-Belmont-

Jag tar tag om Dominic's överarm och försöker få honom att stanna. "I helvete heller, inte den här gången!" fräser han och rycker åt sig armen.

Jag såg smärtan i hans ögon och det högg till i mig, det var mitt fel att han kände så. Jag visste vad han ville ha, men jag lät honom aldrig komma så nära som han önskade. Gång på gång hade jag stött bort honom när han antydde att han ville något mer än att bara ligga. Jag ville släppa in honom, jag ville verkligen det. Men jag kände mig självisk, han fanns alltid där när jag behövde honom. Och vad gjorde jag, jag sårade honom om och om igen.

Jag tog några snabba steg efter honom "Nico!"

"Dra åt helvete!" Han hoppade in i bilen och sladdade iväg med skrikande däck.

Fan... fan...fan! Vad i helvetet höll jag på med? Skulle jag säga åt Marie att sluta leta? Jag ville bara ha svar, men jag borde ha fattat hur sårad han skulle bli.

Som så många gånger tidigare vandrade jag bort mot gatorna där en viss typ av människor höll till. Dom som ingen skulle sakna. Det var en hel del folk i rörelse men alla skötte sitt och ingen brydde sig om mig där jag släpade fötterna efter mig med händerna i fickorna och nedslagen blick.

Tillslut får jag syn på ett klockrent offer. Han står och röker i ett hörn och stirrar ner på en upplyst mobilskärm, helt ovetande om vad som sker runtomkring honom. Tyst smyger jag upp bakom honom och lägger handen för munnen innan jag låter tänderna sjunka igenom den varma svett stinkande huden. Mobilen faller till marken med en smäll och jag drar sakta med mig kroppen in i skuggorna. Där inne kan jag dricka mig mätt och glömma bort verkligheten ett tag. Jag bryr mig inte ens om den stinkande billiga parfymen eller salt smaken i hans hud.

Men hur mycket jag än försöker så kan jag inte koppla bort verkligheten. Och jag kan inte slå bort känslan av att någon iakttar mig. Mina ögon söker runt i mörkret. Där, i slutet av gränden i närheten av sopcontainern. Ett par ögon möter mina i mörkret.

Snabbt släpper jag den livlösa kroppen som faller till marken med en duns. Blodet rinner över min underläpp och ner över hakan, men jag gör ingenting åt det. Det är inte sant! Fan, jag känner igen dom där ögonen, jag vet vem det är. Vargen.

Jag skakar på huvudet. Jag måste hallucinera, det är något allvarligt fel på mig muttrar jag inombords och slår bort blicken. Men när jag tittar upp igen är han fortfarande där. Mitt hjärta slår några extra slag, va fan gör han här?

Jag slår undan impulsen att gå dit, fan jag skulle kasta mig runt hans hals om det inte var för det lilla faktumet att jag skämdes för den jag hade blivit. Jag skämdes som fan. Jag mindes de tvivlande ögonen när jag sa att jag var annorlunda och inte som de andra, inte som dom han avskydde.

Fan att han sett mig så här. Som en skitig, äcklig pundare på en sunkig bakgata. Jag reser mig upp och backar in i mörkret, jag vet att det förmodligen inte spelar någon roll, han känner ändå lukten av mig. Han vet vart jag går och jag känner hur hans ögon följer mig, men jag klarar inte att möta dom. Inte så här.

***

"Jag kan möta upp dig Bel."

"Nej, stanna där, håll utkik Mass. Jag behöver dina ögon."

"Okej Boss, men skynda dig." Jag släppte ner mobilen i fickan och gick in genom den trånga källardörren och in i klubben.

Musiken pumpade ut över dansgolvet. Jag visste att han var här, det var alltid hit han flydde när han behövde vara själv. Men inte den här gången, jag tänkte inte ge upp. Vi behövde fan varandra. Och gänget var efter oss.

Jag spanade ut över den guppande folkmassan men han syntes inte till någonstans. Irriterat pressade jag mig igenom dansande kroppar sökandes efter ett par blå ögon. Laserljus blinkade, golvet gungade och det var svårt att inte ryckas med. Men det var fan allvar, gänget letade efter oss som kryllade över hela stan.

Fan, det hade varit för enkelt att stjäla dom där vapnena. Kanske för ingen var idiotisk nog att stjäla från dem. Helvete Mass, om jag inte älskade dig så sjukt jävla mycket så skulle du fått lida för det här, tänkte jag och tryckte undan panikattacken som alltid låg under ytan när jag påmindes om vilken skit han satt oss i.

Några meter framför mig ser jag honom äntligen, han rör sig rytmiskt till musiken och jag stannar till en stund och bara ser på honom. Han såg så ensam ut trots att han var mitt i havet av vampyrer som dansade runtomkring honom.

Sakta tog jag mig fram bakom honom, armarna rörde sig försiktigt men målmedvetet runt hans smala midja. Hans kropp stannade upp och väntade, en gnista av hopp tändes inom mig och jag slöt armarna tätare om honom och tryckte läpparna mot hans öra, "Förlåt."

Vi stod så en stund och jag visste att han funderade på vad han skulle göra med mig. Utan att vända sig om tog han tag i min hand och drog med mig bort till en lugnare plats.

"Varför frågade du henne och inte mig?" Vad det första han sa när han stirrade upp i mina ögon.

"Det var hon som erbjöd sig, jag hade inga planer på att-.."

"Bullshit! Det är allt du tänker på."Jag bet mig i läppen och slog ner blicken men han fortsatte. "Fan du kunde ha frågat mig! Eller bara berättat att du ville leta upp han. Jag fattar, jag är ingen idiot Bel, du vill ha svar."

"Jag vill inte att du ska tro att jag vill ha tillbaka honom."

"Men det vill du ju."

Jag skakade på huvudet "jag vet inte ens vem han är nu."

Han suckade djupt och skakade på huvudet "Jag kräver inte att du väljer han eller mig. Du får ligga med vem fan du vill, allt jag kräver är att du är ärlig med mig."

Jag drog honom till mig, höll honom hårt mot mitt bröst och viskade rakt in i hans öra. "Jag är ärlig nu Nico, jag vill inte gå tillbaka till ett liv med honom. Jag vill bara hitta ett sätt att sluta hata honom och sluta hata mig själv."

"Släpp."

Jag stelnade till och såg ner på honom "Va?"

"Dom är här." Viskade han och tog krampaktigt tag i min hand och drog mig igenom massan.

"Hur fan kan dom vara överallt." Muttrade jag och tog fram mobilen, 7 missade samtal från Mass. Fan. "Masson! Va fan händer?!"

"Jag försökte varna er!" Svarade han i andra änden av luren.

"Var fan är du?"

"Jag står utanför med bilen."

Jag kollade bakåt, sakta men säkert närmade dom sig. En lång rödhårig kille som vad huvudet högre än alla andra och så två vithåriga hjälpredor som gick mot oss med målmedvetna blickar. Vi klämde oss fram det snabbaste vi kunde mot utgången men så fort jag får syn på dörren stannar jag med ett ryck och drar Nico bakåt. Två bredaxlade snubbar står i givakt med pistoler synliga i byxlinningen.

"Fan, dom vaktar dörren."

Nico ser sig om åt alla håll "Bakvägen? Dom måste ha en nödutgång eller nåt?"

Jag nickar och vi springer vidare, mot bardisken i hopp om en köksingång eller nåt.
Vi plöjde oss igenom dom dansande idioterna som inte brydde sig ett dugg om vad som hände runt omkring dom. Höga på blod och annan skit.

Fan, mitt liv är som en riktigt dålig B-film just nu suckade jag och hoppade över bardisken och smällde ner ett gäng flaskor på vägen. Vi dök ner på golvet när kulorna började flyga omkring oss och kröp genom hylsor, glasbitar och spilld sprit.

Nico rycker tag i mig "Kolla!"

Vi klarar det, tänkte jag lättat. Idag ska dom fan inte få tag på oss. Jag sneglar bakåt innan jag drar med mig Nico mot nödutgången. Med ett ryck får vi upp dörren och möts av motorljudet från vår gamla skit bil.

"Skynda er för fan!" Skrek Masson från förarsätet men han behövde knappast påminna oss om livsfaran vi svävade i.

Bilen sladdade iväg sekunder efter att vi hoppat in i baksätet och bakdörren på klubben slogs upp. Jag andades ut, tre skott träffade bilen men vi rullade fortfarande. Vi hade klarat oss, den här gången.

***

Vårt lilla kök kändes mindre än någonsin, nästan klaustrofobiskt när vi trängdes där inne alla fyra.

"Vi drar, det finns andra städer" utbrast Masson från köksbänken.

"Det räcker inte fattar du väl." Muttrade Nico surt från dörröppningen där han stod och lutade sig mot dörrposten med armarna i kors "Fan, vi får dra till andra sidan jorden."

"Eller så drar vi hem."

Allas blickar riktades mot Marianne som satt uppflugen på köksbordet med benen i kors och tuggade högljutt på ett rosa tuggummi. Vi hade alla tänkt den tanken, Lumiere skulle ta emot oss det visste vi. Men ville vi tillbaka till det livet? Det var fan rätt skönt att inte ha någon som bestämde vad vi skulle göra varje fucking dag. Och vem fan skulle jag bli om jag kom tillbaka? En liten lojal general till kungen?

Jag suckade och skakade på huvudet "Vi är färdiga med Frankrike Marie."

"Så ni dör hellre?" Fnyste hon och gav mig en sur blick men jag ignorerade henne och reste mig från köksstolen och gick för att sätta på kaffe.

"Ingen klandrar dig om du åker hem till Lu."

"Jag kom för att jag saknade er."

"Är inte du drottning där borta?" Muttrade Nico med hånfull ton " trodde du hade annat att göra än att hänga här med oss?"Hon kastade en frågande blick på honom och sen på mig men jag sa inget, han var fortfarande arg och jag ville inte hälla bensin på lågorna.

"Så vad har vi för alternativ Boss?"

Jag sneglade på Mass och ryckte på axlarna "Jag har inga svar just nu."

"Vi ber Lu om hjälp." Envisades hon "han kan skicka folk i alla fall."

"Och vad säger det om oss?" Fräste Nico "no fucking way att vi kryper tillbaka till kungen och ber på knäna."

Jag sneglade bort på honom, jag förstod hans rädsla. Där borta hade han varit Massons lille springpojke i de andras ögon, han var en i mängden. Här kunde han själv bestämma över sitt öde. Vi hade startat något nytt med våra egna regler. Men mest av allt stannade vi för Alexanders skull. Vi båda visste att Lu och Clock sett honom som ett dödligt vapen och jag visste att det gjort honom galen, men nu hade han också förändrats.

Innerst inne var han fortfarande den där förvirrade lilla sextonåringen som vaknat upp som vampyr och behövde någon som berättade för honom vad han skulle göra med sitt nya liv.
Det var förmodligen därför han envisades med att kalla mig Boss, tänkte jag och sneglade på honom från ögonvrån. Jag vägrade att tvinga tillbaka honom till ett liv med tortyr och död. Han kunde fan få njuta av att vara tonåring igen.

"Sorry boys, allt är mitt fel." Suckade han och hängde med huvudet.

Jag kastade iväg kaffemåttet över diskbänken efter att ha tappat räkningen för tredje gången, jag gav upp. Istället tog jag tag om nacken på Mass och drog honom till mig. Med en suck lutade han huvudet mot min axel och jag kysste hans panna.

"Vad som än händer så gör vi det här tillsammans Mass." Han suckade och rätade på sig. Lugnt hällde han ut innehållet i kaffefiltret och slutförde det jag påbörjat.

"Så, vi ligger lågt ett tag? Håller oss i lägenheten, inga jobb eller nåt på några månader. Dom borde ge sig så småningom?"

Jag såg mig om i rummet, dom väntade på att jag skulle ge dom ett svar, en order. Hur mycket jag än envisades med att påpeka att vi var jämlikar så visste jag vad dom tänkte, dom ville att jag skulle leda dem.

Jag gav Mass en nick "Vi håller oss hemma ett tag, tills vi kommer på en bättre lösning. Okej?"

Alla nickade men jag kände Mariannes envisa blickar genom ryggen och jag visste att hon inte skulle ge sig.

"Ingen går ut ensam." Muttrade Nico och lämnade oss och stängde sin sovrumsdörr med en smäll.

Vattnet började rinna i bryggaren och kaffedoften spred sig i rummet. Men jag kunde inte låta bli att fundera på vad som var värst, att bli jagad av ett mordlystet gäng eller att vara inläst med en gnällig syster, en deppig tonåring och en ilsken pojkvän. Fan, jag behövde lösa det här.

***

Jag hasar mig baklänges på den hårda asfalten och följer de tre gestalterna med blicken. De kommer hotfullt närmre.

"Trodde du verkligen att du skulle komma undan?" Väste den rödhårige och plockade upp ett järnrör från högen av skräp som bredde ut sig i den trånga gränden.

Fan, tänkte jag och stirrade storögt på röret i hans hand. Mina fingrar trevade mot bröstkorgen och en ilande smärta sköt igenom kroppen. Brutna revben, spruckna läppar, ett svullet ansikte och flera blåmärken som började mörkna över större delen av min kropp.
Jag såg mig omkring med början till panik i blicken, fan, jag klarar inte mer stryk.

"Vi vet vem du är, snorunge." Skrattade den längsta av dem, han som sparkat mig otaliga gånger i magen för bara några minuter sedan.

Jag backade bakåt, långt bak i skallen visste jag att det var en återvändsgränd men jag hade inget val, jag fick improvisera. Jag snubblade upp på fötter och haltade baklänges.

"Vart ska du sötnos?" Flinade rödtotten och höjde röret. Jag fortsatte att backa bakåt, det fanns liksom inget annat att göra. Tegelväggarna var för höga för att klättra på och jag var ändå för skadad för att försöka.

Ett kliv bakåt och jag blev omsluten av mörker, en skugga. Ett steg till och min rygg dunkade rakt in i hans bröstkorg. Jag visste direkt vem det var, jag kände igen hans doft. Vargen igen.

"Tänker du dra igen Sessan?"

Jag kikade upp i de roade ögonen, men det fanns något mer där inne. Något kraftfullt och vilt.
Jag behövde inte göra något mer än att hålla kvar blicken en stund, han måste sett vilket dåligt skick jag var i och det fanns inte tid för prat, bakom mig hörde jag att trion började backa. Jag klandrade dom inte, hade jag inte vetat vem han var jag också varit livrädd.

Conor tog tre steg fram och jag hann knappt andas ut innan dom föll som bowlingkäglor runt mig. Kroppen gav upp och med ett stön faller jag till marken, i bakgrunden hör jag ljuden av smärta och kamp men jag behöver inte titta på fighten för att veta att det är han som har övertaget. Jag kostade på mig en lättnadens suck innan jag tuppade av i en pöl av skitigt vatten blandat med mitt eget blod.

Jag pendlade mellan medvetande och mörker när han lyfter upp mig och jag känner en stöttande arm runt min midja. Han hjälpte mig utan ansträngning och jag lät honom leda mig bort. Vart sket jag fullständigt i, bara jag fick fortsätta blunda, det var allt jag begärde när jag lutade huvudet mot hans axel.

"Tack."

"Så du kan prata." Jag märker den sarkastiska tonen men jag hinner inte svara innan jag tuppar av igen.

Jag vaknar till liv av ljudet från en rasslande nyckelknippa och jag hör hur han sätter en nyckel i låset och snart är vi inne i en trång hall.

"Du ser förjävlig ut." Konstaterar han och leder in i mig badrummet. "Duscha av sig all skit."

Det var en order tänkte jag och sneglade bort på den breda ryggen och de mörka lockarna innan han stängde dörren efter sig. Ett litet leende spricker fram när jag kastas tillbaka till minnen jag nästan glömt. Allt hade varit så sjukt annorlunda då. Jag hade varit annorlunda, säkert han med, men på nåt sätt var han ändå lik sig och det kändes jävligt tryggt på nåt vis.

Jag drog mig upp på fötter och fick en skymt av mig själv i spegeln. Fan, suckade jag och klämde på de svullna kindbenen men läpparna var så gott som hela redan. Det positiva med mitt vampyr blod var dock att jag skulle återhämta mig rätt snabbt. Jag klev in i duschen och lät det varma vattnet skölja över mig. Lödder från duschkrämen som luktade precis som honom spred sig över hela mig som en tröstande filt.

Dörren öppnades och en pust av kall luft slog emot mig. Men inget hände, allt var fortfarande tyst. En stund senare kliver jag fram bakom duschdraperiet och får syn på en hög med rena kläder som ligger vikta på toalettsitsen. Så det var därför, log jag och började torka mig.

En stund senare kliver jag ut ur badrummet i den alldeles för stora vita T-shirten och ett par boxershorts. Conor satt vid köksbordet med två koppar varmt kaffe framför sig, jag såg röken lyfta från porslinskanten och doften spred sig i rummet.

Jag sneglade på de svullna knogarna och skrapsåren, han hade klarat sig jävligt bra med tanke på att dom var tre mot en. Sakta lunkade jag fram till bordet och sjönk ner på en stol med ett smärtsamt stön. Jag såg hur han höjde på ett ögonbryn men jag sa inget. Tyst sköt han fram koppen mot mig och jag tog tacksamt emot den och lät den varma drycken fylla munnen och värma upp min plågade kropp.

"Det har visst hänt en del sen sist," konstaterade han tillslut och jag kunde inte göra annat än att nicka.

Vart fan skulle jag börja. Jag gnuggade pannan med fingertopparna "Det är en sjukt lång och ganska deppig historia."

"Dom brukar vara det." Jag snurrade på koppen på bordet i ett försök att fördriva tiden medans jag försökte komma på vad jag skulle säga."Jag trodde inte du åt människor."

Hans ord fick mig att hastigt titta upp på honom med chockade ögon. "Va?"

"Du sa att du hade slutat med sån skit."

"J-jag äter inte människor, jag är för fan ingen-.."

"Inte? Vad i helvete kallar du det då?" Frågade han med en hint av nyfikenhet och jag kunde inte greppa om han menade allvar eller om han drev med mig.

Jag stirrade ner i koppen en stund innan jag såg upp på honom igen, "Jag dricker från blodpåsar."

Hans min sa allt men så kom orden "Jag såg dig."

Jag sköt ut stolen med en smäll och började vanka fram och tillbaka i köket medans han lugnt studerade mig borta från köksbordet. Inga fler lögner suckade jag för mig själv och lutade mig tungt mot kylskåpet. "Det är som en drog." Viskade jag tyst "ju mer man dricker desto mer kräver kroppen." Jag skakade på huvudet och gav han ett ursäktande leende "Sorry, du behöver inte höra min skit."

Han lutade sig tillbaka i stolen och ryckte lite på axlarna "Det var jag som frågade."

Jag skruvade nervöst på mig och började pilla på kylskåpsmagneterna. "Du..." började jag trevande "tror du, tror du jag kan sova här?" Jag kastar en snabb blick på honom och ser hur han reser sig från bordet och går mot mig medans jag sorterar kylskåpsmagneterna i färgordning.

Hela min käke ryms i hans hand när han vrider huvudet mot sig. "Du kan ta soffan där inne" säger han och nickar åt rummet bredvid "eller sängen med mig." Hans ena mungipa drar sig uppåt "du väljer."