-Belmont-

Dominics förvånade blick var oslagbar när jag och Magnus gick förbi honom med stora leenden och höga skratt. "Vart ska ni?"

"Vi behöver snacka med Theo, ska du med?"

Han gav mig en nick innan han körde ner händerna i fickorna och lunkade efter oss.

Genast saktade jag ner så jag kom jämsides med honom och böjde mig lite åt sidan för att viska ett, "förlåt"

Han sneglade upp på mig och sen mot Magnus rygg "fick du dina svar eller?" Frågade han högt och jag nickade "så vi kan glömma all skit då och jobba tillsammans?"

Jag nickade igen "du kan ju ge mig en örfil först om det hjälper" flinade jag med en axelryckning.

"Det räcker om du håller mig i handen när vi går in på kontoret" svarade han med ett snett leende.

"Helvete Nic, har du dödslängtan eller?"

"Nej, det är mer din stil" sa han och tog min hand.

"Ska vi verkligen reta björnen som sover?" Skrockade Magnus och sneglade bak på oss.

"Jag retas inte" envisades Nic "jag försöker lära honom lite ödmjukhet."

"Jasså" skrattade han så de gyllene lockarna guppade "det kan nog ta ett tag."

"Det är nog bara allt ansvar och skit som har förändrat honom," sa jag med tungt hjärta, "men han är samma person djupt där inuti."

"Jag vet" log Magnus "det är därför jag följde med hit, jag känner honom. Men han slits mellan regler han vill följa, och vad hjärtat säger."

Nico klämde till lite hårdare om min hand "därför ska vi påminna honom om vad han kan förlora om han väljer fel."

"Ärligt Nic, om han tvingas välja mellan mig och Lu så-.." jag bet mig i läppen och kände att det knöt sig i bröstet.

"Så väljer han dig" fyllde han i med mjuk röst. "Ni kanske inte är ett par längre, men han är din skapare och det bandet är starkare än något annat."

"Jag är inte så säker på det..."

Dominic ryckte på axlarna "men det är jag."

Jag himlade med ögonen åt honom men kunde ändå inte låta bli att le. Det var så sjukt skönt att dom var tillbaka, slottet hade varit jävligt tomt och öde utan dom.

Vi klev in på kontoret hand i hand och möttes av Clocksworth som satt och skrev på en laptop. Han höjde blicken och såg på oss alla tre i tur och ordning tills blicken föll på mig. "Du vill inte prata ostört en stund?"

"Du hade din chans, jag satt och väntade på dig i trädgården Theo, men Lumiere och ditt pappersarbete var tydligen viktigare" fräste jag och kände Nicos hand som tog ett fastare grepp om min.

Clock drog tungan fundersamt över läpparna samtidigt som han nickade "vi kan prat om det sen" sa han kort och reste sig ur stolen för att gå runt och sätta sig mitt på skrivbordet istället. Med benen hängandes över kanten och händerna knäppta i knäet mötte han Magnus blick "Så vad har ni för plan?"

"Vi vill bara veta vart vi har varandra Theodor," svarade han lugnt med sin speciella skandinaviska brytning.

"Du vill veta min plan för Lumiere" konstaterade han.

"Vi vill veta din plan för Lumiere" muttrade Nico och för första gången verkade Clocksworth inse att vi alla tre kände likadant och att han faktiskt stod ensam bakom sin bror. Om han nu gjorde det.

Mina ögon gled över hans ansikte, de mörka fundersamma ögonen, det vältrimmade skägget och bekymmersrynkan i pannan. Om jag bara kunde förstå hur han tänkte, om han bara berättade mer för mig.

"Han är för farlig Theo" sa jag och mötte hans blick "han är helt oberäknelig."

"Litar du inte på mig Bel?" Frågade han stött och lät ögonen svepa över min hand som fortfarande samlade kraft från Nico.

"Jo" svarade jag med en nickning "men jag litar inte på honom, han manipulerade oss alla, vad är det som säger att han inte gör det igen."

Clock slog ner blicken och plockade fram en cigarr ur innerfickan på kavajen och tog mer än god tid på sig att vända sig om för att ta upp en tändsticksask från skrivbordet för att slutligen tända cigarren.

Jag visste att han vägde sina ord, det var nu det skulle avgöras, vems sida han skulle stå på.
Tre puffar senare så mötte han mina ögon. "Jag kan inte döda honom," svarade han kort innan han reste sig och gick fram till mig för att stryka sin tumme över min käke. De mörkbruna ögonen såg rakt in i mina utan en skymt av tvekan, sorg eller ånger och jag kände hur hjärtat brast när jag insåg vad han gjorde "och jag tillåter er inte att skada honom."

"Vart är han nu?" Frågade Magnus bortifrån stolen han satt sig på.

"Han har fått order om att inte lämna sitt rum."

"Så låt oss ta tag i problemet i Paris först? Jag kan acceptera en rumsarrest."

Jag kände Nic's hand skaka i min och jag förstod precis hur han kände, deras nonchalans gjorde mig rasande. "Visst" muttrade jag ironiskt "ett problem i taget." Sen tog jag ett hårdare tag om handen och drog med mig Dominic ut ur rummet med tårarna brännande bakom ögonen.

"Ska du eller jag boka flygbiljetten?" skrattade han torrt bredvid mig.

"Bestäm du" svarade jag med en suck "jag är öppen för förslag."

-Dominic-

Jag hatade att se honom så nere, något i mig ville göra allt för att han skulle må bra. Till vilket pris som helst. Det var en jävligt farlig känsla, det var så lätt att tappa bort sig själv på vägen. Precis som med Lexie handlade det inte om cheesecake och frukost på sängen längre. Det hade alltid varit jävligt stora uppoffringar. Inte som med Magnus, han krävde inget mer än det jag hade att ge precis just då.

Jag strök undan en mörk hårslinga från pannan på honom och studerade det sovande ansiktet. Det var såhär det hade börjat. Tårar, ilska och ångest över vad Clock hade gjort och en skakande kropp i mina tröstande armar. Det var som om någon spolat tillbaka tiden och tvingade oss att genomleva all skit igen. Med en suck hasade jag ner bredvid honom, ryckte åt mig täcket och blundade med hans huvud mot min axel och hoppades på att morgondagen skulle bli bättre.

"Sover du?" Sängkanten bredvid mig sjönk långt ner och den låga rösten fick mitt hjärta att slå hårdare. Jag skakade på huvudet och öppnade ögonen för att titta in i Magnus ansikte. "Är han okej?"

Jag sneglade ner på Belmont som låg tätt tryckt emot mig med ena armen runt min kropp, och ryckte på axlarna "knappast?"

"Dom behöver prata."

"Förmodligen."

Han lutade sig fram och tog min hand "vi med, följ med mig."

"Vad kom ni fram till?" frågade jag utan att röra mig.

"Att vi skall skapa en säker zon här runt slottet, för alla."

"Så lösningen är att ge upp huvudstaden? Då får dom ju precis vad dom vill" fräste jag tyst.

"Men vi kan skapa en bättre plats för er här."

"Säger vem?! Ska vi lämna våra hem med risk för att bli fängslade? Dom kommer att få alla att hata oss ännu mer Magnus, och ni tänker bara acceptera det?!" Jag märkte att Bel hade vaknat men han låg fortfarande stilla med pannan tryckt mot min tröja och blundade.

"Och vilka är alternativen?" Frågade Magnus lugnt.

"Slåss tillbaka!"

"Dom är för mäktiga Dominic."

"Mäktigast av alla i hela jävla världen? Varför gjorde dom inget när monstren kom i så fall? Varför var det Clocksworth som fick rädda dig?"

Han bet sig i läppen och för första gången sen han höll klorna mot Lumieres nacke så såg jag ilska i hans ögon. "För att dom är ynkryggar som gör allt för att slippa smutsa ner händerna."

"Om dom är så jävla dåliga, så varför låter vi dom göra det här mot oss?"

Jag såg hur han kämpade för att lugna sig innan han mötte mina ögon igen "Vi köper oss tid Älskling" svarade han mjukt "tid att komma på en bättre plan."

Jag lät huvudet falla tillbaka mot kudden med en suck och slöt ögonen. "Litar du på Clock?"

"Jag vet inte varför han håller så hårt i Lumiere, men ja, jag litar på honom."

Sängkanten reste sig igen och jag öppnade ögonen för att se honom gå. "Litar du på mig?"

Han vände sig om i dörren och nickade "stanna hos honom du, han behöver dig."

Så fort dörren stängdes så satte han sig upp bredvid mig och drog handen genom håret "tack för att du stannade och lyssnade på allt mitt gnäll Nic, men du borde följa med honom."

Jag ryckte på axlarna "han klarar sig" och la jag mig tillrätta i sängen och slöt ögonen "jag vill inte att du ska var ensam."

"Tack" viskade han och la sig ner igen "men hur kan han vara okej med det här?"

"Vi får komma på en bättre plan bara."

"Jag menade inte det..." mumlade han och la ändå armen runt mig igen.

"Okej" muttrade jag och vände mig om så att sängen guppade "känns det bättre om jag säger så här" jag tog tag om hans haka och lyfte huvudet så att han såg in i mina ögon "jag stannar här i natt så att du kan sova gott och är utvilad tills du ska snacka med Clock och lösa den här skiten."

"Visst... mycket bättre" stönade han och himlade med ögonen "han kommer inte lyssna på mig."

"Bara sov.."

"Visst..."

"Gonatt Belmont."

"Gonatt."

-Marianne-

"Kom fram sötnos, du behöver inte gömma dig för mig" fnittrade jag och blåste en stor blå bubbla av tuggummit som small högt när den sprack.

Jag hoppade upp på en trälåda i den trånga källaren och studerade mina svartmålade naglar tills Masson klev ut ur skuggorna med ett ursäktande leende på läpparna. "Sorry tjejen, det var inte meningen att vara creepy."

"Jag har sett dig smyga omkring i stan i dagar gullet."

"Såklart" skrattade han "du är ju spionmästaren."

"Varför är du här?" frågade jag med ett höjt ögonbryn och ett av mina slugaste leenden.

"Vi undrade vart du var."

"Vi?"

Han ryckte på axlarna "Bossen, Nic och jag."

"Bossen? Clockis vet vart jag är."

"Inte han.. Belmont."

Jag skrattade till "Så ungarna har en egen plan?"

Han himlade med ögonen och kliade sig i nacken "gubbarna är inte direkt på bra humör där hemma."

"När är dom någonsin på bra humör Chérie."

"Sant. Är det därför du är här?" Jag hoppade ner från lådan och gick fram och ställde mig nära honom. Riktigt nära. Så nära att min vita duffel nuddade hans illröda luvtröja och läpparna var bara några millimeter från hans käke, "Det är privat Sötnos" viskade jag och blinkade med ena ögat.

Hans puls galopperade iväg och jag njöt av att jag gjorde honom så nervös. "Så vad händer här då? Stan känns så sjukt annorlunda" mumlade han och flackade med blicken.

Jag suckade tungt "det är den, dom är överallt. Även i vår zon."

"Helvete, så dom fängslar alla?"

Fundersamt drog jag fingrarna genom hans korta stubb "ärligt talat så har jag ingen aning om vad dom gör med oss" jag la huvudet på sne och mötte hans blick "blodbankerna är borta, klubbarna är stängda, gatorna är tomma."

"Så vi är påväg att bli utrotade" muttrade han sorgset. Jag nickade några gånger och lutade mig framåt, min kind mot hans axel kändes tryggt på något vis. Det hade gått allt för länge sen jag kände någons närhet, jag trivdes bäst att jobba själv men ensamhet gjorde mig stingslig tillslut. "Ä-är du okej?" frågade han försiktigt.

"Bara håll om mig en stund, idiot" fnittrade jag till svar och väntade på armarna som var påväg att omsluta mig.

"Jag är här för att leta upp nån" sa han med läpparna mot mitt huvud och hans varma andedräkt spred rysningar genom min kropp. Rysningar på ett väldigt trevligt sätt.

"Lexie?" frågade jag fast jag redan visste svaret.

Han nickade "vet du vart hon är?"

"Jag har mina aningar."

"Kan du ge mig adressen?"

Jag tog ett steg tillbaka och lämnade motvilligt den varma kroppen "jag är inte galen."

Han mötte mina ögon med besvikelse "jag trodde du litade på mig Marie."

Jag skrattade till när jag såg den ledsna minen och plutade med underläppen åt honom "se inte så ledsen ut, jag litar på dig sötnos."

"Men?"

Jag kysste hans kind och lämnade kvar ett par svarta läppar på hans hud "jag tänker inte låta dig gå själv förstår du väl?"

Han sken upp i ett av hans enorma leenden "så du följer med?"

"Vi är ett team nu Chérie" jag gav honom en flirtig blinkning "och jag vill också hitta tjejen."

"Trött på att bara hänga med gubbar?" flinade han.

Jag ryckte på axlarna "vi måste hjälpa alla vi kan, snart kanske ingen finns kvar att rädda."

***

Regnet smattrade mot kullerstenarna och kvarteret kändes mer deprimerande än någonsin. Det var synd, det som hände här. Jag hade alltid gillat Paris, staden hade alltid haft en härlig puls. Nu var gränderna tomma och alla lokaler var öde.

"Vad gör dom när blodet tar slut?"

Jag vände mig om och sneglade på Mass som gick bakom mig "Ingen aning Gullet" svarade jag med en axelryckning. Men jag visste vad dom behövde göra. Dom behövde fixa en blodbank på slottet.

"Clock har aldrig sysslat med sånt förut" muttrade Mass som tydligen tänkte samma sak "men Lu har ju lite erfarenheter."

Jag suckade djupt och svarade lent "dom gör vad som krävs för att vi ska överleva Chérie"

"Men är det värt det?"

Jag ryckte tag i hans tröja och pressade honom hårt mot väggen, hans ögon spärrades upp och skulle just protestera när jag pressade handen mot hans läppar och nickade mot andra sidan gatan. Vi var inte ensamma längre. En patrull på fyra trollkarlar gick i formation med för gatan.
Jag såg mig hastigt omkring, men det fanns inget gömställe som skulle dölja oss tillräckligt bra.

En hand tog tag om min handled och jag sneglade upp i Massons ögon, han nickade bort mot ett halvöppet fönster. Det var vår enda chans men risken var stor att de skulle få syn på oss.

Jag kokade inuti, sen när var jag så här oförsiktig! Helvete, jag jobbar bäst ensam muttrade jag inombords och kastade ett hastigt öga på sötnosen. Min söta lilla hundvalp som gjorde allt jag bad honom om, så godhjärtad och naiv.

Jag böjde mig fram och gav hans kind en hastig puss, om jag nu skulle dö så var det faktiskt inte helt fel att få dö vid hans sida. Han höjde ett ögonbryn och såg frågande på mig och jag svarade med en suck. Min min måste ha sagt allt, för plötsligt sjönk han ihop och stönade lågt. Vi var fast.

"Kvarteret är öde." Den oväntade rösten bakom oss fick bådas kroppar att rycka till. Jag fortsatte att pressa våra kroppar hårt mot väggen och tog skydd av den lilla skugga som fanns.

"Har du sökt överallt?"

"Jag har sökt överallt" svarade nykomlingen den andre mannen, och snart slöt den femte upp med resten av gruppen när de vände på klacken för att gå tillbaka längs vägen de kom ifrån.

Jag följde mannen med blicken en lång stund, och precis när han skulle svänga till en tvärgata så vände han på huvudet och mötte mina ögon. Ett svagt leende spred sig i hans ansikte och jag insåg med ens att jag visste vem det var. Jag pressade fingrarna mot läpparna och skickade iväg en liten diskret slängkyss innan han försvann runt hörnet.

"Va fan hände?" väste Mass som fortfarande stod tryckt mellan mig och tegelväggen.

"Alla är inte våra fiender Sötnos."

"En gammal bekant?"

Jag nickade och tog ett steg bakåt "kom, vi måste dra."

"Känner Lu till alla dina vänner?" flinade han men jag ignorerade honom. Lumiere och jag hade ett komplicerat förhållande som ingen annan skulle förstå sig på. Så det var ingen idé att ens försöka förklara något för den här lille babyn.

Med hans skakande hand i min smet vi iväg bland skuggorna och fortsatte vår promenad uppe på hustaken, på väg mot väktarstugan. Resten av staden var lika öde som vår gamla zon. Ingen var ute, inte ens vättarna. Det var sorgligt att se. Det lös ifrån fönstren i Hildas pub, men ingen verkade vara där inne. Inte en enda själ.

"Fan, nu önskar jag att jag inte dödat alla."

"Vilka?" frågade jag med ett höjt ögonbryn.

"Trillingarna och deras gäng. Det känns som att dom hade varit rätt bra att ha just nu."

"Dom var alltid oberäkneliga älskling" tröstade jag "jag skulle aldrig ha litat på dom oavsett."

"Valec då?"

"Jag hörde att han drog utomlands."

Han kliade sig i nacken "så det finns ingen kvar."

"Hade du verkligen velat ha Valec som din vän?" fnissade jag.

"Nej, kanske inte."

Jag synade den blöta lilla valpen och försökte komma på något som skulle göra honom glad. "Jag såg några av dina gamla polare, jag sa åt dom att fly till slottet."

"Det var ju bra" suckade han uppgivet.

Väktarstugan såg lika övergiven ut som resten av staden. Vi smet in genom takfönstret och hoppade ljudlöst ner på det dammiga trägolvet. "Ingen har varit här på länge" konstaterade jag.

"Kanske på bottenvåningen?"

Jag nickade och började röra mig mot trappen "stanna här uppe, jag kommer snart."

Han suckade åt min order men gjorde ingen antydan till att säga emot. Trappan knarrade allt för högt och jag bestämde mig för att glida hela vägen ner på räcket istället. Kontoret var öde men det syntes att väktarna inte gått därifrån utan en fajt. Papper, stolar och porslin låg utspridda över golvet i en enda röra.

"Dom sitter i tornet" viskade en liten röst som kom bortifrån kokvrån.

Jag tog ett steg fram och väntade medans tjejen tog sig ut ur skafferiet som hon uppenbart hade gömt sig inuti. "Lexie?"

Hon nickade "och du är?"

"En vän till Dominic" sa jag med en axelryckning "vi kom för att hämta dig."

"Jag trodde lejonen var på deras sida" utbrast Masson som kom gåendes ner för trappan.

"Inte längre" viskade hon "inte efter vad dom blev tvingade att göra."

Med en suck drog jag av mig duffeln och räckte över den till henne "kom Chérie, dags att dra hem. Paris är ingen bra plats för små människor."

-Dominic-

"Han får fan ta och lägga i en växel nu" muttrade jag när jag såg den fjärde bilen komma körande upp för grusvägen mot slottsgården.

"Lumiere?"

"Mmm, dom behöver ju någonstans att bo."

"Jag såg dina gamla kompanjoner där nere" Magnus klev ut på balkongen och ställde sig bredvid mig "hur känns det?"

"Jag vet inte" svarade jag helt ärligt och sneglade på honom från ögonvrån "det är som om allt jag försökt glömma jagar ikapp mig hela jävla tiden."

"Vi kan åka om du vill."

Jag suckade och trängde mig in mellan stenräcket och hans breda kropp. Händerna trevade sig in under hans tröja så att tummarna kunde vila i byxlinningen i den där lilla gropen precis där ryggen slutade. Det var ett av alla dom ställen som jag älskade på hans kropp tänkte jag med en längtansfull suck och lät pannan sjunka ner tungt mot hans axel. "Vi har saker att göra här först."

"För vems skull Dominic? Om det är för din egen skull så hjälper jag gärna till, om det är för Paris alla invånare så står jag vid din sida."

"Men?"

"Men om du bara gör det för att du känner att du måste, för att du följer order, så håller jag inte med dig."

"Och om jag gör det för våran skull?"

Armarna slöts hårdare omkring mig och rösten blev ovanligt mjuk "det är en sak du måste veta" han var tyst ett tag och jag kunde höra hur hjärtslagens takt ökade inuti hans bröst "jag kommer inte leva lika länge som du."

Jag pressade pannan hårdare mot honom och kände hans varma andedräkt mot mitt hår, orden var som ett knivhugg i hjärtat som jag gått och väntat på. "Hur länge?" viskade jag.

"Jag vet inte."

"Dagar, veckor eller år Magnus?" frågade jag med förtvivlad röst, men han bara kramade mig hårdare. Jag bet mig i läppen och trängde bort känslan av hopplöshet. "Men om du blir väktare igen?"

"Jag har faktiskt ingen aning" viskade han lågt "det här har aldrig hänt förut."

Han tog ett steg tillbaka och sökte min blick "Lexie är här."

"Toppen" muttrade jag sarkastiskt.

"Hon hade mycket bra information med sig" fortsatte han lugnt "mina bröder sitter i tornet."

"Så dom är på vår sida nu?"

Han nickade "jag misstänker det, eller så är det en fälla för att locka dit mig."

"Så vad tänker du göra?"

"Om någon kan ge oss svar så är det dom."

Jag suckade tungt och nickade "så vi ska rädda dina bröder."

"Hjälper du mig?"

Jag himlade med ögonen och kysste hans läppar innan jag mumlade ett "självklart."

"Jag ska prata med Theodor, jag tror det finns fler personer i tornet som kan hjälpa oss." Jag nickade men innerst inne kände jag hur kylan spred sig genom min kropp.

Ett nytt jävla krig var på väg.