-Belmont-

"Jag måste snacka med Marianne först," sa jag och fingrade på den rosa hjärthalvan som jag hade runt halsen.

"Vet hon ens om allt vad Lu håller på med?" Frågade Nico och jag ryckte på axlarna "Jag vet inte, men jag skulle inte tro det."

"Hon skulle inte acceptera det." Muttrade Clock bortifrån fönstret "hon har alltid följt reglerna."

"Och vilka regler är det?" Frågade Nico med irritation i rösten "Jag vet att ni överklass vampar tror att ni är mer värda än oss andra, men det vore ju najs om ni upplyste oss om hur vi borde leva våra jävla liv istället för att hata oss."

Clock höjde ett ögonbryn och mötte hans blixtrande ögon med ett samlat lugn "Jag har alltid stått på er sida Dominic, tänk tillbaka lite så ser du det du med."

"Marianne är inte överklass." Mumlade Mass "Hon är som vi, hon vet inte ens vem som skapade henne." Alla vände förvånat på huvudena och tittade på honom.

"Har hon sagt det?" Frågade jag förvånat och Mass nickade.

"Vi hängde rätt mycket när ni var kvar i USA och mecka bilar och skit," flinade han.

"Då kanske du ska snacka med henne."

Han skakade på huvudet "jag vill inte att hon ska hata mig."

"Varför skulle hon hata dig för att du säger sanningen?"

"För att hon lever i en illusion om hur fantastisk Lumiere är."

"Hon lever kvar i det förflutna," konstaterade Clock "så det är dags att hon öppnar ögonen för vad som sker omkring henne."

Jag drog fingrarna över pannan och genom håret och sänkte blicken samtidigt som jag funderade. Planen var att få Lumiere att förstå hur dålig ledare han var. Även om vi visste att han inte skulle avsäga sig tronen bara så där så hade ingen av oss mage att försöka döda honom. Det var helt sjukt att vi ens tänkte tanken. Han var familj han med. Men om vi fick med Marie på vår sida så var chansen större att han skulle lyssna på oss och vi kanske kunde lösa allt på ett mer fredligt sätt.

Ett par händer nuddar min midja och rör sig fram mot magen tills en välbekant kropp trycks mot min rygg och snart lägger sig Nicos haka tillrätta på min axel. "Jag tycker att du ska prata med henne Bel, jag tror att hon skulle uppskatta om det kom ifrån dig."

Jag kastade en hastig blick mot Clock, men fick ingen reaktion varken på Nicos förslag eller på hans omfamning, så jag nickade kort, "Visst, jag snackar med henne så fort jag får chansen."

"Så kan ju du finnas där och trösta henne sen," flinade Nic och gav Mass en retsam blinkning.

"Äh, lägg av!" Skrattade han men alla såg tydligt hur hans kinder blev alldeles rosiga och det var ganska uppenbart att han inte skulle ha något emot att finnas där för henne.

Tanken var fin på något sätt, men samtidigt kramade skuldkänslorna mitt hjärta. Lumiere hade alltid varit en stor del av mitt liv, alltid egoistisk, kall och rak. Men också omtänksam och broderlig på sitt eget opersonliga sätt. Gjorde vi verkligen rätt?

Det var som om Nic kunde höra mina tankar, för plötsligt kysser han min nacke och viskar "tänk på all skit som händer i sjukhuset Bel, tänk på alla liv han förstör."

Och jag suckade tungt och slöt ögonen, han hade rätt. Vi levde i en mardröm som vi alla ville väckas ur.

***

Benen kändes så tunga, kanske för att jag var på väg att krossa hjärtat på någon som var som en syster för mig. Helvete vad jag hatade Lu för all skit han tvingade mig att göra, det här var till och med värre än att bränna kroppar på bakgården.

Jag hade gått upp för de många trapporna upp till tornet där hon hade sitt rum.
Hon sov ju såklart med Lumiere i deras sovrum, men när hon fick välja själv så spenderade hon den största tiden som Rapunzel, högst upp med den bästa utsikten.

Jag borde ta och se den filmen snart igen, tänkte jag och kom att tänka på Flynn som lätt var den snyggaste och bästa Disney prinsen någonsin, vilket fick mig att komma på den briljanta idéen att tvinga Nic att se hela Trassel med mig senare på kvällen.

Men nu stod jag utanför hennes dörr och knackade samtidigt som jag fingrade på BFF halsbandet. Ingen svarade så jag väntade några minuter innan jag knackade igen och klev in i den öppna ytan. "Marie? Är du här?"

"Belmont!" Fnittrade hon förtjust uppifrån takbjälkarna där hon låg och stirrade upp i taket.

"Vad gör du?" Undrade jag lite tvekande och ställde mig rakt nedanför henne.

"Filosoferar."

"Om?"

"Om varför vi existerar."

"Oj!" Skrattade jag och kliade mig i bakhuvudet "Det var tunga grejer."

Med ett leende satte hon sig upp och dinglade med benen ovanför mitt huvud. "Ja, men varför finns ens vampyrer?"

"Ehm, ingen aning faktiskt."

"Jo, för att hålla beståndet av människor lite i schack, typ som lejon och gnuer, det får ju liksom inte bli för många för då finns det inte tillräckligt med gräs kvar till alla." Jag rynkade pannan när jag sneglade upp på henne, och jag fick en känsla av att det här samtalet inte skulle leda fram till något positivt. "Men vi dödar ju inte människor längre, du minns ju Anthonys regler." Suckade hon innan hon gjorde en dålig imitation av vår käre prins "Bara dricka från påsar!"

"Så vi gör inte vårt jobb menar du?" Frågade jag lite försiktigt.

"Nej precis!" Skrattade hon exalterat och blåste en stor bubbla med ett rosa tuggummi som sprack med en smäll innan hon fortsatte "Älskling, ser du vad människorna gör med vår värld?! Jorden är överbefolkad och de förstör ju allt dom petar på!"

"Sååå.. vad tycker du vi ska göra åt saken?" Undrade jag och bet mig i läppen när jag väntade på svaret som jag redan visste att jag skulle få.

"Fler vampyrer med färre regler." Fnittrade hon och blinkade åt mig innan hon hoppade ner och landade mitt framför mina fötter.

"Är det vad du och Lumiere håller på med?" Mumlade jag trött.

"Något sånt, ja."

Jag skakade på huvudet åt hennes nöjda men naiva leende. Hade hon ens någon aning om vad Lu höll på med? Vilket ledde mig till frågan "Har du ens varit där?"

"Vart?"

"På mentalsjukhuset."

Hon la huvudet på sne och såg rakt in i mina ögon med ett frågande leende "Varför skulle jag inte ha varit där? Det var ju jag som hittade stället."

Med fasa kände jag hur strupen drog ihop sig och en stor klump växte i bröstet på mig.
Fan... fan... fan... FAN! Hur var det ens möjligt? Hur kan hon vara en del av en sån vidrig plan? Min fina lilla Marianne, som en hård liten karamell med mjukt sött innehåll.

"Så du vet om vad han gör där?" Suckade jag och gned tummen och pekfingret över ögonbrynen för att lätta spänningarna som gjorde sig påminda.

"Självklart."

"Och du tycker att det är en bra plan?"

Snabb som en söt liten vessla var hon framme och la en hand på min kind som sakta gled ner så att den landade med fingrarna runt halsbandet. Dom stora ögonen studerade mig intensivt och jag förstod att hon försökte komma underfund med varför jag var där. "Belmont."

"Mmmm?"

"Varför blir ni alltid osams?"

"Inte alltid väll?"

Hon ryckte på axlarna "Men ofta."

"Vi är för olika," konstaterade jag.

"Kanske."

Sakta drog jag bort en hårslinga från hennes ansikte "Lyssna på mig hjärtat, det ni gör där borta är allt annat än okej, det är fruktansvärt och vidrigt."

Hon stod länge och fingrade på halsbandet innan hon nickade kort och viskade "Jag vet."

"Så varför har du inte sagt något?"

Hon bet sig i läppen och plötsligt såg hon så liten och skör ut att jag var tvungen att ta ett steg framåt och lägga armarna om henne av rädsla för att hon skulle falla ihop på stället.
Tacksamt tog hon emot min invit och tryckte sig närmre min kropp.

"Jag trodde inte att.." började hon men avslutade aldrig sin mening och jag förstod direkt att hon rycktes mellan sin lojalitet mot Lu och vetskapen om att han gått för långt.

"Vi tänker stoppa honom." Viskade jag lugnande i hennes öra. "Bara håll dig undan så lovar jag att han inte skall komma till skada.

Två stora ögon vände sig upp mot mig och sökte mina för att någon form av bekräftelse. "Säkert?" Viskade hon.

Jag böjde mig ner och kysste hennes panna "Helt säkert."

***

Med ilska rusande i kroppen stormade jag in på Clocksworth's rum och smällde igen dörren bakom mig. "Han har fan hjärntvättat henne!" Fräste jag och började vanka fram och tillbaka i rummet utan att kasta den minsta blick på honom. "Hur fan kunde mitt liv bli ett sånt här jävla kaos? Som den värsta skräckfilm full med idioter!"

"Så hon visste om det," konstaterade Clock lugnt och andades ut ett tjockt moln av cigarr rök.

"Självklart!" Fräste jag "hon hittade till och med platsen åt honom!" Jag kände hur han följde mig med blicken och det irriterade mig så jag bestämde mig för att ställa mig mitt framför honom och slog ut med armarna. "Så vad gör vi nu?"

Han ryckte på axlarna och tog ett bloss på cigarren. "Vi funderar ut en ny plan."

Hans lugn gav motsatt effekt på mig och jag kände hur otåligheten pyrde inom mig. "Theo!" Utbrast jag nästan desperat.

"Vad? Har du bråttom?" Undrade han med det vanliga frågande uttrycket med det höjda ögonbrynet, rynkan mellan ögonen, road blick och det sneda leendet. Fan att han var så sjukt sexig.

"Ja," muttrade jag surt som en liten skitunge och plötsligt kastades jag tillbaka i någon dejavu upplevelse till en tid när vi tjafsat på liknande sätt.

"Okej, då konfronterar vi honom," sa han kort. "Vi ger honom ett ultimatum."

Med en suck sjönk jag ner på hans skrivbordskant, "tror du det funkar?"

"Nej."

"Så vad är plan B?"

"Vi får fängsla honom."

Jag stirrade på honom med vidöppna ögon och muttrade sarkastiskt ett "Lycka till."

Han kom fram och ställde sig nära, kanske lite för nära men jag sa inget. "Jag vet vad jag gör Lillen." Viskade han och la sin hand på min axel och jag sneglade upp på honom med frågande ögon, men jag sa fortfarande inget. "Men jag behöver din hjälp," fortsatte han och ställde sig ännu lite närmre, men jag svarade inte.

Allt jag kunde göra var att nicka lite grann, samtidigt som jag kände hur hans hand vandrade upp mot min nacke, fingertoppar stök de mjuka nackhåren innan dom flyttade sig mot min käke och snart rörde sig hans tumme lätt över min haka och upp på mina läppar.

Hela min kropp rös, men inte av obehag. Tvärt om. Och så hände det. Hans mun pressades mot min, det hände så snabbt att jag inte hann reagera. Men det spelade ingen roll, även om det skett långsamt hade jag ändå välkomnat den precis som nu. Jag särade på läpparna och mötte hans tunga med samma längtan och passion som hans. Mina fingrar trasslade sig in i hans hår och med ens saknade jag de långa avklippta lockarna. Hans händer på min kropp, hans läppar mot mina kändes så välbekanta men ändå så främmande.

Och med ens insåg jag vad jag höll på med. Fan, det här var fel. Jag måste sluta! Det högg till i hjärtat och snabbt la jag handflatorna mot hans bröst och pressade honom bakåt och till min lättnad gjorde han inte det minsta motstånd.

"Jag kan inte," viskade jag.

"Jag vet," suckade han och log sorgset. "Jag väntade för länge."

"Ja," svarade jag bara och reste mig upp för att gå.

"Älskar du honom?"

Frågan hängde i luften ett tag tills jag vände mig om och svarade ett kort men ärligt, "ja," och var på väg att lägga till dem båda, men sket i det. Det spelade ingen roll för Clock, bara han visste att jag inte var hans längre.

Han nickade några gånger innan han gick runt skrivbordet och satte sig i stolen för att tända en ny cigarr. "Jag pratar med Lu ikväll, så förbered ditt gäng för plan B."

Jag nickade och mumlade ett "Okej" innan jag lämnade rummet med tårar brännande bakom ögonen.

***

Med blödande hjärta tog jag upp mobilen och bläddrade bland namnen i adressboken innan jag hittade rätt. Conor. Tre signaler gick fram.

"Vad har du ställt till med nu Sessan?" suckade rösten på andra sidan luren. Fan hans röst var så fin.

"Hej," mumlade jag efter en stunds tystnad.

"Svara på min fråga," muttrade han som om han förväntade sig att jag satt hopkrupen i en fängelsehåla med silver runt fotleden. Det gjorde jag inte, men ibland kändes det fan så.

"Jag ville bara snacka," fick jag fram tillslut.

Det var tyst ett tag "Har allt gått åt helvete?"

"Nej... eller... inte än," suckade jag, "jag är typ den största idioten någonsin."

"Det var ju ingen nyhet," sa han på ett sätt att jag kunde höra hur han flinade på andra sidan.

"När vi kommer tillbaka, kommer allt bli som vanligt då?" Undrade jag medans fantasin skenade iväg om att dra hem direkt och lämna Clock med skiten.

"Inget har förändrats Gullet," hörde jag honom säga trots att vinden blåste i mikrofonen, han måste vara ute och gå tänkte jag. Vi var tysta en lång stund och allt som hördes var hans fotsteg mot nåt grusigt underlag. "Var det allt?" Sa han tillslut lite roat.

"Typ," suckade jag, "jag ville väll mest höra din röst."

Han skrattade till "Jaha."

Med en suck kastade jag mig bak i sängen och landade på rygg. "Vet du varför jag tycker så mycket om dig Conor?"

Jag vet inte om han faktiskt funderade på frågan, eller om han väntade på att jag skulle fortsätta, eller om han faktiskt blev lite ställd av att jag frågat för han var tyst rätt länge innan han svarade ett kort,"Nej."

"För att du säger vad du tänker och visar vad du känner utan att linda in det i en massa annat."
Förklarade jag men möttes av mer tystnad "jag menar, visst det kan ju svida ibland men du är ju ärlig i alla fall."

"Det är ju skönt att veta att nån uppskattar mig," skrattade han lite torrt men slutade tvärt och jag hörde hur fotstegen stannade. "Du, jag måste lägga på," suckade han och jag misstänkte att han stod framför någon eller något som irriterade honom, det hördes liksom på rösten.

"Okej," suckade jag utan att försöka dölja min besvikelse "Vi hörs väll nån gång."

"Du vet vart jag finns," svarade han innan jag hörde klicket som bekräftade att han lagt på luren.

Okej Belmont, suckade jag för mig själv, var nöjd med vad du har. Sluta älta i gamal skit.

-Magnus-

Klorna grävde sig plötsligt in under axelskyddet så att jag vrålade till av smärta.

Den ruttnande kroppen väste precis vid mitt öra och den frätande smaken från dess onaturliga kropp gav mig kväljningar, men jag lät ändå tänderna sjunka djupt ner i dess skinn innan jag ryckte till för att slita loss armen från resten av dess deformerade kropp.

Femtio fem. Femtio fem helvetiska minuter hade gått och ändå tog det inte slut. De döda kropparna växte på hög, men ändå dök de upp fler ur skuggorna.

Jag lät den döda varelsen falla till marken och tog några stapplande steg på bakbenen innan jag föll tillbaka ner på alla fyra. Vi väktare var annorlunda, magin som vi fått gjorde oss till en blandning av lejon och människa så att vi kunde utnyttja alla våra styrkor samtidigt. Men just nu önskade jag att jag slapp mitt utvecklade luktsinne och skulle göra vad som helst för en jordgubbs Mentos mellan tänderna.

"Magnus, där borta!" Skrek Einar bakom mig och jag snurrade hastigt runt och följde hans arm för att se vad det var han pekade på.

Genast fylldes jag av en oerhörd hopplöshet. Monstren hade börjat klättra upp för väggarna och tog sig upp på taken. Jag följde dem med blicken och insåg med fasa att vi snart skulle vara omringade.

"Vad gör vi nu?" Jag hörde den förtvivlade tonen i hans röst bredvid mig men jag hade inget bra svar.

"Om vi backar nu så ger vi dom hela stan." Muttrade jag.

"Om vi stannar så dör vi."

"Det är inte säkert." Försökte jag. "Vi har din sköld."

"Jag orkar inte hur länge som helst!" Fräste Einar tillbaka men jag genomskådade rädslan i hans röst. Det här var värre än vi någonsin kunnat föreställa oss. "Vi måste varna alla, dom måste låsa in sig." Fortsatte han ivrigt men jag skakade på huvudet.

"Jag tror inte vi hinner." Viskade jag och min tass klämde hårdare runt yxskaftet medans blicken föll på de svarta kropparna. De här var en fiende vi aldrig mött förut, en ny, snabbare och intelligentare varelse som jag redan fruktade mer än något annat jag mött.

"Vi har inget val." Röt Jorvis som kom springande mot oss "Vi är omringade!"