-Clocksworth-

"Alexander Masson." Muttrade Lumiere skeptiskt.

Jag följde hans blick och synade den till synes mycket yngre vampyren som kom gåendes emot oss på innergården. "Har du träffat honom förut?"

"Aldrig."

"Ryktet säger att han är hänsynslös."

"Ryktet säger att han är sin prins lille gullegris och gör allt för att behaga honom," svarade Lu torrt.

Jag sneglade på Lu från ögonvrån "Jag litar på Mariannes omdöme."

Han höjde ett ögonbryn när han tittade ner på mig, "jag vet."

Ett ögonblick senare hörs ett glädjetjut och två armar kastar sig runt min hals, ett par taniga ben klädda i trasiga nätstrumpor med alldeles för stora kängor klämmer sig fast runt min midja och Mariannes läppar trycker sig hårt mot min kind. "Clockis, jag älskar det!"

"Vilket?" Retades jag.

"Slottet såklart" hon suckade dramatiskt och himlade med ögonen "idiot."

Jag skrattar till "Tacka Lu, det är hans gömställe."

Hon vrider ansiktet en aning så att hon kan snegla lite på honom, skyddad bakom mitt huvud.
Lumiere sneglar tillbaka och jag ser hur osäkerheten sköljer över honom. Jag kan inte låta bli att tycka att han är en feg idiot som inte bara tar henne i sina armar och säger vad han känner eller åtminstone visar lite intresse. Men jag hinner inte säga något innan främlingen är framme hos oss.

"Monsieur Clocksworth."

Jag sätter ner Marianne och tar ett steg framåt för att hälsa på nykomlingen. "Masson, jag måste säga att jag är förvånad att se dig här."

Hans ögon gled över mig, synade varje centimeter av min kropp. "Om du vet vem jag är så borde du inte vara förvånad." Konstaterade han självsäkert "Jag jobbar bara för de bästa."

"Du har len tunga killen, men du kommer inte långt med smicker här."

Han ryckte på axlarna "Jag konstaterar bara fakta."

"Vilken fakta då?" Log Lumiere illmarigt bredvid mig "det finns alltid två sidor av ett mynt."

"Jag hörde vad som hände med Calvos män."

"Nyheter färdas snabbt hör jag." Muttrade Lumiere irriterat "lite för snabbt."

"Monsieur Clocksworth gjorde sig ett namn långt innan händelsen i byn."

"Kanske, men vi räknar med att han retat upp lite högre uppsatta personer vid det här laget."

Jag nickade instämmande, men det var inget vi kunde göra något åt. Vi skulle upptäcka konsekvenserna av min förvandling förr eller senare.

"Min arbetsgivare är rätt upprörd." Instämde han "tillräckligt upprörd för att jag skulle bli nyfiken och så fick jag höra att din kontakt smög runt i Paris så jag bestämde mig att ta chansen," sa han med ett flin på läpparna och gav Marianne en flirtig blink.

"Jag smög knappast." Flinade Marianne tillbaka, lipade åt honom och trippade fram till Lumiere för att smyga in sin hand i hans. Jag såg nöjt hur flinet förvandlades till ett mjukt leende när hans fingrar flätades samman med hennes.

Äntligen, tänkte jag lättat samtidigt som jag stod tyst och synade pojkspolingen noga och övervägde vad jag skulle göra med honom och hans löften. Sakta tog jag några steg närmre och sträckte ut en hand för att rätta till hans skjortkrage "varför byta sida?"

"För att jag vill leva." Svarade han utan att blinka. Hans ord fick mig att se upp i hans ögon och ett brett leende spred sig över mitt ansikte.

"Smart." Jag tog han om ryggen och började leda honom in mot slottsporten. "Kom, vi har en del att diskutera."

Efter några steg vände jag på huvudet och ropade bakåt "och ni två kommer inte tillbaka in i slottet förrän ni har pratat ut... om allt, det är en order."

-Belmont-

"Vad finns där nere?"

Jag gav den nye killen en snabb blick "En labyrint av gångar, ett vapenrum, nån fängelsehåla och matförråd."

Han strosade omkring med händerna i fickorna, Clock hade inte behövt berätta om honom, de flesta visste vem Alexander Masson var. Många vampyrer var skräckslagna för honom, men nu när jag stod bredvid honom så insåg jag att han kände likadant för oss, för mig. Vi hade förmodligen skapat oss ett liknande rykte. "Första gången i ett slott?"

Han ryckte på axlarna "Första gången utanför Paris."

"På riktigt?"

Han nickade och stack händerna djupare ner i fickorna "Jag har alltid bott där."

Jag sneglade på honom med en frågande blick "Hur gammal var du när du förvandlades?"

Han kastade ett nervöst öga på mig "Sexton."

"Va fan, är det ens tillåtet?"

Han ryckte på axlarna och skrattade till "Inte fan vet jag. En dag vaknade jag upp på ett kontor med en jävligt läskig boss som stirrade på mig och sa att jag kunde få allt jag önskade bara jag gjorde som han sa."

Då slog det mig, han var precis som jag. Utvald till att bli ett verktyg åt en prinsjävel och lytt varenda vink. Han hade skapat sig ett rykte, men det var knappast självvalt? "När?"

Han tvekade en stund men jag gav mig inte, jag ville veta. "Jag är typ nyfödd." Mumlade han lågt, som om han skämdes.

Jag gick förbi honom och dunka till han i bakhuvudet "Va inte så ledsen för det, då är vi två." Jag kunde känna hans blickar på min rygg när jag gick bort mot klippkanten. "Och du kan vara lugn, Clocksworth är annorlunda."

"Hur då?"

Orden fick mig att vända mig om och möta hans blick och jag såg på honom att han ville att jag skulle fortsätta. "Han är inte som Anthony eller de andra prinsarna, han tvingar inte folk att göra saker åt honom, vi gör det för att vi vill det."

"Eller så är ni hjärntvättade?"

Jag skrattade till "Kanske, men när vi hamnat i trubbel har han alltid valt att offra sig själv framför oss."

"Det sa hon också."

"Marianne?"

Alex nickade "Det var därför jag kom, vi är trötta på att springa ärenden." Han suckade och satte sig ner bredvid mig i gräset och stirrade ut över de gröna ängarna som spred ut sig nedanför oss.

Jag tände en cigarett och räckte honom paketet. "Vi? De där hundrafemtio vampyrerna, finns dem?"

Han tog emot det och satte en mellan läpparna och jag lutade mig fram med tändaren.
Den röda glöden blixtrade till när han drog in ett andetag. "Dom är lojala mot mig."

"Säkert?"

Han nickade kort och vände blicken ut mot landskapet igen. "Det är många som är trötta på all skit, många som vill ha förändring."

"All skit?"

"Har du gått runt i Paris slumkvarter nån gång?" Jag skakade på huvudet, det livet var helt nytt för mig. "När Clocksworth dödade Anthony startades en revolution bland alla gatråttor, ingen trodde att det var möjligt att döda en prins, vi har alltid bara gått med på all skit dom sagt och gjort." Han fimpade cigaretten och log för sig själv "Men många började säga ifrån."

"Jag kan tänka mig att det blev konsekvenser."

"Ja, men det kanske var värt det?"

"Kanske?"

Han reste sig och borstade av byxorna "Vi får väll se om du har rätt, om han är så annorlunda som du säger."

"Och om han är det?"

"Då dödar vi varenda prins jävel och så kan han bli kung, president eller va fan han vill. Det kan ju knappast bli sämre?" Flinade han innan han vände ryggen till och strosade bort mot slottet igen.

Med en suck slängde jag mig bakåt i gräset. Det här jävla kriget skulle aldrig ta slut.

-Marianne-

"Jag var så nära att säga något."

"Förlåt." Suckade han, "jag skulle aldrig ha krävt det av dig."

Jag hasade mig närmre hans kropp så att jag kunde luta mitt huvud mot hans axel och mina fingertoppar gled sakta över hans bröstkorg. "Det är över nu."

Han tog min hand och förde den mot sina läppar "Vi borde berätta för dom, om det kommer fram att du visste att jag överlevde kommer dom kanske aldrig förlåta dig Marie."

"Dom förlät dig."

Vi var tysta en stund och jag blundade när jag drog in hans doft i min näsa. Det kändes som en dröm, att äntligen få vara tillbaka i hans armar, efter alla år av längtan, efter alla gånger vi smugit in till varandra och träffats i hemlighet. Under alla år som Anthony styrt Lumiere med järnhand så hade han alltid hittat tid till mig. Ingen visste om det, inte ens Clocksworth.

Minnena kom tillbaka från dagen när Anthony dog. Lumiere och Gaston låg blodiga på golvet, jag hade krälat in där när slottet börjat skaka. Roch hade sprungit iväg. Sten rasade omkring oss, allt blev till rök och med Gastons hjälp lyckades vi släpa med oss Lumiere långt bort från alla andra.

"Vi har haft för många hemligheter under allt för lång tid chérie."

"Dom kommer att förstå om vi förklarar varför."

"Är du säker på det?"

Han kysste min panna. "Nej, men vi är familj så vi borde sluta undanhålla saker för varandra."

Jag reste mig upp på armbågen. "Vi har fått chansen att börja om, vi kan väl bara ta den? Inget krångel eller drama."

Han strök handen över min kind och log mjukt "Klarar du det?"

Jag gnuggade min nästipp mot hans och fnissade "Vi är äntligen tillsammans allihop, varför riskera att förstöra det?"

Han nickade "En dag kommer dom inse vad vi gjort och varför."

"Jag hoppas det."

-Clocksworth-

Luften var så jävla frisk här ute på landet, nästan äckligt hälsosam. Jag skrattade för mig själv när jag tänkte på alla hipsters i New York som skulle älska det här stället. Själv längtade jag tillbaka till mörka gränder och sunkiga klubbar som serverade dålig whiskey och spelade musik med för hög diskant som skar i öronen. Va fan höll jag på med?

Belmonts ord snurrade i huvudet på mig "Du har startat en revolution älskling, småfolket vill ha en ny ledare, dom vill ha dig." Helvete, allt jag ville var att se Belmont lycklig igen. Istället startade vi det största kriget någonsin.

"Varför så deppig?"

Jag lyfte på huvudet och kikade på Lumiere som klev ut ur slottsporten bakom mig. "Deppig är inte rätt ord."

"Du borde vara nöjd med dig själv, du har kommit långt."

Jag skrattade till "Hur kan jag vara nöjd? Det var inte det här jag ville."

Lumiere satte sig bredvid mig på stentrappan och la armen om mina axlar. "Men du känns lyckligare."

"Jasså?"

Han nickade "Förr drack du två flaskor whiskey om dagen, jag har knappt sett dig ta ett enda glas."

Jag ryckte på axlarna "och?"

"Du tog rätt tunga droger ett tag."

Jag bet mig i läppen och nickade "Anthony skickade mig på rätt tunga jobb ett tag." Kontrade jag.

Han suckade "Jag klandrade dig inte min vän, jag försöker förstå vem du är."

Jag tog upp en cigarr ur innerfickan och rullade den mellan tummen och pekfingret.
"Det låter klyschigt, men jag har fått en mening med livet."

"Att ta över efter Anthony?"

Till hans stora förvåning skakade jag på huvudet innan jag tände cigarren. "Leva i lugn och ro och göra Bel lycklig."

Han höjde ett ögonbryn och såg näst intill chockad ut. "Vem är du och vad har du gjort med Clocksworth?" Muttrade han med smalnande ögon.

Jag knackade mig själv i bröstet och flinade "Han finns här inne, men jag tar bara fram han i nödfall."

"Bra," han la huvudet på sne och inspekterade mig "Så du älskar honom."

"Ja."

Han suckade "Det om nåt är väl en bra anledning till att kriga? När det här är över kan ni leva i lugn och ro."

Jag skrattade högt åt den kommentaren "Tror du på allvar att det någonsin kommer bli lugnt i vår värld? Om vi vinner, så kommer alla komma till mig och kräva att jag ska bli någon sorts ledare. Jag tror knappast att det livet blir lugnt."

Han satt tyst en stund men så vred han sig mot mig och la en hand på mitt knä. "Så ge det ansvaret till mig."

Jag höjde ett ögonbryn "Vill du ha det?"

Han log slugt och fällde ner blicken "Under alla år som Anthonys slav drömde jag om dagen då han dog och jag skulle få ta över efter honom."

"Sen kom Bel," fyllde jag i och såg hur det brann till i ögonen på honom.

"Ja, sen kom Belmont och tog min plats." Hans röst dröp av hat i några sekunder innan han hittade tillbaka till sig själv. "En fråga." Jag tog ett djupt halsbloss av cigarren och släppte ut ett tjockt rökmoln samtidigt som jag sneglade på honom från ögonvrån och väntade på att han skulle fortsätta. "Var det en spontan händelse eller planerade du att förvandla honom?" Han var tyst ett tag som att han letade efter rätt ord "för, för min skull?"

Jag vände blicken och tittade ner på cigarrstumpen i min hand, jag tog min tid och fimpade den i stentrappan bredvid mig innan jag la armen om hans hals och drog hans öra närmare min mun. "Det var inte planerat." Viskade jag "men jag skulle ha gjort det för dig om du bett mig."

Han log svagt och nickade, "tack."

"Och jag skulle göra om det, inte för din skull, men för hans och min." Jag höll honom i ett fast grepp när jag fortsatte och min röst blev hårdare "Jag vet inte vilka planer du gjort när vi var borta Lu, men något säger mig att du inte varit lat." Jag pausade och tog ett fast grepp om hans haka så att vi såg varandra rakt i ögonen "Jag älskar dig som en bror, men jag känner dig bättre än någon, jag vet vilken intrigmakare du är. Därför säger jag bara det här en gång, du rör inte Belmont."

Hans blå ögon mötte mina med samma styrka, samma självsäkerhet och utan rädsla.
"Självklart min vän, han är en del av vår familj."

Med en suck släppte jag taget om hans haka. "Även familjer skjuter varandra i ryggen."

"Inte vi," mumlade han, "allt jag någonsin gjort har alltid vart för vårt bästa." Jag nickade, det var sant. Men något gnagde inom mig, det var något som han inte ville berätta och jag kände på mig att det var något dåligt. Jag reste mig upp och gick mot porten. "Vart ska du?"

"Jag blev plötsligt jävligt sugen på Whiskey."