena som sköljde över mig. "Jag mår bättre nu, så du behöver inte oroa dig."

"Ge mig en förvarning bara, okej?" han tog tag om min käke och vred mitt ansikte så våra ögon möttes, "Om du känner att suget blir för stort."

Jag nickade lite och gav honom ett leende som jag hoppades skulle skölja bort alla tankar på blodtörstiga monster. "Jag lovar. Inga fler bakgator och besök hos pundare, inga hemligheter och vapenstölder. Jag är färdig med det livet nu, jag vill bara ha lugn och ro ett tag."

"Kan inte lova att det blir så, om du är med mig nu så kommer folk att snacka och du blir involverad i min skit istället."

"Så du säger att jag borde hitta mig en egen lägenhet," retades jag.

"Jag säger att du får tänka om ifall du vill ha ett lugnt liv Gullet."

Med en djup suck la jag mig tillrätta med huvudet på hans bröstkorg och lyssnade på hans hjärtslag ett tag, "jag kom inte tillbaka för att dra igen, vill du ha nåt annat så säg det nu. Men annars hade jag tänkt att vi kunde ha något mer bestående."

"Inte mig emot," svarade han kort. Det var ingen stor kärleksförklaring, inga stora ord, men det behövdes inte. Bara faktumet att han fanns kvar och hade väntat på mig var den enda bekräftelsen jag behövde.

Det var konstigt, förr hade jag krävt något mer. Kanske hade mitt självförtroende vuxit, men det var nog snarare för att han alltid visat att han inte gav upp. Vad jag än gjorde så fanns han kvar. Det var den enda bekräftelsen jag behövde. Hans handlingar sa mer än tusen ord och jag skulle bevisa att jag var värd besväret. Även om hans liv fortfarande var kaotiskt så kunde jag vara ett lugn. Som Dominic varit för mig.

"Och sen kom ju Magnus in i bilden," suckade jag och fortsatte min historia.

"Lejonet?"

"Mmm, du hade rätt, han var ingen vanlig skiftare. Dom där trollkarlarna hade gjort något med honom så att han levde i hundratals år, som väktare i stan."

"Men ändå dog han?"

"Han tog Nico's parti, och som jag sa hatar dom vampyrer."

"Låt mig gissa," muttrade han bittert, "dom tog bort magin med en fingerknäpp."

"Nåt sånt."

"Så han åldrades?"

"Alla år kom ikapp honom om man säger så."

"Tungt. jag fattar varför han gräver ner sig, men det var lejonets val. Sötnosen kan inte ta på sig skulden."

"Tror du han kommer dra?" frågade jag tyst men fick inte direkt något svar. "Han ser nog ganska mycket av honom i dig."

"Så visa varför han borde stanna."

***

Conor hade inte legat på latsidan direkt. Hans familjesituation var mer komplicerad än någonsin. Jag hade väl aldrig riktigt hört mig för om hur flocklivet fungerade, han hade aldrig gett mig en lektion och jag hade aldrig bett om en. Men det fanns en annan varg som var mycket mer inblandad i hans liv än andra och han var typen jag inte ville möta på natten. Conor pratade flyktigt om hur Hank hjälpt honom och att han stod i skuld till den äldre vargen, men jag visste att det var nåt mer mellan dem. I telefon benämnde han honom som Alfa vilket fick mig att höja ett ögonbryn. Men ärligt talat ville jag inte lägga mig i. Jag hade lovat honom och mig själv att leva ett lugnt liv och inte dra förhastade slutsatser.

Att gå bredvid honom på gatan och strosa runt bland folk var en underbar känsla och jag kunde inte sluta le. Conor himlade med ögonen åt mig när jag plötsligt drog med honom på bio, köpte popcorn och njöt av att sitta bredvid honom i mörkret. Han protesterade inte. Han såg inte glad ut, men han klagade inte.

Han suckade när jag pekade ut kläder jag trodde han skulle passa i och han stönade högt när jag hade köpt honom något utan att fråga. Men jag kunde inte sluta, jag vägrade sluta njuta av lugnet.

Kvällsjobbet hade bytts ut mot ett dagsjobb och vi hade kvällarna ihop. Dominic bodde kvar, han sa att han inte hittade någon lägenhet som passade, men jag visste att han inte ville vara ensam. Det hade gått från att han undvek mig till att han lät mig hålla hans hand ibland när vi satt i soffan och kollade på film. Hans ögon hade alltid ett mörker i sig nuförtiden och inget verkade hjälpa.

"Vet du vad jag saknar Nic?" frågade jag en dag när vi alla var samlade i köket, jag höll på att diska och Conor torkade av porslinet innan han ställde in prylarna i skåpen.

Han såg upp från mobilen och höjde ett ögonbryn, "vad?"

"Franska bakverk," flinade jag.

"Det finns hundratals, kan du vara lite mer specifik?" muttrade han och jag torkade snabbt av händerna innan jag tog hans mobil från honom och sökte upp fem olika recept.

"Vad behöver du?"

Han gav mig en trött blick "alla?"

"Alla!" utbrast jag glatt och vände mig mot disken igen.

"Har du haft cravings länge, älskling?" retades han "kanske dags att ta ett test?"

"Kul, Nico.. jätte kul," svarade jag och lipade åt honom, "skriv en lista så går jag och handlar."

Två timmar senare är köket fullt av skålar och puttrande kastruller och det doftar vanilj och päron i hela lägenheten.

"Vad är planen?" frågade en trött Conor bakom min rygg när jag stod i dörröppningen till köket och tittade på Dominic som rensade hallon.

"Han älskar att baka, tänkte att det kunde hjälpa." Jag får en lätt puss på halsen innan han går förbi mig in i köket och tar upp en kaka och stoppar hela i munnen.

"God?" frågar Dominic med ett leende och får en nick till svar.

"Den är okej."

"Okej?!" utbrister han, spelar sårad och tar upp en skål med ströbröd och kastar över vargen som står handfallen en stund. "Säg att det är den bästa kakan du någonsin ätit!" fortsatte han och garderar sig med en bunke med smör.

Conor spänner ögonen i honom och skakar på huvudet med ett varnande leende på läpparna, "morsans är bättre." Smöret flyger genom köket och över hans axel in i skåpdörren. "Fan, till och med syrran gör bättre kakor än du," flinar han och blir genast attackerad med diverse ingredienser som även flyger tillbaka åt Dominics håll.

Jag står och tittar på med oförstående ögon när Dominic skrattades vänder sig emot mig med lysande ögon. "Du ser lite för ren ut."

Jag backar sakta bort från dörröppningen med händerna över huvudet, "lägg av Nic, jag är obeväpnad!

"Vem fan bryr sig," skrattar han och kastar iväg en påse mjöl som landar rakt i magen på mig och sprider ut hela sitt innehåll över hela mig och hallen.

Med ett vrål springer jag emot honom och tacklar ner honom på golvet för att pressa mina mjöliga händer i hans ansikte tills han ber om förlåtelse, men han bara skrattar. Han skrattar så tårarna rinner och jag flyttar händerna ner till hans midja och byter taktik. Dominic var jävligt kittlig.

Undertiden kliver Conor förbi, han har en skål i händerna och häller ut hela innehållet med knäckta ägg över oss innan han snabbt tar sig ut ur köket, byter om och ropar åt oss att vi får städa upp skiten innan han är hemma.

"Är han sur?" frågar Nico mellan skrattattackerna men jag skakar bara på huvudet.

"Sen till jobbet skulle jag tro, eller så vill han bara slippa städningen," flinar jag och släpper taget om honom så han kan sätta sig upp.

En ojämn smet av mjöl, råa ägg och annat ligger som en hinna över hela oss, men allt vi kan göra ära att skratta. Jag ser mig om i rummet och stönar högt, plötsligt fattar jag varför han drog. Det skulle ta timmar att städa upp allt. Men Dominics skratt var värt besväret.Mer hann jag inte tänka innan ett par läppar letade upp mina och förvånat ser jag in i hans ögon.

"Vi kan väl ta en dag i taget?" frågade han försiktigt och jag nickar lite innan jag drar honom närmare för att smaka på de sockriga läpparna.

Vi lämnade de skitiga kläderna på köksgolvet och backade ut i badrummet och lät det varma vattnet skölja över våra längtansfulla kroppar. Jag var så jävla lycklig, jag hade hjälpt honom lite grann, jag hade fått honom att skratta och det kändes stort. Jag hoppades bara att vi inte gick för fort fram. Samtidigt kände jag honom, och närheten var nog precis vad han behövde.

***

Några timmar senare hittar Conor oss i soffan, Dominic ligger uppkrupen i min famn och sover, köket var rent och på soffbordet stod en stor tallrik med kakor och andra bakverk.

Han tog en kaka och sjönk ner bredvid mig, "bästa kakorna jag ätit," viskade han i mitt öra och jag kunde inte låta bli att skratta.

"Han stannar nog ett tag," viskade jag och justerade min kropp så att jag kunde luta mig mot Conor.

En hand letade sig in i mitt hår, "ni är vana med ett helt annat liv, jag förväntade mig inte att det skulle gå smärtfritt."

"Har du haft en bra dag?" mumlade jag och kände hur jag började slumra till.

"Samma skit som alltid," svarade han och sträckte sig efter hela fatet innan han lät mig lägga mig till rätta igen med hans arm runt mig. "Det här är bättre."

Med Conors värme bakom mig och Dominic i knät så kunde jag inte annat än hålla med.