Jag stapplar omkring på gatorna i flera dagar utan att sova. Suget är för stort och jag orkar inte säga nej längre. Huvudet snurrar fortfarande från allt blod och adrenalinet från jakten.

Jag ska sluta, idag är sista dagen.

Jag irrar omkring planlöst och fötterna leder mig bort mot ett område jag inte borde vara i.
Jag öppnar porten och går långsamt upp för trapporna. Jag känner mig så tom, så ensam.
Några steg till, där. Fötterna stannar utanför dörren men min kropp protesterar. Är det hit jag vill gå? Jag lutar pannan mot träet innan jag drar in ett djupt andetag och tårarna rinner. Jag måste sluta.

Jag knackar men ingen öppnar. Jag bultar, men ingen är där. Fan.

Jag sjunker ihop på det kalla golvet och med knäna upp till hakan och armarna runt smalbenen.
Där satt jag och vaggade på det översta trappsteget och väntade. Jag såg fötter gå förbi men jag visste inte vad dom var, inga vampyrer inga människor, nåt liknande honom fast ändå inte. Mina ben löd mig inte längre, jag hade fastnat här. Jag kom inte längre, min kropp hade gett upp.Jag dunkade ryggen i väggen, mina händer skakade och kroppen skrek. Fan den lilla tjejen som precis gick förbi mig, jag borde lätt kunna... Nej... nej... NEJ! Aldrig mer. Aldrig.

Jag gömde ansiktet i händerna. Fler gick förbi och någonstans långt borta i en annan verklighet hör jag en mamma säga åt sitt barn att hålla sig undan från såna som mig. Jag skrattade till inombords, jag åt såna som dom till frukost. Eller? Kanske inte, inte såna som dom... vart fan var jag? Drömmer jag igen? Allt blev svart och jag välkomnade det tysta mörkret.

"Bel?" Hans röst lät så avlägsen. Min kind gör ont. "Belmont!" Någon skakar min axel, tar tag under min arm och hjälper mig på fötter. "Lever du?"

Det är han.

***

Han sökte min blick men jag undvek att se upp på honom där han satt på huk framför mig. Vi hade inte kommit så långt innan jag föll ihop på hallgolvet. "Är du skadad?" Jag skakade på huvudet. "Är du jagad? Har någon följt dig hit?"

Jag la händerna över huvudet och lutade pannan mot knäna. "Nej."

"Bel," han strök mig över håret en gång, "varför är du här?"

"Jag klarade inte av att var hemma," viskade jag och kastade en hastig blick på honom med mina stirriga ögon.

"Du drog?"

"Jag behövde röra på mig."

"Så du kom hit."

Jag nickade "tillslut."

Jag såg hur han la ihop två och två när hans ögon rörde sig över mina skitiga, blodstänkta kläder och fastnade på mina skakande händer. "När drack du blod sist Belmont?"

Jag bet mig i läppen för att slippa svara och kände genast smaken av gammalt intorkat blod.
Fan.

Han tog ett fast grepp om min haka och tvingade mig att se på honom. "Idag?"

Jag drog händerna genom håret och nickade, med tårar som trängde upp i ögonen mötte jag hans tillslut. "Jag kan inte sluta," viskade jag och slog bort blicken igen.

Med en suck ställde han sig upp och sträckte ut en hand, "Kom," och så ledde han mig in i badrummet och slog på kranen till badkaret så att ljudet från det forsande vattnet fyllde rummet och dånade i mina öron. Jag tog ett krampaktigt grepp om handfatet och gjorde allt för att undvika den stora spegeln, men lyckades inget vidare. Fan jag såg fördärvlig ut och när han ställde sig bakom mig blev kontrasten ännu tydligare. Han var levande och jag var fan död.

"Du går under om du fortsätter," sa han allvarligt och mötte min blick genom spegeln. Med en suck slöt jag ögonen och nickade. "Hör du vad jag säger Bel?" Envisades han "du måste sluta."

"Jag har försökt."

"Försök igen."

"Det är inte så enkelt..." viskar jag med darrande röst.

Världen snurrar omkring mig, vattnet dånar, kroppen skriker efter mer blod. Med ett ryck öppnar jag ögonen igen och chockat stirrar jag rakt in i Gastons ansikte. Jag stirrar tvivlande in i hans ögon, jag dödade dig! Jag dödade dig! Hur i helvete kunde du överleva igen! Raseriet bubblar inom mig och jag slår knytnäven rakt över munnen på honom och skriker av smärt när spegeln krossas och hela handen skärs sönder.

Jag viker mig dubbel och försöker backa men något är i vägen. Någon tar tag runt min överkropp och håller i mig. Jag försöker ta mig loss, skriker och gråter men armarna runt mig är bestämda och långt bak i huvudet hör jag en röst, jag hör mitt namn. Sen blir allt svart.

Jag vaknar med ett ryck av den plötsliga värmen när min kropp sjunker ner i det varma badvattnet. "Ligg still." Beordrar han och tar ett fast grepp om min handled och jag stirrar hypnotiserat på när han drar ut spegelsplitter ur huden med en pincett. Det varma vattnet spolar över mig och jag torkar bort det ljusrosa vattnet som rinner längs det vita porslinet.

"Säg inget." Viskar jag och drar fingrarna genom det skitiga håret i väntan på att han ska bli klar.

En blick och jag vet att frågorna är på väg. "Hallucinerar du ofta?"

"J-jag tror det."

Han bet sig i läppen och skakade på huvudet samtidigt som han slet åt sig något ur ett badrumsskåp och började linda bandage runt min hand. "Vem trodde du att jag var?"

Ögonen tårades igen och jag gnuggade genast bort dom med tummen och pekfingret. "Nån som gjort livet surt för mig sen jag var liten."

"Vart är han nu?"

"Död, som alla andra." Svarade jag kallt. "Det är fan allt vi gör. Vi dödar varandra tills ingen finns kvar."

Jag satte mig upp med ett ryck så vattnet skvalpade över kanten och ryckte ur proppen ur badkaret. "Jag var inte alltid så här, jag mådde illa bara jag tänkte på blod, jag klarade inte ens av att hålla i en jävla pistol utan att darra." Snörvlade jag och ryckte ner en handduk som jag virade runt höften.

Han höjde ett ögonbryn och såg rakt igenom mig "till skillnad från nu?"

Jag kämpade hårt för att hålla bort tårarna när jag trängde mig förbi honom "Jag bad aldrig om det här jävla livet. Det var någon annan som valde det åt mig."

Jag blir ståendes i dörröppningen till sovrummet och stirrade drömskt på sängen när han tillslut kommer efter mig. "Skulle du hellre vara människa igen?"

Utan tvekan nickade jag och vände mig om så att jag kunde luta min panna mot hans nyckelben. "Mitt liv sög rätt bra då med, men inte som nu."

Jag håller andan i väntan på vad han ska göra och släpper lättat ut luften när han låter händerna vandra runt min darrande kropp och äntligen känner jag den där tröstande värmen som jag längtat efter så länge.

"Det blir bättre."

"Lovar du?"

Han skrattade till "Nej."

Med en djup suck la jag örat mot honom och lyssnade intensivt på de starka hjärtslagen som ekade där inne genom hela hans kropp. "Drick för att leva, inte leva för att dricka." Mumlade jag tyst och slöt ögonen.

Jag vaknar plötsligt när Conor släpper mobilen bredvid mig i sängen med en duns. "Den är fulladdad."

"Jag behöver den inte."

Han var tyst ett tag innan han satte sig på sängkanten där jag låg hoprullad i hans tjocka täcke.
"Du borde ringa dom."

"Inte nu."

"Jag trodde dom var din familj?"

"Det gör knappast allt lättare?"

Med en suck sjönk han ner i sängen bredvid mig. "Sant."

Jag höjde blicken "Så din familj är fortfarande komplicerad?"

"Milt sagt." Muttrade han samtidigt som hans hand letade upp en hårslinga på mitt huvud "Hur länge har du varit borta?" Jag funderade ett tag, jag hade faktiskt inte en jävla aning. "Dagar?" Frågade han tillslut.

"Ja."

"Veckor?"

"Kanske." Jag tog upp mobilen och sneglade på skärmen, över tjugo röstmeddelanden.

"Ring honom."

"Vad ska jag säga? Han avskyr såna som du och han-.."

"Och min familj är knappast överlycklig över att jag umgås med dig." fyllde han i "men jag släppte ändå in dig, eller hur?"

"Och nu vill du att jag försonas med Nic så jag kan dra hem och lämna dig ifred." Muttrade jag med en hint av brustet hjärta.

"Ja, så kan du skynda dig sötnos jag har platser jag måste vara på."

"Toppen." Sakta lät jag tummen glida över skärmen en stund innan jag letade upp hans namn. En signal.

"Vart fan är du! Helvete Bel om du drar så där får du fan ladda ditt jävla batteri!" Han nästan skrek ut sin oro och panik när han svarade.

"Förlåt Nic, ja-.."

"Vad i helvete har du gjort?" Avbröt han och orden rann ur honom utan paus "Drog du och letade efter honom ändå? Är du i Paris... Bel drog du tillbaka till New York? Varför sa du ingenting, du vet att jag hade följt med, jag vill inte att du drar ensam för du har sett så sjukt sliten ut Bel, jag vet inte vad som äter upp dig men fan, jag finns här." Han pausade en stund och rösten var bara en viskning när han fortsatte "Du får fan inte dra så där..."

Jag la handen över pannan och blundade för att samla ihop alla skärvor som gått sönder inom mig innan jag klarade av att svara. "Jag behövde vara själv bara."

"Va?"

"Jag.. jag-.."

"Bara säg det Bel..!"

"Han är överallt Nic, jag ser honom."

"Vem?.. Clocksworth?"

"Och Gaston... och alla jävla människor jag har dödat..."

"Människor?!.. När-.. Bel menar du att du har..?"

"I månader," viskade jag fram.

Det var tyst länge i andra sidan luren och jag passade på att torka bort tårarna som rann ner för kinderna innan han äntligen sa nåt. "Kommer du hem?"

"Snart."

"Ring om jag ska hämta dig, okej?" Jag nickade och glömde helt bort att han inte såg mig. "Bel?"

"Jag kommer hem i morgon."

"Okej."

Telefonen glider ur handen och faller rakt ner i bröstet på mig. Ett par armar tar tag i mig och drar min skälvande kropp till sig. "Så" snyftade jag "du blir av med mig i morgon."

"Bra," mumlade han med läpparna mot mitt hår "Men du får stanna hur länge du vill Sessan."

"Snällt," mumlade jag och kröp närmre "men jag vill inte att du blir pryglad av pappa varg."

Hans fingrar trasslade sig in i mitt hår igen och jag kände hur hela min kropp slappnade av när fingertopparna rörde sig längs min nacke."Oroa dig inte för mig Sötnos, jag klarar mig."

"Tack." Mumlade jag lågt, på väg in i drömmarnas värld "du vet... jag ville stanna hos dig."

Jag kände hans kropp stelna till och det tog en lång stund av ångestfylld väntan innan armen tillslut höll om mig lite hårdare. "Jag vet Belmont," mumlade han mot mitt hår. "Du hade inget val."

Jag nickade lite och gömde ansiktet vid hans hals, "och nu är det för sent." Konstaterade jag och njöt av känslan av hans fingrar i mitt hår.

"Säger vem?"

Förvånat höjer jag på huvudet och ser in i hans ögon, "säger jag, du förtjänar bättre än det här."

"Så du tar besluten åt mig nu? Jisses Belmont, tror du jag gör det här för att jag hatar dig?" suckade han.

Jag lägger mig ner igen, hans ord värmer men jag visste i mitt hjärta att jag inte kunde stanna. Jag skulle förstöra hans liv även gång. "Varför?"

"Längre meningar Sessan."

"Varför hatar du mig inte?"

Han suckar tungt, "du är jävligt irriterande, men det går fan inte att hata dig killen."

"Så, betyder det att du vill att jag stannar?" viskade jag tyst och lät fingertopparna röra sig över hans bröstkorg.

"Vad jag vill är inte aktuellt, du har skit att lösa, vill du ha min hjälp så får du den, men jag är trött på kärleksdraman."

"Okej," viskar jag ännu tystare, "så om jag löser skiten, får jag komma tillbaka då?"

"Du vet vart jag finns," mumlar han och håller om mig lite hårdare.

-Clocksworth-

Mina ögon följde de två gestalterna uppe från taket. Vinden var ljummen och månen sken starkt den här natten så jag höll mig i skuggorna. Jag drog vant upp en cigarr ur innerfickan och letade upp en tändsticka ur den andra och snart puffade det ut små rökmoln mellan mina läppar.

Belmont.

Det högg till i hjärtat när jag såg på honom. Han hade förändrats men det hade inte hans val av sällskap, tänkte jag när blicken gled över den längre av dom två. Jag visste direkt vem det var, och minnena fick svartsjukan att gro igen. Men jag tryckte undan känslan, jag hade lämnat honom och han hade gått vidare.

Jag drog in ett djupt bloss och flyttade ögonen mot bilen som väntade en bit bort.
Dominic väntade otåligt vid ratten. Jag slöt ögonen, skulle jag visa mig? Var det dags? Vad skulle han säga? Skulle han acceptera mina planer?

Jag såg hur Belmont ovilligt lämnade Conors sida och hasade sig iväg mot bilen med händerna i fickorna. Ska jag avliva den där byrackan en gång för alla? Jag kämpade med gamla känslor och tog djupa andetag för att lugna mig.

Gå tillbaka till skuggorna Clocksworth, sa jag till mig själv och slängde iväg cigarren och trampade på glöden. Det är inte dags än, han är inte redo. Jag suckade och drog handen genom mitt korta hår.

Snart.