-Belmont-

Jag borde inte vara rädd för mörker. Jag är för fan en vampyr! Intalade jag mig själv där jag vandrade tätt intill Clocksworth och höll honom krampaktigt i en hand och följde stenväggen med min andra utsträckta arm. Fingertopparna rörde sig längs den skrovliga ytan och jag lyssnade intensivt efter minsta ljud.

"Lugna ner dig Lillen." Hans röst var lugn som vanligt, full av självförtroende medans min var full av panik och ångest.

"Hur fan då!? Det är så mörkt att jag inte ser en millimeter framför mig. Det är helt sjukt!"

Han kramade min hand men jag visste att han flinade, jag kände på mig att han tyckte det hela var komiskt. "Jag gillar inte skalbaggar."

Jag stannade tvärt och kände hur hans kropp gjorde likadant. "Va?"

"Du ogillar mörker och jag ogillar ljudet av skalbaggar" förklarade han "det ryser i mig när jag tänker på hur dom springer och ännu värre när de flyger."

"Vänta... du är rädd för skalbaggar!"

"Värst är kackerlackor."

"På riktigt?"

Han skrattade till "Jag är väl inte rädd..."

"Meeeen..."

"Men jag avskyr ljudet av deras små äckliga fötter, och vingarna som surrar runt huvudet." Jag hörde ett kvävt skratt i mörkret "Så min rädsla roar dig?"

"Nja inte riktigt, men det får dig att kännas mer mänsklig bara."

Han var tyst ett tag."Jag har många rädslor."

"Jag vet, du är bara dålig på att visa dom."

"Men jag fick dig att tänka på något annat i alla fall."

Mina fingrar slog plötsligt emot något hårt och jag stannade och trevade efter det i mörkret.
"Äntligen!" Utbrast jag lättat "en fackla." Clock fiskade upp sin tändare och några försök senare hade han lyckats få fyr på den gamla fuktiga facklan och vi slapp gå blinda genom den trånga stenkorridoren som ledde upp genom ruinens källare. "Tror du att det är långt kvar?"

Han ryckte på axlarna "Fängelsehålorna ligger här nere."

"Hur vet du det?"

Jag märkte hur han tvekade innan han fortsatte "För att vi bodde här."

"Vi?"

"Anthony, Lu och jag... och några andra."

Jag sneglade på hans välkända profil. "Varför sa du inget?"

"För att jag trodde inte att det fanns kvar."

Jag misstänkte att det inte var hela sanningen men lät han hållas och bestämde mig för att fråga om en annan grej som jag funderat på ett tag. "Hur lärde du känna Lu förresten?"

Han ryckte på axlarna, "han jobbade för Anthony."

"Så dom kände varandra innan."

"Lu har varit med länge, mycke längre än mig."

Jag suckade tungt, "så varför ville han inte rädda honom? Varför gav han upp?"

Clock ryckte på axlarna "Vem vet."

Ett plötsligt ljud från andra sidan tunneln fick oss båda att rycka till och vi stannade i våra fotsteg. "Och vad får er att tro att det här inte var en del av hans plan?" Den välkända rösten ekade genom stenkorridoren och mitt hjärta slog en volt, där, några meter framför mig, där stod han.

"Lumiere!"

-Clocksworth-

"Va i helvete Lu!" Mitt hjärta rusade, glädjen som pulserade genom min kropp var så stark att jag hade svårt att hålla emot. Jag släppte Belmonts hand och rusade fram och slängde armarna om honom. Det var han, det var Lu, min Lumiere! "Hur fan överlevde du det där?!" Utbrast jag som i chock.

Den huvudet längre vampyren såg ganska sliten ut och mer ovårdad än jag var van att se honom. Håret var fortfarande vältrimmat men en kort skäggstubb prydde hans ansikte och han var ledigt klädd i jeans och en ljus polotröja. Han gav mig en lätt kram tillbaka innan han kysste min panna och skrattade till. "Det är en lång historia." Han vinkade till sig Bel och tog min arm "Kom, vi går upp till mig."

"Till dig?" Ifrågasatte Bel bakom oss och jag kände hans tvekan så jag vände mig om och höll ut min hand, som att försäkra honom om att det var lugnt.

Jag hade koll på läget, jag tänkte inte gå in i en ny fälla. Hans blick sköljde över mig och han nickade knappt synbart innan han tog några steg fram och hans hand gled vant in i min så att våra fingrar flätades samman.

"Ja, jag har ställt i ordning den del av slottet som är beboelig."

Jag såg Lumieres ögon glida över våra sammanflätade händer och det svaga leendet i hans ansikte men jag kände även en annorlunda kyla. Jag vet inte om jag förväntat mig en hårdare kram, ett gladare leende, ett varmare mottagande helt enkelt. "Du visste att vi var påväg." Konstaterade jag.

"Ja."

"Du visste att vi levde."

"Hela tiden."

Jag rynkade pannan och skakade på huvudet samtidigt som jag kände irritationen stiga "Så varför hörde du inte av dig?"

Lumiere stannade så hastigt att vi var nära på att krocka med honom. Sakta vände han sig om och sneglade på oss båda. "För att jag trodde att ni ville börja om."

"Börja om?" Fräste jag ännu mer irriterat. "Vi sörjde dig i månader." Jag tog ett djupt andetag och kramade Bel's hand hårt i ett tappert försök att hålla mig lugn "JAG sörjde dig i år Lu! Du var min bror och jag la din död på mitt samvete, jag trodde att jag aldrig skulle se igen!" Röt jag "För att inte tala om Marianne! Hur fan kan du tro att vi skulle gå vidare och börja om?!"

Lumiere stod tyst i den dunkla stenkorridoren, facklans sken flämtade över hans hud och hans stenansikte. Om han kände något så visade han det inte. "Jag gjorde vad jag trodde var bäst." Sa han bara och fortsatte upp längs trappan.

Tom på känslor stod jag kvar och såg efter honom och kämpade mot lusten att bara vända och gå därifrån.

"Kom." Belmonts röst väckte mig sakta till liv "Vi hör vad han har att säga, sen kan vi dra om du vill."

Söta, omtänksamma och underbara Bel, tänkte jag och kände hur hjärtat skuttade "Du hade rätt, han har förändrats." Suckade jag tungt.

Bel strök min kind och ryckte på axlarna. "Ja, men det har vi också Clock."

"Jag vet." Muttrade jag, "jag hade bara förväntat mig-.."

"Du.." avbröt han "han var aldrig den som visade känslor, har du glömt det? Du vad den hetlevrade och han var den kylige." Fortsatte han "Vi har nog bara glömt hur det var."

Jag tog upp en cigarr ur fickan och tände den, slöt ögonen och lutade huvudet bakåt innan jag drog in ett långt bloss och kände hur jag fick tillbaka kontrollen i kroppen och en känsla av lugn spred sig inom mig. "Du har rätt."

"Jag vet." Skrattade han "det är jävligt tur att du har mig."

Jag himlade med ögonen åt honom men jag kunde inte låta bli att le, för han hade rätt. Utan honom hade jag varit ett tomt skal uppfylld av hat och mörker. Belmont och cigarrer, vad annat kunde jag önska av livet.

-Belmont-

"Så du var rädd?"

"Skräckslagen." Jag satt tyst studerade dem båda ifrån den bekväma skinnfåtöljen i hörnet när de diskuterade fram och tillbaka. Rummet var sparsamt inrett och det påminde mycket om Lumieres kontor i Anthonys slott. "Jag var osäker på vem du skulle bli."

Lumieres ord fick mig att skälva till "Så du visste? Du visste att Anthonys krafter levde vidare i Clock?!"

"Jag misstänkte att det skulle hända."

"Men det var ju jag som dödade honom."

"Rent praktiskt, ja. Men du är inte tillräckligt kraftfull för att absorbera dom."

"Så han valde Clock."

Lumiere strök sig över hakan och funderade ett tag "Jag är osäker om det var ett val han själv kunde göra eller något som bara skedde."

Clocksworth suckade djupt ifrån karmstolen "Hur som helst är det gjort."

"Och det gör dig oerhört mäktig Clocksworth." Tillade Lumiere mjukt.

"Vilket är anledningen till varför vi sitter här." Muttrade jag torrt. "Tack vare dom krafterna så överlevde vi Calvos fälla."

"Fälla? Så ni är ovänner?"

Clocksworth lutade sig bakåt i stolen och rullade cigarren mellan fingrarna "Vilket leder mig till nästa fråga." Han vände blicken mot Lu "Vem jobbar du för?"

Lu's ögon smalnade när han böjde sig framåt och log "ingen."

"Och hur kan jag lita på det?"

Lumiere skrattade till "Sa du inte precis att jag var som en bror till dig?"

Han nickade och tog ett bloss på cigarren "Men det har hänt mycket sen dess Lu, Vem vet vad du gjort för avtal undertiden."

Lumiere skrattade ännu en gång "Jämförelsevis är det bara ett ögonblick sen vi sågs sist."

"Det känns inte så." Suckade Clock trött.

"Whiskey?" Lu höll fram ett glas av den bärnstensfärgade drycken och Clock svepte den direkt. Han såg lugn ut, tänkte jag. Till skillnad från mig, jag vred rastlöst på mig i stolen och pillade på allt som fanns i närheten. Stämningen var spänd mellan oss och allt kändes bara konstigt, allt var så annorlunda. Det var som att vi var främlingar men ändå inte och vi väntade på en förklaring. "Jag har hållit mig för mig själv."

Jag bytte fokus från pennan jag fipplade med till mannen bakom skrivbordet "Varför?"

"Jag njöt av friheten."

"Så vad fick dig att ändra dig?" Frågade Clock mellan rökpuffarna "Var det du som skickade Gaston?"

Lu ryckte på axlarna "Vi överlevde tillsammans."

Med en djupt stön sjönk jag ner i stolen och slog ut med armarna, självklart "Det är fan inte sant! Är ni vänner?!"

Lu skrattade till "Inte vänner direkt, men vi har hjälpt varandra."

Jag kunde nästan se hur tankarna snurrade inuti Clocksworths huvud, planerna som formades där inne. Och jag var säker på att den här slottsruinen skulle bli vårat nya hem och att jag skulle behöva stå ut med Gastons närvaro som en del av den planen.

"Så vad händer nu?" Muttrade jag rastlöst "Vi kommer förmodligen bli attackerade av varenda vampyr prins i Frankrike, Levi har säkert förrått oss och snart kommer slottet bli stormat av honom och alla andra svartsjuka idioter som vill ta över Anthonys kraft."

Lumiere skrattade tyst och såg roat på mig. "Du har vuxit."

Jag himlade med ögonen och grymtade ett "Tack?"

"Du har förmodligen rätt," fortsatte han.

Clock vände på huvudet och sneglade bak på mig "Vi ber Marianne att kolla runt efter mer folk, vi fem stannar här och förbereder oss."

"Okej, visst. Det låter bra." Suckade jag och reste på mig "vart kan jag sova?"

Lumiere la huvudet på sne och pekade "Ni kan ta tredje sovrummet till höger."

"Tack," muttrade jag torrt innan jag lämnade dem bakom mig, letade upp rummet och kastade mig på en förvånansvärt ren säng.

Kroppen värkte av den långa promenaden och spåret av silver som fortfarande retade min kropp. Några timmars vila var allt jag behövde, sen kunde vi fortsätta det här jävla kriget. Och förhoppningsvis avsluta det.