-Paris gator-

-Magnus-

Husen stod i raka rader längs den lilla gatan och månljuset sken fridfullt över grästaken.

Mina steg var lugna när jag patrullerade i de alltid så trevliga handelskvarteret.
Stämningen var välkomnande och fridfull som alltid.
Kullerstenarna var mossiga, det växte små grupper av svampfamiljer i hörnen och stora rosenbuskar klättrade upp för fasaderna. En sidoeffekt av alla små älvor och väsen som bodde här. Jag log för mig själv när jag vandrade ner längs gatan, kvällen var så behaglig och jag tog chansen att koppla av en stund och njuta av den friska luften.

I det här området fanns aldrig några bekymmer, inga tiggare, inga bråkstakar bara en enstaka tjuv och allt som oftast var det någon hungrig stackare som bara ville ha mat för dagen.

Hur skulle jag kunna neka någon en brödbit till familjen? Hur många gånger hade jag inte betalat ur min egen ficka istället för att slänga upp stackarna i tornet.

Jag kliade mig i nacken och rättade till läderselen som höll upp yxan jag bar på ryggen. Den kände obekväm i det här distriktet, malplacerad och skräckinjagande.

"Magnus!" Rösten var bekant, rent av välkänd och inuti mitt bröst spred sig en olustig känsla.

"Anton." Svarade jag lugnt och vände mig om för att möta Magistratens ledare som kom gåendes bakom mig.

"Allt lugnt ikväll?"

"I dom här kvarteren är det alltid lugnt min vän." Svarade jag med ett leende och studerade den skäggige äldre mannen som stannat ett par meter framför mig.

Det långa vita håret var uppsatt i en knut på huvudet som fick det smala mejslade ansiktet att se ännu mer strikt och spänt ut. Hela hans aura speglade hans position i staden och stegen han tog var självsäkra, men det fanns även något vackert hos honom, tänkte jag. Eller var det kanske en illusion skapad av den unika långa rocken som skimrade i purpur av månljuset?

"Ja visst." Svarade han med ett nöjt leende "Det är tack vare mig och Magistrarna."

Jag skrattade till och såg roat på honom men bestämde mig för att inte krossa hans ego. "Ville du något särskilt Anton? Eller kände du för att småprata en stund?"

Den äldre mannen suckade och skakade på huvudet "Du borde ta en öl på Dansande Draken någon dag." Muttrade han "Det pratas mycket och det går många rykten."

Dansande draken var magikernas egen pub som låg i den lilla delen av stan där bara häxor och trollkarlar bodde och få var välkomna där, stämningen var inte alls lika trevlig som hos Hilda på Ormtungan så jag gick sällan dit.

"Upplys mig." Uppmanade jag och la armarna i kors.

Han suckade och såg sig omkring innan han tog en näve pulver ur en påse som han hade hängande i bältet och kastade upp det i luften så att det föll ner runt oss.
När allt pulver fallit ner på marken hade det format en perfekt cirkel runt våra fötter och jag visste att ingen skulle kunna höra vad vi pratade om. Askan skapade en skyddande barriär från nyfikna ögon och öron.

"Det gäller vampyrerna." Konstaterade han kallt.

"Dom har inte lämnat sitt eget distrikt på månader." Svarade jag kort.

"Nej, precis. Vi har inte sett till en enda, inte ens i gråzonen."

"Dom är svaga utan ledare, rädda och osäkra." Sa jag med en axelryckning.

"Vilket borde skrämma oss, tycker du inte?"

"Du kan vara lugn, jag håller ett öga på dom."

"Hur?!" Fräste han med synbar frustration "Du kan inte ens korsa gränsen dit! Vem var det ens som bestämde att ni väktare inte var välkomna där? Ni är ju för bövelen ansvariga för ALLAS säkerhet!"

"Du vet varför." Suckade jag och la händerna på bältet. "Dom har egna regler och lagar för att dom är annorlunda."

"Blodsugande monster menar du!"

Mina ögon smalnade när jag mötte hans ilskna ögon och jag kämpade för att hålla mig lugn.
"Inte alla."

"Kanske." Svarade han ettrigt "men dom få med lite mänsklighet och vett har säkert flytt från Paris för länge sedan."

Jag nickade trött och tryckte undan känslan från mitt bultande, längtande hjärta som hans ord väckt till liv. "Du har säkert rätt, men som jag sa, ni kan vara lugna för vi håller ett extra öga på utvecklingen."

"Du borde be dina överordnade om tillåtelse att patrullera där inne Magnus." Insisterade han.

Med en suck drog jag fingrarna genom håret innan jag mötte hans blick "Vi är för få" erkände jag "Vi är bara tre väktare kvar Anton."

"Jag förstår." Svarade han och fick plötsligt ett illmarigt leende i sitt ansikte "Vi finns här för att hjälpa er." Erbjöd han men jag visste direkt att han hade en baktanke, magikerna hade alltid missunnat vampyrerna deras odödlighet och avundsjukan för deras medfödda styrka var den största anledningen för deras hat mot dem.

För länge sedan hade de till och med fångat in dem och utfört experiment på dem. Jag rös när jag tänkte på det och plötsligt kände jag behovet av att välja mina ord med omsorg.

"Jag vet, och jag är tacksam Anton, det är jag. Men Väktarnas uppgift är att vara neutrala så om Magistraten tar plats vid vår sida så är jag rädd att vi kan starta ett inbördeskrig."

Han nickade "Jag förstår, men var på er vakt. Vi ser att något är påväg att hända, och det är inte några ljusa bilder vi har sett i våra syner."

Och lika plötsligt som han dök upp så drog han skon över cirkeln och bröt förtrollningen innan han plötsligt vände på klacken och gick.

Jag stod kvar och såg efter honom ett tag.
Han hade rätt, något var på gång och jag misstänkte att Valec var den jag behövde prata med. Problemet var bara att hans namn fick blodet att koka inom mig, även en om jag aldrig nämnt det för Dominic så hatade jag Valec för den makt han haft över honom.

Skuldkänslorna gnagde inom mig, det var inte mitt jobb att hata, jag borde vara neutral. Jag hade alltid varit opartisk, saklig och förnuftig i såna här frågor. Men Dominic hade förändrat mig, han hade förändrat allt.

Och nu var han borta.

***

Varför kändes gatorna mörkare nuförtiden? Var det bara min inbillning eller var skuggorna tätare?

Kanske var det på grund av regnet som hade piskat oss i flera dagar, det kyliga snöblandade regnet som kom med en föraning om den kommande vintern.
Jag suckade för mig själv, det blev sällan snö i Paris, oftast fick vi stå ut med en brun slaskig sörja som envist lyckades ta sig in genom både skor och strumpor.

Men vintern var inte bara mörk och dyster. Snart skulle gatorna pyntas med gröna girlanger och guldklockor, doften av varm äppelmust och glödgat vin skulle sprida sig som en dimma över staden och barnens fnitter och förväntansfulla ögon skulle få alla att glömma det mörka och tända mer ljus i fönstren. Då gjorde det inte så mycket med blöta strumpor och snö i håret.

Mina djupa tankar avbröts plötsligt när jag fick syn på en skrämd liten varelse som stod och skakade under en gatlykta en bit ifrån mig.
Sakta och med ett vänligt leende tog jag några lugna kliv framåt för att inte skrämma iväg henne.

"Du ser vilsen ut." Konstaterade jag och tittade ner på den taniga lilla tjejen som stod framför mig med uppspärrade, skräckfyllda ögonen och det långa blonda håret som låg klistrat längs med ansiktet var tovigt och genomblött.

"Nej, eller ja... jag letar efter någon." Stakade hon fram och nästan viskande samtidigt som hon fingrade på sin jackärm.

Jag la huvudet på sne och synade jäntan, en människa och hon var inte härifrån.
"Behöver du hjälp att hitta ut?"

"Ut?" Frågade hon försiktigt och såg sig storögt omkring "Jag är väl redan ute?"

Med roade ögon drog jag händerna rastlöst genom håret och nickade lite "Jo det är du ju." Och efter några djupa, lugnande andetag fortsatte jag "vad jag menade var att jag är väktare här så vill du ha hjälp hem så löser jag det."

Hon spärrade upp ögonen ännu mer, vilket borde vara fysiskt omöjligt och stirrade på mig ett tag. "Aha... okej... visst." Svarade hon nervöst och vägde från en fot till den andra. "Så då känner du till dom som bor här?"

"Dom flesta." Erkände jag och nickade "Vem letar du efter?"

"En gammal vän."

"Gammal? Som i äldre?"

"Alltså, nej... vi har känt varandra länge." Röster hördes plötsligt nedifrån gatan och den lilla jäntan tog ett hastigt steg tillbaka in i skuggorna men växande panik i blicken.

"Ta det lugnt, ingen kommer göra dig något." Sa jag med ett leende och sträckte ut handen mot henne för att vinka fram henne igen "Dom är bara på väg hem från jobbet, inget konstigt alls."

Jag såg hur tankarna malde inuti det lilla huvudet samtidigt som hon tuggade sig i underläppen. Hon påminde nästa om en liten alv där hon stod och det slog mig att hon var riktigt söt, som ett litet borttappat, vilset rådjur. Efter en stund tog hon ett tvekande steg framåt och började vira den tjocka grå halsduken tätare omkring sig. Jag såg hur hon huttrade under den tunna skinnjackan och den korta kjolen.

"Du borde inte vara ute i den här kylan." Insisterade jag "Kom nu så hjälper jag dig hem."

"Det går inte." Mumlade hon blygt.

"Varför inte?" Frågade jag förvånat och höjde ett ögonbryn.

"Jag vet inte vart jag är."

Jag drog in ett djupt andetag "Okej, men du har väl en adress?"

"Ja.." viskade hon samtidigt som hon såg sig oroligt omkring. "Men jag lämnar inte ut den till främlingar."

"Klokt, men du kan lita på mig."

"Hur vet jag det?" Frågade hon förvånansvärt trotsigt.

Med en suck bestämde jag mig för att ge upp, låt jäntan frysa, tänkte jag och gned mig i pannan med fingertopparna. "Det vet du inte." Svarade jag och ryckte på axlarna innan jag vände mig om för att gå.

"Vänta! Vart ska du?" Ropade hon efter mig med en hint av panik i rösten.

"Hem, mitt skift slutar snart." Svarade jag lugnt och fortsatte att gå. Jag hann nästan bort till slutet av gatan innan jag hörde hennes snabba steg som kom upp bakom mig. Jag sneglade ner på det rödgråtna ansiktet med ett litet leende på läpparna och ett ansikte fullt av medlidande. "Så du tänker lita på mig nu?"

"Har jag något val?" Snörvlade hon.

"Man har alltid ett val." Svarade jag och erbjöd henne mina vantar som hon tveksamt tog emot.

"Vad heter du?" Frågade jag tillslut och lät händerna hitta tillbaka till sin vanliga plats i byxfickorna.

"Lexie."

I den sekunden frös mina fötter fast i marken och det var som om allt syre försvann omkring mig och jag slutade helt att andas. Lexie, det kan inte vara ett sammanträffande. Det måste vara hon, tänkte jag med en klump i halsen. En liten iskall hand la sig försiktigt runt min handled och drog mig plötsligt tillbaka till verkligheten.

"Du.. är du okej?"

Jag nickade och såg ner i hennes ansikte "Jag vet vem du letar efter, men jag vet inte vart han är."

***

"Allt är mitt fel." Snyftade hon och jag kämpade emot viljan att hålla med henne. Om det inte hade varit för den här lilla sköra flickungen så hade Dominic aldrig behövt bli vampyr. Men då hade jag aldrig fått hålla honom i mina armar, påminde jag mig med kluvna känslor.

Ödet eller bara en jävla otur? Spelade det någon roll? Jag suckade tungt och synade den huttrande lilla tjejen som satt ihopkrupen i min soffa med benen i skräddarställning och händerna hårt omslutna kring den stora tekoppen. Något med den här situationen kändes lite väl bekant.

"Gjort är gjort, vi får tänka framåt istället." Mumlade jag i ett försök till att låta positiv.

Men inombords skrek mitt hjärta, för hur mycket jag än intalade mig att Dominic skulle komma tillbaka så hade åren gått och han var fortfarande kvar där ute. Han skickade ett meddelande ibland, men nu hade det gått flera månader sen sist, vilket kanske var bäst. De gav mig oftast mer frågor än svar och för lite mer än ett år sen insåg jag att han dolde något för mig, det var väl mest en känsla, en darrning på rösten på andra sidan luren. Men jag sa inget, jag trodde det skulle vara lättare så.

Allt för länge hade jag försökt ignorera känslan, jag hade ju själv sagt åt honom att åka fast jag borde ha bett honom att stanna. Och nu då? Om han kom tillbaka och så satt hans första kärlek här och väntade på honom? Hur skulle han reagera då? Jag suckade tungt, igen, och hällde upp en stor kopp kaffe åt mig. Spelade det någon roll? Vem vet vart han var nu, och med vem. Mjölken färgade det svarta kaffet härligt gyllene och jag gjorde ett tappert försök att tränga undan den ogrundade svartsjukan som kramade mitt hjärta.

"Lätt för en stor kille som du." Muttrade hon "Du är säkert inte rädd för nåt."

"Rädd? Jag trodde det här handlade om skuldkänslor?"

"Och rädsla." Mumlade hon tyst och såg ner i koppen.

"Rädsla för vad, om jag får fråga?"

Hon tittade upp på mig under den tjocka blonda luggen och ryckte lite nonchalant på axlarna "Rädsla för att vara ensam."

På vägen till soffan tog jag upp det rutiga lapptäcket från fåtöljen och la den över hennes bara ben innan jag slog mig ner i andra änden och la upp fötterna på soffbordet, där dom fick trängas bland gamla tidningar och fjärrkontroller.

"Vill du veta en hemlighet?" Hennes ögon såg förväntansfullt på mig samtidigt som hon väntade på att jag skulle fortsätta. "Jag tror alla är rädda för att vara ensamma ibland."

"Även du?"

Jag nickade och tog en klunk av kaffet. "Jag har varit ensam länge."

"Då borde du väl vara van?"

"Det var jag." Skrattade jag "Tills nån flytta in här och jag insåg hur mycket bättre mitt liv blev då."

Hon såg sig omkring med så ryckiga rörelser att teet skvimpade ut över kanten och rann ner på hennes blåfrusna fingrar, roat såg jag hur de stora ögonen fylldes med panik "Såå.. vart är den personen nu?"

"Någon annanstans." Sa jag med en suck och böjde mig fram efter en fjärrkontroll och snart spreds nyhetsankarets röst genom hela rummet.

"Men du skulle önska att den var här?" Frågade hon försiktigt.

"Varje dag." Mumlade jag tyst och la armen bakom nacken som stöd men höll blicken kvar på tv'n.

"Då borde du väl säga det till personen så att den vet?"

Jag nickade några gånger "Det har jag." Vi satt tysta ett tag och snart kände jag hur kroppen började värka av trötthet. "Ta soffan i natt du." Sa jag och reste mig upp "det finns fler filtar om du behöver."

Hon gav mig ett litet leende och nickade. "Tack för teet, det var gott."

"Hoppas du kan sova." Mumlade jag och släckte några lampor innan jag masade mig iväg mot sovrummet.

"Vad heter du förresten?"

Jag stannade upp och skrattade till, hur kunde jag ha glömt att presentera mig? "Magnus."

"Godnatt Magnus!"

"Godnatt." Svarade jag och stängde dörren efter mig.

Jag föll raklång ner i sängen och blundade hårt, viljan att ta fram mobilen och skicka iväg ett sms var så stark. Vad kan gå fel? Tänkte jag och tog upp mobilen och letade upp vår gamla sms konversation. Gamla meddelanden spred varma vågor av kärlek genom hela min kropp. Helvete vad jag saknade honom. Jag stirrade länge på skärmen innan jag tog mod till mig och skrev tre ord innan jag tryckte på skicka.

"Jag saknar dig."

Trött la jag mobilen på nattduksbordet och satte mig upp för att dra av mig skorna och jeansen. Jag rynkade på näsan åt de regnvåta strumporna och ångrade att jag inte tagit av mig skorna direkt när jag kom hem. Det får bli en varm dusch i morgon bitti, tänkte jag och sträckte mig för att släcka bordslampan när mobilskärmen plötsligt lyser upp.

"Jag saknar dig med."