-Belmont-

Huset såg övergivet ut men förhoppningsvis fanns det i alla fall en person där inne.
Pulsen slog så hårt inuti min kropp och jag kunde inte låta bli att förvånas över min kropps reaktioner trots att den tekniskt var död.

Jag var inte arg längre, jag var nästan glad att han inte kommit och knackat på i lägenheten, det hade gjort allt så mycket svårare. Nu var initiativet mitt och det kändes skönt på något vis.
Mina steg sannade utanför dörren och jag böjde på nacken för att kika upp mot övervåningen där jag såg ett fladdrande ljus flämta.

Tänk om han är helt annorlunda. Tänk om han inte minns mig. Tänk om han verkligen har blivit galen av sina krafter, precis som Lumiere verkade bli. Tankarna var ett enda stort virrvarr inuti mig och djupt inom mig jag lovade mig själv att aldrig försöka överta någons själ sådär som dom gjort. Det kändes allt annat än hälsosamt.

Med tvekande rörelser tryckte jag ner handtaget och kände hur dörren gled upp.
Jag klev in i en mörk trappuppgång och började gå upp längs stentrappan med beslutsamma steg.

På första våningen möttes jag av tre dörrar till olika lägenheter, alla var lika övergivna men jag räknade ut att ljuset jag sett från gatan borde komma från den vänstra lägenheten.

I minuter som kändes som en evighet stod jag bara och stirrade på dörren. Vad fan skulle jag säga till honom? Hej, var väl en bra start suckade jag för mig själv och tänkte tillbaka på alla dom gånger jag fantiserat över vad jag skulle säga till honom när jag såg honom igen. Men av någon anledning kände jag inte för att skrika och svära åt honom längre.

Jag skakade på huvudet och tvingade fram minnesbilder av en leende Clocksworth med kastanjebruna ögon för att lugna mina nerver. Vem jag än möter där inne så måste en bit av den gamle Theo finnas inom honom.

Sakta vred jag om handtaget och förvånat insåg jag att dörren var olåst. Tre kliv senare hade jag gått igenom den lilla hallen och in i vad som såg ut som ett vardagsrum. Där stod en fåtölj, ett litet bord med ett ljus som brann. På golvet låg en trave böcker och i fönstret stod en vissen gammal ros som tappat alla sina blad. Det var allt. Med en suck såg jag mig omkring i det dunkla rummet innan jag bestämde mig för att vänta. Ljuset hade inte brunnit länge så han borde vara i närheten, tänkte jag.

Fåtöljen var mjuk och högen av böcker var inbjudande. Snart hade jag lagt benen i kors och tagit upp klassikern Krig och Fred som jag började bläddra i.

"Tung läsning." Orden kom ifrån de mörka skuggorna men jag kände genast igen hans röst.

"Kändes passande på nåt vis," svarade jag och la tillbaka boken i högen innan jag ställde mig upp med händerna i fickorna och vände mig mot hörnet där jag gissade att han stod.

"Hej Theo," mumlade jag osäkert och kunde äntligen möta hans ögon när han klev ut ur mörkret.

"Tjena Lillen," svarade han med sitt sneda självsäkra leende och glittrande ögon. "Det var ett tag sen."

Ett tvekande steg.. Sen ett steg till... Sen två lite snabbare och några sekunder senare kunde armarna äntligen kastade sig runt de där breda axlarna som jag längtat efter så länge. För hur mycket jag än försökt att trycka undan känslorna så skulle han alltid finnas där i mitt hjärta.

Alltid.

"Fan vad jag hatar dig," viskade jag lågt mot hans skjortkrage och kände den välbekanta doften från hans hud.

Hans kropp hävdes i en tung suck innan hans armar omslöt min kropp och jag kände hur värmen trängde igenom mina kläder. "Det var inte meningen." Mumlade han lågt. Men orden gav inte den effekt som han kanske hoppats på, istället backade jag snabbt ur omfamningen och torkade tårarna ur ögonen.

"Så vad var planen?" Fräste jag, "du kunde för i helvete ha lämnat en bättre jävla lapp!" Han svarade inte utan gick bara bort till fönstret och tittade ut mot gatan. "Skit samma," muttrade jag irriterat men också en aning förtvivlat, "jag kom över dig tillslut."

"Bra," svarade han lugnt och frustrationen bubblade inom mig. Det här var så långt ifrån alla olika scenarion som jag hade tänkt ut, hur fan kunde han vara så kall och likgiltig.

Utan att tänka mig för lyfte jag snabbt upp en bok och sulade iväg den mot honom med ett ilsket vrål. Sekunderna innan den skulle ha träffat honom i bakhuvudet så vänder han sig blixtsnabbt om och fångar den mellan tummen och pekfingret. Jag frös i min rörelse och bara gapade.

"Vem fan är du egentligen?" Fick jag fram tillslut.

Han suckade och log ett ganska sorgset leende "Spelar det någon roll? Du sa det själv Bel, era liv har gått vidare utan mig. Jag är bara här på besök för att jag ville försäkra mig om att ni har det bra."

Jag skakade på huvudet och skrattade torrt, "du ljuger, då borde du sett vilket jävla skämt till ledare Lumiere har blivit och slagit in slottsporten för länge sen."

Han rynkade pannan, och i en bråkdels sekund flög jag bakåt i tiden till ett ögonblick då mitt hjärta hade slagit lite extra hårt av den där bekymmersrynkan. "Vad menar du?"

"Varför tror du jag är här Clock?" Suckade jag och sjönk emotionellt utmattad ner på golvet, lutade mig mot väggen och gnuggade pannan med handflatorna. "Han är helt jävla galen." Jag lät händerna falla ner i knät och mötte hans frågande ögon med något som bara kunde beskrivas som rå förtvivlan blandat med fasan efter att fått höra om berättelserna från mentalsjukhuset. "Han är värre än alla de andra tillsammans," snyftade jag nästan fram och jag kände hur mina händer darrade när jag tänkte tillbaka på det som Dominic berättat, vad som faktiskt skedde i det där äckliga gamla huset. Och samtidigt bubblade ilskan i bröstet när jag tänkte på hur en av dom två som jag älskade mest av alla blev tvingade att utföra de hemskaste uppgifterna jag kunnat tänka mig.

En mörk skugga sjunker ner på huk framför mig och jag låter honom försiktigt lyfta min haka så att jag måste höja blicken och se in i hans ögon. Varsamt torkar han mina tårar och stannar med tummen vid mitt öra. "Berätta vad som hänt Belmont."

Jag nickade kort och andades ryckigt. "Masson, han har dödat alla Lu's motståndare," började jag "Det är fördärvligt hur Lu utnyttjar honom, du vet hur han är Clock, han säger aldrig nej."

"Och du vill skydda honom," konstaterade han och jag kunde bara nicka.

"Han är fan ett barn."

"Och mer?" Frågade han lugnt.

Jag torkade bort fler tårar med tröjärmen innan jag fortsatte "Han har bara dem nu, Mass, Nico och Marieanne."

"Så han behöver mer folk."

Jag nickade, "Så han..." jag drog in ett snabbt andetag och såg rakt in i hans ögon, "så han har skapat sig en slags fabrik." Clock rörde sig så snabbt att jag knappt hann reagera, plötsligt stod han upp och gömde ansiktet i händerna innan han drog fingrarna genom håret med ett stön. Och för första gången såg jag någon slags känsla i den gamla kroppen. "Det är svårt att beskriva, Dominic ville aldrig att jag skulle komma tillbaka så jag har inte varit där," mumlade jag vidare "men vad jag har hört så är det är allt annat än trevligt där."

"Berätta allt du vet," ber han mjukt när han sätter sig ner bredvid mig och den lilla hint av frustration jag sett var som bortblåst.

"Mass och Nic fångar in människor som han förvarar i celler," började jag och tänkte tillbaka till alla som Nico berättat om de vita korridorerna, de skadade människorna som kastade sig mot dörrarna, gungades fram och tillbaka på sängarna och doften, den vidriga doften av ruttet kött.

Plötsligt känner jag en våg av illamående blandat med törst komma över mig och egna minnen från dagar när jag också jagade människor flimrar framför mina ögon. Jag knyter händerna tills knogarna vitnar när jag känner hur hörntänderna växer.

"Bel.." började han avvaktande, men jag tränger undan hans röst, jag behövde tänka på något annat.

"Belmont!" Ryter han till med skarp ton och jag slår upp ögonen. "Hur länge har du druckit från människor?" frågade han allvarligt med ögon som speglade oron som förmodligen pulserade inom honom.

"Sen du drog och lämnade mig i skiten," fräste jag och ställde mig upp för att gå mot dörren men stannade till innan jag klev ut i trapphuset.

"Om du vill hjälpa oss så vet du vart du kan hitta oss," muttrade jag innan jag smällde igen ytterdörren bakom mig, utan att titta tillbaka.

***

Jag tar en taxi bort till slottet och ignorerar Lumiere frågor, istället går jag raka vägen till Dominics rum.

Det är natt och när jag kliver in i sovrummet ligger Nico i sängen men jag hör på hans andning att han är vaken. Jag känner mig tom, ihålig och uttömd på känslor men ändå så sjukt glad av att se honom igen.

"Hur gick det?" Frågade han lågt när jag sjönk ner på madrassen på andra sidan sängen och kryper in i hans famn.

"Jag tror att han hjälper oss," fick jag fram men kämpade med att hålla känslorna i styr.

"Det är ju bra?" Mumlade han tveksamt och la en hand på min arm "är du okej?"

Jag skakade på huvudet och lyfte på täcket för att krypa ner bredvid honom."Jag tror jag hatar honom ännu mer," suckade jag och rörde mig närmre så att jag kunde gömma ansiktet under hans haka.

Smala fingrar stryker mitt hår och jag lyckas slappna av tillslut. "Vill du prata om det?"

Jag suckade tungt "Det finns knappt nåt att säga," började jag, "han hade inga svar, inga anledningar bara ... bara tysta löften om att det var bäst för alla att han drog."

Hans hand vandrade ner från mitt huvud och snart kände jag tröstande armar omkring mig. "Vad ska vi göra nu?"

"Vänta," mumlade jag och kysste hans hals, "vänta på att han löser vårt problem och sen drar vi härifrån för sista gången."

***

Mina fötter kändes ovanligt tunga när jag gick ner för trappan mot köket. Jag var helt utsliten.
I en veckas tid hade jag genomlidit nätter av skrik och förvandlingar i sjukhuset, för att sedan hålla oss så gott som instängda i våra rum i ett försök att koppla bort den sjuka vardagen som Lu hade tvingat in oss i. Dominic hade bett mig på sina bara knän att inte blanda mig i jobbet, men hur skulle jag kunnat leva med mig själv om jag lät dom göra allt själva?

Undertiden hade vi lärt oss något, Lumieres blod verkade inte vara tillräckligt starkt för hans vision. De flesta dog en smärtsam död istället för att förvandlas.

Den här morgonen hade jag motvilligt lämnat sängen med den sovandes Nico och medvetet struntat i att väcka honom. Han tog på sig allt för mycket jobb och jag visste att det var för att skona mig och Mass. Av någon anledning så klarade han allt det här bättre än någon av oss och ännu en gång började jag fundera kring vem han varit innan vi träffades, vad han inte berättat för mig. Det var ett mysterium som ingen visste och som han själv vägrade prata om. Men jag stressade inte över det, jag visste att han skulle öppna sig så småningom.

Jag slog på kaffebryggaren och gnuggade mig i ögonen slängde i några brödskivor i brödrosten och gäspade stort. Röster hördes från matsalen men jag trängde bort ljuden. Slottet hade börjat fyllas av nyfödda vampyrer och jag kunde inte låta bli att rysa så fort jag mötte någon utav dem. De var oftast tomma i blicken och jag undrade ifall de inte mindes vad han gjort med dom? I annat fall borde dom väl vara bittra och arga och inte så sjukt nöjda och lojala.

Med koppen i handen och en macka mellan tänderna och den andra i handen strosade jag ut i matsalen och möttes av fyra ögon.

"God morgon Belmont," hälsade Lumiere syrligt, "sovit gott?" Blicken svepte över bordet och ögonen fastnade direkt på Clocksworth där han satt i andra änden av bordet mitt emot Lumiere med ett nöjt leende på läpparna. Jag kämpade för att inte sätta mackan i halsen och spilla kaffet över handen och försökte lägga på en känslolös mask. "Du är förmodligen inte så förvånad över vår gäst," fortsatte han och spände ögonen i mig, "för jag antar att det var du som bjöd in honom."

"Självklart," log jag med ett spelat lugn. "Han är familj, eller hur? Ni har säkert mycket att ta igen."

"Kanske inte riktigt lika mycket som ni?" Frågade Lu med ett höjt ögonbryn och ovanligt len röst.

Jag känner Clocks roade blickar och bestämmer mig för att sätta mig i mitten av bordet så att jag har uppsikt över dom båda två.

"Så vad har du pysslat med på sista tiden Lu?" Frågade han när han smuttade på kaffet och stämningen i rummet kändes allt annat än familjär.

Lumiere ryckte på axlarna och såg oberörd ut "Det vanliga."

"Så hur är livet som kung? Du måste vara nöjd med dig själv."

Lu skulle just öppna munnen när dörren från köket slogs upp och Mass släpade sig in i matsalen fortfarande i pyjamas och med armarna fulla med smörgåsar och en stor en och en halvliters Cola i handen. Han hade mörka ringar under ögonen och kollade knappt upp när han sjönk ner i stolen mitt emot mig med en djup suck som övergick till en gäsp.

"Lång natt?" Frågade jag, fast jag visste svaret. Mass hade stannat ett tag efter att jag och Nic hade åkt hem. Någon behövde städa upp efter dom som inte klarat förvandlingen och vi brukade turas om om den tunga uppgiften.

"En jävla skit natt," muttrade han och kastade ett irriterat öga på Lumiere som satt helt oberörd och rörde med skeden i sin tekopp.

Jag lutade mig tillbaka i stolen och bet i min smörgås. Bilder flimrade förbi från de senaste kvällarnas arbete och jag gnuggade mig i pannan för att försöka slappna av.

"Dina pojkar ser slitna ut," konstaterade Clock och lutade sig framåt och stirrade på Lu med intensiv blick.

"Slitna är bara förnamnet," fräste Dominic som precis klivit in i rummet och kastade sig ner i stolen bredvid mig och gav Lumiere en utmanande blick. "Hur länge ska vi fortsätta?"

Jag kände hur mitt hjärta började rusa, Nico var ute på hal is nu. Även om vi var tre, kanske fyra mot Lu så var han fortfarande mäktig och sjukt stark. Han hade aldrig visat sin fulla potential, vi hade inte en aning om ifall Clock hade någon chans mot honom.

Försiktigt la jag en lugnande hand på Nico's lår under bordet och snart kände jag hur hans hand la sig ovanpå min. Jag sneglade på honom från ögonvrån och han såg lika trött ut som mig och Mass, dock var hans ögon rasande och jag visste varför. Han hatade att se oss andra må dåligt och han tog alltid på sig att lösa våra problem. Sakta vände jag på min hand så att våra fingrar flätades samman och tillslut märkte jag hur han slappnade av.

"Tills jobbet är färdigt," konstaterade Lumiere lugnt innan han reste sig och lämnade rummet.

Med ett stön hasade Mass stolen bakåt och lutade pannan mot bordsskivan, "jag pallar inte en natt till killar."

Nico suckade, slängde upp fötterna på bordet och lutade huvudet mot min axel och tog några klunkar från min kaffekopp "var du kvar länge?"

Mass nickade, "dom var sjukt många fler än normalt."

"Inget är fan normalt med det här," muttrade jag och drog fingrarna genom håret och kramade Nicos hand lite hårdare.

"Du hade rätt Belmont," den djupa rösten från bordskanten var både sorgsen och full av ilska. "Det han gör strider mot allt vi är," fortsatte Clock och reste sig beslutsamt ur stolen och satte sig på bordskanten bredvid mig så att han kunde se rakt in i mitt ansikte. "Men vi kan inte bara döda honom och tro att allt ska bli bra, det är mer komplicerat än så."

"Självklart," muttrade Nico surt där han satt lutad mot mig. "Inget är någonsin en enkel dans på rosor."

Clocksworth nickade sakta, "vårt största problem blir vem som skall ta över efter honom."

Snabbt höjde jag blicken och såg rakt in i hans ögon, "vad menar du?"

"Utan ledare kommer det bli inbördeskrig mellan alla smågäng och dom kommer alla slåss för att bli kungar."

"Och jag antar att du fortfarande inte vill ha den titeln," muttrade jag men Clock bara skrattade.

"Skulle ni ens acceptera mig som kung."

Tre unisona "Ja" ekade i rummet och jag såg hur hans ansiktsuttryck gick från roat till förvånat.

"Det spelar ingen roll vad som hänt mellan oss Theo," började jag, "men alla här inne vet att du är den ledaren vi alla behöver.

***

"Får jag komma in?" Jag såg upp på Clock ifrån soffan i biblioteket och gav honom en liten nick."Jag misstänkte att jag skulle hitta dig här," log han och satte sig på det låga bordet framför mig. Jag nickade igen och slog ihop boken och la den bredvid mig i soffan. "Jag antar att du fortfarande är arg."

"Jag väntar på en förklaring," svarade jag kort.

Han nickade och knöt händerna i knät. "Jag vet inte om den är speciellt bra."

"Så länge det är sanningen så skiter jag i resten," svarade jag rakt på sak.

Jag såg hur han drog in ett djupt andetag och samlade tankarna innan han såg upp på mig. "Alla som jag dödade," började han, "jag såg deras minnen och kände deras känslor." Han drog fingrarna genom håret och suckade, "det drev mig till vansinne och jag var rädd att bli galen, så galen att jag skulle skada dig Bel."

"Okej," svarade jag bara och jag såg hur han kämpade med sina känslor.

"Du behöver inte förlåta mig, det är inte därför jag är här."

Jag hasade mig fram i soffan och lutade armbågarna på knäna så att mitt ansikte kom närmre hans. "När du drog så dog en liten del av mig Clock, du var den enda jag litade på." Började jag och spände ögonen i honom "men du lämnade mig!" Röt jag så att rösten brast, "jag kämpade fan i flera år för att sluta kolla mobilen efter ett sms ifrån dig, jag letade efter dig i vartenda jävla gathörn och varje fucking kväll hoppades jag att du skulle sitta där i sängen när jag kom hem!" Jag slog bort blicken och gnuggade mig i ansiktet med handflatorna och viskade lågt "Det gick så jävla långt att jag helt tappade bort mig själv."

"Så du började jaga människor," viskade han och la en tvekande hand på min axel men allt jag kunde göra var att nicka. "Jag är så lessen Bel." Viskade han och sjönk ner på knä på golvet framför mig och försiktigt la han händerna på mina kinder och torkade tårarna som rann i en jämn ström ner för mitt ansikte. "Jag trodde att jag skyddade dig."

Snabbt ryggade jag bak från hans beröring och lutade mig tillbaka i soffan. "Du har en ny chans att göra det nu," muttrade jag och bet mig i underläppen.

"Hur illa är din törst?"

Jag ryckte på axlarna, "hanterbar."

Han suckade och satte sig upp på bordet igen. "Jag stannar och hjälper er för att ni förtjänar något bättre än det här livet."

"Tack."

"Men jag drar sen om du vill."

Jag såg upp på honom och skakade på huvudet, "vi har inte tänkt att stanna, det här är inte hemma längre. Så slottet är ditt om du vill ha det."

"Så vart är hemma?" frågade han försiktigt.

"Noxwood."

"Hos vargen?"

Jag nickade lite och såg utmanande in i hans ögon, men han sa inget mer. Det var planen, vi skulle fixa den här skiten och sen skulle vi dra hem igen.

-Magnus-

Jag lyfte blicken och såg bort på gruppen av småfolk som stod och diskuterade med höga pipande röster utanför puben.Det handlade säkert om pengar, det gjorde det oftast.

Med mitt vanliga lugn stod jag kvar och avvaktade för att se om dom gick överstyr eller inte, men min närvaro måste ha gjort sig påmind för snart hade dom lugnat ner sig och splittrades upp i mindre grupper som gick åt var sitt håll.

Kvällen hade varit rätt lugn men natten var ung tänkte jag med en suck. Det gick många rykten genom staden och jag höll ett vaksamt öra på dom alla. Vad jag visste så hade Masson och Dominic's förhoppningar slagits i bitar.

Dominic. Mitt hjärta skrek efter honom, hur länge hade det gått? Jag gnuggade tinningen och skakade på huvudet, jag levde i en tidsbubbla där allt var så abstrakt och jag kämpade för att hålla kvar minnen som kändes så nära men ändå så långt borta trots att min längtan efter honom fortfarande var så stark. Instinktivt trängde jag bort känslorna för att grubbla vidare på politiken.

Alla Frankrikes prinsar var döda. Helvete, jag svor sällan men den nyheten fick huden på kroppen att rysa. Jag hade inte gillat dom, men de höll i alla fall någon slags ordning i kaoset.
Men det hade varit en tidsfråga, suckade jag för mig själv. Ända sedan dagen då Anthony dog så hade inbördeskriget varit oundvikligt. Krig och död låg i vampyrernas natur, så var det bara.
Men det störde mig att Clocksworth hade gett tronen till ljushuvet Lumiere, och dessutom försvunnit helt spårlöst.

Jag hade inte haft så mycket att göra på hundratals år. När vampyrerna stod utan en stark ledare så fick alla andra leva med konsekvenserna.
Kaos och våld, ingen vågade ens närma sig deras distrikt med risk att bli middag till varelserna som hade börjat stryka runt på gatorna.

Lexie hade haft rätt, skuggorna var tillbaka och dom var inte bara ute efter henne. Det hade eskalerat fruktansvärt fort, som om någon hade en demonfabrik som pumpade ut otrevligheter på beställning.

Det var mörka väsen som annars höll sig i skuggorna och i kloakerna, men rädslan och oron som dom spred i staden hade lockat fram fler och fler. Så fort mörkret la sig så kröp de fram.

Jag drog in ett djupt andetag och såg ner på den guldskimrande tvåhands yxan i min hand. Jag mindes knappt när jag hade behövt använda den sist, men under de senaste veckorna hade jag inte kunnat gå hemifrån utan den.

"Magnus." Jag vände mig mot rösten och hälsade på de andra två väktarna som kom emot mig.

"Redo?" Frågade Einar som stod bredbent i sin gyllene rustning med skölden på armen och svärdet i handen.

Jag nickade och mötte Jorvis trötta ögon. "Det blir en lång natt."

"På tiden att vi har nåt att göra, tycker du inte?" Flinade han under det långa skägget och slog staven i marken en gång så att både han och jag skimrade till och ett ögonblick senare stod även vi i full rustning.

Långt borta hördes panikfyllda skrik som kom närmre och närmre.

"Dom är här." Muttrade Einar och höjde sin sköld.

"Les Griffes eller vad det nu är för nytt sattyg dom har skickat hit." Muttrade Jorvis och spottade framför sig samtidigt som våra ögon scannade av skuggorna runt husen.

"Låt dom inte ta sig över gränsen!" Mullrade jag och kände hur lejonet röt inom mig och längtade efter att få slita dom i stycken.

Med ett vrål från mina läppar släpper jag äntligen fram honom och min kropp skiftade från sin mänskliga form till det rytande guldskimrande lejonet i all sin prakt och med den magiska rustningen glittrande över pälsen.

Jag kände adrenalinet pumpa runt i min kropp, stärkt av magin omkring oss och inspirerad av vrålen från mina lejonbröder.

"Det blir minst fem stop öl efter det här killar." Flinade den skäggigaste av oss.

"Jag bjuder," skrattade Einar och tar ett vigt språng fram mot den första gruppen av monster som vällde fram mellan husen, törstande efter blod.