-Dominic-

Jag trummade rastlöst på ratten när jag stannade vid övergångsstället för att släppa förbi folket som lydigt väntat på den gröna gubben. Ögonen sveper över gatan till vänster när jag plötsligt får syn på en välkänd rygg.

Vargen hade inte hört av sig på flera dagar efter vårt lilla tillslag i skogen och Belmonts humör var i botten vilket var en av anledningarna till min lilla biltur. Jag behövde komma hemifrån.

Irriterad på att byrackan lyckats påverka mig så jävla mycket så svängde jag av på gatan han var påväg mot och hoppade ut bilen. Jag klev ut strax bakom honom och samlade alla mina krafter och tog ett fast grepp om tröjan på honom och puttade in honom i husväggen.

Killen var genast beredd på en fight men slappnade av när han såg att det var jag, "Gå hem sötnos," muttrade han och pressade ner händerna i jeansfickorna och fortsatte gå.

Irriterar sprang jag upp framför honom och smällde handflatorna i bröstkorgen på honom, "ett litet jävla sms hade fan räckt, jag lever eller nåt i den stilen, är det så jävla svårt?"

Fötterna stannade på den slitna asfalten och de intensiva ögonen stirrade rakt in i mina, men jag höll kvar mina händer mot hans kropp. Vi hade dödat för hans skull, en liten förklaring var fan på sin plats.

"Jag är inte skyldig er ett skit, det var er jävla plan och ert erbjudande, en liten lösning på ett stort jävla problem" morrade han och jag fick en överväldigande lust att banka lite vett i killen.

Orden hintade om att vi inte hade tagit ner alla i flocken men just nu sket jag fullständigt i detaljerna. "Så du är inte populär där hemma?" gissade jag, "i motsats till hemma hos mig, du vet hur jävla orolig han blir."

"För mycket för lillprinsen att hantera? Trodde du hade vanan inne."

Jag slöt ögonen och suckade tungt, händerna lämnade honom och jag drog fingrarna frustrerat genom håret. Gatan var tom och jag tog min chans att lätta mitt hjärta lite, inte för att han behövde höra det, men för att jag hade så jävla mycket som jag behövde få ur mig.

"Han hade planerat att leva resten av livet med dig, du vet det va? Sen kom Clock och tvingade hem honom till ett liv fyllt av död och skit och när han äntligen hade förlikat sig med ett liv i Paris och de var lyckliga igen så drog han. Utan ett jävla ord så stack han och lämnade Belmont med tusen frågor och ett jävla blodsug."

Jag grävde upp ett skrynkligt ciggpaket ur fickan och gav honom några minuter för att låta orden sjunka in i vargen, att han stod kvar ver ett gott tecken, han lyssnade i alla fall.

"Han vet vart jag finns," muttrade han och lutade sig med axeln mot tegelväggen.

"Han behöver mer än så, så kan du vara söt och bara säga vad du vill, dumpa honom eller ge han nån kärleksförklaring för jag orkar fan inte mer," väste jag frustrerat innan jag drog in ett långt halsbloss och försökte njuta av röken som fyllde mina lungor.

Hans ögon studerade mig en lång stund och jag visste vad han tänkte, jag hade själv undrat samma sak. Varför var jag kvar och lappade ihop honom varje gång han gick sönder?

Vargen tog upp sin mobil ur jeansfickan och fingrarna rörde sig snabbt över skärmen. "Nöjd?" frågade han utmanade innan mobilen gled tillbaka på sin plats i fickan.

Jag orkade inte med mer drama så jag nickade bara och vände mot bilen, "Mass och Marie drog hem till Frankrike igår, vi har ett extra rum om du behöver gömma dig."

"Men ni är kvar," konstaterade han.

"För mycket dåliga minnen," mumlade jag och fimpade ciggen. "Precis som ni så har vi rangsystem och skyldigheter där hemma, skitjobb som väntar och man säger inte nej till en kung," sa jag med bitterhet i rösten.

Jag tänkte precis hoppa in i bilen när jag märker att Conor rör sig mot mig och jag väntar in honom. Han stannar precis bakom mig och jag kan känna hans kroppsvärme genom kläderna. En hand smeker min höft innan den gräver sig ner i min byxficka och fiskar upp ciggpaketet, en utmanande rörelse som skickade elektriska stötar genom kroppen.

"Sessan snackar aldrig om sånt här," konstaterade han när jag vände mig om för att håll upp tändaren åt honom.

"Belmont i ett nötskal, han håller allt för sig själv."

"Och nu är du ensam, ingen liten blondin som kan avlasta dig och ingen unge som lättar upp stämningen."

Jag slöt ögonen och skakade på huvudet, jag hade kanske sagt för mycket. Jag var inte den som lättade mitt hjärta till folk åt höger och vänster, men Conor hade en utstrålning som påminde mig om någon. Om Magnus. Kanske var det dom breda axlarna, lugnet och ledartypen i dem båda, de tjocka lockarna eller helt enkelt att båda är skiftare. Mest av allt var det nog mitt inre behov att låta någon annan ta över rodret ett tag. Jag behövde fan vila.

"Jag är inte ensam, bara jävligt trött," viskade jag och såg upp på honom under lugg. "Han lugnar sig nog, nu när han vet att du lever."

"Lessnat på att vara tredje hjulet?" Frågan var egentligen inte otrevligt menad, men sättet han sa det på fick mig att se rött. Jag knuffade honom hårt i bröstet så att han stapplade bakåt några steg men han gjorde inte en min.

"Glöm vad jag sa, göm dig i skogen med de andra vilddjuren," fräste jag och hoppade in i bilen och körde iväg med skrikande däck.

Bilen stannade på parkeringen utanför våran lägenhet, frustrationen pumpade inom mig och jag halvsprang upp för trappan. Innanför lägenhetsdörren doftade det kaffe och bacon och det skramlade från köket. Bel höll på att städa upp sin skit som han hade ignorerat de senaste dagarna. Han var i alla fall uppe ur sängen tänkte jag lättat.

Min vackra pojkvän stod nyduschad i jeans och min tröja och stekte bacon när jag kom in i köket. Han mötte mig med ett leende och jag förbannade Conor att han inte hade skickat det där sms'et tidigare, mitt liv skulle bli så jävla mycket lättare tack vare ett par ord.

"Hungrig?" frågande han och jag såg genast en skymt av dåligt samvete i hans ögon.

Jag svarade inte, istället gick jag fram till honom, tog stekspaden ur hans han och stängde av plattan. Händerna rörde sig upp mot hans nacke och jag tvingade ner hans läppar mot mina i en lång och het kyss. När jag tillslut släppte taget om honom så såg han frågande på mig, ett litet leende spelade på hans läppar.

"Säg att du älskar mig," krävde jag och leendet försvann.

"Dominic?" hans ögon såg sårade ut men innerst inne visste jag att han förstod min desperation. Han suckade och lät fingertopparna smeka min kind och rörde sig sakta ner mot halsen. "Jag älskar dig," mumlade han mot mina läppar, "som fan," la han till och drog mig närmare sig.

"Så visa det," viskade jag och vilade pannan trött mot hans axel.

"Trodde inte du hade något emot Conor," mumlade han med tveksam röst.

"Det har jag inte," svarade jag och lät armarna sluta sig runt honom i ett fast grepp och kramade honom hårt. "Jag är bara trött på att klistra ihop ditt brustna hjärta om och om igen Bel."

Hans armar slöt sig hårt runt mig och vi stod så ett tag och jag njöt av att få känna hans välbekanta doft. Det var alltid jag som tog hand om honom, men just var rollerna ombytta. "Jag ska skärpa mig," viskade han och släppte taget om mig för att fortsätta med maten.

Jag sträckte mig efter en kaffekopp och hällde upp den bruna vätskan åt mig innan jag sjönk ner på en stol, "berätta vad du tänker."

Han nickade lite men det tog ett tag innan han började snacka. "Jag har funderat på en grej, jag skulle vilja skaffa ett vanligt jobb. Knega på som mekaniker, i kassan på Donken eller vad som helst. Bara försöka leva ett vanligt liv."

"Visst, vi kan bli människor igen," skrattade jag bittert men tanken var lockande. Mass och Marie var borta, och Bel och jag hade inget sug efter blod och död. Det kanske skulle fungera. "Vargen då?"

"Antar att han har fullt upp med annat," svarade han och gav mig en tallrik, "och du behöver mig nu."

"Tror vargarna krigar för fullt, vi kanske gjorde mer skada än nytta," sa jag men ångrade mig genast.

"Hur vet du det?"

Jag bet mig i läppen och förberedde mig på det värsta, "jag såg honom när jag var ute och körde."

Jag såg hur Belmont la ihop två och två och genast var hans humör på väg ner. "Vi kanske borde flytta..."

"Fan Bel, har du inte lärt dig ett skit? Snacka med han istället," muttrade jag och fyllde munnen med bacon och äggröra. "Vill du ha honom så gå och säg det, vill du avsluta skiten så inte mig emot, men han förtjänar ett ordentligt hejdå, tycker du inte?"

Jag såg hur känslorna löpte amok inuti hans kropp, han ville ha kakan kvar och äta den samtidigt. Som vanligt då, tänkte jag men ville inte sluta pressa honom. Hans val påverkade mig allt för mycket och tillslut skulle jag inte orka mer.

"Om han bara sa rakt ut vad han vill," mumlade han och jag stönade högt.

"Inte en del av hans personlighet, Sessan," svarade jag med syrlig röst. "Vill du ha svar så behöver du nog fråga honom rakt ut."

Han höjde ett ögonbryn år mitt val av smeknamn men jag kunde inte låta bli att retas. Jag hade inget emot Conor, jag skulle gärna ta en smakbit av den kakan och mer än så om det blev aktuellt. Men som det såg ut nu så skulle det bara bli en massa onödigt tjafs och drama om jag la mig i deras relation. Va fan det nu var de höll på med.

Brunchen avbröts av Belmonts mobil och han stirrade förvånat ner mot skärmen. "Har du erbjudit honom att gömma sig här?" Jag satte nästan äggen i halsen och nickade mig genom hostattacken. "Så jag kan skicka adressen?" frågade han försiktigt.

"Om du lovar att du snackar ordentligt med han," svarade jag efter några klunkar kaffe.

Belmont nickade och skickade iväg sms'et och en timme senare ringde det på dörren.

***

Stämningen var tryckt och jag bestämde mig för att låta dem vara ensamma en stund, men när jag vänder mig om för att gå tar Conor tag om min handled och håller mig kvar. Jag skickar ett frågande blick men får inget direkt svar.

"Hungrig?" frågar Bel och häller upp resterna av maten på en tallrik. Conor skakar på huvudet och håller kvar sin hand runt min arm.

"Gäller erbjudandet fortfarande?" frågade han mig och jag nickar tyst. "Ett par dagar är allt jag behöver."

"Betalar du hyra?" flinade jag.

"Hur vill du ha betalt?" kontrade han och än en gång fick han min kropp att reagera, men den här gången ville jag inte banka skiten ur han. Jag skulle hellre överlåta de hårdare tagen till honom.

Ett leende spelade i ansiktet på honom när han släppte taget om min arm och jag gick därifrån. Med ett huvud fyllt av blandade framtids tankar strosade jag bort till soffan och satte på teven. Ett jobb skulle kanske vara på sin plats, det fanns gott om caféer i stan och jag hade ju erfarenheten.

En tanke ledde till en annan och plötsligt satt jag med mobilen i handen och skrev ett långt sms till Magnus. Jag visste att han väntade på mig, han brukade höra av sig med jämna mellanrum, men nu hade det gått ett tag sen sist. Det dåliga samvetet spökade, hur fan kunde jag gnälla på Belmont när jag gjorde exakt samma sak som han? Jag hade lämnat Magnus för att hjälpa Mass och nu satt jag här med en ny pojkvän och trånade efter hans skiftare samtidigt som min största kärlek väntade i Paris. Hur fan gick det ihop? Jag suckade tungt och la mig ner för att sluta ögonen, Magnus levde i en annan tidszon och det skulle förmodligen ta timmar innan han svarade.

Verkligheten blev till en dimma och mörkret slöt sig omkring mig. Jag välkomnade dagdrömmarna och lät min kropp vila ut. Jag fantiserade om guldfärgade lockar och ett vitt bländande leende, händer som visste precis vad jag gillade och lät mig gå in i rollen som liten och sårbar. Jag saknade hans styrka, hans dominanta sida som han visade i sängen och självförtroendet som kunde göra vem som helst avundsjuk.

Men drömmarna avslutades plötsligt när jag kände en hand leta sig innanför tröjan, "väntar du på betalningen?" morrade en djup röst intill mitt öra när kuddarna i soffan sjönk ner bredvid mig av hans tunga kropp.

Jag slog upp ögonen och såg upp i Conors ansikte som granskade min redan upphetsade kropp, jag var påväg att förklara mig men stoppade mig själv. Det spelade ingen roll. Frågan var bara om livet skulle bli lättare eller sjukt mycket svårare om vi tog det här steget? Som vanligt grubblade jag för mycket och bestämde mig för att slå undan alla tankar och bara njuta av stunden.

"Jag tror inte jag förtjänar nån betalning, snarare en bestraffning," flinade jag när händerna drog sig ner till det svarta bältet som höll de slitna jeansen uppe, det var det enda svar han behövde. Mina ord hade tänt en eld i vargen och något sa mig att det var försent för tvivel nu.

Den lilla soffan protesterade under våra kroppar och han drog med mig bort mot sovrummet. På vägen dit fick jag en skymt av Belmont och jag såg på honom att de hade snackat en hel del, förmodligen om mig. Utan att tveka sträckte jag ut en hand och ryckte med honom in i sovrummets mörker, Conor hade haft rätt, jag var jävligt trött på att vara det tredje hjulet och tänkte inte låta Bel vara med om samma sak. Ville han ha en av oss så fick han den andre på köpet, men vad det verkade så hade ingen av dem något emot mitt förslag och för en gångs skull kände jag en gnutta hopp om framtiden.