-Dominic-

"Du skojar?!" Stönade jag med vidöppen mun och pannkakan hängandes på gaffeln.

"Nej" skrattade han och ställde ner varsin kaffekopp på bordet i det väldoftande köket.

"Så vaddå, hon dök bara upp en dag och letade efter mig?"

"Nåt sånt" sa han med en axelryckning " hon vandrade mållöst omkring på gatorna när jag sprang på henne."

Jag höjde ett ögonbryn och synade honom "Och du lät henne stanna?"

Han gav mig en menande blick "Du känner mig bättre än så Dom."

Surt ryckte jag åt mig mjölken för att hälla i en skvätt i kaffet. "Jo, men jag orkar inte med mer skit."

"Du räddade livet på henne och offrade dig själv för hennes skull, jag trodde verkligen att hon betydde mer än så här för dig?" Sa han och såg faktiskt lite förvånad ut.

Fingrarna gled genom det korta håret "Det är komplicerat."

"Jag gjorde mitt jobb Dom, och hon var rätt ynklig när hon berättade om skuggorna som hade börjat lura i mörkret igen."

"Okej" suckade jag "så jag antar att hon hade en anledning att vara rädd."

Magnus skrattade till "men hon är rätt kaxig för att vara så liten."

Jag rynkade pannan och såg upp på honom innan jag fyllde munnen med den sirapsdränkta, nygräddade pannkakan.Snarare naiv, tänkte jag men tänkte inte gå in djupare i ämnet.
Visst var det skönt att veta att hon var okej, men ville jag verkligen ha henne här, rännandes i min magiska stad och blanda sig i mitt nya liv?

"Hon bor i lägenheten ovanför kontoret."

Jag satte pannkakan i halsen och hostade tills tårarna rann "Vet du om att du är för snäll?"

"Så jag borde ha låtit henne frysa i ösregnet bland muterade Griffes?" Frågade han med en allt för road min samtidigt som han räckte mig ett glas vatten.

"Jag trodde du var på min sida," muttrade jag fullt medveten om hur gnällig och omogen jag lät, men tog tacksamt emot glaset.

"Jag tror vi är på samma sida alla tre?"

Med en suck sjönk jag bakåt i stolen och lutade huvudet tungt mot ryggstödet. "Jag kanske är självisk men jag hade hoppats på ett liv med dig utan en massa onödigt drama."

"Jag tror du kan vara lugn," flinade han och klunkade i sig halva koppen kaffe i ett svep.

"Då känner du inte Lexie." Muttrade jag och petade surmulet i pannkaksresterna på tallriken. "Hon är definitionen av dramatisk."

"Men det är inte jag," sa han med ett leende "Var lugn, allt ordnar sig. Du är hemma nu."

Jag följde honom med blicken när han reste sig och började duka av bordet. Hur fan lyckades han alltid vara så positiv? Han hade alltid ett leende på lager och trodde aldrig illa om någon innan motsatsen var bevisad. För mig var det ett mysterium som jag aldrig skulle begripa.

"Varför är du inte arg och bitter över hur alla beter sig? Borde du inte vara less efter alla hundra år med magiskt folk och människor som gör om samma typ av misstag generation efter generation?"

Han skrattade till och ryckte på axlarna "Jag tycker ni sköter er rätt bra den här gången."

"Verkligen?"

"Det kunde vara värre." Svarade han med ett leende och gav mig en lätt puss på läpparna när han böjde sig ner för att ta min tallrik.

"Säg inte så." Stönade jag "nu kanske du jinxa det."

Och plötsligt fick jag en känsla av att allt kanske inte var riktigt över ändå.

***

Dörren öppnades sakta och jag drog mig för att kliva in i det trånga rummet.

När jag klev över tröskeln möttes jag av en minst sagt oväntad syn, mitt på ett skrivbord stod Lexie i svarta tights och en lång illröd stickad tröja som räckte henne ända till knäna med matchande Converse.
Hon stod på tå och vinglade och försökte frenetiskt få tag på lampan som hängde från taket samtidigt som hon hade en hel glödlampa i ett fast grepp mellan läpparna.

Hennes ansiktsuttryck var koncentrerat om än frustrerat av att nästan lyckas, men det saknades minst två centimeter tills fingertopparna nådde den trasiga lampan.

Med ett höjt ögonbryn drog jag fram en stol och ställde mig framför henne, tog loss lampan ur munnen på henne och torkade av foten från saliv innan jag skruvade av den gamla och snabbt satte i den nya.

"Nickie..." viskade hon med en antydan till nervositet och stod förstenad kvar på bordet.

Jag klev lugnt ner från stolen och sträckte ut armarna åt henne och med ett litet leende lät hon mig lägga händerna runt hennes midja och lyfta ner henne på golvet.

"Du ser annorlunda ut." Konstaterade hon tvekande och synade mig uppifrån och ner.

"Jag är annorlunda." Svarade jag kort och letade upp det prydligaste skrivbordet som jag misstänkte var Magnus arbetsplats.

"Vad hände egentligen?"

Jag slog mig ner i den gamla kontorsstolen och la upp ena foten på låret när jag lutade mig bakåt. Fingrarna gled över det slitna träet i armstödet och jag undrade hur ofta han hängde här?

"Valec fick som han ville." Sa jag med en axelryckning "han hade sett ut mig långt före han fångade in dig, du var var bara lockbetet."

Hon nickade några gånger så att det överblekta håret guppade och så tog hon ett litet steg närmare så jag kunde studera hennes ansikte lite bättre. Läppstiftet var lika rött som tröjan, de tjocka ögonfransarna var lika sminkade som alltid och ramade in de allt för stora ögonen för hennes lilla ansikte alldeles perfekt.

Det högg till i hjärtat när jag mötte hennes frågande blick. Lexie, min fina lilla Lexie.

"Det gör inget" sa jag och slog bort blicken för att trumma lite med pekfingret på skrivbordskanten "jag har det rätt bra här."

"Med Magnus." Konstaterade hon med ett leende och jag nickade lite frånvarande. "Han är rätt gammal... tycker du inte?" Flinade hon med en busig glimt i ögonen innan hon gick fram till skrivbordet och slog sig ner mittemot mig.

"Han är alldeles perfekt," kontrade jag gravallvarligt.

"Tråkmåns" suckade hon dramatiskt och himlade med ögonen men hennes försök att få allt att verka normalt mellan oss gjorde mig bara irriterad.

"Vad gör du här Lex?" Suckade jag trött och såg henne rakt i ögonen.

"Jag letade efter dig såklart!" Utbrast hon högljutt med stora gester.

"Visst, men varför är du fortfarande kvar? Ingen kommer störa dig mer."

Hon ryckte på axlarna och såg sig omkring "Jag trivs här och det är inte så lätt att bara gå tillbaka till ett normalt liv efter allt jag har varit med om här."

Vi var tysta en rätt lång stund medans jag sysselsatte mig med att skrapa nageln mot bordskanten och Lexie snurrade fram och tillbaka på stolen.

"Så du är en vampyr?" Frågade hon tillslut och jag nickade bara utan att slita blicken från träet. "Det klär dig på något sätt, du känns..."

Jag höjde blicken och såg på henne "Du är för fan inte klok, tror du att jag gillar att dricka blod och döda folk?!"

Hon ryckte på axlarna och svarade lugnt "Du ser i alla fall rätt lycklig ut."

Irriterat reste jag mig ur stolen och gick snabbt förbi henne på väg mot dörren.

"Det är jag också, och jag hoppas att ingen kommer förstöra det för mig." Fräste jag innan jag lämnade rummet och stängde igen dörren med en smäll.

Varför var mitt liv alltid så jävla komplicerat?

***

"Så vad sa Mufasa? Var han arg?" Sa han med ett brett leende innan han fortsatte att babbla på "Du kan bo hos mig, det är hel lugnt Nico det vet du, du och jag vi är familj."

Jag höjde ett ögonbryn och skakade på huvudet åt Mass där han satt och tryckte i sig en stor fettdrypande cheeseburgare mitt emot mig i den lilla sunkiga snabbmats restaurangen. "Mufasa?"

Han himlade med ögonen och sträckte sig efter några pommes från min tallrik "Har du aldrig sett Lejonkungen?" flinade han och tryckte in de friterade potatisstrimlorna i munnen.

"Jo," mumlade jag och sköt tallriken mot honom.

"Hah! Vet du!? Du, jag och Belmont vi är fan dom där tre hyenorna!"

"Som Mufasa hatar och jagar bort från sitt revir?" muttrade jag.

"Ehm, neeej..." sa han och bet sig i läppen när han insåg sitt misstag "alltså vi behöver ju inte följa handlingen helt eller hur?" kontrade han tankspritt "Magnus är ju som kungen för att han är snäll och modig och vis och allt dedära." han skrattade till "och vi håller oss i mörkret som hyenorna." Han ryckte på axlarna och sörplade i sig sin milkshake "det var bara en kul liknelse.."

"Mmmm... jätte kul, verkligen."

Han tystnade och verkade studera mig en stund "så ni är okej? Allt är bra?"

"Förutom att Lexie är här."

"Lexie? Ditt ex?"

Jag nickade och drog fingrarna genom håret "Hon och Magnus är typ vänner."

"Okej, det kan ju bli lite spänt."

"Lite." Suckade jag och lutade mig tillbaka i den fläckiga och sjukt slitna gamla röda skinnsoffan.

"Vi ringer Belmont då, så kan han och Clock komma hit på dubbeldejt."

Jag stönade till och kastade iväg en servettboll mot honom till hans stora glädje. "Magnus skulle typ gilla det" muttrade jag surt "han och Clocksworth går way back. Men Bel är med Conor, inte Clock."

Masson kliade sig i skallen, "jag hörde att han stannade på slottet."

"Han behöver nog bara tid att landa i allt."

"Att du dumpade honom för en gamling?"

Irriterat bytte jag samtalsämne. "Håll dig borta från Lexie bara," sa jag och spände ögonen i honom.

"Kom igen Nic! Jag faller inte för varenda tjej jag möter!"

"Inte?" Skrattade jag och vinkade till mig servitrisen för att betala.

"Jag ska bevisa det! Jag kommer inte ens titta på henne, hur söt hon än är!"

"Hon är skit söt."

"Så klart hon är." Suckade han.

Den leende rävskiftaren kom snabbt fram till oss och började duka av bordet. "Mätta?"

"Oui, tack mademoiselle" mumlade jag och räckte över pengar för maten och en rejäl dricks.

Dom här tjejerna slet hårt för sin lön och jag ville inte skapa nåt onödigt bråk mellan mig och ägarna. Tjejen kastade ett öga på dricksen och gav mig ett vänligt leende som tack "Var på din vakt" viskade hon när hon böjde sig ner för att torka av bordet "det lurar monster i skuggorna."

Jag gav henne en frågande blick men hon sa inget mer dock märkte jag vilket bord hon syftade på och bestämde mig för att det var dags att gå.

Luften utomhus var krispig och jag välkomnade den behagliga kylan. "Jag har inte tänkt på det förrän nu" Mass tog ett kliv fram och synade mig, "du är ju fan kär i en skiftare."

"Och?"

"Du har ju aldrig velat beblanda dig med dom tidigare, jag menar du ville ju typ mörda han Conor snubben i början."

Jag skrattade till och skakade på huvudet "Jag vill fan mörda dig ibland."

"Äh, lägg ner," muttrade han och knuffade till mig med axeln.

"Jag har ingenting emot dom faktiskt," erkände jag.

"Så du var bara svartsjuk?"

"Kanske."

Jag märkte hur han sneglade på mig några gånger under vår promenad längs den lilla kullerstensklädda gatan men jag struntade i det, just nu ville jag bara hem och bort ifrån alla nyfikna öron och vampyrhatande trollkarlar.

"Jag tror du fick hemlängtan" sa han tillslut "du såg Vargen och längtade hem till din egna långhåriga jätte" sa han med ett flin och roat insåg jag att han inte hade en aning om hur rätt han hade. Han hade dragit långt innan Conor började hälsa på hemma hos mig och Bel, men det var historia nu. Jag hade annat att tänka på.

-Magnus-

"Alla vampyrer som ertappas utanför den mörka zonen skall fångas in och fängslas i tornet." Läste Einar högt ifrån pappret med deras nya arbetsuppgifter som en medlem av Magistratet precis hade överlämnat. "Där skall de uppge vem eller vilka de tjänar och avsvära sig all tillhörighet till eventuella kriminella gäng som de kan ha varit i kontakt med innan eventuell rättegång."

"Eventuell rättegång?" Muttrade jag "det låter inte särskilt rättvist och vad är de skyldiga till?"

"Att gå utanför gränsen."

"Så de skall hållas instängda i sin zon eller i tornet?" Suckade jag med tvivel i rösten "ska vi aldrig lära oss av tidigare misstag?"

"Det enda misstaget vi gjort var att ge dom samma friheter som alla andra!"

"Det är inte vårt beslut Magnus" Påpekade Jorvis som lyckades hålla sig lite lugnare än sin kollega.

"Som du förstår gäller det alla vampyrer, inga undantag." Fräste Einar vidare och spände ögonen i mig.

"Aldrig."

"Magnus." Suckade Jorvis tungt och såg upp på mig med trötta, bedjande ögon.

"Så nu är det plötsligt olagligt att vara annorlunda?" Fräste jag "många av dom har inte ens valt sitt eget öde."

"Vi har inget val, det är våra nya order."

"Man har alltid ett val!" Röt jag och såg förtvivlat på männen jag kallat bröder i över hundra år, skulle dom verkligen gå med på det här?

"Inte vi, vi är stadens väktare och vi följer order."

"Då avslutar jag min väktartjänst," konstaterade jag lugnt.

"Är han verkligen värd det?" Envisades det andra lejonet "vad jag hört så är han en kallhjärtad mördarmaskin som lydde sin skapares minsta vink."

Jag skakade på huvudet och skrattade torrt "Jag trodde inte att du lyssnade på skvaller Jorv."

Den äldre av oss grymtade till, tydligt generad av att bli påkommen med en ful ovana.

"Jag litar helhjärtat på Dominic, men det här är större än vår relation. Det här helt emot vad vi står för." Mullrade jag fram "vi fängslar inte personer pågrund av ras!"

"Dom dricker blod." Svarade Jorvis tvekande "den lilla detaljen leder ofta till en massa problem för dem och för oss."

"Många är offer för sitt eget begär min vän." Suckade jag och såg från den ene till den andre.

"Du är förblindad av dina känslor för pojken!" Fräste Einar och reste sig hastigt upp ur stolen "du är en säkerhets risk Magnus!"

Jag skakade på huvudet och kände hur ilskan började gro inuti mitt bröst. "Jag trodde vi var bröder."

"Det trodde jag med, men det är bäst att du går nu innan jag anmäler ditt förräderi till Högste Magistern."

Jag stod som förstenad och stirrade på honom, det här var inte sant.

"Magnus" mumlade Jorvis och la sin hand på min axel "det är bäst du går."

Jag bet mig i läppen och skakade på huvudet "Vi är bättre än så här."

"Vi är bättre än så här." Anmärkte Einar "men du är inte en del av oss längre, så lyssna på Jorvis och spring och göm dig i skuggorna med dina små vampyr vänner Magnus."

-Dominic-

"Dominic!"

Jag kollade förvånat upp på Magnus ifrån soffan när han stormade in genom ytterdörren med andan i halsen. "Har det hänt nåt?"

Jag hann knappt resa mig ur soffan innan jag pressades mot hans stora bröstkorg och drunknade i hans famn. "Vi måste packa" flämtade han andfått och med stirrig blick "vi måste dra Dom, vi kan inte stanna här."

Jag såg oroligt upp i hans ansikte "Vänta... vad fan händer Magnus?" Något var fruktansvärt fel, han var alltid lugn, alltid! Men nu såg han näst intill rädd ut.

"Du måste ringa Masson, nu på en gång!.. och säg åt honom" han snubblade illavarslande på orden "säg åt honom att stanna i lägenheten." Sen la han handen bakom min nacke och spände ögonen i mig "Hör du mig? Han får inte gå ut!"

Jag stirrade storögt in i ögonen på den främmande personen som stod framför mig "Visst, jag ringer... ta det lugnt bara och berätta vad som hänt!"

"Nej!" röt han och jag insåg att det var första gången han höjt rösten åt mig.

Förvånat tog jag ett steg tillbaka och synade honom, hans händer skakade när han drog fingrarna genom håret och de annars så glada ögonen stirrade tomt ner i golvet, det såg ut som om han kämpade med sig själv.
Svettpärlor trängde fram i hans ansikte och ögonen såg helt förtvivlade ut när han såg upp på mig igen. Jag tror aldrig jag känt mig så rädd som då. Min puls ökade, vad som än hänt så måste det vara fruktansvärt, jag hade aldrig sett honom tappa fattningen så här förut.

"Okej, jag ringer." Sa jag lugnt och drog tummen över hans kind "men sen får du förklara vad som pågår."

Han nickade kort och gick upp för trappan mot sovrummet med snabba steg och snart hörde jag hur han drog ut byrålådor och öppnade garderobsdörrar för att packa ihop våra kläder.

När jag tog upp mobilen märkte jag att mina händer skakade lika mycket som hans och jag kämpade med att få fram Massons nummer samtidigt som jag försökte greppa vad som höll på att hända.

Tillslut gick signalen fram. "Mass?"

"Mmmm?...Vad vill du.. jag sover." Svarade han med grötig röst.

"Är du hemma?" Frågade jag snabbt.

"... ja."

"Säkert?"

"Men va fan Nico! JA jag är hemma! Vad är det för ett jävla förhör!?"

"Det har hänt nåt, Magnus vill att du stannar inomhus."

Jag hörde honom stöna högt innan han svarade "Det låter olycksbådande."

"Det låter som om hela jävla ragnarök är på väg att bryta ut igen," suckade jag instämmande. "Vi packar, jag vet inte vart vi ska men vi kan-.."

"Vi åker till Masson." Avbröt Magnus när han kom ner för trappen med två väskor i händerna.

"Men väktare får inte korsa gränsen?" Frågade jag försiktigt.

"Jag är ingen väktare längre." Svarade han kort men med rösten full av smärta.

"VA?!"

"Jag förklarar på vägen."

"Duuu... Nico." Mumlade Masson lågt i andra änden av luren "Det här låter värre än-.."

"Ja." Svarade jag kort utan att låta honom prata färdigt. "Vi kommer till dig."

Och så la jag på och lät mobilen glida ner i jeansfickans samtidigt som jag stirrade Magnus helt oförstående i ögonen.

"Snälla säg vad som har hänt." Bad jag och tog ett steg närmre för att ta hans ena hand i min.

"Jag kan inte skydda er längre." Svarade han lågt och tog ett hårt grepp om min hand "Min magi är borta nu."

"Okej" svarade jag försiktigt "men varför behöver du skydda oss, allt är över."

Han skakade på det stora huvudet så att hårlockarna vajade över bröstet. "Nej älskling, det här är bara början."

Han drog in ett djupt andetag för att lugna sig innan han la armen om mina axlar och drog mig närmre sig så att min panna lutade sig mot hans axel. "Väktarna har fått nya order att fånga in alla vampyrer och fängsla dom."

Plötsligt känner jag hur det knyter sig i magen och hela världen verkar snurra runt mig tills hans ord drar mig tillbaka till verkligheten.

"Jag vägrade."

"Men vad har det med din magi att göra?"

"Det var inget jag föddes med."

"Så vad innebär det här för oss?"

"Vi är jagade, båda två," han suckade tungt "och magin runt stugan försvinner snart, min styrka och... andra saker." Han bet sig i läppen och lutade sin panna mot min och jag märkte att han var påväg att säga något mer men ångrade sig.

"Vi borde dra." Suckade jag och såg mig omkring i den fina lilla stugan.

"Ring Lexie på vägen."

"Men hon är ju människa!" Utbrast jag och kände hopplösheten smyga på.

"Vill du chansa?"

Jag suckade tungt när jag skakade på huvudet "nej."

De kommande minutrarna slet jag åt mig de få ägodelar som betydde något och tryckte ner dom i en ryggsäck. Den här platsen hade alltid varit en källa till trygghet, gömd från allas blickar och en fristad från verkligheten. Men snart skulle den inte finnas mer. Det skar i hjärtat.

"Är du redo?"

Jag vände mig om och nickade mot min långhåriga, skandinaviske jätte med ett sorgset leende. "Jag kommer sakna det här stället."

"Vi hittar ett nytt." Mumlade han och tog min hand för att otåligt dra mig ut på gården och snart satt vi i min lilla skruttiga bil på väg mot Massons lägenhet och den delen av stan som jag hade hoppats att jag skulle slippa.

Vampyrkvarteren.