-Dominic-

Det var som att kliva bakåt i tiden, som att vi aldrig ens lämnat Frankrike och jag rös av obehag när jag klev över tröskeln till Lumieres kontor.

"Välkommen hem Loyson."

"Tack?"

Han gav mig ett slugt leende, "Du har varit väldigt upptagen"

"Jag är väldigt bra på att servera kaffe, många kunder uppskattar min effektivitet." Kontrade jag till hans stora nöje.

Blicken han gav mig fick huden att knottras, det kändes som om han såg rakt igenom mig.
"Och hur mår Belmont?"

Med en suck gick jag fram och satte mig på ena kanten av hans skrivbord och plockade upp en cigarr ur lådan som stod bredvid mitt lår. Jag snurrade på den exklusiva tobaks rullen mellan mina fingrar medans jag funderade på vad jag skulle svara. "Han är starkare."

"Än?"

"Än någonsin." Konstaterade jag med självsäker röst.

"Jag hörde om er lilla-..."

"Det var en rad av olika misstag som vi redde ut," avbröt jag.

"Som jag redde ut åt er."

Jag lyfte blicken och mötte hans ögon, "och hur var du inblandad? Genom Marianne?"

"Hon åkte utan mitt medgivande Belmont," muttrade han och jag skymtade en glimt av irritation i hans ansikte.

"Men hon rapporterade ändå allt till dig?" frågade jag och tände cigarren.

Sakta reste han på sig och gick runt skrivbordet, och snart kände jag hans händer vilande på mina axlar och hans mun nära mitt öra. "Hon var orolig för Belmont, han är viktigare för henne än du tror."

"Hon är som en syster för oss alla."

"Och Masson är som en bror för dig, men ändå kom han hit." Han tog några steg runt mig så att våra ögon möttes igen "och Belmont vart är han?"

"Jag dör hellre än att släpa hit Belmont," svarade jag lugnt.

"Jag förstår, så hans kärlek till vår klockmästare..." han avslutade aldrig meningen utan lät orden dö så att jag kunde fylla i.

"Vet vi ens om han lever?"

"Ja." Hans enkla svar fick tusen känslor att välla upp inom mig och jag kämpade för att tränga bort varenda en. "Vill du veta mer?"

"Nej."

"Varför?"

"Vår relation till Clocksworth är komplicerad." Muttrade jag och drog in ett långt halsbloss och fick nästan kväljningar av den tjocka röken, fan jag fattade verkligen inte tjusningen med cigarrer. "Han lämnade oss i skiten och vi har gjort allt för att glömma honom."

Han nickade kort och jag såg en skymt av sympati i hans ögon, vilket var rätt stort när jag tänkte efter. Lumiere var knappast den som visade omsorg mot någon av oss. "Så du är här för Alexanders skull?"

"Säg vad jag behöver göra," sa jag när jag fimpade cigarren och bestämde mig för att aldrig röka en sån igen, innan jag ställde mig upp och la händerna på bordet.

"Du kan hjälpa din lillebror med hans uppgifter, och när ni är klara så är det fritt fram att åka tillbaka," svarade han med ett leende som gav mig rysningar över hela kroppen.

***

Jag hade äntligen somnat och drömde mig tillbaka till platsen mellan Belmont och Conor i sängen, och för en gångs skull hade jag inte vaknat av några mardrömmar under natten.

Men när himlen började ljusna rycker jag till av att sovrumsdörren öppnas och stängs. Snart hör jag steg som närmar sig sängen och någon som satte sig ner bredvid mig med ett stön.
Jag öppnar en smal springa mellan ögonlocken och får en skymt av min gäst. "Mass?"

"Är du näck eller?" Jag himlade med ögonen och skakade på huvudet och direkt kastade han sig ner bland lakanen. "Lu är fan den värsta bossen hittills," suckar han och kryper närmre och snart ligger jag inklämd mot väggen.

"Vad har han bett dig om nu då?"

"Samma vanliga skit," muttrade han och fick genast en smäll i bakhuvudet av mig.

"Det var ju det här du saknade?" Fräste jag, "du åkte ju hem med Marianne och spydde galla över det tråkiga liv vi valde."

"Kanske inte just precis det här jag saknade," mumlade han lågt med underläppen plutande.

Långsamt sträcker jag på mig och lägger armarna över huvudet. "Så vad är det du vill ha? Klappar på huvudet och kli under hakan," frågade jag så syrligt att jag såg hur Massons ögon tårades.

"Lägg ner Nic."

"Varför?" Muttrade jag "jag är trött på att vara barnvakt," men slutade direkt när det såg ut att han skulle börja gråta på riktigt, något hade hänt och jag ville gärna veta vad så att jag kunde storma in på Lumieres kontor och be han dra åt helvete.

"Han är galen," viskade Mass och drog in ett djupt andetag.

"Lu?" Frågade jag och samtidigt kände jag hur varenda muskel och nerv spändes inom mig.

Han nickade "jag dödar varenda en åt han."

"Vilka?"

"Alla."

Jag la huvudet på sne och drog bort Mass händer från hans ögon så att jag kunde möta dem. "Alla?"

"Varenda jävel som inte tycker som han."

Med en suck lutade jag mig tillbaka i kuddarna. "Fan."

"Han är inte bättre än nån av de andra," muttrade Mass frustrerat," han är värre för han är rädd."

"Du har en poäng," fortsatte jag och satte mig upp. "Han är bara jävligt dålig på att leda och han vet det," fyllde jag i "därför är han rädd att förlora allt och försöker i panik att få alla att bli rädda för honom."

"Så vad gör vi?"

"Inget," mumlade jag. "Vi väntar och ser vad som händer. Mass, säg till när du ska ut nästa gång."

"Varför?" Svarade han surt och blängde på mig.

"För att jag tänker hänga med." Han gav mig en frågande blick och jag ryckte på axlarna, "du har gjort tillräckligt mycket för den där jävla diktatorn, tycker du inte?"

Han nickade kort och när jag såg ner på killen som låg på sängen så visste jag att han var på gränsen till nedbruten. Alla har en gräns för vad man klarar av, och Mass verkade ha nått sin.

Han lutade sig ner över sängen och tryckte läpparna mot mina "vi fixar det här."

***

"Boss..." Jag tittade upp på Masson som hoppade in i bilen bredvid mig.

"Du är så jävla envis Mass," skrattade jag och suckade dramatiskt åt hans val av smeknamn.

"Vad? Det har alltid varit dig som jag har lyssnat på och det kommer alltid vara du." Flinade han och jag kunde inte göra annat än att le tillbaka.

"Visst, men säg det inte så Lu hör."

Han suckade tungt när jag nämnde hans namn och jag gav honom en frågande blick. "Jag tror att jag hatar honom."

Jag höjde ett ögonbryn innan jag nickade åt honom att stänga dörren så att jag kunde köra iväg en bit, för man vet fan aldrig vart hans spioner håller hus. "Jag bad honom att ge dig en paus från allt smutsjobb, har han gett dig mer ändå?"

"Nej.." Muttrade han "Men är det bättre om någon annan gör det?"

Jag parkerade bilen längs med grusvägen och kramade ratten hårt. Jag ville säga nej, hela mitt hjärta skrek att jag borde köra direkt till flygplatsen och ta med honom hem till Bel och Conor. Allt det där dödandet är inte bra för någon, inte ens Clock klarade av det i längden.

"Det är nåt du borde veta." Jag stängde av motorn och vände mig mot honom för jag hörde på hans röst att det var allvar. "Lumiere håller på med något."

Jag rynkade ögonbrynen "Något?"

Han skruvade på sig i sätet och fipplade nervöst med knapparna på instrumentbrädan. "Något dåligt."

Jag tog tag i hans hand och fick honom att sitta någorlunda still så att han kunde möta mina bekymrade ögon. "Vad Mass?"

Han tuggade sig i underläppen ett tag innan orden strömmade ut mellan läpparna. "Han vill att vi fångar dom levande."

"Vilka?" Frågade jag med barsk röst.

"Människor," mumlade han svagt.

"Vad i helvete? Vad fan menar du!?"

Han vände hastigt bort blicken och såg ner på sina fötter samtidigt som han kliade sig i bakhuvudet. "Han gör något med dom."

Jag lutade huvudet tungt bakåt mot nackstödet och slöt ögonen. Såklart, om han inte litar på någon så vad har han för alternativ? Nyfödda vampyrer är oftast lojala mot sina skapare.
Tankarna snurrade i huvudet och jag kände vågor av panik, ilska och illamående som kämpade om platsen inom mig.

"Helvete," suckade jag lågt.

"Det är illa Nico." Fortsatte han "vissa klarar inte förvandlingen."

"Skapar han Les Griffes?"

"Inte riktigt, men nästan."

Jag gned mig i pannan och suckade "Vet du vart dom är?" Han nickade. "Visa mig."

***

Vi hade åkt i en timme innan Masson stannar bilen utanför ett övergiven gammalt mentalsjukhus mitt ute i skogen.

Den stora vita byggnaden tornar hotfullt upp sig när han stannar på vändplanen och hela jag ryser när jag ser upp på de galler prydda fönstren. Trädgården var övervuxen och det klättrade växter över större delar av huset, hela området kändes sunkigt och hade förmodligen stått övergivet länge. Jag kände på mig att det var en plats som många människor helst ville glömma.
Vad jag läst i böcker så var ju mentalvård något helt annat än nu, och jag kunde inte låta bli att dra paralleller till den tortyr som Clock och Mass hade utfört.

Hela jag rös igen. Va i helvetet gjorde Lumiere här?

"Trevligt ställe." Muttrade jag och Mass nickade med slokande axlar.

"Insidan är värre." Mumlade han lågt och gick mot den vida trappen med långsamma steg och jag drog in ett djupt andetag för att samla mig innan jag följde efter.

Innanför den stora porten hördes genast ljudet av ångestfulla skrik, tyst gråt och vädjande röster. Men där fanns även fräsande och väsande ljud, och rispande ljud från klor mot betong.

"Inga Les Griffes sa du..."

Mass tittade upp på mig och skakade sorgset på huvudet "Dom är... mer mänskliga."

"Av nån anledning känns det värre," rös jag och Mass nickade.

"Det är det."

Vi gick längs den kala korridoren som en gång varit kritvit, men nu fattades det stora bitar ur väggarna där putsen hade vittrat sönder. Mossa och mögel hade angripit var enda liten rispa eller reva och det stank av gammal unken fukt.

Jag följde Mass och märkte direkt att han inte hade några som helst problem att hitta här och tanken slog mig "Hur länge har det här pågått?"

"Ingen aning, det var redan igång när jag kom hem."

"Vet Marie om det här?"

Han ryckte på axlarna "ingen aning."

Vi svängde åt höger och nu blev ljuden högre och högre. Mass ledde oss igenom ett gammalt samlings rum där det stod en tjock-tv från 50-talet och en skitig liten soffa, ett bord med tre omkullvräkta ruttnande pinnstolar och orangea tomma pillerburkar utspridda här och där.
Vi sicksackade mellan bråten och gick vidare mot avdelning 7 och jag misstänkte att det var här dom förvarade patienterna. Så fort vi svängde runt hörnet fick jag syn på raderna av dörrar med små galler prydda glasfönster. Jag sneglade in i ett och såg tre killar vandra rastlöst omkring där inne. På dörren hade någon sprayat en grön bock.

"Vad betyder det?"

Mass kastade en blick på dörren "Dom är snart redo att åka till nästa byggnad."

"Vad gör dom där?"

"Tränas."

Jag drog fingrarna genom håret och skakade på huvudet, det här var värre än jag hade föreställt mig, men jag misstänkte att jag inte ens hade sett det värsta än. Nästa dörr hade en sprayad döskalle och jag kunde höra de väsande ljuden där inifrån och det kunde bara vara en sak, Griffes.

"Behåller han dom?" Utbrast jag med panik i rösten.

"Jag antar det."

"Och vad är den röda cirkeln?" Frågade jag och pekade på en annan dörr.

"Dom är döda," svarade han kort.

Vi svängde in till en annan korridor och jag kunde genast känna doften av människor och blod.
Med beslutsamma steg gick jag vidare och försökte koncentrera mig på att andas lugnt trots att mina instinkter började göra sig påminda.

Några meter in öppnades en dörr och Max kliver ut framför oss. Bakom honom hördes förtvivlade skrik som abrupt tystades när dörren stängdes. Förvånat såg han upp på mig när jag tog några steg närmre.

"Loyson? Vad gör du här?"

"Jag bad Mass visa mig vad Lu håller på med," muttrade jag och såg mig omkring och med skälvande ben insåg jag att alla rummen innehöll människor som väntade på att Lumiere skulle dyka upp och avsluta det Max och Mass hade påbörjat.

Plötsligt känner jag mig yr och tar tag i väggen som stöd. Jag känner hur svetten rinner längs min rygg och benen skakar. "Lås dörrarna Max," Hör jag Mass säga innan jag känner hans stadiga armar runt min midja. "Kom, jag vet en genväg."

"Fan Mass, det här är illa." Mumlar jag samtidigt som jag försöker koncentrera på lukten av hans parfym istället för den vidriga stanken av ruttet kött.

"Lu har gått för långt," konstaterade han torrt och tog ett fastare grepp om mig som att han kände hur jag kämpade med mina impulser att springa tillbaka och slita upp dörrarna och släppa ut alla stackars människor som var inlåsta mot deras vilja. Lyckligtvis hade han koll på huset och hans genväg stämde och snart stapplade vi ut på en vildvuxen rastgård.

"Du vet att vi måste stoppa honom," viskade jag och lät armarna sluta sig om hans axlar så att jag kunde stötta min haka mot hans axel.

"Hur? Vi klarar det inte själva Nico."

Jag nickade hackigt mot hans kind och tog några djupa andetag av den friska luften. "Jag vet."

Han tog ett steg tillbaka och synade mig oroligt. "Mår du bättre?"

Jag nickade med ett svagt leende på läpparna och jag såg hur han slappnade av lite mer men det var något som tyngde honom och jag misstänkte vad han var på väg att säga. "Vi kan snacka med Clock," Jag höjde frågande på ett ögonbryn och drog handen genom hans hår. "Marie säger att hon har sett tecken på att han är i stan." Förklarade han.

Jag bet mig i läppen och drog honom till mig "Jag vet inte om det är rätt alternativ Mass, han kanske är ännu värre än Lu."

Med en suck tätnade hans grepp om min midja, "har vi nåt val? Lu leker galen professor, du har inte ens sett hälften," suckade han och jag hörde hur han darrade på rösten " Han experimenterar med människor brorsan, det han skapar är en ny typ av Griffes." Jag kände hur hans kropp skälvde och jag kramade honom hårdare, "det är som taget ur en skräckfilm där inne."

Jag slöt ögonen och nickade "okej, jag försöker få tag på honom, men jag måste snacka med Bel först."

"Är du säker på det?"

Jag skakade på huvudet när våra ögon möttes "Nej, men jag vill att vi överlever det här och Clocksworth är nog vår enda chans." Jag tog ett fast grepp om hans axlar och stirrade honom intensivt i ögonen, "och när det här är över så följer du med mig hem, okej?"

Han nickade och log, men vi visste båda två att ingen av oss kunde förutse framtiden. Vårat liv var allt annat än normalt.

***

Jag satt med fötterna uppe på Lumiers skrivbord och lutade mig bekvämt tillbaka i stolen när han kom in i rummet. Hastigt stannade han till i dörröppningen när han såg mig.

"Dominic," Sa han med en hint av irritation i rösten.

"Var är Clocksworth?" Frågade jag rakt ut när jag såg upp på honom.

"Hur ska jag kunna veta det?" Muttrade han till svar men jag svarade lika snabbt,

"För att du har kontakter."

Han nickade kort och kom närmre bara för att sätta sig på skrivbordet bredvid mina fötter. "Men han vill tydligen inte bli hittad."

"Marie säger något annat," konstaterade jag kallt.

Han slickade sig om läpparna och studerade mig intensivt "varför vill du kontakta honom?"

"För att vi har saker att diskutera."

"Som?"

Jag tog ner fötterna från bordet och reste mig upp så att han var tvungen att titta upp på mig och bad till all världens gudar att han inte skulle se igenom mig. "Jag älskar Belmont." Började jag med tvekande röst "och jag vill inte att han plötsligt dyker upp som gubben i lådan och förstöra hans liv när det äntligen börjar bli bra igen."

Lumiere la huvudet på sne och jag såg hur tankarna snurrade där inne. Jag visste att han skulle genomskåda en lögn, men det här var en sanning även om jag undanhöll den stora anledningen. Men till min stora lättnad måste han ha insett att jag talade sanning för han lutade sig fram och skrev ner en adress på en post-it lapp som han räckte mig.

"Hoppas du får det du längtar efter."

Jag sneglade ner på lappen och såg en adress, "tack."

Men precis när jag ska gå tar han tag i minhandled och stoppar mig. "Jag hoppas att du bara gör det här för din och Belmonts skull, jag skulle avsky om Clocksworth blir inblandad i mina affärer.

Jag skrattade till lite kort och lyfte blicken mot taket. "Jag har en känsla av att Clock inte är så sugen på att bli inblandad i våra liv Lu, varför skulle han annars ha hållit sig borta så här länge?"

Han släppte min arm och jag började gå mot dörren. "Du ser lyckliga ut när du pratar om Belmont, är du säker på att du vet vad du ger dig in i?"

"Var inte orolig pappa," retades jag, "jag är en stor pojke nu." Men inombords var jag inte alls lika lugn.

Tio minuter senare sitter jag med Belmont i örat och hans envisa röst tjatar hål i huvudet på mig. "Jag kommer i morgon, jag har redan kollat ett flyg. Det är ingen idé att du försöker Nic."

Med en djup suck skickar jag adressen till huset där Clock borde vara innan jag lägger på luren och önskar att jag aldrig ringt. Samtidigt visste jag att chansen var större att Clock skulle hjälpa oss om det var Belmont som frågade.

Fan, vilken jävla soppa.

Innan jag somnar den kvällen skickar jag iväg ett meddelande till Conor. Jag håller ett öga på honom, det vet du.

Det tar inte länge innan jag får ett svar, Det vet jag. Glöm inte bort dig själv bara, och plötsligt önskar jag att han också var på väg hit.

Vi ses snart. Sov gott.

Med ett leende på läpparna läser jag hans svar, man lovar bara sånt man kan hålla Sötnos.

Och skickar tillbaka, jag ljuger aldrig.