-Paris-

-Alexander-

"Tror du att jag är sjuk i hela jävla huvet?" Fnittrade hon från andra sidan bordet.

"Du sa att du behövde folk?" Jag gav henne ett snett leende och höjde på ena ögonbrynet. "Jag har vad din boss behöver."

Hon fnös till och tömde en ask med saltlakrits- pastiller i handen som hon slängde in i munnen och tuggade frenetiskt medans hon studerade mig. "Varför?" Mumlade hon mellan tuggorna.

"Din boss är mäktig."

"Mäktigare än din nuvarande?" Flinade hon med sina ljusblå läppar i det översminkade ansiktet.

Och än en gång förbryllades jag över att den här lilla Harley Quinn wannabe tjejen var så viktig för den mäktige Clocksworth, men jag misstänkte att hon hade vissa kvaliteer.
Lojt snurrade jag på glaset så det skapades en liten virvel i rödvinet, jag visste att jag hade henne precis där jag ville men jag behövde vara försiktig. "Jag misstänker det."

"...och? Det finns fler av den sorten."

Jag skakade på huvudet och log så att mina vassa hörntänder glittrade till i skenet av det lilla värmeljuset som låg nedslängt i ett skitigt gammalt vinglas på det robusta barbordet. "Inga som han."

Hon slickade sig eftertänksamt om läpparna och fingrade på det halvfulla glaset som stod framför henne. "Ge mig detaljer så får vi se vad han tycker."

"Inte en chans." Skrattade jag och lutade mig bakåt i stolen. "Jag vill se honom öga mot öga först."

Hon la huvudet på sne och studerade mig en stund "Är du säker på det?"

"Helt säker."

Mina ögon gled över den späda lilla kroppen när hon reste sig och gick fram och ställde sig bredvid mig. Hon tog upp en mobil ur fickan tryckte på snabb uppringning och satte den mot örat, "Du får nöja sig med ett samtal gullet."

Jag hör hur någon svarar och hon mumlar några ohörbara meningar. Med rynkad panna iakttar jag henne när hon sätter sig gränsle över mig och lutar sig närmre så jag kan höra hans röst.

"Alexander?"

"Du hörde rätt." Svarade jag med spelat självförtroende men i själva verket är jag nervös som fan. Allt hängde på det här samtalet, hela min jävla framtid. Jag känner en lätt smekning av hennes fingertoppar över min hals och ett par läppar som doftar lakrits böjer sig ner mot mitt öra.

"Hur många?" Envisades hon. Det var tyst i andra sidan luren men jag visste att han lyssnade.

"Hundrafemti." Svarar jag lågt.

Jag la mina händer retsamt på hennes höfter när hon böjde sig bakåt för att jag inte skulle höra resten av samtalet. Hon ignorerade mina rörelser och istället såg jag hur leendet spred sig över hennes ansikte och plötsligt känner jag hur hennes lediga hand började röra sig förföriskt upp längs min arm. Innan jag hinner röra händerna uppåt längs hennes midja så glider mobilen snabbt tillbaka ner i fickan och hennes svartmålade naglar rispade mitt käkben, hon skakar på huvudet "Inte idag sötnos."

"Vad sa han?"

"Packa resväskan Chérie, vi ska dra ut på landet."

-Dominic-

"Loyson det är helt sjukt! Du måste fan komma!"

"Jag är påväg Max, ta det lugnt." Suckade och höll mobilen långt ifrån örat. Jag kunde inte bestämma mig för om han lät exalterad eller förtvivlad, men nåt var på gång och jag anade att det var något dåligt.

Jag tände en ny cigarett och såg mig över axeln, någonstans där borta låg Magnus kvar i sängen efter en lång slitig natt och jag skulle göra vad som helst för att få gå tillbaka dit. Men Alex var som en bror för mig och jag hade ignorerat honom tillräckligt länge.

Jag hade hållit mig hemma i flera månader och vägrat lämna huset. De första dagarna hade han lämnat mig ifred men sen dök meddelandena upp och alla missade samtal. Men idag hade jag gett upp och svarat att jag skulle möta upp honom.

Men djupt inom mig visste jag att jag var färdig, färdig med det här jävla livet tänkte jag och tände ciggen. Vad det än var som hade hänt så spelade det ingen roll, jag hade inga skyldigheter längre och jag tänkte inte binda upp mig i nåt nytt.

När jag kom närmre såg jag att dom alla tre stod utanför huset och väntade på mig, det var något i deras ansikten som sa mig att jag kunde dränka mina förhoppningar om ett lugnt liv.
Något var på gång.

"Var fan har du hållit hus Nico!?" Fräste Mass och vankade rastlöst fram och tillbaka utanför huset.

"Jag är här nu." Muttrade jag.

"Flera jävla månader för sent!"

Jag ignorerade Masson och vände mig mot Maximilian istället. "Så, vad händer?"

Han snodde ciggen ur munnen på mig och drog ett långt bloss så att glöden lyste rött över hans fingrar. "Calvos ville bli av med den där nya snubben, en gång för alla."

"Clocksworth." Muttrade Œil.

"Ja, precis han." Fortsatte Max "Dom gillrade en fälla borta i en av byarna i söder, ett bakhåll och dom hade ställt upp sig runt torget för att peppra dom innan dom ens kom ut ur bilen."

"Känns som nåt Calvos skulle göra." Muttrade jag oimponerad av hans fega taktiker.

"Vad har han för val då?" Gnällde Mass "alla hans bästa är döda."

Jag stirrade helt oförstående på Masson och höjde ett ögonbryn "För att du dödade dom... eller har du glömt det?"

"Nej! Självklart inte!" Fräste han tillbaka.

"Jag antar att Calvos misslyckades?" Frågade jag och snodde tillbaka ciggen från Max.

"Den där klock- killen hade sjukt starka krafter tydligen, han dödade allihop."

Jag rynkade pannan och studerade honom intensivt "Alla?"

"Jag tror det, ingen har hört nåt från nån."

"Calvos lever." Muttrade Mass "Det är jag säker på."

Max reste sig och gick fram så nära att jag kände hans andedräkt mot min kind "Massons skapare är död i alla fall och han har betett sig som en idiot ända sen dess." Viskade han och kastade ett nervöst öga bort på lillkillen.

"Vem fan kallar du för idiot!" Skrek han och snurrade runt med en pistol riktad mot oss.

"Fan Mass, lägg av!" Röt jag till och ställde mig framför Max. "Snart har du inte en jävel kvar som har lust att rädda ditt söta lilla arsle, så tänk efter innan du höjer pipan mot nån av oss igen."

Buttert osäkrade han vapnet och kastade iväg det mot mig. "Sänk rösten och var lite lagomt kaxig." Muttrade han surt "Jag har löst vår framtid när du har varit borta och bakat kanelsnäckor med Mufasa."

"Låter skrämmande." Suckade jag och fimpade ciggen.

"Jag har snackat med nån."

"Vem?" Undrade jag och fiskade upp pistolen från marken och gömde det innanför byxlinningen.

"En tjej som jobbar för honom, hon säger att vi är välkomna dit."

"Så vad är planen Mass? Vill du verkligen ha en ny herre att tjäna? Finns det inte nåt annat här i världen än våld och blod?!" Suckade jag och slog ut med armarna.

"Ryktet säger att dom är sjyssta Loy" mumlade Œil "att dom är rättvisa och vill få bort alla smågäng från gatorna."

"Inte en chans" skrattade Max " jag har hört att han Clocksworth är hänsynslös."

"Va fan tror ni? Alla ledare är maktgalna." Sa jag och skakade på huvudet "vad är det som säger att han inte är likadan?"

"Men va ska vi göra då?"

"Leva?" Suckade jag och såg på dom med irritationen växande inom mig. "Det finns sjukt många andra möjligheter i världen, varför måste vi gå och jobba för en hänsynslös prins wannabe med skumma krafter som bor i ett jävla slott?"

"Helvete Nico, du är för fan en vampyr! Ryck upp dig och sluta leva i din fluffiga rosa fantasivärld."

"Eller vad?"

Buttert satte han sig ner på en gammal kvarglömd uppochnervänd blomkruka och muttrade surt "Jag tänker dra till slottet i alla fall."

"Och sen då?"

"Sen kan du bestämma dig om du ska med eller inte. Men fan Nic, det här är vår chans att få ett bättre liv."

"Du kan ju inbilla dig det." Suckade jag och vände på klacken för att börja gå hem igen.

"Jag ringer sen!" Ropade han efter mig.

"Visst." Svarade jag med ryggen mot honom "Kör försiktigt."

"Det vet du!" Skrattade han och jag kunde inte låta bli att le.

Resten av kvällen segade sig fram, natten var ännu värre. Täcket kändes för varmt, nån jävligt störande klocka tickade alldeles för högt och av nån sjuk anledning så irriterade jag mig på ljuset som sken in mellan persiennerna. Jag hade fruktansvärt svårt att sova och vände och vred på mig innan jag tillslut gav upp satte mig upprätt i sängen med ett ryck. Det här går fan inte, tänkte jag och gick bort till köket för att hälla upp ett glas vatten. Jag stod där ett tag och kände hur mitt liv var på väg att gå i bitar igen, och det fanns inget jag kunde göra åt det.

"Tänker du berätta vad du grubblar på?" Hans röst var som balsam för själen och hans kropp var som det bästa lyckopillret, men just idag så fick hans fråga mig att vilja springa ut ur huset och kräkas.

"Det var inte meningen att väcka dig." Mumlade jag med darrande röst jag och kände genast hans armar runt min kropp.

"Det brukar hjälpa att prata om det."

Jag slöt ögonen hårt och lutade bakhuvudet mot hans axel. "Men det gör ont." Svarade jag lågt.

Jag märkte hur han lutade ansiktet mot min skalle och andades in ett djupt andetag. "Men det brukar göra ondare att hålla sånt inom sig."

Jag nickade och slöt ögonen, stärkt av hans lugn och hans värme. "Masson har en plan."

"Låter olycksbådande." Flinade han och kysste min tinning.

"Det är en stor grej."

"Som alltid."

"Jo, men det här kan förändra allt."

Hans armar slöt sig hårdare omkring mig och hans röst var fortfarande lugn när han uppmanade mig "Förklara."

"Du känner till prins Anthony." Började jag och Magnus nickade, "han dog, och nu har hans arvinge kommit tillbaka." Jag vände mig om så att jag kunde möta hans ögon "Han ska vara rättvis, sjysst. En bra ledare."

"Clocksworth?" Frågade han med ett höjt ögonbryn.

"Du vet vem han är?"

Han skrattade till "Jag vet vilka alla är Älskling."

Jag nickade fundersamt "jag glömde. Så vad tror du? Har dom rätt?"

Han drog fingrarna genom skägget och funderade ett tag "Han kan vara er chans att få slut på all rivalitet."

"Mass sa samma sak," suckade jag "Alla är fan trötta på egoistiska ledare som bara tänker på sig själva."

Han la en hand mot min kind och log mjukt "Så vad är planen?"

"Mass har redan snackat med han."

"Okej," svarade han lugnt.

"Han vill att jag följer med nästa gång."

"Och sen då?"

Jag drog fingrarna över hans bara överkropp och jag såg hur hans hud knottrade sig av beröringen."Sen hjälper vi klockmästaren att ta tronen."

Han nickade långsamt "Så det är redan bestämt?" Jag bet mig i underläppen och slog ner blicken. "Åk Dominic, åk och gör det du måste göra." Viskade han i mitt öra innan kan kysste min kind.

"Jag kommer tillbaka." Viskade jag lika tyst och lutade pannan mot hans axel, "jag lovar."

"Jag vet." Svarade han med rösten full av kärlek och slöt armarna ännu hårdare omkring mig. "Jag vet."