Conor hade gått och lämnat mig ensam i lägenheten. Jag lunkade runt och petade nervöst på saker och väntade ett tag, men det tog inte länge innan ögonen föll på sängen. Fan jag var så sjukt jävla trött. Revbenen värkte och låren skrek från språngmarschen.

Sängen, tänkte jag, jag väljer sängen. Snabbt drog jag av mig tröjan och föll ner bland lakanen med en nöjd suck. Sekunder senare har världen runt mig blivit svart och jag sover tyngre än en björn i ide.

Men plötsligt är jag tillbaka på gatorna, jag springer så att benen värker. Dom jagar mig. Det finns ingenstans att ta vägen! Dom har mig..! Jag vaknar med ett ryck och ser mig omkring i det mörka sovrummet. En dröm, fan den kändes så sjukt verklig. Jag gnider handflatorna över ansiktet och tar ett djupt andetag.

Bredvid mig hörs djupa andetag, jag hade inte ens märkt att han kom hem. Jag fokuserar på det lugna ljudet men det räcker inte för att samla mina skit nerver. Fan, det är allt eller inget, tänker jag och hasar mig närmre och nästlar mig in bland armar och ben tills jag hittar en bra ställning och gör ett tappert försök att slappna av.

Det gick inte, jag vrider och vänder på mig, flyttar armar och ben tills jag hör en irriterad suck bakom mig. "Sov."

"Jag försöker..." muttrar jag surt och knölar till kudden. Nacken värker och revbenen skriker från hans tyngd när han lägger armen om mig och mödosamt försöker jag ta mig ur den obekväma ställningen. Retsamt hårdnar greppet runt mig. "Det är fan tur att jag inte behöver andas." Muttrar jag och känner hur hans kropp guppar från det tysta skrattet och släpper taget en aning.

"Var det inte det här du ville ha?"

Jag vänder mig sakta om och nickar med kinden mot hans hud "jo."

I ett sista försök sluter jag ögonen och lyssnar till hans hjärtslag. Fan det var sjukt länge sen jag kände någons puls eller hörde någon andas så här nära. Det var hypnotiserande. Mina offer räknades inte, de var mat. Ett sting av ångest högg mig i bröstet. Helvete, han hade rätt. Jag äter för fan människor. Jag kände illamåendet krypa på och gjorde allt för att slå bort mina sjuka tankar. Jag måste sluta. Jag slutar nu, idag, jag slutar idag!

Mitt mantra avbryts av en hand som letar sig in i mitt hår och kammar slingorna mellan fingrarna. "Vilka är dom?"

Irriterat känner jag hur det börjar krypa i armen så jag vrider på mig och försöker flytta den under kudden, men han är lika tung och envis som ett klippblock. "Vilka?"

"Dom som jagar dig," svarar han lugnt.

"Vi jävlades med fel gäng."

"Vi?"

"Dom jag bor med."

"Samma som sist?"

Jag skakade på huvudet, "nej, dom här är som jag."

Han var tyst ett tag "och vad är du?"

"En skitunge."

Han skrattade till, "sant."

Jag suckar och lägger mig på rygg. "Vi drog när-.." min röst bröts och jag drog in ett långt andetag " Clocksworth försvann, så det fanns liksom ingen anledning för mig att stanna."

Trots att det var bläcksvart i rummet så kunde jag urskilja hur han hävde sig upp på ena armbågen och såg ner på mig. "Så vems är felet att du mår så jävla dåligt att du tömmer människor på blod och plågar dig själv?"

"Du är fan dålig på att linda in saker."

"Det är en dålig vana jag har."

Jag slickade mig nervöst om läpparna och vände bort ansiktet. "Vad spelar det för roll?"

"Det var inte svaret på min fråga sötnos."

"Mitt eget," svarar jag med en suck.

Han skakade på huvudet och la sig ner igen "ljuger du alltid för dig själv?"

Mellanrummet mellan oss fick huden att knottra sig av kylan och jag flyttade mig närmre igen. "En dålig vana jag har," härmade jag kaxigt.

Han verkade mest road av mitt lilla utspel för snart var handen tillbaka i mitt hår och hans kroppsvärme fick mina ömma muskler att slappna av. "Och vilka är gänget?"

Jag ryckte på axlarna "Vampyrer med tillgång till vapen och kontakter."

Handen flyttade sig från mitt hår och ner längs kroppen tills han stannade över mina halvt läkta revben. "Dom hade nästan ihjäl dig Sessan."

"Jag kom lindrigt undan den här gången." Suckade jag och blundade.

"Så det var inte första gången."

"Dom vill förmodligen ha ihjäl oss." Konstaterade jag torrt.

"Hur många är ni?"

"Fyra."

Han höjer ett ögonbryn när han skrattar till "Fyra skitungar mot ett helt gäng? Va fan har ni gjort?"

Jag skakar på huvudet, jag orkar inte prata om det. Istället vänder jag mig mot honom och gömmer ansiktet under hans haka. "Vi tar det i morrn."

Hans arm vilar tungt över mig och jag slappnar av till ljudet av hans hjärtslag. "Så när hade du tänkt fråga?"

"Fråga vad?" Undrar jag trött och på gränsen till gnälligt.

"Om jag vill hjälpa dig."

"Om jag frågar nu, är du tyst resten av natten då?"

"Kanske."

Jag suckade och höjde blicken så att jag mötte hans. "Vill du hjälpa mig?"

"Vill du ha min hjälp?"

Jag himlade med ögonen "Alltid så svår."

"Jag väntar."

Jag mötte hans roade ögon med ett leende innan jag bestämde mig för att låta honom vänta lite till och tryckte munnen mot hans. Villigt särade han på läpparna och snart fylldes min mun av hans varma tunga. Ett ofrivilligt stön lämnade min mun när hans händer rörde sig över min trasiga kropp men så slutade han tvärt.

"Fult trick Belmont men jag kan också den leken," flinade han, "Så? Vill du ha min hjälp eller inte?"

***

Jag låste upp lägenhetsdörren och stålsatte mig för alla frågor och anklagande blickar.

"Helvete Bel vad fan har dom gjort med dig?" Alex stod i köksdörren och stirrade storögt på mig och jag insåg att blåmärkena måste ha blivit ännu mörkare vid det här laget. "Vart har du varit?"

"Jag har hittat någon som kan hjälpa oss."

"Vem?" Nicos röst var hård och skarp när han dök upp från vardagsrummet.

"Nån jag känner sen länge," mumlade jag och gick in i badrummet för att leta upp lådan med bandage. Revbenen hade fortfarande inte läkt och jag skrek inombords vid varje rörelse.

Utan ett ord drog Nico av mig tröjan och tog bandaget ur handen på mig. "Nån du litar på?"Jag nickade och bet mig i underläppen när han pressade fingrarna mot det stora blåmärket. "Vem gjorde det här?"

"Samma trio som på klubben."

"Hur hittade dom dig?"

Jag vände mig om med en suck och tittade ner på honom med ett trött leende "Inte fan vet jag, men vi kan inte sitta instängda här för alltid."

Han började vira bandaget runt mina revben. "Hur kom du undan?"

Jag var tyst ett tag och beundrade hans händer när dom arbetade med de vita lindorna. "Han hjälpte mig."

Han kastade ett hastigt öga på mig. "Vad vill han ha som betalning?"

"Vad menar du?"

"Din vän," han uttalade ordet med en antydan av det han misstänkte "jag kan känna hans lukt på hela dig."

"Min vän hjälper mig för att han är just det, en vän." suckade jag och önskade att jag kunde teleportera mig tillbaka till sängen jag vaknat i och gömma mig under täcket.

Han knöt fast änden av bandaget innan han minskade avståndet mellan oss ännu mer och tittade in i mina ögon med en tydlig frustration växande där inne. "Jag hoppas du har rätt."

"Som jag ser det har vi två val, antingen försöker vi slå tillbaka med Conors hjälp eller så drar vi till Lu."

"Hur kan fem göra större skillnad än fyra?"

Jag drog tummen längs med hans käkben och gav han ett vädjande leende "Bara lita på mig."

"Visst, det har ju gått bra hittills."

***

Marianne strosade in först av alla i det dåligt belysta och råkalla källarrummet som vi skulle samlas i. Hon gick direkt fram till mig och gav mig en lätt puss på kinden där jag satt uppflugen på en hög med vinterdäck.

"Det där är ingen vanlig vän älskling." Viskade hon i örat på mig och kastade en blick på Conor som stod och lutad med ryggen mot väggen och väntade tålmodigt på att mitt lilla gäng av missfits skulle samlas.

"Han hör dig hjärtat, hälsa fint Marianne."

Hon la huvudet på sne när hon trippade bort till honom, tittade upp i det lugna ansiktet och blåste en stor bubbla av det turkosa tuggummit. "Hejsan Vovven, du har vuxit sen sist."

Han mötte hennes utforskande ögon, "Bjuder du?" Hon ryckte på axlarna och tog fram ett Hubbabubba ur fickan och räckte över det.

Rastlöst hoppade jag av däcken "Vart är dom andra?"

"Dom är snart här Chérie." Mumlade hon mellan de allt för högljudda tuggorna och tog min plats uppe på däcken.

Jag sneglade på mobilen och gick oroligt mot dörren. "Dom borde varit här nu." Men jag hinner inte fram innan jag hör höga röster och tumult utanför dörren och den öppnas med en smäll.

"Det var sista gången Mass! Sista jävla gången jag låter dig köra!"

Masson går baklänges in i rummet med utslagna armar "Förlåååt... jag ska-..!"

"Du ska fan ingen ting! Sätt dig ner i ett mörkt jävla hörn och håll käft!" Nicos blå ögon blixtrar och dom lugnar sig knappast när han höjer blicken och möter Conors.

Masson däremot snurrade runt och släppte ner armarna till sidorna och mötte min frågande blick med himlande ögon och ett brett leende. "Det var en olyckshändelse." Mimade han och skrattade innan hans blick gled bort på Conor. Hans ögon pendlade hastigt fram och tillbaka mellan oss samtidigt som leendet blev bredare och bredare.

Jag smällde till han i bakhuvudet och lutade mig närmre "Du hörde honom Mass, sitt ner och var tyst."

"Visst Boss, visst," skrattade han och slog sig ner på golvet rätt nära Conors fötter med benen i kors som en skräddare. Ett nöjt flin spelade på läpparna och med vickande fingrar vinkade han lite lätt upp till honom.

Jag skakade på huvudet och gnuggade mig i pannan. Det här var en riktigt jävla dålig idé. "Fick ni åtminstone veta vem han är?"

"Nej, men vart," muttrade Nico surt och klev ner för trappan och drog upp ett papper från bakfickan som han räckte mig samtidigt som han fräste i mitt öra. "Du kunde ha berättat att du leker Rödluvan med stora stygga vargen där borta."

"Hade det spelat nån roll?"

"Jag litar inte på såna som han."

"Toppen." Muttrade jag sarkastiskt "och han litar inte på såna som oss, så var lugn han kommer inte stanna på middag."

"Beror på vad som bjuds." Jag vänder mig om och möter Conors allt för roade ögon och jag kämpar för att behålla lugnet. Va fan har jag gett mig in i!

En stund senare sitter jag på bordet och skickar iväg ett sms till Marianne. Dom hade dragit för att reka stället och vi väntade på att dom skulle höra av sig innan vi följde efter.

"Dom kanske inte gav det bästa intrycket men dom är min familj." Mumlade jag ursäktande och sneglade på Conor.

"Tjejen har inte förändrats sen sist, en typisk igel, ungen är läskig som fan och den lilla pojkvännen Sötnos, han vill slita halsen av oss båda."

"Tack för upplysningen älskling," svarar jag syrligt.

Hans hand tar tag om min käke igen men den här gången är det ingen lek. Jag ser det i hans ögon. Han vrider ansiktet så att jag tvingas möta dom. "Passa tonen Bel," morrade han.

Jag stirrar utmanande in i hans ansikte men jag vet att jag är ute på djupt vatten så tillslut viker jag mig och slår ner blicken, "förlåt."

"Är du säker på att du ens vill ha mig här?" Fortsätter han.

Jag suckar tungt men nickar. "Dom vänjer sig."

"Säkert," muttrar han sarkastiskt och släpper taget om mig med ett ryck.

Jag slickar mig om läpparna och ser hur mobilskärmen lyser upp och hoppar på chansen att byta samtalsämne. "Infon stämde i alla fall, Marie har dubbelkollat adressen."

Han ställde sig med armarna i kors och lutade sig mot bordet jag satt på. "Hur många vakter?"

Jag drog fingrarna genom håret och tände en cigarett. "Fortfarande en vid varje dörr och två på taket."

Han studerade mig ett tag "Du ser blekare ut än vanligt Snövit."

"Priset jag får betala efter att jag slutade äta människor," svarade jag irriterat och såg hur det formades en liten rynka mellan ögonbrynen på vargen.

"Det förklarar ditt nya humör." Jag öppnade munnen för att fräsa något tillbaka men hejdade mig i sista stund. "Hur länge?" Frågade han med en hint av oro i rösten.

Jag drog in ett långt halsbloss och studerade röken som pös ut genom mina o-formade läppar. "Sen du påminde mig om vad jag är."

"Vad du var," poängterade han och fiskade upp lappen från bordet och var på väg att gå.

"Vänta," jag hoppade av bordsskivan och tog några steg efter honom. "Dom är för många, till och med för dig."

"Jag har mina trick Sessan, du behöver inte vara orolig."

Ett steg till och jag tog tag i hans arm. Ett ögonbryn höjdes och jag visste att han väntade på en förklaring. "Varför gör du ens det här?"

"För att du bad mig."

Jag skrattade till och skakade på huvudet "Bra att veta." Jag släppte armen "så om jag ber om-.."

"Det där är en lek du inte vill påbörja Sötnos," avbröt han allvarligt men djupt där inne såg jag hur det glittrade till i de där vilda ögonen.

Jag stod tyst och övervägde mina alternativ. "Vi får väl se." Mobilen vibrerade igen och jag läste högt från skärmen. "Masson är redo vid taket, Nico väntar vid bakdörren som du ville."

"Bra."

Jag fimpade ciggen och drog på mig jackan. "Kom då, lika bra att få det här överstökat."

***

"Lever du Lillen?"

Clocksworth! Det sneda leendet, dom kastanjebruna ögonen, det måste vara han!
Han höll ut en hand mot mig men jag stod som förstenad. Alla frågor jag ville fråga fastnade i halsen, jag ville skrika, slå honom!

"Vart fan har du varit?" Viskade jag tillslut.

"Jag har saker att göra." Säger han med ett leende och vänder sig om och går, försvinner in i en tjock dimma.

Jag springer efter, men där uppenbarar sig plötsligt Nico i mörkret. Han tittar upp på mig med sina sorgsna ögon. Han ser så ensam ut och jag vet varför. Han behöver mig. Mitt hjärta värker när jag ser honom.

"Förlåt, jag ska inte såra dig mer." Viskar jag och går mot honom men hur jag än försöker så blir mellanrummet bara större och större.

"Dominic!" Han svarar inte, han bara står där, tom i blicken och stirrar på mig.

Med ett vrål vaknar jag upp kallsvettig och ensam i min säng. Jag hör röster från köket och jag vinglar dit på skakiga ben. Jag behöver kaffe. Nej, fan jag behöver blod. Hur länge har jag sovit? När kom vi hem? Jag minns ingenting. Nej, inget blod, bara kaffe. Kaffe, intalar jag mig.

Tankarna snurrar och jag ser fragment ur gårdagens händelser blixtra till innanför näthinnorna. Massons galna ögon och det breda leendet. Jag trycker handflatan mot pannan och gnuggar huden frenetiskt. Vad hände? Jag minns fan inte. Jag tog ett steg fram och minns plötsligt Conors hand som rycker undan Nico precis i tid innan silverkulan träffade honom.
Mitt hjärta frös. Helvete han dog nästan! Jag stapplar till och sträcker ut en hand för att hålla balansen mot väggen.

Jag ser mitt finger på avtryckaren. Paniken i ögonen på vampyren framför mig, Marianne som rycker i mig och skriker att det är dags att dra. Blod, skrik och pistolskott. Clocksworth skulle ha varit stolt, jag var iskall.

Mina händer skakar.Jag behöver blod. Iskall igår, men jag fick ta straffet idag, ångest och illamående. Som den värsta baksmälla från en natt med för många minnesluckor. Kaffe, påminner jag mig och går mot köket.

"Så vovven typ räddade livet på dig?"

"Spelar det någon roll? Vi överlevde." Hör jag Nico fräsa till Mass och jag stannar till i hallen och lyssnar. "Huvudsaken är väl att det är över?"

"Är han okej tror du?"

"Vem?"

"Belmont."

"Förmodligen."

Jag hörde Masson sucka "Han har känts rätt deppig på sista tiden."

"Mer än vanligt menar du?"

"Jag antar det."

Fan, jag orkar inte möta dom nu, tänker jag och drar på mig jackan och smäller igen ytterdörren efter mig. Jag går utan mål, upp och ner längs med hemtama gator. Jag plockar upp mobilen men den är helt död på batteri så jag tappar ner den i fickan igen. Det är kanske lika bra, tänker jag och stannade framför skylten till en Starbucks. Det är sent och kassörskan är ensam, jag går in och hon ler. Jag hoppar över disken, lägger snabbt munnen över hennes skrikande mun och tänderna sjunker lätt genom huden.

"Jag har saker att göra."

Orden blixtrar till i mitt huvud. Det var en dröm... bara en dröm. Jag torkar bort blodet från hakan och stapplar ut ur caféet. Världen snurrar omkring mig.

Marianne står framför mig "Jag drar hem älskling, Lu ringde."

Jag sträcker fram handen men ingen är där. Ett minne eller en dröm? Har hon dragit på riktigt?

En man i 40års åldern kliver av bussen precis framför mig. Han är helt fixerad vid sin mobil och han märker inte att jag följer efter honom. Snart har han svängt av från den upplysta gatan och jag skyndar på mina steg. En hand på hans axel, ett starkt grepp om hans hals. Fan, människor är så jävla svaga. Tänderna sjunker in i huden och hela världen snurrar. Eufori blandat med illamående och ångest. Jag släpper kroppen direkt på trottoaren torkar mig om munnen med skjortärmen och går vidare.

Där, en till. Jag smyger i skuggorna. Bara en till...