-Belmont-

Hur lämnar man någon bakom sig? Hur går man vidare från ett liv man ständigt längtar tillbaka till? Fan, tankarna vandrade alltid iväg nuförtiden.

Jag satt i framsätet på vår gamla skit bil och stirrade ut genom fönstret. Masson hade skickat adressen och vi var påväg ner mot hamnen. I tre år hade det varit jag, Dominic och Alexander. Inga andra, bara vi. Efter att Clocksworth dragit så packade jag min väska och drog, jag med.Jag kunde inte stanna kvar i slottet med Lumiere och alla minnen.

Alex hade hittat mig halvdöd med lappen i handen, på sängen och helt utslagen efter att ha hällt i mig en massa skit i allt för höga doser och konstiga blandningar. Utan dom två hade jag inte överlevt, det visste jag.

Utan en fråga hade dom följt med mig till flygplatsen och bokat första bästa flyg bort från skiten och bort från hela jävla Frankrike. Jag sneglade på Nico från ögonvrån. Han var annorlunda nuförtiden, senaste dagarna kändes han irriterad och lättretlig.

"Är du okej?"

Han kastade en frågande blick på mig innan han fokuserade på vägen igen. "Varför skulle jag inte vara okej?" Muttrade han.

Jag ryckte på axlarna "Du känns lite off bara."

"Så nu är det okej att snacka? När det handlar om mig?" Fräste han tillbaka irriterat.

Jag skakade på huvudet och trummade rastlöst på knät. "Jag står inte ut när du är sur bara."

"Men jag ska stå ut med ditt jävla humör?" Han slog på radion och högtalarna skrek ut någon gammal skit låt med alldeles för hög diskant.

Jag tänkte på det han hade sagt i morse, att Clocksworth inte var värd mina känslor längre, men det var något som gnagde inom mig. Något stämde inte, hur mycket jag än vred och vände på alla scenarion så kändes det som om han aldrig skulle välja att dra och lämna alla han älskade bakom sig.

"Han skulle aldrig bara dra utan anledning." Viskade jag tyst, men jag visste att hans vampyr hörsel hade hört mig genom oljudet.

"Varför inte?" Muttrade han irriterat "Han var väl less."

Jag drog handen genom håret och lutade huvudet bakåt mot det dammiga, gråslitna nackstödet. "Då säger man väl nåt?" Utbrast jag upprört "Jag är less på mitt liv! Jag drar nu, leta inte efter mig!"

Han tittade på mig en stund "Så du vill leta upp han?"

"Nej." Suckade jag "Det är inte honom jag vill ha."

"Visst," skrattade han sarkastiskt.

"Det är sant, det är inte personen jag längtar efter längre." Jag suckade och tänkte ett tag "Det är bara så jävla svårt att gå vidare när man har tusen frågor som snurrar i skallen."

Han sänkte musiken och körde åt sidan ut på vägrenen och stannade bilen. "Om han hade berättat så hade du gjort vad som helst för att följa med. Eller hur?"

"Förmodligen."

"Så vad skulle han ha gjort annorlunda?"

"Gett mig en förklaring."

"Och sen då?"

"Jag vet inte."

Han suckade och tände en cigarett. "Tror du han kommer tillbaka?"

"Nej."

"Varför i helvete går du runt och väntar på honom då?!"

"Det gör jag inte!" Jag hörde hur min röst brast och den lät inte alls trovärdig.

"Sluta ljug så jävla mycke!"

Jag vände bort ansiktet och stirrade ut genom passagerarfönstret. Han hade rätt, jag ljög som fan, för honom och för mig själv. Varje dag väntade jag på ett sms, jag förväntade mig att han skulle stå bakom vartenda hörn jag passerade, men det gjorde han aldrig. Så varför fortsatte jag att vänta?

Tillslut kände jag hans ögon på mig och hans röst lät mjuk men trött, "Belmont."

"Mm?"

Han var tyst ett tag innan han tittade bort, vred om nyckeln och startade bilen "...skit samma."

***

Masson stod redan och väntade på oss när vi svängde in på den lilla gatan som var kantad med lagerlokaler och verkstäder.

I några sekunder drogs jag tillbaka till minnen från farsans verkstad där han och jag spenderat timmar på golvet ända sen jag var en liten skitunge. Jag var så gott som född där inne, efter att morsan dog fanns det liksom inget annat alternativ. Och jag mindes de gamla svettiga ostmackorna han kastade fram till middag med ett leende. Han åt alltid i farten, samtidigt som han bytte bromsklossar eller tändstift på någon gammal sunkig Opel med mackan på golvet bredvid sig medans jag gjorde läxorna i baksätet. Fan, jag borde ringa honom snart.

"Här borta" viskade Alex och vinkade att vi skulle komma närmre. Vi smög i skuggorna. "Bakom lager 2 finns en liten kontorsbyggnad, där inne ska nycklarna finnas."

"Nycklar?" Skrattade jag tyst "ingen kofot idag?"

Han grimaserade fram ett flin och skakade på huvudet. "Jag vill inte sätta igång nåt larm i onödan."

Nicko såg skeptiskt på honom "Sen när bryr du dig om sånt?"

"Lägg ner," sucka han "jag vill inte att Susie ska råka illa ut."

"Fan är du kär?" Retades jag men fick bara ett surt ögonkast tillbaka.

"Jag är sjysst bara."

"Synd, du behöver nån."

Han rynkade pannan och såg ovanligt allvarlig ut "Ska vi snacka eller stjäla vapen?"

Nico smög fram först och dyrkade upp låset "Och hur vet vi att dom inte har larm här också?"

Masson pekade upp i taket mot en kamera "dom filmar istället."

"Jag hoppas att du har kapat kablarna till den där," suckade jag.

"Självklart Boss," log han så där självsäkert som alltid.

"Då så, du först," sa jag och log tillbaka.

"Visst." Han öppnade dörren försiktigt och smög in, jag ställde mig i dörröppningen och vinkade förbi Nico som kom emot mig.

Samtidigt som han är på väg att passera mig i den trånga passagen känner jag hur hans hand glider innanför tröjan på mig och fingertopparna rör sig retsamt precis över resårkanten på boxershortsen.

"Hittar du dom?" Mumlar jag till Masson med läppar som närmar sig Nicos.

"Yes, dom är här!" Utbrast han lågt och stoppade ner dom i fickan innan han började rota runt efter något annat.

"Du borde hålla vakt Boss" flinade Nico retsamt innan jag tystnade honom med mina läppar.

"Skärp er för fan!" Suckade Masson från mörkret och trängde sig förbi oss "Varför måste ni alltid bli så jävla kåta när vi är ute på jobb?!"

"För att det är jävligt kul att göra dig irriterad," skrattade jag och stängde dörren fint efter oss och såg till att vi inte lämnade några spår.

Vi var snabbt framme vi lokalen som Mass pekat ut. Han var övertygad om att det fanns lådor fulla med eftertraktade automatvapen där inne. Vapen som vi skulle tjäna multum på. Men jag kunde inte låta bli att se mig skeptiskt omkring, kvarteret var obehagligt ödsligt och tomt.

"Borde dom inte ha säkerhetsvakter på ett sånt här ställe?"

Mass ryckte på axlarna åt min fråga "Jo, men jag har inte sett nån."

Jag såg mig systematiskt omkring. "Har du tagit ner alla kameror?"

"Äsch, håll er i mörkret bara." Flina han till svar och skyndade vidare.

"Jag känner på mig att det sitter några idioter och stirrar på oss bakom nån skärm nånstans." Suckade jag.

"Säkert," muttrade Nico och jag såg att han var lika bekymrad som jag.

"Kolla runt lite, vi möts där borta." Han nickade och försvann in i skuggorna från de närliggande husen.

Masson hade redan tagit sig bort till lagret. Han stod och kikade in genom ett gallerprytt fönster och kastade nyckeln till mig så fort jag kom i närheten. "Det är grönt."

"Helt hundra?"

"Men lägg av!" Gnällde han med en treårings tonläge.

Låset gled upp och Mass klev in först, jag väntade i dörren en stund och blickade ut i skuggorna.
Äntligen. Dominic kom springande mellan husen och snart var han framme vid mig.

Jag synade honom med ett höjt ögonbryn. "Hur många?"

"Tre," muttrade han och slickade bort blodstänket från sin underarm.

"Fan, det kanske finns fler."

"Förmodligen."

Plötsligt börjar det tjuta från byggnaden, ett monotont högt jävla pipande. "Han satte igång larmet." Stönade Nico och rusade in för att hämta honom.

Jag skakar på huvudet men kan inte låta bli att skratta, det var alltid kaos när Masson planerade något och aldrig gick det smärtfritt. Jag stannar kvar och håller vakt, men jag behöver inte vänta länge. Två stora väskor flyger ut genom dörren och efter kommer dom båda med andan i halsen.

"Kom igen! Dom är påväg!" Röt Nico och ryckte åt sig en väska. Jag slet till mig den andra och började springa. Bakom oss hördes ett avlägset skällande från ett gäng vakthundar som uppenbart var påväg efter oss.

"Mass, är du med?!" Jag kollade hastigt bakåt och fick se en skymt av honom tillslut. "Va tog du sån tid för?"

"Jag letade efter en grej."

Hundarna kom närmre men vi var snart framme vid bilen. Vi kastade in de stora trunkarna fyllda med vapen i bagaget och stormade in i bilen. Adrenalinet pumpade. Men fan, vi klarade det!
Masson startade motorn och rivstartade iväg.

"Fan Mass, du är en idiot," skrattade jag och lutade mig bakåt i passagerarsätet när han körde ut från hamnen. Han flinade nöjt och satte på radion och började slå på ratten i takt med musiken och snart sjöng vi med alla tre. Ju snabbare han körde desto högre vrålade vi ut texten, adrenalinfyllda och lyckliga. Fan vi är ju helt sjuka i huvet, tänkte jag och skrattade.

"Vart ska vi Boss?"

"Hem."

"Och lägg ner Boss tjatet Alex, vi är jämlikar nu, vi är familj. Det vet du."

Hans ansikte sprack upp i ett av de där enorma leendena som var så unikt för honom. "Visst brorsan, visst."

Roat rufsade jag till hans hår, "det är bättre."

***

Vi har två trappor kvar när jag tar tag i Dominic's hand och stoppar honom i den dåligt upplysta trappuppgången i byggnaden där vi bor. Han vänder sig om och höjer ett ögonbryn men jag orkar inte prata mer. Istället tar jag tag om hans axlar och backar in honom i väggen.

"Jag ska sluta vänta," viskar jag i hans öra och rör mig så att mina läppar nästan nuddar hans.

Med ett ryck tar han tag i min jacka och drar mig närmre så jag måste ta emot mig med handflatorna mot väggen. "Bra," ler han och särar på läpparna och pressar in tungan i min mun.

***

Benen skrek av ansträngning. Bröstkorgen värkte. Jag kastade en snabb blick bakåt. Spring!
Titta inte bakåt! Vart fan är jag? Var i helvetet var dom andra? Bara spring för fan, dom klarar sig.

Höger, in bakom ett hus, vänster, upp över ett staket. Handleden vrids och smärtan hugger som en kniv. Skit i det, bara spring. Bara fortsätt. Spring eller dö... spring eller dö...

Jag kände blodsmak i munnen, den här gången var det min egen. Kroppen skrek högre för varje meter. Hur länge hade jag sprungit? Klumpen i magen bara växte för varje steg, vad fan hade hänt? Va fan hade vi gjort?

Jag hörde dom bakom mig, dom var fan för nära. Spring snabbare.
Fan Bel, spring snabbare! Jag kastar mig över sopsäckar, välte möbler bakom mig. Upp för ett till staket. Jag landade i gräset och rullade runt. Upp! Upp på fötterna för fan! Spring! Benen skrek men jag kunde inte sluta nu, snart ger dom upp... snart...

Jag låser upp dörren till lägenheten och stormar in. "NICO!" Inget svar... Fan! "ALEX!" Skriker jag och smäller upp dörren till hans rum, tomt. Nicos rum gapar också med tomhet, även vardagsrummet och pentryt. Fan.

Jag tar upp mobilen, inga missade samtal, inga sms. Helvete, svara... svara... svara! Jag går fram och tillbaka i hallen, signalen går fram men ingen svarar. Jag lägger på och väntar.

En snabb blick i hallspegeln och jag inser vilken skit vi hamnat i. Hela jag är blåslagen och blodig men adrenalinet pumpar fortfarande genom hela mig så jag känner knappt nån smärta. Med ett ilsket vrål sjunker jag ner på huk och drar fingrarna genom håret. Vart fan är dom?

Jag känner hur dom mörka tankarna börjar smyga sig på. Skuld, ånger, rädsla och skam. Jag var bättre än så här, jag borde ha kunnat ta ner varenda jävel. Men jag sprang. Vi sprang alla tre.
Jag skulle ha stannat och letat efter dom, jag skulle ha hjälpt dom. Om Clock hade varit här... Nej, sluta Bel! Fan sluta!

Jag gnuggade hårbotten frenetiskt med fingertopparna. Om han hade varit här så hade det här aldrig hänt. Vi var ett gäng idioter. Naiva små idioter!

Sakta sjunker jag ner på golvet och lutar mig tungt mot väggen. "Svara Nico... snälla svara..." viskar jag med tårar som bränner i ögonen.

Pulsen sjunker och adrenalinet börjar försvinna ur min kropp den värker som fan nu.
Jag lägger handen mot magen där smärtan är som värst och fingrarna täcks av blod.
Träffa dom mig? Jag minns inte. Huvudet snurrar, jag känner mig yr. Benen värker, fötterna är sjukt trötta. Hela jag är trött. Med mobilen i handen nickar jag till en stund. Jag ska bara vila lite.

Det rasslar i låset, jag hör röster men de är så avlägsna.Jag hör hur stegen stannar tvärt innan dom rusar fram mot mig.

"Helvete! Belmont!" Nicos röst ekar genom hallen.

Händer pressas mot min mage. "Hey." Mumlar jag grötigt. "Varför svara ni inte?"

"Tyst!"

Något viras runt min överkropp. Jag sneglade förvånat upp i de blå ögonen, dom såg oroliga ut.

"Det är lugnt, jag läker ihop snart." Han nickade och bet sig i underläppen.

"Fan va du skrämde oss Bel." Flina Alex bakom honom "du såg helt död ut."

Mitt skratt gick över till en host attack. "Jag är odödlig."

"Mmm, jag ser det," muttrade Nico och räckte ut handen.

Jag tog tacksamt emot deras hjälp och la armen om deras axlar så jag kunde häva mig upp på fötter. Hela hallgolvet var röd fläckigt, var det mitt blod? Med en duns släppte dom ner mig i sängen och jag stönade högt av smärta. Jag skulle läka ihop men det skulle bli jävligt smärtsamt.

"Han behöver blod," mumlade Alex, "stanna hos honom så fixar jag.

När han gått tog jag tag i Nicos handled och drog ner honom i sängen. "Vilka var dom?" Viskade jag och slöt ögonen.

"Ingen aning," suckade han "men det var inga småkriminella idioter som vi."

Jag drog på mungipan i ett försök till ett leende "vi får ligga lågt ett tag."

"Skojar du," muttrade han "vi borde fan dra någon annan stans."

Jag nickade trött och lutade tinningen mot hans axel. "Jag är glad att du lever."

"Jag är glad att vi lever."

***

Fnitter och skratt ekar ifrån köket. Jag vaknar upp med ett stön och rullar av Dominic som fortsätter att sova tungt bredvid mig.

Fan ta Alex och hans tjejer. Jag satte mig upp i sängen och lättade på bandaget. Det hade gått tre dagar och kulhålet var så gott som läkt. Med ett lätt grymtande av irritation över oljuden från köket släpade jag mig iväg mot duschen.

"Belmont!" Den ljusa rösten skrek ut mitt namn med ett glädjetjut. Två armar kastade sig runt min hals och benen klämde åt hårt runt min midja. En söt liten näsa borrade in sig i mitt hår och fnittret fick mitt hjärta att smälta.

"Marie!" Jag kramade den lilla kroppen så hårt jag vågade. "Va fan gör du här?" Skrattade jag och kysste hennes kind.

"Jag har saknat dig Chérie!"

En yrvaken Dominic ställde sig i dörröppningen till mitt rum, "Jag ringde henne."

Jag kastade en frågande blick på honom men hon vred mitt ansikte mot sig.

"Det är på tiden att jag hälsar på? Eller hur?" Jag nickade och släppte ner henne på golvet.

"Frukost!" Vrålade Alex från köket och jag kände doften av våfflor som spred sig ut i hallen.

"Vad firar vi?" Flinade jag.

"Livslång vänskap." Skrattade hon och skuttade ut i köket.

Men innan jag hann gå efter känner jag en hand runt min handled och jag stannar till för att möta Nicos blå ögon. "Jag tänkte att hon-.."

Jag avbröt honom med en lång kyss "Tack."

Två timmar senare vandrar vi runt på gatorna hand i hand. Jag sneglar ner på den taniga lilla tjejen som nöjt går runt och slickar på sin glass. Så oskuldsfull och ändå så livsfarlig. Fan, jag hade saknat henne hon betydde så sjukt mycket för mig.

"Varför ringer du aldrig?" Frågar hon så plötsligt att jag sätter kaffet i halsen.

"Trodde du hade fullt upp.

"Lu har ringt dig."

Jag var tyst ett tag "Jag vet."

"Så varför svarar du inte?" Jag ryckte på axlarna och hon ställde sig framför mig och såg rakt in i mina ögon. "Vill du glömma oss?"

"Varför tror du det?"

"Lu säger det."

Jag suckade och såg åt ett annat håll "Jag vill starta upp nåt nytt bara."

Hon fnittrade till "Det har ju gått sådär." Jag himlade med ögonen och hon lipade tillbaka."Saknar du honom?"

"Va fan Marie, vad är det för en jävla fråga?"

"En enkel." Hon la huvudet på sne "saknar du honom?"

Jag bet mig i läppen och slog ner blicken "som fan."

Hon ställde sig på tå och strök min kind "Jag med"

Jag suckade tungt "Om jag bara visste varför han drog så skulle allt vara så mycket lättare."

"Lu säger att han gick sönder av sina krafter."

"Gick sönder?"

"Ja, typ att dom åt upp honom inifrån."

Jag kastade iväg pappersmuggen "Varför i helvete sa han inget i så fall? Jag hade accepterat om han behövde vara själv."

Hon såg upp på mig en stund, fingrarna lekte med knapparna på min jacka. "Vill du att jag letar upp honom åt dig?"

"Nej." Hennes lilla hand gled in i min igen och vi fortsatte vår promenad i solen som ett gulligt litet kärlekspar.

"Är du säker?" Frågade hon tillslut.

"Ät din glass innan den smälter." Muttrade jag surt och vi visste båda två att jag kämpade med alla känslor som var påväg att koka över inom mig. Men hon ryckte bara på axlarna och drog med mig till shopping gatan för att få oss på andra tankar. Vi gick in och ut i affärer och Marie köpte på sig kasse efter kasse med kläder och krimskrams.

"Jag åkte utan att packa." Skrattade hon och jag kunde inte låta bli att skratta jag med, det var så jävla likt henne.

"Du är så sjukt söt."

Hon rynkade på näsan och lipade "Du med lillpojken." Och så tog hon upp ett halsband ur en påse, ett rosa plasthjärta som gick att dela på mitten. Hon bröt det i två delar och hängde var sin del runt våra halsar. Jag tog upp mitt och läste texten "BFF". "Tar du av det så dödar jag dig!"

Jag höll det halva hjärtat mellan fingrarna och stirrade ner på det. "Kan du hitta honom?"

"Vill du att jag försöker?"

"Ja."