-Marianne-

Det stank häst överallt, värsta lukten någonsin! Uttråkat spanade jag runt och försökte smälta in bland alla eleganta vampyrer i sina skräddarsydda kostymer, glittriga klänningar och knallröda läppstift. Om dom bara visste vad som skulle hända.

Jag skrattade för mig själv, tog ett glas champagne från en bricka och skålade i luften mot en grupp förnäma varelser som synade mig med förfärade blickar i ett par sekunder innan de vände sin uppmärksamhet åt er annat håll.
Jag tog min chans och gled in under läktaren och placerade ut bomb nummer tre och skickade iväg ett grupp sms.

"läktare C är redo 😘 💃🏼💅🏻🖕🏻"

-Masson-

Mobilen blinkade till, ett sms från Marie. Jag nickade mot Dominic "Läktarna är klara, dags att dra in."

"Var försiktig Mass."

Jag slog ut med armarna och log ett av mina bredaste leenden "Va fan Nico, jag är alltid försiktig!"

Han skakade på huvudet och dunkade mig i ryggen "Försök att inte dra åt dig så mycket uppmärksamhet då."

"Omöjligt!" Utbrast jag och rättade till slipsen "I den här kostymen kommer dom inte kunna slita ögonen ifrån mig."

Jag hörde hur han grymtade en förolämpning men jag sket i det, det här var en bra dag, solen sken, det fanns gott om champagne så ingen skulle märka om jag klunkade i mig några glas.

Men framförallt för att jag skulle få chansen att döda en massa rika snobbar som trodde att dom var så jävla mycket bättre än oss andra. Vi skulle döda dem alla och jag skulle göra mitt yttersta för att göra Clock stolt.

-Belmont-

Bilen kändes trång och jag var rastlös, jag sneglade ner på mobilen och såg alla meddelanden med uppdateringar. Våran plan höll på att sättas i verket och jag önskade att allt bara skulle vara över. Innan New York hade jag älskat spänningen och adrenalinet ifrån uppdragen vi åkt på.
Nu kändes allt bara jobbigt, vi kunde inte lämna bilen ifall någon skulle känna igen oss.
Vi var fast här i väntan på att de andra skulle göra sitt jobb. Det kändes sjukt jobbigt att sitta skyddad utanför händelsernas centrum när alla var där inne och riskerade livet utan oss.

"Är du okej?"

Jag kände en hand på mitt lår och vände på huvudet för att möta Clocksworth's blick. "Jag längtar tills allt är över." Suckade jag.

"Snart Bel" log han och kramade min hand.

-Lumiere-

Mina ögon föll på Levi och hans följeslagare när jag klev in i det utsmyckade VIP båset.
Utsikten var enastående från de enorma glasväggarna, i taket hängde guldkandelabrar och borden var smyckade med blommor i rött och guld. Lite väl pråligt för min smak men Levi hade alltid gillat rött.

"Lumiere min vän!" Utbrast han och tog ett steg fram med utsträckta armar.

"Levi." Svarade jag artigt när vi utbytte kindpussar och artigheter.

"Ta ett glas champagne, slå dig ner hos mig." Erbjöd han och jag accepterade hans förslag med ro.

Han visade vägen till varsin elegant fåtölj som stod lite avsides men som hade utsikt av hela galoppbanan. "Så, säg mig varför du är här."

Jag skrattade till och smuttade på den bubblande drycken "Det vet du redan."

"Vet han om att du är här?"

Jag höjde ett ögonbryn "Har du inte högre tankar om mig? Brukar du diskutera dina planer med dom du är påväg att förråda?"

Levi skrattade till "touché."

"Jag är här för att vår käre klockmakare har fått en släng av hybris är jag rädd."

"Och du vill ta hans plats?"

"För allas bästa."

Han log snett "självklart."

Jag tog en till klunk av champagnen och sträckte mig efter listan på hästarna som skulle tävla under dagens event. "Men jag behöver er hjälp."

Levi vände sig mot en av sina män som genast räckte fram ett kuvert. "Vi har diskuterat."

"Vi?"

Han lutade sig närmre och viskade "Till höger om hästskulpturen står Prins Frans och borta vid damen i gul klänning står Valir."

Jag sneglade på de båda männen, förundrad insåg jag att de såg helt ofarliga ut, mer som bortskämda, uppvaktade påfåglar som helt glömt bort sina kraftfulla egenskaper och brydde sig mer om god mat och vin än sitt folk.
Och jag insåg bittert att det var Levi som jag behövde akta mig för.
Han räckte mig kuvertet och reste sig.

"Du har vårt erbjudande i kuvertet, läs igenom det noga, fundera och njut av dagens festligheter så ses vi till middagen min vän. Då vill vi ha ditt svar."

Och så vände han på klacken och lämnade mig för att mingla med hela Frankrikes vampyr elit. Jag såg mig omkring i rummet, jag skulle kunna vänja mig vid ett liv med kaviar och snittar. Men jag ville ha allt för mig själv, jag vägrade att behöva smickra dessa korkade idioter och inbiciller för att få någon form av respekt. Jag tänkte skrämma dem till lydnad istället log jag skadeglatt innan jag tog fram mobilen och skickade iväg ett sms till Theodor.

"Alla är här uppe."

Njut av champagnen, idioter, tänkte jag nöjt för mig själv. Ni lär inte få smaka på någon i helvetet ni ska till.

-Clocksworth-

Jag öppnade paketet med cubanska cigarrer som jag sparat just för den här dagen.
Noga skalade jag av plasten och jag luktade länge på tobaksbladen innan jag tände en tändsticka och njöt av känslan av att ha den mellan läpparna. Snart kunde jag äntligen känna smaken av den tjocka röken som fyllde min mun. Fullständig lycka.

Vi hade alla hört explosionen ifrån Mariannes bomber och några minuter senare hade mobilerna ringt. Roch's grupp hade tagit hand om alla som överlevt utomhus. Alexander var på väg upp till Lumiere för att få dem att tro att han var där för att skydda dem. Men egentligen var han där för att släppa in oss.

Jag tittade sakta upp på Belmont som tagit emot telefonsamtalet ifrån Dominic. Han höjde blicken med ett leende och smällde igen bildörren bakom oss. "Nico har stängt av lobbyn, ingen kommer ut, din order?"

"Låt alla veta vem han jobbar för." Jag tog ett till bloss på cigarren "Sen kan han börja skjuta." Mobilen gled ner i hans ficka och vi började vår promenad upp mot huset. Det var en lång trappa som ledde upp mot huvudentrén, men vi hade inte bråttom. Jag visste att dom hade kontroll där inne. "Kom ihåg Belmont, Lu måste döda prinsarna." Han nickade och osäkrade vapnen han bar på.

Framme vid dörrarna tog Massons killar emot oss och släppte in oss till det blodbad som de precis åstadkommit. Jag såg mig omkring i rummet, ingen hade överlevt konstaterade jag och fimpade lite aska över några snittar på ett fat.

"Hissen till vänster leder rakt upp till Loungen Boss."

Jag nickade åt Nico "Dina killar stannar här, men du följer med mig." Utan tvekan ställde han sig bakom mig och räckte ett passerkort till Belmont. "Är alla kvar där uppe?"

Han nickade "Ingen har tagit sig ut."

"Och Masson är där inne?"

"Oui Boss."

"Bra."

Vi klev över kroppar och blodpölar i vår väg till den spegelprydda hissen. Vi klev in och dörrarna stängdes. Dominic tryckte på knappen till takvåningen och vi började sakta åka uppåt samtidigt som en löjligt munter melodi började spelas och jag kände hur kroppen gungade en aning till musiken medans jag väntade.

När hissdörrarna öppnades bröt hela helvetet lös. På min signal drog Masson och alla servitörerna fram sina vapen och började skjuta omkring sig. Bloddroppar flög igenom luften tillsammans med tomma patroner. Alla föll till marken, alla utom tre prinsar och Lumiere.

Jag såg mig omkring och mötte Levi's leende. Ett leende som fick blodet att frysa inom mig.
Det var för enkelt. Allt hade gått FÖR enkelt. Fan, det är en fälla. Jag kastade en blick bak på Bel och jag såg att han tänkte samma sak.

"Clocksworth!" Utbrast Levi lent "Välkommen till vår lilla sammankomst.

Innan jag hinner reagera så har tjocka röda sammetsgardiner dragits för fönstren och rummet blev så gott som kolsvart. Inte långt där efter hörs ett väsande ljud ifrån golvet och jag känner hur Belmont krampaktigt griper tag om min axel. "Les Griffes." Flämtade han samtidigt som jag förbannar hela jävla världen och denna skit version av nån sjuk deja vu upplevelse.

För runtomkring oss börjar de nedskjutna kropparna vakna till liv, i en ny form.
Belmont hade rätt, det var Griffes. Men jag kunde inte låta bli att bli imponerad av Levi's plan.
Han måste ha anställt alla äckel han kunde hitta ifrån gatan och klätt dem i dyra kläder i vetskapen om att de skulle förvandlas om de blev tillräckligt skadade efter en kvälls blod drickande och öppen bar. Han hade skapat sig en armé.

"Jag ser att du blivit inspirerad av Calvos." Muttrade jag.

"Calvos?" Skrattade han "Den idioten hade inte ett uns ledarskap inom sig. Tror du verkligen att det var han som fick Anthony att ge upp?"

Jag tog ett sista djupt halsbloss på min cigarr och njöt av den rispande känslan i halsen. "Så det var du?"

"Självklart."

"Och dom andra prinsarna?"

"Har du någonsin sett dom Clocksworth? Har du någonsin hört talas om deras bravader?"

Jag suckade tungt och kastade iväg fimpen på en nyvaken Griffes som krälade sig fram på golvet. "Så det finns inga andra." Konstaterade jag.

Han la huvudet på sne och höjde sitt glas med champagne "Bara du och jag kära vän, bara du och jag."

"Toppen." Muttrade jag och kastade en blick bort mot Lumiere som stod en bit bakom honom och kokade av ilska. Men golvet bubblade av vidrig varelser som föddes rakt framför oss och han var långt ifrån mig. Det fanns inte mycket jag kunde göra nu.

"Vad gör vi boss?" Hörde jag Dominic viska med en hint av panik till Bel bakom mig.

Jag vände mig hastigt om och knuffade dom hårt in i hissen och tryckte på den gröna knappen märkt E. "Hämta fler."

"Det finns ingen anledning till panik." Skrockade Levi "jag har ett förslag."

Jag vände mig sakta och höjde ett ögonbryn. "Jag lyssnar."

"Vi samarbetar."

"Du och jag?"

Han skrattade åt min skeptiska ton "Varför inte min vän? Vi är lika du och jag."

Lumiere måste ha insett att jag faktiskt övervägde förslaget, men hans reaktion var lika förvånande för mig som för Levi. Vampyrens ord måste ha varit droppen för honom. För blixtsnabbt tog han upp en stor tung häst-statyett av guld och kastade den det hårdaste han kunde rakt i bakhuvudet på Levi. Förvånat ser jag hur han faller till golvet. Så oväntat, hann jag tänka innan jag ryckte upp en kniv med silverblad ur innerfickan och kastade den till Lumiere. Skickligt fångade han den i luften och föll direkt ner på knä bredvid den vimmelkantige Levi som försökte ta sig upp på fötter trots det stora gapande såret i skallen. Bladet sjönk lätt igenom kläderna och rakt in i prinsens hjärta. Och precis som Anthony gick han plötsligt upp i rök.

I vild panik kastade jag mig bakåt, långt bort från chansen att bli genomborrad av ännu fler prinsar som ville leva vidare genom någon annan. Hissdörren öppnades och nödutgångarna med, några sekunder senare stormar Roch, Marianne, Dominic och Belmont rummet tillsammans med resten av deras team. Det var en massaker. Men jag såg inget ut av det, mina ögon var helt fixerade på Lumiere som reste sig från golvet med ett nöjt leende på läpparna.

Det hade fungerat.

-Belmont-

Det var över. Jag var så sjukt lättad och jag kunde inte sluta le. Ingen skulle bråka med oss mer.
Ingen skulle våga. Vi var för fan kungligheter nu!

Lumiere hade bevisat att han verkligen var på vår sida. Där fanns inga tvivel längre och vi var den familj som jag alltid önskat att vi kunde bli. Vi hade dödat Levi och Lumiere hade fått det han velat med vår hjälp. Eller rättare sagt, med Clocksworth's hjälp. Han var både hjärnan, hjärtat och inspirationen bakom allt det här.

Jag kastade en blick på honom. Han var djupt försjunken i tankar och verkade inte alls lika glad som jag var. Det fanns dock ett litet problem kvar som säkert var en anledning till varför han inte slappnade av. Prinsarna var döda men deras närmsta vänner var fortfarande vid liv.
De hade inte haft en aning om Levi's plan att lura oss och skulle nog bli mäkta förvånade när Lumiere krönte sig själv till kung över hela Frankrike. Men det var hans problem nu och ingenting vi behövde bry oss om.

"Kung Lumiere" skrattade jag där jag låg utslagen i sängen med en champagneflaska i ena handen och en blodpåse i andra. "Och skål för drottning Marianne!"

"Han fick som han ville." Log Clock där han satt och tittade ut genom fönstret "Han får oftast det."

"Har det alltid varit hans dröm?"

Han ryckte på axlarna "Förmodligen, han har alltid törstat för respekt."

"Men inte du."

Han vände sig mot mig och jag satte mig upp i sängen. Vi var båda slitna efter allt som hänt och den stora festen som vi haft efteråt. Så hela dagen efter spenderades i sängen med med större delen av Clocks whiskeyförråd uppburet till rummet. "Jag har aldrig krävt respekt."

"Men du har alltid fått det ändå."

Han ryckte på axlarna "Inte alltid."

"Makt då?"

Han suckade "Makt var Anthonys begär, om Lumiere är smart så borde han hålla sig borta från liknande sjukliga maktbegär."

"Som att bli vampyrernas kung i hela Frankrike." Retades jag och han skrattade till.

"Mmm, som att bli kung över hela jävla Frankrike."

Jag klev ur sängen och gick för att lägga armarna om hans hals och sökte hans ögonkontakt. "Du vet att dom hellre vill ha dig som kung."

"Kung är ett sjukt osmickrande jobb" flinade han "och dom är oftast grymma och elaka."

"Har du mycket erfarenhet i ämnet?" Skrattade jag

Han nickade sakta med ett mycket mer allvarligt ansikte uttryck.

"Men du hade varit annorlunda."

Han såg upp på mig med trötta ögon "Men jag vill inte."

Med en suck insåg jag att han inte alls var på skämt humör, så istället böjde jag mig ner och pussade hans kind "Jag vet."Jag kände hans armar runt mig och pannan som lutade sig tungt mot mot bröst. "Vi är fria nu Theo, vi kan göra va fan vi vill!"

Jag kände hur hans kropp spändes en aning men jag slog bort oron som gnagde. Han hade slitit som ett djur i månader, självklart borde han vara helt slutkörd när allt äntligen var över.
Det måste vara ett sånt sjukt jävla antiklimax när man kämpar så hårt för något och sen är det över, tänkte jag och beundrade mannen jag hade i mina armar.
Mannen som alltid luktade cigarrök, alltid såg på mig med den mest kärleksfulla blick och alltid tänkte på alla andra framför sig själv.

Jag snuddade hans haka och vinklade lätt upp hans huvud så att jag kunde se in i de där vackra kastanjebruna ögonen.

"Det här är bara början Tick-Tack, vi har hundratals år framför oss." Log jag och pressade mina läppar mot hans i en öm kyss full av hopp och längtan.

***

Bara några timmar senare satt jag oförstående och stirrade ner på brevet i mina händer. Det var inte möjligt.Jag läste det en tredje gång... en fjärde... en tionde...

Orden stod kvar, inget ändrades. även om jag läste om och om igen så stod där samma sak.

"Förlåt, Belmont.
Jag måste dra."

Hade han åkt utan mig? Jag förstod inte. Han hade stuckit... utan mig. Jag kände mig helt tom inuti, som ett skal utan känslor. Han hade dragit utan mig! Raseriet började gro någonstans långt där inne. Förlåt mig!? Hur i helvete kunde han tro att jag skulle kunna förlåta honom?!

Raseriet försvann och tårarna började rinna längs mina kinder och sorgen och känslan av att ha blivit sviken sköljde över mig som en tsunami. Förstod han inte att jag inte skulle överleva utan honom! Han var mitt allt. Mitt hjärta brast och det kändes som om tusen skärvor av glas sakta skar igenom min kropp.

Ensam. Jag var ensam igen.