-Belmont-

"Helvete, han bröt nacken av Lu med en hand Boss!" viskade Masson bredvid mig.

Jag nickade sakta och stirrade på Lu som tacksamt tog emot den utsträckta handen som Clocksworth erbjöd honom.

"Låt honom dö" viskade jag tyst med darrande röst men jag visste att alla i rummet hörde mig och jag mötte Clocksworth's frågande blick med beslutsam min. "Du hörde mig Theo, du har sett vad Lu har gjort med oss, vad han tvingade oss till... men allt du gör är att skydda honom!" Min röst brast när jag insåg att Magnus gjorde mer för Dominic efter bara en dag i det här förbannade slottet, än vad Clocksworth gjort för mig ända sen dagen han fick reda på vad Lu ställt till med. Jag såg en skymt av sorg i min skapares ögon innan han reste sig och tog några steg mot mig. "Och du gör det fortfarande!" Fortsatte jag hest.

"Belmont, vi har ett större bekymmer att ta itu med."

"Ett större bekymmer? Det var för i helvete han som startade ditt jävla bekymmer!" Skrek jag rakt i ansiktet på honom samtidigt som jag kände hur tårarna brann bakom ögonen "Dominic och Masson kom till oss för att få hjälp..."

"Och det får dom!" Svarade han med ett behärskat lugn även om jag såg i hans ansikte att jag var ute på hal is.

"Genom att ställa dig på Lumieres sida?" Fräste jag.

"Vi är alla på samma sida Belmont!" röt han och drog fingrarna genom håret med ett ilsket stön "det är vi mot idioterna som vill låsa in oss!"

"Och varför i hela jävla helvetet skyddar du anledningen till att dom är efter oss?!" Röt jag lika högt tillbaka "fattar du inte hur helvetiskt ont det gör i mig, efter allt han tvingade oss till?!"

Med dom orden tystnade han, blicken föll ner i golvet och hans axlar slokade. "Han är min familj Belmont." Viskade han fram utan att se upp på mig.

"Och vad i helvete är jag då?" Spottade jag ut innan jag vände på klacken och stormade förbi Mass som stod och stirrade på oss allihop med vidöppen mun. Hjärtat bultade i bröstet, tårarna rann och en välkänd känsla av hopplöshet och tvivel började krypa sig på igen.

-Dominic-

Det knackade lätt på dörren och jag hann kasta ett öga på Magnus innan jag öppnade "du kanske vill klä dig först?"

Det var som om mina ord gett honom en örfil för hela han ryckte till och han drogs hastigt ur sina djupa tankar. Han nickade kort och ryckte åt sig ett par rutiga pyjamasbyxor som låg slängda på sängen.

Min hand närmade sig dörrhandtaget, jag misstänkte att det var Mass, men det kunde också vara Bel. Jag hoppades nästan att det var han, jag längtade efter att få trösta honom och säga att allt skulle bli bra. Jag skulle fan se till att allt blev bra igen.

Mina händer skakade fortfarande efter att jag hört honom skrika på Clocksworth där ute, och jag önskade med hela min själ att det inte skulle bli en ny USA resa med ångestfyllda nätter och blodberoende efter det här. Vad skulle jag göra om han bad mig följa med honom hem?

Dörren öppnades och två hundvalpsögon tittade upp på mig med orolig blick. "Får jag stanna hos er en stund?" Mumlade Masson ynkligt från andra sidan tröskeln och jag kunde inte låta bli att ge honom ett litet leende.

"Kom in."

"Vi borde ha stannat i Paris ändå" muttrade han surmulet och kröp upp i sängen med en suck "det här stället är detsamma som innan, just nu känns en vistelse tornet hundra gånger bättre."

Jag stod kvar vid dörren en stund och studerade Magnus, han satt ovanligt tyst med armarna vilande på låren och försjunken i tankar. Men något hade hänt, hela han utstrålade en ny typ av styrka, inte den vänliga, hjälpsamma styrkan han haft som väktare. Det här var något annat. Med ett mjukt leende gick jag fram till honom och slog mig ner på huk så att jag kunde se in i hans ögon.

"Tack"

Mina ord fick honom att skaka på huvudet och hans hand letade sig upp i mitt ansikte för att stryka min kind "Jag borde ha dödat honom."

"Och blivit ovän med Clocksworth?"

"Jag kanske hade gjort honom en tjänst?"

Jag suckade och böjde på huvudet, jag hade aldrig tänkt på det så, men Lumieres beteende måste vara en enorm börda för Clock, så varför gjorde han inget? "Regler och hederskoder" muttrade jag och Magnus nickade instämmande.

"Ni vampyrer gillar sånt."

"Inte alla" flinade jag och gav honom en hastig kyss innan jag ställde mig upp för att titta bort på Mass.

"Har du hört nåt från Marianne?"

Han skakade på huvudet "Hon verkar hänga någon annanstans nuförtiden."

"Roch och gänget då?"

"Ingen aning faktiskt."

"Max och Œil?"

Han ryckte på axlarna "jag kan kolla runt."

Ett par stora händer tog tag om min höft och vände mig om "säg vad du tänker."

Jag bet mig i läppen och drog fingrarna genom håret "vi behöver en plan B."

"Om allt skiter sig menar du?"

Jag nickade "om Clocksworth inte håller vad han lovar."

"Fan Nico, han har alltid levererat förr, varför skulle han gå emot oss nu?" Utbrast Mass lite ängsligt från sängen.

"Inte alltid, minns du när han kom tillbaka och såg vad Lumiere hade gjort?"

"Han var rasande."

"Och han hade en plan, men Belmont fick honom att tänka om."

"Vad menar du?"

"Och vad var planen?" Frågade Magnus med ovanligt hård ton.

"Att ta Lumiere så långt bort från oss som möjligt."

"Och lämna oss igen?"

Jag nickade och såg från den ene till den andre "Jag misstänker att kärleken till Belmont är skälet till att Lumiere är kvar här."

"Så du tror att han kanske bestämmer sig för att dra igen? För att skydda oss... trots att vi är fucking jagade!"

"Om han tror att det är det enda sättet."

"Vi får förbereda oss på det värsta." Suckade Magnus och drog ner mig i sitt knä och genast kände jag hur mina muskler slappnade av från omfamningen.

Men från sängen hörs en ljudlig suck "Du har fan rätt Mufasa, du skulle ha dödat den jäveln."

-Belmont-

Fan vilket jävla kaos. Och varför satt jag här alldeles ensam och inte hemma hos min varg? Fan.

Ibland undrade jag vad som faktiskt var viktigast för Theo och tvivlen om jag kunde lita på honom växte sig starkare. Dominic och Magnus kärlek till varandra hjälpte inte, den var så sjukt annorlunda och så ärlig. Så vacker, tänkte jag och drog fingrarna genom gräset. Dom såg fan lyckliga ut, Nico var så lugn och avslappnad med honom men ändå var det något som gnagde i mig, något sa mig att det var lugnet före stormen.

Inga förhållanden kan vara så perfekta.Magnus var lite för bra för att vara sann. För snäll, för lugn, för jävla glad och inte ett uns svartsjuk över att Nic umgicks med mig.

Jag plockade irriterat upp en sten ur gräsmattan och slängde iväg den det hårdaste jag kunde.
Han hade visat en helt annan sida idag, ett lejon, stark och beskyddande, men frågorna växte sig fler efter det. Hur fan kunde han vara så mänsklig samtidigt som han var ett lejon?

Jag behövde information och jag visste vem som satt på den. Mina ögon stirrade på telefonen i handen, varför drogs tankarna alltid till Vargen när jag kände mig sviken och vilsen? Var han min trygghet, mitt lugn i stormen? Fan, det hade gått alldeles för länge sen jag hörde av mig sist, skulle han svara ens? Tänk om han hade bytt nummer.

Helvete, varför var jag nervös? Tummen gled över den svala skärmen och letade upp rätt namn bland kontakterna. Conor. Mitt finger tvekade i några sekunder innan jag tryckte på ring upp.

En signal. Två signaler... tre... fyra... fem.

"Ja?"

Det högg till i magen när jag hörde rösten på andra sidan luren, gamla känslor blandas med nya och flög runt som en virvelvind inuti mitt bröst. Fan, jag borde ha ringt oftare.

"Heeej..." svarade jag osäkert "du, jag vet att det var ett tag sen men jag har tio snabba... har du tid?" rabblade jag alldeles för snabbt och med lite väl darrig röst.

"Antar att jag tar mig tid. Brukar handla om liv och död när det gäller dig, Sessan."

"Ehm... tack?" jag drog efter andan och fortsatte prata i ett enda andetag "Det är en grej som har hänt, eller flera egentligen och det är typ värre än nånsin, men det är ju egentligen som vanligt" sa jag och skrattade till lite torrt "men det sjukaste är att det är typ förbjudet att vara vampyr i Frankrike... och ja, vi är jagade."

"Helvete," stönade han tungt "jag hoppas du har bättre backup den här gången, vet inte hur jag ska hjälpa dig men, fråga mig vad du vill."

"När kommer du dö?" när orden lämnat läpparna inser jag förskräckt hur illa det lät och det blev inte bättre av att det var tyst ganska länge i andra änden.

"Tack som fan, lilla vän. Suger alla iglar på kallprat eller är det bara du?"

"Det är nog bara jag," kved jag tyst och gned mig i pannan.

Då hör jag hur han skrattar till och stämningen känns genast lite bättre "Skitsamma, ingen nackdel för mig att du kommer till sak. Är det min livslängd som intresserar dig, eller frågar du om någon annan?"

"Alltså jag bryr mig ju om dig, det vet du..."

"Men..?"

"Men det gäller en annan... min backup, eller vad du kallade det... fan, honom" jag tog ett djupt andetag innan jag fortsatte "du, visste du förresten att det finns lejon?" Jag stönade till över min oförmåga att prata ordentligt i just den här vargens närhet, "inte dom på zoo såklart, dom vet ju alla om... utan lejon som är som du" jag känner hur munnen rör sig snabbare än hjärnan hinner med "det lät kanske fel" stönade jag än en gång och skakade på huvudet "i alla fall, har du träffat ett nån gång?"

"Visst," svarade han helt lugnt på mitt skoningslösa pladder "en lejonkille räddade mitt arsle för bortåt tio år sen. Mitt fel, jag jävlades med fel gäng på fyllan. Katten gick emellan. Fick aldrig tag på hans namn, men utan honom hade jag legat under jorden nu."

"Det var ju tur..." mumlade jag lite ofokuserat efter att ha lyssnat med ett halvt öra "så apropå livslängd..?"

"Som människor, kanske några år extra. Fast vetefan vad som händer om du biter mig."

"Det går ju alltid att ta reda på..." svarade jag med ett flin.

"På egen risk, Sessan. Fick du svar på dina frågor?"

"Jo, jag tror det." Jag var tyst ett bra tag innan jag öppnade munnen igen. "Du vet Dominic..."

"Är han tillbaka?"

"Mmm... med sin pojkvän... som är ett lejon."

"Så, är du svartsjuk eller är det bara en dålig magkänsla du har?"

"Neeej, det är inte alls som det låter" protesterade jag.

"Inte? Du låter inte överlycklig vännen."

"Jag är bara..." jag höll andan när jag funderade och släppte ut all luft samtidigt som jag svarade "osäker på vad jag borde göra."

"För att?"

"För att något inte stämmer med honom, han är inte som du. Han är mänsklig fast han är lejon och går runt på bakbenen och fan vet vad, och han säger att han är lika gammal som Clock."

"Svårt att se hur det går ihop. Finns jävligt märkliga skiftare, men killen lär vara mer än ett lejon om han räknar mer än tvåhundra år. Eller så ljuger han."

Jag suckade tungt och orden pös ur mig som ett gammalt bildäck "Isåfall ljuger Clock också... va fan händer, varför skulle han ljuga för mig?"

"Inte fan vet jag, du frågade och jag svarade. Har han ljugit förut?" Jag bet mig i läppen och kastade mig bak i gräset så att jag låg raklång och stirrade upp i solen, här var det morgon men hos Conor var det förmodligen kväll, kanske natt, jag hörde bakgrundsljuden från något bullrigt uteställe och jag misstänkte att han skulle behöva gå snart. "Lyssna inte på mig, jag vet för lite för att uttala mig" fortsatte han efter min långa tystnad "allt jag vet är att hamnskiftare inte är odödliga, och att lögner ynglar av sig. Men jag kan ha fel. Fråga honom."

"Vem? Clock eller Nic.. eller Magnus?"

"Välj själv. Du och sötnosen är fortfarande flock, eller hur?" Han var tyst en stund, som om han väntade på ett svar som aldrig kom. "Måste runda av, Sessan. Idioterna slänger inte ur sig själva. Något mer?"

"Jag saknar dig."

"Antar att det tar ett tag innan du kommer hem."

Jag suckade tungt och nickade för mig själv, "antar det. Och du... tack."

"Inget att tacka för vännen. Sköt om dig."

"Du med Vargen, du med."

Skärmen slocknad och mobilen föll ner i gräset, helvete tanken var ju att allt skulle kännas bättre nu. Men istället var frågorna fler och tvivlen större.

Fan, lika bra att ta tjuren vid hornen. Eller lejonet i manen i det här fallet, lika bra att jag snackar med Magnus direkt, tänkte jag men låg ändå kvar i gräset och stirrade tomt upp bland molnen.

***

"Är du okej?" Dominic's varma röst fick mitt hjärta att skutta till i bröstet och jag kände hans omtanke ända bort till mig, men ändå skakade jag på huvudet.

"Nej."

Jag hörde honom ta några steg mot mig innan handen landade på min axel. "Får jag sitta hos dig en stund?" Jag ryckte på axlarna men önskade av hela mitt hjärta att han skulle stanna och inombords tog jag ett glädjeskutt när jag märker hur han glider ner bredvid mig på stentrappan och tänder en cigarett. "Tuff dag" konstaterade han och drog in ett bloss.

"Minst sagt," muttrade jag och gömde ansiktet i händerna.

"Det är alltid så mycket skitsnack och bråk på det här jävla stället" suckade han "i Paris var allt galet på ett annat sätt men fan, var man arg så sa man varför."

Jag kikade på honom mellan fingrarna, "Så det var bra att jag rensade luften menar du?"

Han ryckte på axlarna och räckte över cigaretten "vi får väl se."

Jag tog några bloss och spanade ut över trädgården "är du lycklig Nic?"

Han var tyst alldeles för länge för att komma med ett rakt svar men jag väntade tålmodigt och tog ett till bloss innan jag räckte tillbaka ciggen till hans väntande fingrar. Samtidigt glider våra ögon över varandras ansikten och stannar med blicken fäst på ögonen mittemot.

"Magnus gör mig lycklig" svarade han tillslut "men av nån anledning känns det som att det här stället kväver den."

"Kärleken?"

"Allt Belmont, slottet kväver fan allt." Med en djup suck landade hans huvud mot min axel och hans bleka, smala och nästan feminina fingrar flätades samman med mina. "Du vet att vi blir starkast tillsammans va? Du, jag och Mass, vi hör ihop nu."

"Och gubbarna då?"

Han skrattade till "dom får väl hänga på bäst dom orkar."

"Har ni nån plan?"

Han ryckte på axlarna "kanske, eller så drar vi bara."

"Hem?"

"Till fucking Grönland" skrattade vi i kör.

"Vi löser allt Bel, gör inget dumt bara."

"Som vad då?"

"Du svävar ju alltid iväg och drömmer dig bort i mardrömmar och skit och sen börjar du tvivla på dig själv."

"Tack" skrattade jag torrt.

"Jag menar allvar, du är så mycket bättre än så." Med ett litet leende på läpparna strök jag bort hans hår och placerade en lätt puss på den perfekta pannan. "Så när drar du till Conor?"

Jag stelnade till när jag hörde hans namn "hur visste du att jag snackade med han?"

"För du var så jävla nervös i telefon och pratade så förbannat osammanhängande, du blir bara så runt honom," flinade han och skakade på huvudet.

"Vi snackade bara."

"Säg till när du drar, jag och Magnus hänger på. Tror inte vargen har nåt emot att leka fyra."

Jag höjde ett ögonbryn och spelade med i leken " ditt lejon då?"

"Jag kan fan behöva lite hjälp att mätta hans aptit."

"Helvete Nic, lägg av!" Skrattade jag generat och gömde ansiktet i händerna igen.

"Vaddå? Jag säger bara vad du tänker" flinade han med ögon som glittrade.

"Sluta driva med mig"

"Visst..."han skrattade till och fimpade ciggen i stentrappan "så vad snackade ni om?"

"Uppdatera honom om allt som händer, att det dröjer ett tag innan jag kommer hem" svarade jag tvekande, men jag märkte direkt hur allt lyste igenom mig.

"Ni snackade om Magnus" konstaterade han bittert.

"För din skull" försökte jag försiktigt, men det var för sent. Hans ögon var redan rasande.

"Tänk om du kunde sköta ditt eget jävla privatliv istället för att förstöra andras hela jävla tiden!"

"Nico..." viskade jag med bedjande ögon "jag ville bara-.."

"-..bara göra alla andras liv lika bäcksvart som ditt!" röt han och ställde sig upp med ett ryck "fan Bel, varför kan du inte bara vara glad för min skull? Varför måste du misstro varenda jävel?"

"För att livet aldrig är så lätt!" utbrast jag "han är bara för bra för att vara sann!"

"Dra åt helvete!" Fräste han och tog ett stort kliv upp för trappan och försvann in i slottet och bort från mina dåliga ursäkter och bortförklaringar.

Jag sneglade bak på de tjocka grå stenarna som bildade slottsväggarna bakom mig.
Han hade nog rätt, slottet kvävde allt som kom i dess väg, vi borde fan dra. Med en suck masade jag mig upp för trappan och tog mig i kragen. Det var dags att jag snackade med Magnus.

***

"Han är inte här." De vänliga ögonen såg upp på mig när jag klev in i biblioteket med sökande blick.

"Bra" svarade jag lättat "han vill nog inte träffa mig på ett par decennier eller så." Magnus satt bredbent i fåtöljen med en tjock bok i händerna och var precis påväg att öppna munnen igen när jag avbröt honom. "Vad läser du?" Han slog igen pärmarna och höll upp den mot mig och jag kände genast igen den."Ganska tung läsning."

"Kändes passande på nåt vis."

Jag nickade några gånger och stoppade tummarna i bakfickorna samtidigt som jag letade efter rätt ord. "Jag borde nog be om ursäkt" började jag trevande.

"Varför?" frågade han förvånat och la ifrån sig boken och genast kände jag hur hela hans uppmärksamhet gjorde mig extra nervös.

"För att jag drog en massa slutsatser och hade fördomar och sånt, du vet" mumlade jag och lät blicken falla ner i golvet.

"Det är lugnt Belmont" log han och drog bak en hårslinga från ansiktet som han fäste bakom örat "Dominic är viktig för dig, jag förstår om du är överbeskyddande."

Jag ryckte på axlarna och kliade mig i nacken lite generat "det är oftast han som är den beskyddande av oss."

"Så jag har rört runt en massa i soppan och nu vet du inte vad du är? Och vilken roll du har och hur vi ska kunna leva tillsammans i den här kokande grytan?" Hans leende var förvånansvärt ärligt och frågan så simpel, eller var det mer ett konstaterande?

"Kanske" svarade jag bara och slogs av hur ödmjuk han faktiskt var.

"Säg bara vad du grubblar på, jag kanske kan få bort lite tvivel?"

Jag drog in ett djupt andetag och gick bort mot fåtöljen som stod på motsatt sida om honom. Där slog jag mig ner framåtböjd och vilade underarmarna mot låren. "Jag känner en vargskiftare, vi är nära."

Han mötte mina ögon när jag höjde mitt ansikte, orolig för vad jag skulle möta, men där syntes bara ett stort leende kantat med lite nyfikenhet. "Och du har förstått att jag är annorlunda."

"Mycket annorlunda," poängterade jag.

Han nickade "jag är inte som din vän, jag har förändrats på grund av magin jag blivit utsatt för i hundratals år. Men just nu är jag mer lik honom än jag varit på länge."

"Vilket betyder?"

"Att jag inte har en chans mot trollkarspacket i Paris, eller mot din skapare."

"Du kommer inte behöva slåss mot Theo," svarade jag lugnt.

"Är du säker?"

Jag nickade "han är bättre än så."

"Så vad tror du han planerar? Han har visat att han är lojal mot Lumiere som i sin tur har tappat all sin mänsklighet."

"Jag vet inte" suckade jag "men jag tänker ta reda på det."

"Vänta inte för länge."

Jag nickade igen och lutade mig tillbaka i stolen "Nic sa något om att resa iväg?"

"I värsta fall" suckade han "för att slippa bli jagade i resten av livet."

Jag drog fingrarna genom håret och flyttade blicken bort mot de stora fönstren där vita fluffiga moln gled förbi, "och lämna varenda vampyr till att klara sig själv."

Han nickade och jag såg hur mungipan drogs uppåt "men det är inte så ni jobbar, eller hur?"

Jag suckade och mötte hans roade blick med himlande ögon "nej, vi är idioterna som alltid vill göra det rätta."

"Bra" skrattade han "det var det jag hoppades på."