-Clocksworth-

Jag stannar till innanför dörren och stirrar på hans rygg. Han är så jävla vacker där han står vid fönstret i vårt sovrum med månljuset som skiner över hans bara överkropp. Jag har alltid älskat hans slanka kroppsbyggnad men nu har han blivit starkare och det syntes. Fan va jag har längtat.

Med tysta steg gick jag fram och lät handflatorna smeka hans rygg och vidare runt hans kropp för att hitta min favorit plats på hans mage, den delen som leder ner mot ljumsken. Läpparna rör sig sakta över hans nacke och ner på axeln.

"Vart har du varit?"

Jag suckade mellan kyssarna "Jag.. behövde.. tänka."

Han la ner mobilen som han haft i handen men genast såg jag hur skärmen lyste upp med notiser om nya meddelanden. "Folk har varit oroliga, dom skickar sms och ringer och-.." Jag nickade lite och lät tungan glida upp längs halsen och upp bakom hans öra och jag kände hur hans kropp skälvde till. Fan han luktade så sjukt gott. "Theo..."

Mina armar tätnade om honom och jag flyttade munnen till hans öra "du med?"

Han lutade huvudet bakåt mot min axel och blottade hela sin strupe och synen av hans långa hals fick blodet att pulsera inuti mig. "Nej" stönade han hest när mina fingrar vandrade över hans adamsäpple och klämde till, lagom hårt för att få honom att släppa ut de där små ljuden som fick hela mig att vibrera. "Men.. jag .. hade inga ... svar." Mumlade han och jag hörde hur hans andning blev snabbare och snabbare.

"Dom klarar sig utan mig i några timmar."

Ett djupt stön undslapp hans läppar när jag lät tänderna sjunka ner i hans axel. "Theodor...!"Jag drog in hans doft och ignorerade allvaret i hans röst. Jag ville bara njuta av honom, jag ville inte höra. Men han lät mig inte komma undan. "Calvos är död." Jag fortsatte att placera små kyssar och bitmärken längs med hans skuldra och ner för hans rygg. "Clock?"

"Hysch..." viskade jag när började knäppa upp bältet på de svarta smala jeansen han hade på sig. Jag såg det inte men jag gissade att han log när han vände sig om så att mina läppar plötsligt nuddade partiet strax nedanför naveln istället för svanken som jag nyss smakat på. "Jag har pratat färdigt för idag," viskade jag och till svar fick jag små stön av njutning när byxorna föll till golvet och jag fortsatte nedåt.

Mobilen vibrerade, femton missade samtal ifrån Lumiere, skärmen blinkade om och om igen. Fem sms... sju... tio... Hans fingrar trasslade in sig i mitt hår. "Du kanske borde svara.." hans ord var något mellan en viskning och ett dovt stön.

"Inte en chans." Flinade jag och välte ner honom i sängen samtidigt som jag kastade av mig kläderna "vill han bli kung får han fan ta lite ansvar, och jag är jävligt upptagen."

Jag visste vad han ville, om Calvos var död så hade hans krafter också försvunnit ur Lumieres grepp. Han var säkert ursinnig och mina missade samtal skulle inte göra honom på bättre humör. Men det sket jag fullständigt i, det kunde vänta tills i morgon. Han behövde fan vänja sig vid att leva utan mig, tänkte jag innan jag distraherades av Belmonts naglar som grävde sig in i min rygg och vågen av lust som sköljde över mig när jag trängde in i honom. Nu var det bara han och jag, inget annat betydde någonting.

"En dag ska vi dra bort från den här skiten Bel, vi drar långt, långt bort dit ingen jävel kommer hitta oss."

Hans ögon var dimmiga av lust och kinderna var alldeles rosiga när han mötte min blick med ett stort leende. "Jag följer med dig vart som helst, det vet du."

Mina läppar trycktes hårt mot hans samtidigt som jag pressade fram ett "Jag vet, mellan kyssarna.

Mobilerna fortsatte att vibrera och långt bak i mitt huvud önskade jag att jag stänkt av skiten. Lu skulle vara rasande och jag bara väntade på att någon skulle storma in.

Ett par minuter gick innan det bankade på dörren. "Belmont! Är du där?" Det var Massons röst. "Vi får inte tag på Clocksworth... Belmont!"

Med ett stön öppnade jag ögonen och ansträngde mig för att inte rusa upp ur sängen och slå ut dörren bara för att få mosa den jäveln. "ÖPPNAR DU DÖRREN SÅ DÖDAR JAG DIG!" Vrålade jag mot dörren och det blev knäpptyst på andra sidan.

"Du kan hälsa Lu att vi är jävligt upptagna." Skrattade Bel under mig innan han drog täcket över oss och äntligen var det bara han och jag igen.

För en stund.

***

Jag sträckte fram den hundra år gamla whiskeyn mot honom som en fredsgåva. "Den är nästan lika gammal som du." Flinade jag och ignorerade hans kyliga min när jag gick för att ta fram två glas.

"Du har läst mina sms?"

Jag nickade och sneglade på honom från sidan "Calvos var en nobody."

"Kanske," muttrade han och tog emot glaset.

Jag höll det exklusiva kristall glaset under näsan och snurrade det sakta medans jag väntade på hans återhållsamma raseriutbrott som jag visste var på väg. Lumiere var inte den som skrek i onödan och jag visste att det var hans kyla som många var rädda för. På många sätt påminde han mig om Anthony, men han hade haft mer pondus. Jag visste också att Lumiere hade mycket att jobba på om han skulle bli en respekterad ledare.

"Marianne har fått ett tips." Började han lugnt "men vi får bara en chans Theodor."

"En chans är allt vi behöver." Svarade jag med rösten fylld av självförtroende.

Han smuttade på whiskeyn och nickade "Dom kommer vara på samma fest."

"Alla?"

"Alla."

Jag lutade mig bakåt i stolen och la benen i kors med ett leende och skålade i luften. "Det verkar som om det här kriget kommer ta slut fortare än jag trodde."

"Om en vecka Clocksworth... om en vecka."

-Belmont-

"Lumiere ville att du skulle kolla dom här."

Jag suckade när Gaston klev in i rummet och räckte mig en bunt papper. "Varför?"

Han ryckte på axlarna "Det sa han inte."

Jag började gå igenom diverse fakturor och offerter med en suck. Va fan skulle jag göra det här för?! Jag hade kommit halvvägs när jag insåg att han fortfarande stod kvar. "Det kommer ta ett tag." Muttrade jag irriterat.

"Jag kan vänta." Svarade han lugnt.

Jag ryckte på axlarna och försökte ignorera honom så gott jag kunde men hans ögon brände mig i bröstet. Fem papper senare stod jag inte ut längre, jag slog ut med armarna och utbrast "Vad vill du Gaston?"

"Jag gör bara vad Lu bad mig om."

"Jag fattar det, men måste du stirra på mig hela jävla tiden?"

Han himlade med ögonen och tog upp bunten som jag var klar med. "Jag fattar inte att du orkar med sånt här."

"Det gör jag inte!" Fräste jag "Han måste verkligen hata mig just nu."

"Vad menar du?" Gaston tog några kliv närmre och stod plötsligt vid min sida.

Jag stirrade på högen av papper "Ett jävla straff är vad det är." Suckade jag tungt.

"Vad har du gjort?" Flinade han.

"Som om du inte vet det redan." Jag gav honom en blick från sidan och såg direkt att mina ord hade träffat rätt. I dagar hade jag märkt hur Gaston undvek Lumiere mer och mer och höll sig nära mig och Clocksworth. Allt för nära för min smak.

"Jag vill bara ha din förlåtelse." Viskade han lågt och vände sig bort för att tända en cigarett samtidigt som lutade sig mot väggen.

"Varför?" Fräste jag ovanligt hårt och märkte hur mitt humör blev sämre och sämre.

"Jag är inte samma person som förr Bel."

Jag kastade ett öga på han över pappersbunten och muttrade irriterat "Ni säger det."

"Ni?"

"Du, Marie ... Clock."

Han var tyst ett tag "Men du tror inte på oss.." konstaterade han tillslut.

"Bevisa motsatsen," mumlade jag och öppnade upp laptopen för att betala fakturorna.

"Jag försöker."

Jag ryckte på axlarna "Vad förväntar du dig Gaston? En varm kram och kakor?"

Han slängde fimpen på betonggolvet och tryckte till med foten så att glöden släcktes.
"Är du klar snart? Han väntar."

Jag reste mig hastigt och smällde bunten av papper i bröstet på honom. "Säg till din herre att han kan göra den här skiten själv."

Han stirrade intensivt in i mina ögon innan han skakade på huvudet. "Va fan är det med dig Bel, du har allt du kan önska dig."

"Till skillnad från dig?"

Hans blick vandrade neråt och jag såg hur han tvekade, irriterat väntade jag på att han skulle svara. Men till min stora förvåning tog han tag om min nacke och innan jag hann stoppa honom så hade han dragit mig till sig och hans läppar pressades hårt mot mina. I chock stod jag förstenad och hann knappt reagera på vad som hände.Jag la en hand mot hans bröst i protest och tryckte bort honom från mig, men jag sa ingenting. Det fanns inga ord att säga, va fan händer?!

Han mötte min förvirrade blick och jag stirrade rakt in i hans ögon med frågande blick. "Va fan Gaston..?" viskade jag tillslut. Men det enda svaret jag fick var en djup suck innan han vände sig om och lämnade rummet. "Helvete."

***

Jag strosade in i det välbekanta rummet, i vanliga fall kändes det luftigt och ljust men just idag var det fullt med folk och det kändes instängt på nåt vis.

Lumiere hade kallat alla till möte men det var Clocksworth som stod i centrum. Det högg till av kärlek i mig när jag såg honom, han utstrålade ledarskap och självsäkerhet där han stod i mitten av rummet med blicken ner på skrivbordet och en cigarr i mungipan.

Bakom sig hade han en stor whiteboard med bilder av olika vampyrer och en skiss på ett hus och dess omgivning. Det slog mig att det var en galoppbana och ingen vanlig liten villa som jag trott. De flesta hade redan samlats i rummet och jag spanade runt innan jag slog mig ner på kanten av skrivbordet och kände direkt en varm hand på min axel.

"Är du redo?" Viskade han tyst i mitt öra och jag sneglade upp på honom med en gravallvarlig min.

"Nej."

"Tänk på det positiva Bel, när det är över så drar vi." Jag nickade kort och kysste översidan av hans hand samtidigt som jag lät ögonen glida över alla som samlats i rummet.

Lumiere satt snett bakom Clock i en stor fåtölj, helt i sin egen värld och skrev små anteckningar i en bok med Marianne vilandes med ena benet på hans armstöd. Hon såg rastlös och uttråkad ut och jag förstod fortfarande inte hur de kunde vara ett par, de var så sjukt olika.

Ögonen vandrade vidare till Roch som stod och lutade sig mot väggen vid min sida av rummet, han såg bister ut och stod med armarna i kors som vanligt. Men han gav mig en liten nick när våra blickar möttes. Han var så annorlunda nu, tänkte jag för mig själv. En gång i tiden hade jag verkligen hatat honom, men nu var han en trygg klippa och en av dem jag lutade mig mot mesta av alla. Han hade alltid funnits där för oss och det gjorde honom speciell.

Sist av alla klev Masson in i rummet med Dominic efter sig. Den unge korte vampyren stannade framför kartan och studerade den intresserat med sitt vanliga breda leende.

"Du njuter lite väl mycket av det här." Skrattade jag men fick bara ett ännu bredare flin till svar.

"Viva le revolution!" Skrattade han och dunkade mig i ryggen. Men Dominic såg inte lika road ut och jag misstänkte att han tog livet på lite större allvar än sin boss.

"Håll ett öga på honom Nico."

"Alltid," hans svar förvånade mig inte, dock var jag inte beredd på leendet jag fick.

Det var bara en person kvar i rummet, men jag drog mig för att titta på honom.
Gaston. Jag hade fortfarande blandade känslor för honom och för det som hände. Men mest av allt ville jag döda idioten, vem fan trodde han att han var? För sex år sen hade jag gjort allt för att få hans uppmärksamhet, jag hade dödat för att han skulle se mig. Jag hade gjort allt han bett mig om men hade alltid hamnat i trubbel i slutändan. Så när jag vägrade göra som han sa, för farsans skull, så hade helvetet brutit lös.

Vad betydde den kyssen för honom egentligen? Och hur fan vågade han? Efter allt Clock gjort mot honom och när han äntligen fått lite respekt. Mina tankar snurrade och jag hade sjukt svårt att acceptera hans roll i allt det här. Men irriterande nog hade jag märkt hur han faktiskt förändrats och jag var förbannad på mig själv att jag tillåtit honom att komma närmre och vi faktiskt hade pratat som normala vänner på sista tiden. Hade jag uppmuntrat honom? Men hur fan skulle jag kunnat veta att han kände så? Han hade varit mitt livs största pina. Var det här nåt sjukt skämt?

Jag sneglade bort på honom och han mötte min blick stadigt, som om han visste vad jag tänkte.
Theo kommer döda dig, tänkte jag och jag sa åt mig själv att reda ut allt efter festen. När allt annat var över.

"Är alla här?" Clocksworth's röst fick mig att rycka till och dras tillbaka till verkligheten. Vi hade mycket att diskutera och det var inte läge att sväva iväg bland molnen. "Levis har bjudit in alla så kallade viktiga, högt uppsatta Vampyr lorder och prinsar med sällskap till en galopptävling på lördag," började han.

"Alla kommer att vara där," poängterade Lumiere.

"Så vi ska ta chansen och radera hela Frankrikes vampyr elit samtidigt?" Skrattade Alex nöjt ifrån sin stol.

Clock nickade "det är tanken."

"Det är din värsta idé någonsin," muttrade Roch.

"Du behöver inte följa med," fräste Lumiere.

Men Clock gav den ljushårige en blick "ta det lugnt."

"Vi är medvetna om att det är en riskabel plan." Fyllde jag i "men vi kan inte låta den här chansen rinna mellan fingrarna, eller?"

Roch suckade men sa inget mer och jag visste att han inte skulle säga nej om Clock bad honom att stanna.

"Det är en idiotisk plan." Erkände Marianne "men va fan ska vi göra då? Är det inte lika bra att vi går in, gör så mycket skada vi kan och sen drar vi?"

"Sprängmedel," nickade Roch "massvis av sprängmedel."

Clocksworth tog fram en röd penna och började skriva på kartan. "Marianne, du och ditt team sprider ut er på läktarna, ni är där för att spela. Samtidigt sprider ni ut sprängmedlet." Hon mötte hans ögonkontakt och nickade. "Roch, ditt team får kläder så ni smälter in med vaktbolaget. Julienne har fixar passerkort och brickor."

"Visst boss."

"Ni sprider ut er och håller ögonen öppna och informerar oss andra vart måltavlorna befinner sig. Masson, du och sitt team får dela upp er, några i stallet, några på parkeringen, Dominic har ansvaret för biljettkassorna och du för serveringen."

Alex sken upp "jag ser gym ut i smoking."

"Lumiere är där som gäst, han har skickat ett meddelande att han och jag är oense och att han vill diskutera situationen med Levi. Så han har fått en inbjudan." Clocksworth tittade bort på Lu "Det är ingen slump att han är närmast prinsarna. Kom ihåg att målet är att han ska döda dem."

"Men om han inte har den möjligheten så tar vi ner dom?"

"Ja Masson, då tar vi ner dom."

-Clocksworth-

Jag väntade tålmodigt kvar tills alla hade lämnat rummet, alla utom Gaston och Belmont. Jag hade sett Gastons blickar och något inom mig hade börjat koka, jag visste inte vad det var men jag misstänkte att något hade hänt mellan dom. Något som fått Bel att ta ett steg tillbaka. Han kändes sårbar och osäker på något vis, vilket ledde till att monstret inom mig ville slita sönder Gaston i små, små bitar och beskydda min kärlek till varje pris.

Bel satt kvar på skrivbordskanten och medvetet gick jag fram och ställde mig bakom honom med armarna runt hans midja samtidigt som jag skickade iväg en frågande blick mot den andre mannen. "Vad vill du Gaston?"

Han tog några steg fram och spände ögonen i mig, vilket fick mig att rynka på ögonbrynet. Bara det var oerhört respektlöst men det var hans ord som fick blodet att koka i mig. "Varför fick inte jag en grupp att leda?"

Va fan var det för en gnällig skolpojke jag hade framför mig?! Jag lutade mig fram och fimpade cigarren i askkoppen och höll hans blick stadigt och samtidigt försökte jag hålla mig lugn. "Du tillhör Mariannes grupp, hon bestämmer vad du ska göra."

Han fnös "det var inte svaret på min fråga. Jag vill ha en egen grupp."

Det var droppen. Jag kände hur min kropp löstes upp till ett svart moln för att plötsligt dyka upp bakom honom med en hand runt hans hals. "Du Gaston är bara en springpojke, en i mängden och du är inte värd en råttskit. Förstår du?" Väste jag. Plötsligt flimrade scener framför mina ögon. Precis som när jag dödat Calvos män så såg jag minnesbilder från mitt offer men det här var jag inte beredd på.

Belmont går ensam över en skolgård, han kan inte vara mer än tio år gammal. Gaston och hans gäng omringar honom, tar hans ryggsäck, kastar iväg hans mössa. Dom skrattar och hånar honom.

Gastons leende i mörkret, det har gått några år. "Om du vill va med oss Bel-Bel måste du stjäla bilen åt mig."

Belmont kliver in genom en dörr till ett sunkigt hak. Han ser ut att vara lite yngre än när jag träffade honom första gången. Han har en sprucken läpp och flera blåmärken i ansiktet.
Han går fram till Gaston och räcker över en bunt sedlar. "Allt är sålt." Mumlade han lågt.
Gaston räknade pengarna och kastade till honom en påse piller.
"Du sa att det var sista gången Gaston, du lovade att jag inte behövde göra det igen." Pep den tanige lille killen som stod förtvivlad och på gränsen till gråtfärdig framför honom.
"Du vet vad som gäller Bel-Bel, om du gör som jag säger så låter vi din farsa vara ifred."
Belmont bet sig i läppen och viskade "Vem?"
"Leveransen ska till Joul."
Bel tog upp påsen och lämnade rummet med slokande axlar.

Gaston springer genom en skog, han ser Bel springa mellan träden.
Han siktar och skjuter. Och skriker åt sina män att den jäveln hade lurat honom, efter allt han gjort för den där tanige lille skiten! Han skulle fan få för det här! "Jag ska döda dig Belmont!"

Gaston står framför Belmont, det är mörkt omkring dom men jag känner igen mig.
Dom är här, i slottet. Dom pratar, Bel är förbannad och han skriker åt honom. Ända tills... Gaston kysser honom!

Bilderna försvinner lika snabbt som de kom. Med ett vrål kastar jag honom i väggen. "Vill du döda honom Belmont, så var så god," fräste jag samtidigt som jag försvann i ett rökmoln och dök upp vid Gastons fötter. Jag tog tag om hans hals igen och lyfte honom så att hans fötter svävade över golvet. "Du är en mask Gaston, en krälande slemmig liten mask. Hur fan kan du tro att du någonsin skulle få någon typ av ansvar efter alla friheter du tagit dig!" Jag klämde åt hårdare runt hans hals."Jag har sett dina blickar och jag vet vad du gjort." Viskade jag med munnen tätt mot hans öra "Jag lät Belmont sköta det själv, för jag litar på honom." Jag såg hur han kämpade för att säga något men mitt grepp var så hårt att det var omöjligt. "Men nu tar jag över och du kommer inte gilla vad jag har planerat för dig..."

Jag såg paniken i hans blick, men han hade fan fått sin chans. Jag hade låtit honom hållas, för Lumieres skull. Jag tog upp mobilen och skrev ett sms och ett ögonblick senare klev Alex innanför dörren. "Masson, släpa ner den här förrädaren till hålan i källaren." Alexander ifrågasatte ingenting utan tog ett fast grepp om Gastons arm och nickade åt mig. "Och använd silver kedjorna." Muttrade jag.

Jag såg hur Alex hajade till, hans grepp hårdnade runt Gaston. "Något annat Boss?"

"Om han försöker fly så har du min tillåtelse att se till att han kommer på andra tankar."

"Jag förstår." Han sneglade på Gaston med nyfiken blick och mumlade lågt "Va fan har du ställt till med?" Innan han släpade med den skräckslagna trasan ut ur rummet.

Jag suckade tungt och drog fingrarna genom håret, jag kände Belmonts ögon på mig och jag försökte lugna mig innan jag vände mig mot honom. "Varför sa du inget Bel? Om jag visste vad han gjort mot dig så hade jag.."

Belmont reste sig upp och la ett finger över mina läppar. "Låt mig göra det."

Jag såg frågande på honom "Vad exakt ber du mig om?"

"Låt mig få döda honom."