-Belmont-

Jag gick med släpande steg mot Dominic och Magnus rum. Efter allt Theo hade berättat för mig så kände jag att han också förtjänade en förklaring. Om dom bara kunde samarbeta en stund, så kanske allt skulle lösa sig ändå. Jag stod utanför dörren med pannan mot träet, det hördes inga röster, inget mummel. Allt var tyst där inne.

För tjugo minuter sedan hade jag varit på Theo's kontor, allt hade varit bra tills han började ställa frågor om framtiden. Det var inte bara jag som var orolig och frustrerad, Nicos planer hade rört om allt för mycket i grytan, och Theo var svartsjukare än någonsin. Han hade dolt det jävligt bra hittills, tänkte jag med ett sorgset leende. Men nu var det dags att lägga alla korten på bordet. Vi behövde fan samarbeta.

Det var en konstig känsla att gå vidare från någon jag längtat så starkt efter. I år hade jag saknat honom men nu när han fanns här så ville jag inte ha honom. Som en vän kanske, men inte mer. Med Dominic var det annorlunda, jag saknade honom som fan och varje gång han tog i mig så ville jag gråta. Vi hade fortfarande någonting, vissa skulle säga att vi var mer än bara vänner, men vad vi än hade nu så räckte det inte.

Handen höjdes och knogarna rörde sig med en jämn rytm mot dörren tills någon svarade där inifrån. "Kom in."

Jag drog in ett djupt andetag innan jag tryckte ner handtaget och klev in. Synen jag möttes av var allt annat än det jag räknat med. Dominic ensam i ett rörigt rum, kläder utspridda överallt och möbler låg slängda huller om buller. Han satt i mitten av sängen med händerna vilande i knät och när jag sa hans namn såg han upp på mig med rödgråtna ögon.

"Fan, Nic. Vad har hänt?" Viskade jag fram och tog ett steg närmre. Han skakade på huvudet och slog ner blicken. Mitt hjärta bultade för honom och tre långa kliv senare satt jag bredvid och drog in honom i mina armar. "Har ni bråkat?"

Han lutade tacksamt kinden mot min axel "nej."

"Har du... tappat bort något?" frågade jag försiktigt och såg mig om i röran.

"Mig själv kanske," skrattade han torrt och kröp upp i mitt knä för att jag skulle kunna hålla om honom hårdare. Jag väntade tålmodigt på att han skulle fortsätta prata, men istället kom där bara mer tårar. Jag hade aldrig sett honom gråta förut. Han var alltid den rationella av oss som stöttade mig, sa åt mig att skärpa mig och gav mig en mental örfil då och då. Men här satt han, helt förtvivlad och på gränsen till bruten. "Magnus är döende."

Jag kände hur min strupe snördes samman av hans ord och jag fick inte fram något bra svar. "Varför?"

"Magin är typ slut." Jag suckade tungt och kramade honom hårdare. "Han vill rädda sina bröder ifrån tornet."

"Kan dom hjälpa honom tror du?" frågade jag försiktigt och strök bort en tår.

"Vet du vad jag tror Belmont?" Jag skakade på huvudet och drog fingrarna genom hans hår. "Jag tror att Clock kommer få allt att fungera tillslut och du kommer åka hem och leva lycklig i alla dina dar med Conor."

"Om du tror det, varför sitter du här och gråter?"

"För att han kommer dö som alla andra idioter som jag älskar" han suckade djupt "utom du då."

Det högg till i mitt hjärta när jag hörde honom säga dom orden, "du vet att han kommer dö långt före mig," viskade jag tyst.

Dominic nickade, "men det är annorlunda, ni visste det från början."

Jag var på väg att säga något, men ångrade mig. Det här handlade inte om mig, Nico mådde skit och jag behövde vara positiv för hans skull,"Vi kan rädda honom Nic, Theo kan säkert komma på något."

"Han vill inte bli vampyr."

Jag hasade ner i sängen och halvlåg med Nicos kind mot mitt bröst "har du frågat?"

"Nej, inte rakt ut."

"Testa?"

Han suckade tungt "kanske."

"Det är en sak du behöver veta" började jag trevande och tänkte tillbaka på samtalet som jag haft med Clock, "om Lumiere."

"Vill jag verkligen veta" stönade han och såg upp på mig med rynkad panna.

Jag tvekade lite men bestämde mig tillslut att ge honom samma förklaring som Clock gett mig."Om han dör så måste krafterna ta vägen någonstans."

"Vill inte Clock ha dom?"

"Han är inte tillräckligt stark" mumlade jag och drog fingertopparna längs hans nacke.

"Så han måste hållas levande" konstaterade han med en irriterad grymtning.

"Vi kan inte lösa alla problem Nic, dom är för stora för oss."

Han suckade och reste sig på en armbåge "Så vi får göra oss redo för att slåss då."

"Jag antar det." Plötsligt reser han sig ur sängen, på väg att lämna rummet. "Ehm, vart ska du?"

"Samla ihop min grupp."

"Nu?"

"Det är väl fan på tiden att jag slutar sura och gör nåt vettigt istället."

"Som vaddå?"

"Jag behöver lösa den här skiten så du kan åka hem nån gång, jag lovade honom att du skulle komma tillbaka."

"Du lovade att vi skulle komma tillbaka," på minde jag honom och fick ett litet leende till svar och en axelryckning.

"Vi får väl se," mumlade han och lämnade rummet.

***

Fötterna flyger över takpannorna och vinden susar mot min hud. Nedanför är gatorna öde och mörka, ingen är ute längre. Alla är instängda i sina hem och gömmer sig från de fruktade Magistratet. Då slog det mig, det är inte bara vampyrer som gömmer sig. Alla fruktade dem.

"Ner här!" viskar Dominic och pekar mot brunnen i asfalten, det var dags att gå under jord. Mörkret var svartare än bläck, stanken outhärdlig men jag drog en lättnadens suck när jag hörde tystnaden där nere. Inga rispande klor, inga väsande käftar och inget smaskande.

Jag bad till all världens gudar att Theo hade förintat alla monster och att det bara fanns råttor kvar här nere. Men för säkerhets skull gick Roch längst fram med den stora eldkastaren över axeln. Det var ett enormt vapen, men han verkade inte direkt påverkad av dess tyngd.

Bredvid mig kilade Rumi och fipplade med sina många gadgets. Mörker seende, infrarött, scanners och gud vet vad. En sak var säker, jag var sjukt glad att han var här. Om någon kunde ta sig förbi larm, låsta dörrar och kameror så var det han. Sen sneglade jag bak på Dominic. Han passade som ledare, tänkte jag förvånat. Det slog mig att jag alltid sett honom som en följare men Œil hade berättat annat.

Jag hade fått reda på att Nico's historia var mörk och tung, och han hade haft ett stort namn i Paris en gång. Trots det hade han aldrig dragit fram det kortet, han hade stått bakom Masson som hans hjälpreda fast det var Nic som var hjärnan. Han hade till och med gett den uppgiften till mig borta i USA. Men nu visade han sitt andra jag, en sida jag inte sett förut. Jag såg hur Max och Œil följde hans minsta hand signal, Roch ifrågasatte ingenting och Rumi såg nöjd ut över ledarskapet.

Den ende som inte var sig själv var Magnus. Han stapplade fram och andades tungt i de trånga passagerna tills han tog sitt förnuft till fånga och lät lejonet komma fram. Lättat såg jag hur kraften och styrkan var tillbaka i hans kropp, något som jag faktiskt saknat att se.

Jag kunde inte låta bli att känna mig lite malplacerad jag med. Men ville dom ha mig här så skulle jag göra vad jag kunde för att hjälpa till. Den tysta promenaden gick smidigt i tunnelsystemet, ingen fanns här nere. Inga magiska fällor eller hinder.

"Det känns lite väl enkelt, tycker du inte?"

Nico tittade på mig från sidan och nickade "var beredd."

"Fröken Marianne är framme" viskade Rumi och Nico gav honom en nick.

"Meddela henne när vi är där."

"Oui, patron."

Vi ökade takten och våra snabba ben tassade tyst över bottensörjan tills Roch signalerade genom att peka uppåt. Vi var framme. Jag drog in ett djupt andetag, men ångrade mig genast. Platsen stank värre än de andra tunnlarna, kanske var det här odjuren väntade på oss.

Nico måste ha tänkt samma sak, för innan han tog ett steg upp för den smala stegen signalerade han åt Roch och Max att ta ett varv och säkra vår flyktväg. Stegen var hal men efter bara några få kliv såg jag ljuset sippra ner från tornrummet när Nico drog undan brunnslocket. Stället var så öde som vi hoppats på. Clocksworth och Lumiere måste ha dragit alla ögon på sig ute vid stadsporten. Vi smög upp genom hålet och in i någon slags källare, vi såg oss omkring och gjorde oss redo att fortsätta vår färd uppåt.

"Kontrollrummet ligger hitåt" viskade Magnus till Rumi innan han slet åt sig en gammal presenning som han knöt runt höften. "Kom ihåg, vi lämnar kvar mördarna."

"Och psykopaterna... och våldtäktsmännen" försäkrade Nic "vi släpper bara lös dom oskyldiga."

Magnus nickade kort och gick mot dörren, på vägen ut saktade han ner bredvid mig och viskade lågt "ta hand om honom åt mig" innan han lämnade rummet.

Det högg till i hjärtat och jag såg bilden av en förtvivlad Nico i mitten av sängen igen. Totala motsatsen till mannen framför mig, nu var han kall och känslolös.

"Œil, du vaktar utgången, Max och Roch ni tar plan två och tre" sen tittade han på mig "vi tar plan fyra och fem."

Några minuter senare var vi alla utspridda i hela tornet i ett sista försök att ställa allt till rätta. Det helvete som vi en gång varit med och startat.

-Dominic-

Tornet var mindre än jag trott och vi hade övertaget med en gammal väktare i vårt team.
Vi smög längs korridorerna och öppnade cell efter cell som Magnus och Rumi låste upp åt oss allt eftersom vi tog oss upp för tornets våningar.

De inlåsta vampyrerna såg skeptiskt på oss till en början men tog snabbt emot den oväntade hjälpen och skyndade sig snabbt ner i kloakerna där Œil väntade. Från taket kom Marianne och hennes grupp med förstärkning, men tornet tycktes redan tömt på vakter. Så de satt sysslolösa och höll vakt utanför. En isande kyla spred sig genom min kropp, något var fel. Fruktansvärt fel.

"Marianne?" Viskade jag över radion "vad händer där ute?"

Det sprakade till innan jag hörde hennes skärrade röst "Dom tog vårat bete" viskade hon "dom gav sig på Lu och Clockis."

"Dom?" frågade jag hårt "Marianne?! Vad fan händer?!"

"Alla.. alla.." viskade hon tyst innan radiokontakten bröts.

Jag kände Belmonts krampaktiga tag om min handled "Theodor" kved han tyst "jag måste..!"

"Ingenting!" Röt jag tillbaka och tog tag i hans tröja "du följer mina order nu Bel, och du stannar här! Vi har fan ett uppdrag och Clock har Lu... dom klarar sig."

"Mot alla jävla trollkarlar och häxor i Paris?!" Skrek han tillbaka med panik i rösten.

"Och va fan ska du göra för att hjälpa till? Storma dit och slå dom på käften?" skrattade jag torrt "vi har inga magiska krafter Bel, vi gör bäst i att stanna här och rädda dom vi kan."

Med slocknande axlar såg jag honom kämpa mot tårarna, men fan om jag tänkte låta honom spring ut mitt i slagfältet och tvinga Clocksworth att behöva ta dåliga beslut för att rädda honom. Jag hade dansat den dansen förut och nu var det fan dags att lära sig av sina misstag.

"Skärp dig för fan! Du tar cellerna till höger!" röt jag och smällde till honom i bakhuvudet "Nu Belmont!" Jag så hur han ville tjafsa emot men mina ord verkade ändå sjunka in tillslut, och hans fötter rörde sig snart mot närmsta cell.

Fyrtio minuter senare var stället tömt och vi rusade ner för spiraltrapporna för att ta oss ner i säkerhet i kloakerna.

- Clocksworth -

Jag ser Marianne på toppen av tornet och signalen lyser bländande, Belmont är inne.

Jag ler åt min bror, min vän som stått bredvid mig under alla år, i alla väder. Han som räddade mig den där dagen i rännstenen. Då hade mitt liv varit mörkt och dystert, men allt hade förändrats när Lumiere presenterat mig för Anthony. Jag hade fått ett val och jag tog det. Ett val jag önskar att Belmont hade fått, men istället plågades jag dagligen av samvetskval. Men nu skulle hans framtid bli ljusare igen. Jag drog efter andan och förberedde mig, trollkarlarna vällde fram från stadens alla hörn. Hur dom lyckats samla så många var obegripligt, eller så var det någon form av duplicerings magi.

"Är du redo Lu?"

"Låt oss börja" svarade han och gned handflatorna mot varandra.

Vi åkallade alla prinsar vi hade inom oss, alla krafter och alla minnen. Fruktansvärda scener spelades upp i mitt inre och förvandlades till en oåterkallelig styrka när den lämnade min kropp.

Människorna föll vid våra fötter, deras magi brände oss, men vi skulle läka. Vi slungades tillbaka, men vi klev upp igen. När Lumiere tog ett steg tillbaka så fanns jag där för att pressa honom framåt, och när jag tappade fästet så stöttade han mig. Våra fiender la all sin fokus på oss, precis som jag hoppats på och modet ökade i mitt bröst. Genom skriken och ljuden av smärta hördes dörrar till fängelseceller som öppnades, fotsteg som smattrade ner för trappor och röster som skyndade på varandra.

Skynda er... tänkte jag till slut när min kropp började skaka av ansträngningen. Dom var så många och vi var bara två. Sen svartnade allt och jag föll in i ett oändligt mörker.

-Dominic-

Jag lutade huvudet mot stenväggen och slöt ögonen, vi hade fan lyckats! Alla som suttit fängslade var fritagna, utom de värsta mördarna och psykopaterna. Det hade Magnus sett till ifrån kontrollrummet. Nu var det bara några enstaka kvar, Marianne och Lumiere hade tagit täten för att visa de före detta fångarna vart de skulle ta vägen, bort mot gränsen som han och Clocksworth hade skapat.

"Dominic," mitt namn lät alltid så fint från hans läppar, tänkte jag när jag såg upp på Magnus som kom emot mig i sin lånade svettiga vita T-shirt, ett par blå arbetsbyxor och rufsigt hår.

"Varför använder du aldrig något smeknamn på mig?" frågade jag nyfiket.

"Jag skulle kunna fråga dig detsamma" skrattade han, lite förvånad över mitt val av ämne.

Han sjönk ner på huk framför mig och sträckte ut en hand "är du okej?"

Jag tog tacksamt emot hjälpen och ställde mig upp "bara några skråmor."

"Det gick inte lika bra för Theodor."

Jag nickade och slog ner blicken "dom gav honom en tuff match. Har du träffat honom?"

"Han överlever. Men dom skickade hela Magistratet mot honom och Lumiere, dom är räddare för er än jag trodde."

Jag slickade mig om läpparna och stack händerna i jeansfickorna "dom kommer försöka igen."

"Säkert," suckade han.

Jag nickade bort mot de andra lejonen som stod en bit bort "har dom också blivit av med sin magi?"

Magnus sneglade bort mot sina bröder och nickade med en djup suck. "Vi åldras fort."

Jag nickade och sträckte upp handen för att dra fingrarna genom det lockiga håret, jag hade sett tecknen för några dagar sedan. De silvriga, grå slingorna som spred sig i hans hår och skägg. De allt fler rynkorna runt hans läppar och i ögonvrårna. "Om jag biter dig Magnus, eller jag kan fråga Clock.. jag är säker på att han-.."

Han pressade sina läppar mot mina i en hungrig kyss som blev djupare och djupare tills jag kände att världen omkring mig försvann. Hans armar kramade min kropp så hårt och känslan i kyssen var nästan desperat. Jag klamrade mig förtvivlat fast i hans tröja, trasslade in fingrarna i hans hår för att försöka övertala honom att stanna, men jag visste att det här var hans farväl. Han skulle gå, han skulle lämna mig, men hur fan skulle jag klara mig utan honom?

"Du måste" viskade han ömt mot mina läppar när kyssen bröts "du måste låta mig gå älskling."

Jag kände hur tårarna rann längs kinderna. "Om ni hittar ett botemedel" började jag men han stoppade mig.

"Det finns inget."

"Så stanna hos mig tills det är över" bad jag med bedjande ögon.

Han skakade på huvudet och strök tummen över mina läppar "Nej Dominic, jag vill att du bara har fina minnen av mig." Sen vände han sig om och gick. Och plötsligt kände jag mig ensammast i världen.

-Belmont -

Rummet var nedsläckt och dom tjocka röda sammetsgardinerna täckte alla fönster utan att släppa in den minsta lilla solstråle.

"Han behöver mörker nu" viskade Lumiere trött "Mörker, blod och vila."

"Ingen kista och kyrkogårdsjord?" frågade jag torrt men Lu måste ha sett igenom min bittra fasad och sett mitt brustna hjärta, för han struntade i mitt lilla utspel.

"En kyss av äkta kärlek kanske?" Sa han med ett leende och klev upp bakom mig, där jag satt på sängkanten, och la sin hand på min axel "Han kommer överleva Belmont."

"Tack, men hade en kyss brutit förbannelsen så hade vi inte haft det här problemet från början."

"Nej, och mycket har förändrats sen dess," skrattade han mjukt. Jag föll in i hans skratt och lutade huvudet bakåt och stirrade upp i taket innan jag gav honom en snabb kram, ett kort farväl. Han stod tyst ett tag, förvånad kanske, för jag märkte hur han stelnat till av min plötsliga tillgivenhet, men jag visste att även att han hade något på hjärtat. "Du vet att jag aldrig ville skada er, eller hur?" fortsatte han försiktigt "jag trodde att jag skapade någonting bra för oss."

Jag nickade och klappade hans hand några gånger "tanken var kanske god, men utförandet var väl diskutabelt" sa jag och skrattade till igen.

"Det var inte bara mina idéer som sagt."

"Jag vet" nickade jag och sträckte mig efter Theodors hand "det är förlåtet nu Lu."

"Är du säker?"

Jag vände mig om och log mot honom "vi är familj, eller hur?"

Han såg tvivlande på mig en stund, tills orden verkade sjunka in. Jag menade faktiskt allvar, det var ingen idé att älta det gamla längre. Det var dags att gå vidare. "Striden förändrade oss, känner du det?"

Jag sneglade upp på honom och nickade "ni gjorde er av med något."

"Vi tömde oss på allt deras gamla hat."

"Så förbannelsen är bruten?"

"Jag vet inte, kanske."

"Jag hoppas det." Jag drog tummen över Theodors handrygg och önskade med hela mitt hjärta att han skulle öppna ögonen, eller åtminstone ge mig en liten signal att han fanns kvar hos oss. Men jag fick helt enkelt lita på Lumiere. "Så vad händer nu?" frågade jag honom.

"Jag har skapat en liknande barriär runt slottet som den som finns i Paris."

"Så inga människor kan hitta hit?"

"Ingen alls, om dom inte fått en inbjudan förstås."

"Var det samma sak som dolde Anthonys slott?"

Han nickade "något liknande. Det kommer förmodligen bli lugnt ett tag, dom förlorade många."

"Men dom kommer inte ge upp förrän dom besegrar er," muttrade jag.

"En sak i taget Belmont."

"Som alltid då" flinade jag och kramade om honom en gång till innan jag lämnade rummet för att packa mina saker.

-Dominic-

"Är du okej?" Jag tände min tredje cigg och fortsatte att stirra ner i gräset utan att ta någon notis om Lexie som kom gåendes över gräsmattan. "Har han dragit?" Jag svarade henne med tysthet. "Jag antar att han inte hade tid att säga hej då" muttrade hon. Det var som orden som fick blodet att börja koka inom mig, hur fan kunde hon vara så jävla självisk just nu? Visste hon inte att han var döende? Men jag sa inget, istället fortsatte jag att stirra ner i gräset och fingra på skosnörena. Med en suck sjönk hon ner bredvid mig och la sitt lilla huvud mot min axel "tack för att du räddade mig den där gången."

Med en suck lutade jag huvudet mot hennes rufsiga skalle, varför lät jag henne alltid köra med mig? "varsågod"

"Du vet att jag älskar dig va?" mumlade hon efter ett tag.

"Du vet att du är en idiot?" svarade jag med en suck och flätade in mina fingrar med hennes.

"Jag vet, Alex sa samma sak."

Jag sneglade ner på henne med frågande ögon "varför?"

"Vaddå varför?"

"Han gillar dig, så han skulle aldrig säga något som sårar dig."

"För att jag var en idiot" svarade hon tyst " jag bad honom om nåt..." fortsatte hon undvikande men jag visste redan vad det handlade om.

"Men han sa nej" konstaterade jag trött "och nu är du här för att fråga mig om samma sak?" Jag kände hur pulsen ökade och jag fick kämpa för att inte skrika åt henne att dra åt helvete.

"Jag vill inte bli ensam kvar" viskade hon lågt.

"Du har verkligen inte fattat ett skit Lex, det är ju vi som blir lämnade kvar!"

Jag gned mig i pannan och suckade "aldrig."

"Men va fan Nickie! Jag vill ju bara vara som ni! Starka, modiga och odödliga!"

På några sekunder var jag uppe på fötter och stirrade ner på henne med ilskan bubblande i mig "du vet att du inte får välja va? Du kanske blir en svag, mesig liten skit som blir beroende av blod och måste hålla sig gömd i kloakerna!"

Hon stirrade på mig helt oförstående och med vidöppna ögon "Va?"

"Jasså" skrattade jag torrt "så ingen har berättat det? Om du ska vara säker på att bli något sånär normal så måste en prins bita dig."

"En prins?" Viskade hon och slog ner blicken "Lumiere eller Clocksworth?"

"Det är dom enda i Frankrike vad jag vet" svarade jag med en axelryckning och drog in ett långt bloss på cigarretten.

"Tror du dom gör det?"

"Du får väl fråga" muttrade jag och började gå därifrån.

"Jag tänker fråga!" Ropade hon efter mig med samma trotsiga ton som hon alltid hade, som att jag var hennes jävla morsa som hon alltid skulle sätta sig på tvären mot.

Jag var fan färdig med henne nu, hon fick ta sina egna jävla beslut.

"Lycka till!" ropade jag över axeln och smällde igen altandörren efter mig.

***

Dörren till sovrummet var inte lika lätt att smälla igen men jag gjorde mitt absolut bästa innan jag kastade mig på sängen. Fan vilket jävla dårhus, vilken jävla soppa! Vem väljer självmant att bli ett monster? Fattar hon ens vad hon ger sig in i? Jag suckade för mig själv och rullade runt på mage i sängen. Lakanen luktade fortfarande som honom. Hjärtat skrek. Han hade dragit, lämnat mig och inte gett mig valet att följa med.

För första gången förstod jag hur Belmont måste ha känt. Jag fick kämpa med all min kraft för att inte springa ut till bilen och köra efter honom. Fan Magnus, du skulle ha blivit en jävligt het vampyr. Jag suckade och vände mig på rygg igen, gnuggade handflatorna hårt mot ansiktet och försökte väcka den lilla positiva delen av mig som slumrade långt där inuti. Vad skulle jag göra nu?

"Nic?"

Jag öppnade ögonen och sneglade mot dörren, "Mass?"

"Kan jag komma in?"

"Visst." Dörren öppnades försiktigt och stängdes snabbt efter honom. "Gömmer du dig för någon?"

Han ryckte på axlarna och slog sig ner på sängen bredvid mig. "Jag är ledsen för det där med Magnus" mumlade han lågt och sneglade oroligt på mig.

"Jag med."

"Klarar du dig?"

Jag nickade några gånger "ge mig lite tid bara."

Han satt tyst bredvid mig och stirrade upp i taket en stund innan han äntligen hittade modet att fråga mig om det han kommit för. "Har Lexie snackat med dig än?"

Jag nickade och gömde ögonen med underarmen "hon är en idiot."

"Hon vill inte vara den enda människan bara."

"Har ni tänkt på att det kan vara något bra?"

"Vi?"

"Driv inte med mig Mass" suckade jag "jag fattar att ni har snackat mycke, att ni umgås mycke... så vad är planen?"

Han la sig ner bredvid mig med benen fortfarande dinglande över kanten. "Jag tror vi drar, det finns bara sorg och dåliga minnen här."

"Vart?" frågade jag med hes röst och kämpade för att hålla känslorna borta, men han såg igenom mig.

"Du kan välja, jag menar du följer väl med?"

Jag bet mig i läppen och log åt hans lilla försök att muntra upp mig "inte den här gången Mass."

"Du måste" viskade han plötsligt "jag klarar mig inte utan dig."

"Klart du gör" svarade jag med ett leende "du har bara inte testat än."

Han suckade tungt och satte sig upp "jag tror Max hänger på."

"Bra, han är sjysst. När drar ni då?"

"Ikväll."

"Så hon vågade inte fråga Lu eller Clock?"

Han skrattade till "Clock är fortfarande medvetslös och Lumiere vägrar."

Ett brett flin spred sig över mitt ansikte "Han kanske är sitt gamla jag ändå." Jag satte mig upp och såg på Mass som gick mot dörren "kör försiktigt."

"Hör av dig brorsan."

"Du med killen, ta hand om Lex."

"Självklart."

När dörren stängdes föll jag tillbaka bland lakanen och drog in hans doft en sista gång. Han hade gjort sitt val, Mass och Lexie med. Så nu var det min tur att göra mitt, tänkte jag och tog upp mobilen ur fickan.