-Belmont-

Det gamla mentalsjukhuset var lika vidrigt äckligt som sist jag var där, och jag misstänkte att massgraven på bakgården hade vuxit sig större och större för var dag. Men jag kunde bara gissa för nu hade Lumiere andra arbetare som gjorde smutsjobbet åt honom så vi slapp, vilket var både skönt och obehagligt på samma gång.

Clocksworth gick ur bilen först av alla och såg sig omkring, han signalerade att sprida ut oss innan han själv gick mot huvudentrén. Klädd i samma gamla skinnrock med pälskrage som alltid, en cigarr i mungipan och självsäkra steg. Hela han vibrerade av styrka men jag kunde ändå inte låta bli att känna ett sting av oro.

"Han klarar sig ska du se," mumlade Dominic bittert bredvid mig och bröt mig från min trans.

"Va?"

"Jag ser vad du tänker."

Jag ignorerade hans ton och nickade åt höger "Du och Mass går ditåt så möts vi på baksidan." Och så gick jag innan han hann säga något mer. Jag orkade fan inte tjafsa nu, vi hade annat att tänka på. Men jag visste att han hade rätt, jag kunde inte sluta tänka på Clock efter den där kyssen.

Jag trängde bort tankarna och gick mot rastgårdarna. På vägen mötte jag några nyfödda vampyrer som höll på att gräva gropar åt de döda. Ingen tog någon särskild notis om mig men jag kunde inte låta bli att fundera på hur de skulle reagera om en stund. Skulle dom fly för glatta livet eller skulle dom attackera oss och vara lojala mot honom? Jag sparkade till en sten som låg framför mina fötter på den övervuxna grusgången och bestämde mig för att det inte spelade någon roll, vi var beredda på båda alternativen.

Mina steg blev tyngre och tyngre när jag började närma mig platsen där jag visste att de döda människorna låg på hög. Det var inte kropparna i sig eller faktumet att dom var döda som jag ogillade, det var lukten av blodet som jag var osäker på hur jag skulle hantera. Det var alltid olika från gång till gång.

Jag tryckte ner händerna långt ner i fickorna och gick in igenom den öppna bakdörren.
Det första som slog emot mig var den fruktansvärda stanken från ruttet kött, men sen blev det värre för då hördes ljudet av rispande klor och höga skrik.

"Belmont?" Lumieres röst lät förvånad när han såg mig vandra ner längs korridoren.

"Tja."

Han rynkade på pannan "Vad gör du här?"

"Letade efter dig."

"Varför? Har det hänt något?"

"Ja det kanske man kan säga." Svarade jag tvekande.

Lu tog ett steg ut ur rummet där han stått och gick fram mot mig. "Är du själv?"

"Nej, Clocksworth bad mig visa runt honom." Han tog tvekande några steg till och nu när han stod riktigt nära så kände jag bloddoften ifrån honom. "Vad gör du?" Frågade jag oroligt och sneglade in i rummet bakom honom.

"Gå inte dit." Varnade han men det var för sent, där inne låg halvt medvetslösa människor med slangar i handlederna och tömdes på blod som fylldes i påsar.

Jag tog några stapplande steg bakåt och lutade handflatan mot en vägg. "Helvete Lu." Pustade jag och slöt ögonen för att hålla fokus.

"Kom." Sa han snabbt och tog mig under armen "du behöver frisk luft."

Jag nickade kort och lät honom hjälpa mig. Huvudet snurrade, adrenalinet pumpade, fan det luktade så gott. Dom var så nära, jag skulle lätt kunna springa in där och stänga dörren om mig.

"Skärpning för fan!" Sa jag till mig själv och bet mig i underläppen. Lumiere ryckte förvånat till men ledde mig beslutsamt bort mot en annan del av huset där jag visste att det låg en balkong.

"Tack Lu." Började jag men hann inte längre innan en ung tjej kom utrusande från ett rum precis framför mig. Håret stod åt alla håll och hon hade en skitig pyjamas med små nallebjörnar och regnbågar på sig, som om hon var nyvaken hann jag tänka och registrerade inte att ögonen var vidöppna och skräckfyllda. Hon sprang och något i mig triggades, instinktivt sträckte jag ut min arm och fick tag i henne. Resten gick fort. Jag hörde Lumieres varnande röst som ett bakgrunds brus när jag spann runt och föll ner på knä med människan hårt i mina armar. Törsten var olidlig.

Mina tänder växte i min mun och jag längtade, jag längtade så sjukt mycket efter att få känna smaken igen. Hon skakade av rädsla mot mitt bröst och hon skrek när mina tänder borrade sig ner igenom hennes hud. Äntligen!

"Belmont!" Den mörka befallande rösten fick mig att rycka till, men jag var inte klar än. "BELMONT!" Röt han högre och jag såg en skymt av den bruna skinnrocken fladdra förbi mig innan jag kände en hand runt min nacke. "Släpp henne." Befallde han och direkt föll kroppen ur mina armar. När han höjde sin arm var jag tvungen att följa hans rörelse och ställa mig upp för att möta hans ögon. Jag andades häftigt och jag kände hur suget bara blev starkare, ljuden omkring mig blev högre. De klagande rösterna från människornas celler, de väsande ljuden från mörkret och de ljuva skriken av smärta. "Belmont." Sa han igen, den här gången med mjukare röst "se på mig."

Jag följde hans order och såg rakt in i hans ansikte, det var fullt av sorg och förtvivlan. Men jag förstod inte varför förrän jag fick en glimt av mig själv i glasdörren bakom honom.
Hela min mun och min haka var täckt av blod som droppade ner på min vita T-shirt, mina tänder hade vuxit sig så långa att jag knappt kunde stänga munnen och mitt ansikte, mitt ansikte hade helt förändrats och plötsligt såg jag ut som något fiktivt monster ur någon bok.

Illamåendet tog över och hela min kropp började skaka, vad i helvete hade jag blivit?
Desperat pressade jag händerna mot öronen och önskade att ljuden skulle försvinna. Jag kunde snart inte hålla tillbaka längre, jag var så nära att slita mig loss och springa in bland påsarna och klunka i mig allt som fanns där inne.

"Hjälp mig." Kved jag och såg tillbaka in i Clocksworth's ögon. Jag behövde inte säga mer, sorgen över vad jag blivit och ilskan gentemot Lu och kanske lite hat mot sig själv pyrde inom honom tills svart tjock rök började formas runt hans fötter.

"Dominic, ta ut honom härifrån!" Röt han och plötsligt dök både Mass och Nico upp på var sin sida om mig för att hjälpa mig ut ur huset. Med stapplande steg halvsprang vi ut och jag kände hur hela jag rös när jag hörde Lumieres bedjande skrik inifrån.

"Nej! .. snälla Theodor... NEJ!"

-Magnus-

De vällde fram som svarta stinkande vågor mellan husen. Fortfarande. Svart blod och slem prydde kullerstenarna, stanken låg tät i luften och deras väsande läten trängde in i öronen som den värsta tortyr jag har varit med om. Jag hade tappat räkningen, dom var så många. Dom var så fruktansvärt många.

Svetten rann från min man och tassarna hade svårt att greppa yxan. Så varför envisades jag med att behålla den? Mina klor var vassa och tänderna lika så, men känslan av att sätta käftarna i deras vidriga kött var det mest obehagliga jag någonsin varit med om.

Dessutom fanns rädslan där. En varnande insikt om att de kunde vara smittsamma. De var nya, helt annorlunda än Les Griffes. Orädda, intelligenta och de drevs av något mer än bara blodtörst.

De reagerade som en flock och varje flock hade en ledare, tänkte jag och spanade upp mot hustaken. Vem i helvete hade skickat hit denna ondskefulla hord?

Jag backade bakåt tills min rygg stod tätt emot mina bröders. I cirkel rygg mot rygg i mitten av den lilla korsningen stod vi och spanade uppgivna ut över det annars så fridfulla kvarteret. Demonerna hade kastat sig mot oss i timmar och nu började även vår energi att sina.

Som en sista utväg hade vi skickat en signal till Magistratet, en vädjan om hjälp innan Einars magi hade skapat en stor gyllene kupol runt oss, men även han var trött och jag tvivlade på att han skulle orka hålla den uppe en längre stund. Och vi såg inte en skymt av någon räddning.

Någonting positivt i allt elände var att monstren hade slutat attackera oss så snart de insett att skölden skadade dem, istället cirkulerade dom runt oss som vargar kring små lamm. Jag sjönk ner på knä och lutade mig mot yxans skaft, min panna vilade tungt mot underarmen när jag slöt ögonen för en stunds återhämtning.

Det var då som tvivlet och bitterheten kröp fram ur mitt hjärta. Jag borde ha ringt honom, tänkte jag och kände hur känslorna bubblade upp inom mig. Om han hade vetat hur mycket jag älskar honom så hade han säkert kommit hem för länge sedan. Men istället lät jag honom vara och lät honom tro att jag inte saknade honom. Jag hade sagt åt honom att åka men aldrig bett honom att komma hem. Jag kanske dör idag, tänkte jag med en suck och kände hur min kropp gick tillbaka till sin mänskliga form.

"Magnus? Är du skadad?" Jorvis såg oroligt på mig men jag gav honom ett lugnande leende.

"Jag måste bara ringa ett samtal."

"Ett samtal?" Hans gyllenbruna pälsklädda ansikte studerade mig ett tag innan han gav mig en nick och jag pillade upp mobilen ur fickan innanför rustningen.

Några signaler gick fram och för varje ton bultade mitt hjärta ännu hårdare. "Magnus?" Hans röst var precis som jag mindes den, tänkte jag med ett leende på läpparna.

"Hej killen." Svarade jag mjukt.

"Hej..."

"Jag ville bara..." Mer hann jag inte säga innan han avbröt mig.

"Magnus, vad händer?! Jag hör dom.. dom är många! Är du okej?.. Vart är du?" Frågade han snabbt med oro i rösten.

"Så du vet vad dom är?" Frågade jag lugnt men inuti började tankarna rulla åt olika håll.

"Jag vet vem som tillverkar dom," svarade han bittert "Snälla säg att du är okej!"

"Hela Paris är översvämmat Dominic, dom är överallt. Vi orkar snart inte längre."

Han måste ha hört min förtvivlande ton och min desperation för han var alldeles tyst. "Jag vet någon som kan hjälpa dig." Sa han tillslut. "Håll ut, okej?"

"Okej." Svarade jag och kände hur tröttheten sköljde över mig.

"Lita på mig." Viskade han tyst.

Jag suckade tungt och drog fingrarna genom håret, jag litade på honom. Det var inte därför jag ringde, jag behövde lätta mitt hjärta. "Förlåt för att jag aldrig hör av mig." Mumlade jag tillbaka och möttes av förvåning.

"Det var ju jag som drog..."

"Hade du stannat om jag bett dig?

Han var tyst en stund innan han svarade ett simpelt "Ja." Men ärligheten i det ordet betydde så mycket. Jag kände hur det knöt sig i magen och jag bet mig i läppen för att inte bryta ihop på stället.

"Kommer du hem snart?"

"Vill du det?" Frågade han lika förvånat och jag kunde inte låta bli att klandra mig själv. Han måste tro att jag hade gått vidare.

"Jag älskar dig Dominic."

"Vill du att jag kommer hem?" Frågade han igen med mer envist och med en ton av desperation i rösten.

"Ja, jag vill att du kommer hem." Jag hörde hur han drog efter andan och jag visste att han kämpade lika mycket med sina känslor som jag kämpade med mina.

"Det har hänt grejer..." mumlade han tyst och jag hade mina aningar vad han menade, men just nu sket jag i vilket. Jag kanske skulle dö idag, det hade egentligen inte gjort så mycket om det inte vore för honom. För livet vi aldrig fick tillsammans, för livet vi förtjänade att ha.

För första gången hade jag förälskat mig i någon som inte skulle åldras och dö ifrån mig. Och ändå hade jag lyckats släppa taget om honom. "Det spelar ingen roll." Försäkrade jag honom "Jag saknar dig och jag vill att du kommer hem."

Han drog in ett djupt andetag som för att lugna sig och jag kunde se framför mig hur han slöt sina ögon och rynkade på pannan sådär som han brukade när han var bekymrad över något.

"Jag kommer snart."

"Säkert?"

"Säkert." Svarade han mjukt "Så lova mig att du överlever."

Jag skrattade till och blickade ut över mardrömsscenariot utanför "Det ser inte ljust ut är jag rädd, jag hoppas din hjälp kommer snart."

"Jag fixar det direkt." Svarade han ivrigt och jag hörde hur han började andas snabbare och jag misstänkte att han sprang.

"Jag måste lägga på." Konstaterade jag med sorg i rösten.

"Okej.." flämtade han "Jag fixar det här, bara håll ut, var lugn!"

"Jag är lugn."

"Bra."

Jag reste mig upp ifrån den sittande ställningen som jag sjunkit ner i under samtalet. "Var rädd om dig Dominic."

"Sluta!" Fräste han plötsligt "Det här är inte hej då!"

"Dominic..."

"Våga inte säga det Magnus..."

"Så vad vill du att jag gör?" Mumlade jag "det ser rätt illa ut..."

Jag hörde honom tveka i andra sidan luren men jag lät honom vara tills han kommit fram till vad han ville säga. "Jag kommer hem... jag lovar." Viskade han "och du..."

"Mmm?"

"Jag älskar dig med."

***

"Fly!" Einars röst ekade ut över gatan och jag kastade genast upp yxan på ryggen innan jag tog ett vigt språng över den omkullvräkta kärran som hindrade min väg för att göra precis det han sagt. Fly. Det fanns inga andra alternativ.

Mina fyra tassar landade mjukt på kullerstenarna och jag sicksackade smidigt mellan lådor och tunnor som låg utspridda överallt.
Staden hade alltid varit långt ifrån normal men aldrig hade jag sett den så här brutalt förändrad.
Aldrig hade någon försökt inta den, tänkt tanken att ta över den, förstöra den eller förändra den.

Paris hade alltid varit magins centrum i hela Frankrike, en plats dit alla var välkomna för att människornas värld var allt för hård och kall för oss magiska varelser. För att vi förtjänade en fristad, men nu hade någon tagit den ifrån oss.

Jag kände hur hjärtat värkte och tårarna brände bakom ögonen. Vi hade förlorat och ondskan hade vunnit. Det var kaos överallt.

En del av mig ville springa hem och stänga in mig i min magiska stuga tills allt var över och bara vänta på att min älskare skulle komma hem så att vi kunde tränga bort allt elände ur våra huvuden och bara tänka på varandra. Förtjänade vi inte att vara lyckliga?

Jag suckade tungt, det var bara fantasier. Jag visste att mitt hjärta aldrig skulle tillåta det, jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag lät de oskyldiga invånarna bli offer för dessa vidriga skapelser. Vi behövde bara lite tid.

Einar hade sprungit mot Magistratet, med deras hjälp kunde vi tränga undan monstren, tillbaka till Vampyrernas kvarter. Vi kunde skapa en magisk mur tillsammans och stänga in dom där tills vi kom på en bättre lösning.

Jag ville tro på Dominic, men dom var så många. Vem skulle kunna utplåna dem alla? Vem? Jag höjer yxan i ett tappert försök att skydda mig. Fem dagar utan vila sätter sina spår och min reaktionsförmåga är inte densamma när armarna värker av mjölksyra.

Jag ser bak på den lilla familjen som står och skakar i ett hörn. Dom förtjänar att leva, dom har barn som förtjänar en framtid tänker jag och svingar yxbladet nedåt så att det klyver skallen på den fräsande varelsen framför mig.

"Spring." Flämtar jag och faller ner på knä "skynda er..."

De kastar en orolig blick på mig men jag håller fasaden uppe, dom får inte tro att det är kört. Utan hopp så är vi förlorade. Väsandet kommer närmre, jag kan höra det genom vindens sus. De är på taken. De klättrar längs väggarna. Klor som skrapar mot sten. Jag känner hur nackhåren reser sig, dom är så vidriga, så djävulskt obehagliga att jag får kämpa för att behålla mitt lugn när de svarta varelserna krälar ner till mig.

Det tar inte lång tid innan jag är omringad. Det slår mig att alla vampyrer kommer få skulden för det här. Hur kommer livet bli efter? Kommer det finnas något efteråt? Kommer någon överleva eller kommer gatorna tillhöra dem och dess skapare nu? En överväldigande sorg tar över mitt hjärta. Jag kommer aldrig få veta, det är nu jag dör.

Jag blundar en stund och tar ett djupt andetag för att samla mig. Det har varit en ära att få vara den här stadens väktare hinner jag tänka innan jag höjer yxan igen. Men jag hinner inte längre än så, för plötsligt ser jag hur tjock svart rök väller ut bland husen. Vad är det här för ny svartkonst?! Allt hopp är plötsligt bortblåst, som om inte monstren var nog!

Jag ställer mig bredbent och läger yxan tillrätta i mitt grepp. Vad det än är så kommer jag göra motstånd! Det här är min stad, mitt Paris! All min uppmärksamhet är riktad mot röken och det tar en stund innan jag märker att monstren väser av fasa när dom ser den nya fienden komma närmre. Förvånat inser jag att de försöker fly, men dimman slukar dem och snart är gatan, husväggen och taket helt tomt.

Jag stapplar framåt och slänger yxan i marken med en smäll. Utmattad kände jag hur min kropp gick tillbaka till sin mänskliga form och jag lutar mig trött mot husväggen för att stötta mig och få en stunds andrum.

Med skakande muskler väntar jag, någon är påväg och stegen hördes långt före jag såg hans siluett i mörkret. En man i medel längd, halv långt hår och en lång skinnrock med pälskrage.
Han stannar några meter ifrån mig och jag känner genast igen honom, det skäggiga ansiktet med de bruna ögonen ser allvarliga ut men hans uppenbarelse får hoppet att sprida sig inom mig igen.

"Clocksworth." Säger jag högt och tydligt, kanske lite andfått men med en välkomnande ton.

"Magnus," hälsar han artigt tillbaka och ger mig en kort nick "Jag rensar upp resten av staden innan jag lämnar er."

Jag nickade trött "Och källan till dessa skapelser?"

Han synar mig länge innan han tar upp en cigarr ur innerfickan som han sätter mellan läpparna. Jag studerar honom när han tänder den med en tändsticka som han tagit upp ur rocken och tar ett bloss innan han räcker över den till mig. "Jag har tagit hand om honom." Konstaterade han lugnt,och jag visste med säkerhet att jag inte behövde oroa mig. Clocksworth var ingen lögnare, han var inte källan till de här varelserna och knappast en maktmissbrukare.

Jag hade känt honom sen han var Anthonys lille springpojke som rände runt här på gatorna och ständigt förlorade mot mig i poker. "Det är skönt att se dig igen min vän." Sa jag med ett leende, tog emot cigarren och tog ett långt bloss innan jag gav tillbaka den för att spänna fast yxan på ryggen.

"Detsamma," sa han med ett sorgset leende "Jag önskar jag kunde stanna ett tag men det ligger mer bakom det här än du anar."

"Låt mig gissa, en vampyr som inte kan hantera sin nyvunna makt? Knappast ovanligt." Skrattade jag och himlade med ögonen.

Han nickade och lät röken pysa ut mellan läpparna. "Men just den här vampyren är ovanlig."

"Jag har förstått det." Suckade jag "Men ni kommer få fler problem efter det här Theodor."

Han nickade igen och jag såg i hans ögon att han förstod vad jag menade. "Jag rensar upp och bygger nytt, du har mitt ord."

"Det är inte mig du behöver övertala." Flinade jag "Du vet att jag alltid stått på sin sida."

"Får väktare ens ha en sida?" Flinade han tillbaka.

"Nej." Svarade jag med en axelryckning "Men om man alltid skall vara neutral så gör man inte alltid det rätta, eller hur?"

Han la huvudet på sne och synade mig en stund "Du ser trött ut." Konstaterade han. "Gå hem och vila dig, jag tar hand om staden ikväll."

Jag gav honom en trött nick och en klapp på axeln när jag gick förbi honom.
"Kom förbi nån dag, jag har en flaska irländsk whiskey hemma."

"Så länge jag slipper spela kort," skrattade han.

"Fortfarande lika dålig förlorare?" Flinade jag men fick inget svar, varelserna hade börjat krypa längs väggarna igen och min vän hade gått upp i rök.

Jag vred på huvudet och såg upp mot taken där röken svepte över tegelpannorna.
Väsandet försvann lika hastigt som det dök upp och med bestämda steg kunde jag äntligen gå tillbaka till min stuga.