-Belmont-

Täcket var så jävla varmt men luften kändes för kylig om jag drog av det. Men värst av allt var tankarna. Vem fan var den där Magnus egentligen? Varför hade Nico aldrig sagt något? Hade han längtat hem till honom hela tiden? Hade han stått ut med mig bara för att han visste att det fanns någon annan hemma i Paris, någon starkare, modigare, större, mognare... snyggare... fan Bel, lägg av!

Jag snurrade rastlöst runt i sängen innan jag tillslut kastade av mig täcket för att sätta mig upp på sängkanten och gick till Clocks rum.

"Borde inte du sova?"

"Är vi jagade nu? Kan dom fängsla dig med?" Han sneglade på mig där han satt vid skrivbordet, han kunde visst inte sova han heller.

"Dom är ett gäng gamla idioter som tror dom bestämmer över alla magiska varelser."

"Gör dom inte det då?"

Han suckade djupt "förr var dom på vår sida."

"Vad hände?"

"Det är en lång historia" mumlade han och räckte mig ett glas vin.

"Jag kan ändå inte sova."

Clock skrattade till "jag ser det" hans ögon gled över mitt nakna bröst när han tillslut började berätta, "det började långt före min tid men när vi tillslut insåg att människorna utvecklades snabbare än oss och tog över världen mer och mer så insåg vi att alla magiska varelser behövde leva tillsammans och hjälpas åt för att överleva."

"Men människorna vet ju inte ens om oss," protesterade jag.

"Kanske inte, men deras religion förbjöd magi och häxkonster, de högg ner magiska skogar och förstörde heliga platser där många av oss samlat kraft och energi. Det bestämdes att de främsta trollkarlarna skulle skapa en form av order som var till för att skydda Paris och skapa en välkomnande zon för alla."

"Och sen då?"

"De skapade väktare som fick till arbete att skydda befolkningen och reda ut tvister mellan de olika raserna."

"Väktare? En sån som Magnus?"

"Magnus var en av fem väktare."

Jag stelnade plötsligt till och vände mig om för att möta hans kastanjebruna ögon "så han var med från början?"

Clock skrattade till "fem lejon valdes ut, just för deras styrka och storlek. Men de har också en naturlig fallenhet för att leda och omhänderta. Dom är flockdjur och dom har en särskild känsla för att beskydda deras revir."

Han drog fingrarna genom håret och gick och la sig på rygg över sängen med en suck "de fick utvalda krafter, trollkarlarna gav dem magi för att kunna utföra sitt arbete och alla fick dom var sin egenskap."

"Fem?"

Han nickade "men nu är dom bara två."

Jag slickade mig om läpparna "så om Magnus inte är en väktare längre, vad är han då?"

"Som vilken annan skiftare som helst antar jag." Jag stod tyst och stirrade upp i taket, tankarna snurrade inuti mitt huvud. Fan, varför kunde livet aldrig vara lätt? "Vad tänker du på?"

Jag mötte hans ögon och ryckte på axlarna "jag funderar på om han gjorde rätt."

"Vem, Magnus?"

"Mmm... om han älskar Dominic så borde han ha stannat i Paris och behållt sina krafter."

"Livet är inte alltid så enkelt Bel, jag skulle nog ha gjort samma sak."

"Varför?"

"För att skydda den jag älskar."

"Även om det innebär att du förlorar din odödlighet?" Jag höjde ett ögonbryn och satte mig ner på sängkanten "en vanlig skiftare lever inte i hundratals år Theo, så om han inte är full av magi längre så kan han dö när som helst?"

Han nickade kort "förmodligen."

Jag bet mig i läppen och la mig på rygg bredvid honom för att stirra upp på samma fläck i taket "då valde han fel."

"Han kanske hellre hjälper Nico att överleva än att leva med honom i hundratals år?"

"Inte hans val att göra." Muttrade jag surt.

"Han kanske inte hade något val?"

"Varför försvarar du honom?!"

"Varför ifrågasätter du honom utan all fakta?"

Med ett ryck satte jag mig upp igen, "gör att jag bryr mig" fräste jag irriterat.

Clocksworth höjde ett ögonbryn innan han la båda händerna bakom nacken. "För att det är personligt? För att han valde bort något som du önskar att Conor hade, evigt liv?"

"Jag tänker inte se på när hans hjärta blir krossat Clock!"

Med ett frustrerat stön klev han upp ur sängen för att gå fram till mig och lägga sina lugnande händer på mina axlar. "Har Nic berättat om hur dom träffades?"

Jag slog mer blicken, plutade med underläppen och skakade på huvudet till svar. "Han var fortfarande människa."

Mina ögon hann knappt fokusera på den blågröna heltäckningsmattan innan jag vände upp blicken och såg förvånat på honom. "Så dom har känt varandra mycket längre än du och jag." Poängterade han.

Med en djup suck gav jag upp mitt korståg och insåg att jag kanske behövde lita på att den där Magnus snubben visste vad han höll på med. Men djupt inne började oron växa i mitt bröst, det var något som inte stämde med allt det här och jag var fast besluten att ta reda på vad det var.

***

Clocksworth, Magnus och Lumiere hade suttit instängda på kontoret i timmar och diskuterat vår framtid. Det störde mig som fan att jag inte var inbjuden och plötsligt kände jag mig som en liten unge.

"Fan ta dom gamla gubbarna" fräste jag och glodde bort på dörren.

"Du vet att dom kan höra dig va?" Skrattade någon bortifrån andra änden av korridoren.

Jag ryckte på axlarna "det hoppas jag."

Dominic lunkade fram mot mig i ett par svarta tighta jeans med hål över knäna, händerna nedstoppade i fickorna och ett vitt linne som visade alldeles för mycket hud för att jag skulle kunna titta på honom med vilopuls. "Gubbarna där inne vet mer om vårt hot än vi, låt dom göra sitt jobb." Sa han med sitt vanliga leende och jag tryckte bort det plötsliga suget i magen när mina ögon gled över hans piercade läppar.

"Och sen får vi göra smutsjobbet?" Frågade jag med ett höjt ögonbryn.

"Det tror jag inte" svarade han med en axelryckning "inte den här gången."

"Tror inte Theo kan göra så mycket mot ett gäng trollkarlar."

"Inte?"

Jag skakade på huvudet "dom är fler dessutom."

"Är du orolig?"

"Är inte du?" Frågade jag med förvånansvärt irriterad röst.

Han ryckte på axlarna "såklart, men det känns ändå lugnt att vara här igen."

Jag lutade huvudet bakåt mot det höga ryggstödet i en av dom många soffgrupper som stod utställda i slottet. "Skulle dom få plats här?"

"Vilka?"

"Alla vampyrer i Paris som är värda att rädda?"

"Och hur ska vi avgöra det Bel?"

"Du verkar ju känna till de flesta," muttrade jag med anklagande ton.

"Helvete Belmont!" Fräste han "du visade noll intresse för mitt gamla liv och nu är du förbannad för att jag aldrig sagt något?!" Han kastade sig ner i en fåtölj bredvid mig och gnuggade pannan med handflatorna "skärp dig för fan..."

"Det var så mycket annat hela tiden..." viskade jag ångerfullt och sneglade bort på honom.

"Mmmm.. din jävla längtan efter Clocksworth och sen Conor..."

Jag bet mig i läppen och pillade nervöst på den understa skjortknappen innan jag mumlade fram mina ord "Jag var i alla fall ärlig."

Med stigande puls märker jag hur han reser sig ur fåtöljen och sjunker ner på huk framför mig.
"Jag ljög aldrig för dig." Sa han allvarligt och vred mitt ansikte mot sig "när vi var tillsammans så var jag med dig, jag hade ingen tanke på att åka tillbaka till Paris förrän allt var över."

"Men du planerade att åka tillbaka," svarade jag trotsigt. Jag såg hur han slickade sig om läpparna, tog ett djupt andetag och skakade på huvudet, så som han gjorde när han försökte hålla sig lugn. Hur många gånger hade jag inte sett honom göra så?

Tillslut höjde han blicken och de klarblå ögonen såg rakt in i mina "För att jag trodde att Clocksworth skulle komma tillbaka till dig och då skulle du välja honom."

Mitt hjärta brast. Han var så jävla fin som stått ut med mig trots allt. Jag ville säga något men det fanns inga ord som räckte till. Förvånat känner jag en tumme som stryker bort en tår från min kind. Grät jag?

"Vi är bara vänner."

"Jag vet, men det är lugnt Belmont, jag visste vad jag gav mig in i" sa han mjukt innan han gav min kind en lätt puss och lämnade mig ensam i korridoren. Ensam med alla miljoner tankar och känslor som blandade sig i ett stort jävla kaos inuti mig.

-Dominic-

Med mobilen i handen smällde jag upp dörren till arbetsrummet där Clock, Magnus och Lu satt och slog sina gubbiga huvuden ihop.

"Lexie ringde tillbaka" svarade jag deras frågande blickar.

"Är hon okej?" Frågar Magnus genast och än en gång irriteras jag över hur nära dom verkar vara.

"Hon hänger med dina lejonbröder."

"Fortfarande?" Säger han med en antydan till förvåning och lite oro.

"Hon babblade en massa, det var svårt att hänga med" suckade jag och himlade med ögonen "men hon vill hjälpa till, samla information från andra sidan åt oss."

"Så hon stannar där?"

Jag nickade kort "verkar så."

"Och vem är denna Lexie?" Frågade Lumiere torrt ifrån andra sidan skrivbordet.

"En gammal bekant," svarade jag lika torrt tillbaka och blängde på honom.

"Dominic's före detta sambo," klargjorde Magnus, som att det skulle göra någon skillnad i hennes trovärdighet.

"Kan vi räkna med att det plötsligt dyker upp fler av dina gamla förbindelser Dominic?"

"Med så många som hatar dig just nu kära ex kung, så kan du nog räkna med att det snart dyker upp en mobb full med högafflar och spikpålar," svarade jag silkeslent.

"Med dig i spetsen?"

Hans leende var skräckinjagande men jag vägrade låta mig hotas av galningen som tagit över Lumiere och mest av allt blev jag förbannad över att jag verkade vara den enda som insåg hur jävla sjuk i huvudet han hade blivit. Visst, han var som en bror till Clocksworth och en mentor till Belmont men hur jävla långt skulle dom tillåta att han gick utan konsekvenser.
Hela situationen gjorde mig rasande.

"Vi är alla på samma sida" avbröt Clocksworth lugnt och puffade på sin cigarr.

"Är du säker?"

Han mötte min ilska med en nick och ett leende "litar du på mig Nico?"

Med en suck sjönk jag ner i soffan bredvid Magnus och lutade mig tungt mot hans axel. "Jag litar på dig, fan det var ju jag som sa åt Bel att leta upp dig." Jag såg en glimt av förvåning i de bruna ögonen och jag bestämde mig för att det här var det perfekta tillfället att bevisa min lojalitet mot honom. "Jag blev biten under den gamla prinstiden" började jag "livet var rätt lugnt då, alla visste sin plats, men jag har sett kaoset som blev när Anthony dog och allt efter det gör mig bara illamående." Jag kastade en mördande blick på Lumiere och kände Magnus hand som la sig lugnande över min, men jag klarade inte av att se på honom, inte än.

"Vilket är ett av mina största misstag" muttrade Clock och kastade ett öga på Lu "jag trodde jag lämnade er i trygga händer."

Jag nickade kort "det är därför jag litar på dig, du erkänner dina misstag och har bevisat gång på gång att du vill göra det rätta."

"Det är egenskaperna som gör dig till en sann ledare," fyllde Magnus i.

Clocksworth lutade sig fram och fimpade cigarren i den guldfärgade askkoppen "Ta reda på allt du kan från din kontakt Nico och rapportera direkt till mig."

Jag nickade en gång "ska jag leta upp resten av gänget?"

"Om dom lever är dom välkomna."

"Även om det inte är en lynchmobb på väg så behöver ni förbereda er på att många kommer fly hit." Påpekade Magnus med tung röst "ert folk är som sagt jagade."

"Dom har en fristad här," instämde Clock "låt Mariannes vänner sprida ryktet."

"Och hur ska alla få plats!?" Utbrast Lumiere förskräckt med en ton av irritation i rösten.

"Det är ditt problem Lu-Lu" svarade Clock med ett leende "du kommer säkert på en lösning."

"En fredlig lösning." Betonade Magnus från soffan och jag kunde inte låta bli att skratta torrt.

***

Mitt nya rum i slottet var inte alls lika stort och luftigt som det jag delat med Bel, inte för att bytet gjorde mig speciellt mycket. Det fanns för många minnen där inne ändå.

"Du har rätt om Lumiere," jag vred på huvudet där jag låg på rygg på sängen och såg på Magnus som kom in genom dörren med ovanligt bister uppsyn. "Han har helt klart tappat förståndet."

"Jo tack" muttrade jag "kan vi snacka om nåt annat?"

Han tog några kliv framåt och sänkte sig ner över mig på sängen, med knäna placerade på var sin sida om mina lår och de stora händerna sjönk ner i madrassen bredvid mitt huvud. "Absolut" Jag studerade leendet i hans ansikte, skrattrynkorna som spelade i ögonvrårna och jag förundrades än en gång över hans positiva attityd till livet. Jag beundrade det lockiga håret som ramade in hans ansikte så perfekt och kunde inte låta bli att dra fingrarna igenom det. "Vad du vill" mumlade han vidare och böjde sig ner för att kyssa min hals. Jag lät händerna glida innanför hans tröja och njöt av att känna den varma huden under mina fingertoppar och hans läppar som utforskade min hals och förmodligen lämnade små röda spår efter sig.

"Det är första gången vi är ensamma sen vi kom hit" mumlade jag mellan dova stön som hans läppar skapade helt obarmhärtigt "det är nåt vi behöver prata om."

"Kan vi inte ta det sen?" Skrattade han mjukt samtidigt som han drog av mig linnet.

"Vet inte" suckade jag "det finns en risk att du inte vill se mig mer efter det."

Kyssarna slutade tvärt och plötsligt kände jag två starka händer runt mina handleder som tvingade upp mina armar över mitt huvud i ett fast grepp. Jag flämtade till av den plötsliga rörelsen och mötte hans roade ögon. "Dominic" sa en mjuk röst som andades varmt över mina läppar "det finns inget du kan säga som skulle få mig att reagera så."

"Jag är inte helt säker på det."

Hans tunga kropp pressade sig ner mot min och jag svarade på varenda liten rörelse han gjorde. "Så, testa mig." Flinade han och lät tungan röra sig ner längs halsen, ner för nyckelbenet och fortsatte sin retsamma resa ner mot magen som redan darrade av längtan efter hans beröring.

"Jag hjälpte Lumiere att skapa dom," viskade jag tyst och märkte inte tåren som rann ner över tinningen och skapade en mörkblå fläck på överkastet. Kyssarna slutade men jag kände fortfarande hans varma andedräkt mot min hud. "Jag och Mass vi jobbade dygnet runt i hans jävla fabrik" fortsatte jag med grötig röst och kände genast hur allt brast inom mig "det var så jävla sjukt, du fattar inte vilka groteska och vidriga experiment han gjorde på människorna, men ändå så lydde jag varenda jävla order som han gav mig." Jag blundade och höll andan för att försöka hålla mig lugn men märkte direkt hur vikten skiftade över mig och bara ett ögonblick senare låg jag på sidan med ansiktet mot hans hals och de stora armarna höll hårt om min skakande kropp. "Jag borde ha vägrat" viskade jag. Hans bröstkorg hävdes ansträngt mot mig och jag märkte hur han kämpade för att hålla sig lugn. "Jag borde ha sagt nåt innan, innan du valde mig före dina bröder. Men dom kanske tar tillbaka dig om du förklarar att-..." ett par läppar tystade mina desperata ord och snart fylldes min kropp av ett underbart lugn, en försäkran om att han inte var arg, i alla fall inte på mig.

När kyssen bröts såg jag sorgen i hans ögon och ilskan som var på väg att ta över. "Jag älskar dig" sa han lugnt innan han reste sig ur sängen och lämnade rummet.

Utifrån korridoren hördes ett ilsket lejon ryta så att fönstren i sovrummet skallrade och huden på hela min kropp knottrades.

"LUMIERE!" Det dova rytandet ekade genom varenda vrå i slottet "LÅS IN DIG SJÄLV ELLER FÖRBERED DIG PÅ EN SMÄRTSAM DÖD!"

***

Synen jag möts av får hjärtat att bulta hårdare inuti min kropp. Mannen jag just kysst står plötsligt framför mig i formen av ett enormt gyllene lejon. Aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat fantisera om hur han faktiskt skulle se ut. Han var majestätisk, vacker, vild och skräckinjagande på samma gång. Men även mer mänsklig än jag hade trott.

En enorm tass håller ett fast grepp om Lumieres hals och lyfter honom högt över golvet samtidigt som han pressas mot den dyrbara lilaskimrande tapeten med klor som dröjer sig varnande mot hans halspulsåder.

"Dina klor dödar inte mig, kissekatt." Fräser Lumiere med blottade hörntänder och stirrar hotfullt in i Magnus ögon.

"Inte ens en vampyr överlever utan huvud." Mullrade det väldiga lejonet mellan tänderna och slickade sig om munnen.

Bakom mig hör jag två förvånade utrop och jag känner genast igen Belmont och Massons närvaro. "H- han är..." stammar Bel.

"...ett lejon" fyller Mass i med vördnadsfull röst.

"Jag sa ju det," viskade jag och försökte låta lugn och oberörd men sanningen var att hans uppenbarelse var helt överrumplande. Det var första gången jag sett någon skiftare i sin sanna form och första gången jag sett Magnus så rasande.

"Du borde inte få gå fritt i slottet" morrade han "du borde inte tillåtas några som helst bekvämligheter..." han bet ihop käken hårt och knep ihop ögonen i en smärtsam grimasch "du borde få lida så som du tvingat dem att lida för dig."

"Så din lilla vän har gråtit ut på din axel och berättat sin lilla snyfthistoria för dig?" Skrattade Lumiere kallt "dagens vampyrer är så känsliga, så svaga och såååå utbytbara."

Den stora lejonkroppen skakade av ilska och jag såg hur musklerna spändes under den höfärgade pälsen. "Ett ord till och du är död" viskade han hotfullt.

"Jag är redan död" väste han tillbaka och gjorde ett plötsligt utfall med sina långa naglar mot lejonets ögon.

Magnus reagerade blixtsnabbt och instinktivt, hans stora tass klämde hårdare runt Lumieres nacke ända tills vi alla hörde det fasansfulla ljudet av en bruten nacke.

Sekunder senare kastar han den smala kroppen långt bort ifrån sig och jag följer den med blicken och ser hur den faller med en duns ner på mattan.
Åtta par ögon stirrar ljudlöst på den livlösa kroppen men vi vet alla tre att brutna ben inte leder till död. Men ändå står vi bara där, handfallna.

Min blick faller på Magnus som fortfarande står på bakbenen, men pälsen är påväg att försvinna, han krymper, manen blir till lockigt hår och klorna blir till fingrar som jag plötsligt längtar efter att få känna mot min hud igen.

Långsamt vänder han sig om, helt ogenerad av sin nakenhet trots att alla blickar vänt sig mot honom. Hans ögon är mörka av hat och det slår mig att jag aldrig sett den känslan hos honom förut. Han tar min hand och jag följer honom utan protest när han drar med mig ner för korridoren mot vårt rum.

Men innan jag går in vänder jag på huvudet och kastar ett sista öga bort mot Lumiere och med ett hugg i hjärtat ser jag hur Clocksworth knäcker rätt hans kotor och hjälper honom upp i sittande ställning. Fan ta dom alla, tänkte jag med värkande hjärta och kramade den stora handen lite hårdare.