-Belmont-

"Fan va rent och snyggt det har blivit här," utbrast jag när jag klev in i Clocks nya arbetsrum. Han satt bakåtlutad i en fåtölj med fötterna uppslängda på skrivbordet, i en hand hade han en cigarr och i den andra ett glas whiskey. Det var som om vi hoppat bakåt i tiden och jag var tvungen att blinka för att påminna mig om att det var min Clocksworth som satt där, Theo rättare sagt och inte den gamle tortyrmästaren.

"Lumieres hantverk."

"Svartkonster menar du?" flinade jag och satte mig på bordet bredvid hans fötter. Men han svarade inte, bara snurrade på vätskan i glaset. "Är du okej?" Inget svar. Jag lutade mig framåt och tog glaset ur handen på honom för att ta en klunk.

Min rörelse måste ha brutit hans trans för han sneglade upp på mig med bekymrade ögon. "Inte riktigt" Jag höjde ett ögonbryn och väntade på att få höra mer. "Stäng dörren."

Jag sneglade bekymrat på honom innan jag klev upp och gjorde som han bett mig. "Vad är det frågan om?"

"Jag är inte säker, det är mer en känsla."

"Om du menar Alex så har vi snackat en del, han är sjysst och jag är rätt säker på att vi kan lit-."

"Jag tror Lumiere döljer nåt för mig." Avbröt han.

Jag drog in ett hastigt andetag "Va?!"

"Jag känner allas känslor tydligt, det är därför jag också litar på Alex."

"Men.."

"Men Lumiere har byggt upp en mur runt sig och det stör mig, det får mig att tro att han döljer något med vilja."

"Har du frågat honom?"

"Ja."

"Och?"

"Han sa att allt han någonsin gjort har varit för vår skull."

Jag tog en till klunk ur glaset innan jag räckte tillbaka det. "Det stämmer förmodligen."

"Han vill ta Anthonys plats."

Jag skrattade till, "så det är där skon klämmer? Ni vill båda ha makten?"

Med en våldsam kraft ställde han sig upp och smällde glaset i väggen bakom mig så att jag chockat hoppade till och stirrade med vidöppna ögon på honom och hans plötsliga ursinne. "NEJ! Jag vill fan inte ha det ansvaret!" Skrek han och tog upp flaskan som stod på bordet och drämde den i golvet med en smäll "Nån annan jävel kan ta det! Jag vill bara slippa all jävla politik och maktspel!"

Jag såg hur han kämpade med sina känslor och när han äntligen böjde sig över bordet och tog några djupa andetag bestämde jag mig för att gå fram till honom. Jag öppnade munnen och hoppades att min röst skulle låta lugnande och kärleksfull eller nåt "Du..." jag strök undan några hårslingor som föll ner i hans ansikte. "Du är inte ensam, glöm inte det."

Med en djup suck sträckte han på sig och snabbare än jag hann reagera så var jag fast i hans armar och hungriga läppar letade upp mina. Kyssen kändes desperat på något sätt, full av motstridiga känslor och ångest. Och jag kände direkt hur han kämpade med sig själv. Han hade alltid haft någon som gett han order och nu var han själv den som alla såg upp till och var rädd för. För att inte tala om den här sjukt misslyckade återföreningen.

Så många gånger som han saknat Lu, gråtit och förbannat hans död. Och nu, nu kände han sig bedragen av samma person som han saknat så mycket. Läpparna lämnade mina och hans ansikte borrade in sig vid min hals.

"Jag vill inte förlora mig själv igen Bel." Viskade han med hes röst.

"Det kommer du inte Theo, inte så länge jag finns här. Jag lovar." Hans armar kramade mig hårdare, jag drog fingrarna genom hans vågiga hår och vi stod så ett tag, tysta och med armarna tätt om varandra. "Låt han ta kronan då?" Viskade jag tillslut "Vi har ändå andra planer."

"Som vaddå?" Muttrade han mot min axel.

"Har du glömt? Vi ska ju dra till fucking Grönland älskling," flinade jag och till min stora lättnad kände jag hans kropp guppa när hans skratt dämpades av min tröja. "Gå och säg det till han, då kanske han berättar sin hemlighet för dig."

Clock suckade "kanske, men inte än."

"Varför?"

"Alex sa att revolutionen startade när vi dödade Anthony och Calvos. Vi har inte råd att förlora deras tillit."

"När du dödade dom," rättade jag.

Han höjde ett ögonbryn "Nej Bel, när vi dödade dom. Det är dags att du kliver fram, jag vill ha dig bredvid mig, inte bakom mig."

Jag suckade och funderade länge på vad det skulle innebära, men så såg jag tilliten och kärleken i hans ögon. "Okej, men jag bryr mig inte om du får all ära för det här."

"Jag vet det, det är därför jag litar på dig." Han pausade och drog tummen över mina läppar med ett leende "Det är en av anledningarna varför jag älskar dig."

"Cheesy," retades jag och skulle just böja mig fram för ännu en kyss när någon knackar hårt på dörren.

"Monsieur Clocksworth!" Det var Alex röst, "dom är här!"

"Vilka?!" Röt Clock till den stängda dörren.

"Dom hundrafemtio som jag lovat." Jag vände mig om och öppnade dörren för att mötas av Massons vida leende "Och några hundra till."

-Clocksworth-

Han hade rätt, det var hundratals vampyrer på väg upp över slänten som ledde upp mot slottet. Vissa var redan framme och hade slagit sig ner på borggården. En del höjde blicken och mötte min ögonkontakt, nickade, höjde en hand till hälsning och vissa till och med bugade respektfullt. Men de flesta undvek att titta på mig, frågan var om det handlade om respekt eller rädsla.

"Dom är pålitliga monsieur, dom är alla tredje-, fjärde- och femte generationens vampyrer. Inga pundare eller-..."

"Jag ser Masson, jag ser." Avbröt jag och la en lugnande hand på hans axel. "Du har gjort ett utmärkt jobb när du valde ut dem."

"Nyheterna färdades snabbt, Boss. Vissa av dem kommer från andra distrikt."

"Jag förstår, men äran är din." Jag såg hur han höll sig från att brista ut i ett stort leende, han påminde mig på något sätt om en liten hundvalp, någon som ville göra allt för sin ägare. Jag log och la handen bakom hans nacke innan jag lutade mig närmre hans ansikte. "Fortsätt så här och du kommer komma långt."

"Clocksworth har rätt Alexander, det är mycket imponerande." Kommenterade Lumiere sakligt bakom oss.

Masson vände på huvudet och kastade ett öga på honom. "Dom är inte här för min skull Monsieur Lumiere."

"Påstod jag det?"

Alex rynkade pannan och ryckte på axlarna "Nej."

"Men du har förmedlat vårt syfte väl" fortsatte Lu.

Pojken ryckte på axlarna än en gång och stoppade händerna i fickorna "Det behövdes knappt, alla vet vilka Belmont och Clocksworth är."

Jag sneglade bak på Lumiere för att se hans reaktion, men han var lika oläsbar som alltid. "Jag förstår." Muttrade han kyligt samtidigt som han inspekterade grupperna av vampyrer som samlades och väntade tålmodigt på någon sorts order eller välkomnande.

Jag såg mig omkring, vissa kände jag igen men de flesta var nya. "Roch!" Vrålade jag ut över folksamlingen.

Det tog bara ett ögonblick innan han sök upp bredvid mig. "Boss?"

"Från och med nu leder du vaktstyrkan, samla ihop alla du behöver och placera ut dem där de behövs."

"Visst" Flinade han och gav mig en nick.

Jag visste att han var tacksam för befordran men han var inte typen som visade sånt öppet, istället skulle han vara hundra procent lojal mot mig. Det var jag säker på. "Lu?"

"Oui, mon Patron?"

Jag himlade med ögonen åt honom och skakade på huvudet "Lägg ner."

Han såg roat på mig samtidigt som han väntade på att jag skulle fortsätta. "Hur stark är din magi? Vi behöver större baracker, mer yta."

"Liknande det vi hade i Marseille?" Jag nickade och han knäckte nacken åt båda håll samtidigt som han såg sig fundersamt omkring "Jag vet några jag kan ta hjälp av." Och så försvann han ner i myllret av vampyrer nedanför oss.

"Hur fungerar det där egentligen." Frågade Masson bredvid mig.

Jag hann inte svara innan ett par armar omslöt mig bakifrån och jag kände Belmonts kind mot mitt bakhuvud "Jag tror inte du vill veta Alex." Flinade han.

"Inte? Jag skulle gärna lära mig hur man skapar illusioner och magiska ting."

Jag skrattade till "Det är inte så enkelt är jag rädd. Det är bara ett fåtal som har de krafterna, det är inte nåt man lär sig utan nåt man ärver."

"Men ni har samma skapare?"

"Ja."

"Har du någonsin försökt?"

"Nej."

"Då så, då vet du inte." Han hade en viss poäng, men den sortens magi tilltalade mig inte det var tillräckligt omständigt att hantera min nya kraft att färdas i ett moln av rök.

Jag fortsatte att inspektera grupperna framför mig. "Vilka är dina närmsta män Masson?"

Han sträckte upp armen och signalerade åt ett gäng som stod i utkanten. Jag synade dem noga, gruppen bestod av fyra killar och två tjejer och det slog mig att dom alla måste ha varit väldigt unga när de förvandlats. En del av dem kände jag igen från pubarna i Paris, de hade alla unika utseenden med färgglada frisyrer, tatueringar, piercings och utmärkande kläder som var svåra att glömma.

"Masson." Hälsade den smalaste killen, med armarna täckta av bläck, korpsvart hår och skinnjacka med nitar över hela axlarna.

"Clocksworth, Belmont... det här är Dominic Loyson och resterna av Séjours de nuit."

Jag gav honom en nick till hälsning innan jag vände mig till Alex igen."Ni blir kärnan av den nya special styrkan." Började jag och spände ögonen i honom "Du vet vad det innebär?"

Han nickade, "du var ledare över Prins Anthonys specialstyrka, om jag minns rätt?" Jag nickade. "Ni var dom skickligaste."

Jag skakade på huvudet "Vi vad dom mest hänsynslösa." Rättade jag.

Han nickade kort "Jag förstår."

"Nu ger jag den uppgiften till er." Jag synade dom alla en lång stund "Om ni tror ni klarar det."

"Vi har gjort liknande uppdrag förr," försäkrade Dominic.

"Du kan lita på oss" instämde Alex.

"Bra, du och Marianne väljer ut fem till och gör er redo att ge er ut."

"Marianne?"

Belmont släppte taget om mig och dunkade Alex i ryggen "Hon är vår spionmästare, hon vet det mesta om alla som är värda att veta något om."

Jag tog upp en ny cigarr ur innerfickan och tände den och lät röken puffa ut mellan läpparna innan jag gav den slutgiltiga ordern. "Hon letar upp dom rätta personerna och ni tar hand om dom."

Masson mötte min blick och nickade "Visst, vi går och letar upp henne direkt."

Jag såg efter den brokiga skaran en stund med en klump i bröstet, fan jag gillade den där unge sprätten. Och som om Bel läste mina tankar muttrade han bredvid mig. "Du gav honom jobbet som du hatade."

Jag sneglade på honom en stund "Så du bryr dig om honom?"

Han ryckte på axlarna "Han är en unge."

"Nej, Bel. Han var kanske det men inte längre."

Belmont vände sig om och började gå in "Har vi tur är allt det här över innan han blir allt för traumatiserad."

"Hoppas inte på för mycket" muttrade jag och gjorde honom sällskap upp till arbetsrummet. Med en suck slog jag mig ner i stolen och stirrade ut över Frankrikes karta. Det var röda prickar utspridda över hela landet.

"Paris först." Konstaterade Bel "Sen tar vi Levi?"

Jag skakade på huvudet "Vi behöver mer folk, Paris först... sen slår vi till mot alla de andra samtidigt."

Jag kände Belmonts skeptiska blickar "Samtidigt?"

Jag nickade och drog fram ett stort papper. "Innan någon hinner reagera eller kalla på hjälp."

Vi båda stirrade ner på arket som låg utspritt över skrivbordet, det var en sönderkördas karta, full av mina idéer och anteckningar, pilar och foton av diverse prinsar och deras närmsta män.

"Det kan funka." Mumlade Bel fundersamt.

Jag såg upp på honom med en bitter min. "Det måste funka."

"Det kommer att fungera." Instämde Lumiere bakom oss med ett leende på läpparna.
Och vi båda vände oss om.

"Hur kan du vara så säker på det?"

Han drog in ett djupt andetag och gick fram till mig, med var hand på mina axlar såg han nästa lite generad ut när han såg ner på mig. "Du har rätt, jag har inte latat mig när du var borta."

Jag satte armarna i kors över bröstet och såg intensivt in i hans ögon. "Vad menar du?"

"Jag har resten av vampyrerna vi behöver."

"Hur?"

"Jag har rekryterat dom."

"Varför?"

Han såg tvekande ner i golvet en stund innan han höjde blicken igen. "För när ni var borta i New York var planen att jag skulle ta över Frankrike."

"Du?"

"Jag."

"Själv?" Han nickade kort och jag drog in ett djupt andetag och lutade huvudet bakåt samtidigt som jag blundade i några sekunder. När jag samlat mina tankar jag händerna på hans kinder och lutade min panna mot hans. "Lu-Lu... varför sa du inget?"

"För att du har hans kraft."

Jag stönade högt och lät händerna glida ner mot hans nacke. "Vill du ha Frankrike Lu, så ska jag hjälpa dig att få det."

Roat såg jag hur han kämpade med sig själv "Du ger mig hela Frankrike?"

"Absolut, jag vill inte ha det." Jag såg chocken i hans ansikte och hörde Bel's dämpade skratt bakom mig.

"Kom igen då! Vi har saker att göra."