-Belmont-

Jag flög ur bilen med en duns och rullade runt på kullerstenarna i hopp om att bilen skulle täcka mig. Runt omkring mig ven kulorna som smattrade mot marken, bilplåten och vindrutor så ögonen och munnen fylldes med damm och smuts.

Det sved till när silvret i kulorna skrapade mot min hud men jag kunde andas ut, det var bara ytliga sår och de skulle läka innan vi var härifrån. Men så rörde jag mig en aning till vänster och kände direkt samma smärta mot min axel, min underarm och min kind.

Jag behövde röra på mig. Med samlad kraft sprang jag bort mot en trave trälådor som stod uppstaplade bredvid en traktor och dök in bakom det välkomnande skyddet. Följd av ett spår av rökpuffar där pistolskott och diverse automatvapen försökt att hinna ikapp mig. Jag var skyddad för tillfället, men det fanns ingen tid för vila, i panik såg jag mig omkring efter min familj.

Roch satt kvar bakom bilen och jag såg direkt att han var fast. De sköt från alla håll, om han rörde sig en millimeter så skulle han bli pepprad direkt. Jag lyfte huvudet för att snegla över kanten på en av lådorna men upptäckte snart att jag var låst jag med då träflisen flög över mig, ett resultat från flera avlossade skott som kom uppifrån hustaken. Fan! Vi hade åkt rakt in i en fälla.

Blicken vandrade tills jag mötte Clocks beslutsamma min, han nickade uppåt. Min blick sökte sig upp mot husen igen, våra fiender stod skyddade i fönstren och vi skulle aldrig komma åt dem ifrån torget. Vi behövde ta oss in, men hur? Roch rörde på sig och jag hörde honom grymta när två kulor träffade honom. Jag kände paniken växa inom mig och tankarna snurrade i mitt huvud. Om vi tog oss in i husen bakom oss, hoppade från tak till tak? Olika scenarion dök upp ur ett virrvarr av tankar. Olika planer och strategier spelades upp i mitt inre men jag visste att inga skulle fungera. Dom var många och vi var för få.

"Hur?" Mimade jag desperat till Clock och jag såg hur han funderade där han satt på hälarna med ryggen tryckt emot ett traktordäck, ur mungipan stack det ut en halv rökt cigarr och i knät vilade ett tungt maskingevär. Men hans vanliga självförtroende tycktes försvinna mer och mer, istället såg jag en glimt av oro och skuld i hans ögon.

"Vi får offra den store klunsen." Ropade Gaston från skuggan av en dörröppning.

"Aldrig." Röt jag tillbaka "Vi offrar ingen!"

"Vad har vi för val? Någon måste dra till sig deras uppmärksamhet så vi kan ta oss in!"

Jag ändrade ställning och försökte få en bättre skymt av husen, men så fort jag la handen på trälåda framför mig flög en kula genom luften och träffade mig rakt igenom handen och jag stirrade på blodet pulserade ut ur kulhålet.

"FAN!"

"Prickskyttar." Fräste Gaston och spottade i marken "de måste vara åtminstone en på varje tak."

Jag slet snabbt av en bit av min skjorta som jag virade runt det öppna såret i handen innan jag sneglade bort på Clock. Han gnuggade sig i pannan med fingertopparna och jag kunde se hur hans bröstkorg rörde sig i något som såg ut som en djup suck.

"Gaston har rätt."

"VA?!"

"Det finns ett sätt."

Jag såg hur han tvekade och av någon anledning fick hans tvekan mitt hjärta att stanna. "Hur?" Viskade jag men han bara skakade på huvudet när han mötte min blick.

"Var beredd."

Jag var på väg att protestera men allt hände så snabbt. Jag såg i periferin hur Clocksworth ställde sig upp och lät den tunga skinnjackan falla till marken så att den pälsprydda kragen landade som en krans runt hans fötter. Han fimpade cigarren och kastade geväret till Gaston.

"Täck mig!" Sen var han borta. I ett moln av svart rök försvann han lika plötsligt som han dök upp i ett fönster i huset mitt emot oss. Lika snabbt var han borta igen och röken förflyttade sig från fönster till fönster, allt vi hörde var skriken som han lämnade efter sig.

Runt omkring mig hörde jag ljudet av Gaston och Roch som gjorde sitt bästa för att täcka den mörka skuggan som gled genom husen och upp på taken runt torget.
Patroner föll till marken, luften fylldes av skrik och doften av krut och blod.
Men jag stod som förstenad, mitt hjärta värkte och min kropp slutade lyda mig. Jag märkte inte ens att pistolen föll ur mitt grepp och landade vid mina fötter.

Med öppen mun och tårfyllda ögon följde jag hans rörelser. Jag visste inte varför men inom mig växte känslan av att detta var början på något fruktansvärt. Jag såg honom formas för att plötsligt vrida nacken av någon och sedan försvinna i ett moln av rök. Han dök upp bakom någon annan som sekunder senare föll livlös till marken. För varje liv han tog såg jag hur han förändrades, varje gång han klev ur mörkret tog han med sig en bit utav det. Jag såg det och jag kände det. Hans ögon var annorlunda, hans energi var annorlunda och tillslut fick hela hans uppenbarelse mig att rysa där jag stod.

Tillslut var allt tyst.

Husen var tomma, torget var lika öde som när vi kom. Roch och Gaston hade slutat att skjuta men jag märkte inte att de kom emot mig. De vilade vapnen mot bilen och tillslut kunde jag känna deras frågande blickar. Men jag stod kvar och stirrade tomt framför mig. Jag vet inte hur länge, men tillslut kände jag en tung hand på min axel.

"Är du okej grabben?"

Sakta vred jag på huvudet och mötte Roch's oroliga ögon. "Jag vet inte."

"Du kan vara lugn, det är över nu."

Men jag skakade på huvudet och viskade "Det har bara börjat."

-Clocksworth-

Kraften pulserade inom mig. Jag kände hur den spred sig från mitten av min kropp och ut genom varje ben, arm och finger. Det fanns ingen återvändo nu, det visste jag. Under alla dessa år hade jag hållit igen, tryckt undan lockelsen att känna efter, att släppa taget. Men jag hade inte gjort det, varför? För hans skull.

Jag skrattade torrt åt ironin i det hela. Han skulle förmodligen stanna kvar, men kunde han älska mig? Jag suckade tungt, det spelade ingen roll. Det viktigaste var att han överlevde.Jag sneglade ner på figurerna som stod samlade på torget vid den sönderskjutna bilen, men jag tvekade, behövde han mer tid?

Jag såg ner på mina händer, de var fläckiga av blod och smuts men starkare än någonsin.
Jag kände hungern smyga sig på och jag fick kämpa för att trycka undan den, inte nu, inte än, intalade jag mig. Men snart. Snart behövde jag skapa en egen armé och nu hade jag krafterna att göra det.

Med en suck slöt jag ögonen och kände hur min kropp löstes upp där jag stod för att ljudlöst dyka upp nere på torget, precis bakom Belmont. Jag tvekade. Jag visste att han kände min närvaro, men han stod lika still som innan. Jag höjde min hand men stannade några centimeter innan fingertopparna rörde hans skuldra.

"Vem är du?" Viskade han tillslut och orden kändes som tusen knivar genom mitt hjärta.

Jag drog in ett djupt andetag och samlade mig innan jag la handen mot hans rygg. "Jag ska berätta allt."

Jag hörde honom snörvla och jag såg hur han torkade tårarna med ärmen innan han vände sig om för att möta mig. "Vem är du?" Upprepade han kallt.

"Clocksworth." Började jag men såg att han inte skulle nöja sig med det så jag suckade och fortsatte "...och Anthony."

"Va i helvete!!" Han tog ett steg tillbaka med vidöppna ögon och jag såg hur paniken spred sig i hans ansikte.

"Bel... ta det lugnt... lyssna!" Jag tog ett steg fram men han backade innan jag hann ta tag om hans handled. "Bel.. snälla..." vädjade jag "Bara lyssna..."

Med händerna för ansiktet släppte han ut ett djuriskt vrål av ilska och i ren desperation tog han ett steg fram och knuffade mig i bröstkorgen så att jag stapplade bakåt. "När tänkte du berätta för mig?!"

"Jag ville in-.."

"NÄR?!"

Jag bet mig i underläppen och slöt ögonen medans jag försökte hålla balansen mellan hans knuffar och slag. "Du hatade honom" mumlade jag tillslut.

Ett hårt slag i ansiktet fick mig att plötligt öppna ögonen igen och möta Belmonts rödsprängda, tårfyllda ögon. "Så du trodde att jag skulle hata dig?" väste han.

"Jag... jag var rädd för att-.."

"Vem fan tror du att jag är!?" Han slog ut med armarna och snurrade runt "Jag har gjort allt för dig och så undanhåller du det här ifrån mig!"

Jag drog en hand genom håret och suckade. Vad fan kunde jag säga? "Förlåt."

Jag fiskade upp min rock och borstade av den innan jag lät armarna glida in i ärmarna och högerhanden fiskade upp cigarrlådan ur innerfickan medans den andra hittade tändaren.
Jag visste att han tittade på mig, jag försökte att spela självsäker men mitt hjärta höll på att brista. Jag visste att det var nu, precis just nu under de här sekunderna som det skulle avgöras. Skulle han stanna hos mig eller skulle han dra? Jag la cigarren mellan läpparna och tände på, den välbekanta smaken av röken fyllde min mun samtidigt som jag stålsatte mig och inuti mitt huvud upprepades de tre orden som ett mantra,

"stanna hos mig... stanna hos mig... stanna hos mig."

-Belmont-

"Så han lever i dig?" Orden fick strupen att låsa sig och jag kände hur jag plötsligt började bli illamående.

"Det är svårt att förklara" suckade Clock och skakade på huvudet.

"Försök." Uppmanade jag med en ovanligt skarp röst.

"Gamla vampyrer har krafter som nyare generationer saknar." Började han trevande. Hans osäkerhet och rädsla fick mig att må bättre på något sätt, som att vetskapen om att han verkade må lika dåligt som jag av den här skiten lugnade mig.

"Som att förflytta sig i ett moln av mörker?"

Han nickade "När en prins dödar en annan vampyr tar han dens kraft och energi och gör den till sin. Ju fler han dödar desto starkare blir han och i sin tur kan han ge liv åt nya vampyrer.

"Så hur kunde du få hans krafter? Du är ingen prins!"

Han vilade armbågarna på knäna och gnuggade sin panna "Jag vet inte, jag har faktiskt ingen aning Bel." Suckade han "Det måste ha varit hans eget val."

Hela jag kokade, det var så jävla typiskt Anthony att fortfarande jävlas med oss, trots att han var död. "Så han beslutade sig att ta över din kropp?"

Jag såg hur Clocksworth rös innan han ställde sig upp och gick fram till mig. "Fan heller! Han finns inte i mig!" Han tog tag om mina axlar och såg in i mina ögon "Bara hans krafter, inte hans vilja.. inte hans önskningar eller hans minnen. Bara hans krafter."

Jag höjde handen tvekande och drog tummen över hans skäggiga kind. "Är du säker?"

"Helt säker."

"Lovar du?"

Hans mungipa drog sig uppåt i ett snett leende innan han lutade huvudet framåt så att våra pannor nuddade varandra. "Jag vet att du inte litar på mig just nu..."

Jag suckade otåligt och drog fingrarna genom hans hår, tog ett fast grepp om det och drog nedåt tills han fattade vinken och höjde blicken. "Lovar du?" Han såg rakt in i mina ögon när han nickade. "Säg det." Befallde jag.

"Jag lovar Bel, jag lovar att hans själ och vilja inte finns inom mig. Det är bara jag och ingen annan."

Med en snyftning tog jag ett snabbt steg framåt och lät armarna tätna runt honom. "Fy fan vad du skrämmer mig." Viskade jag hest samtidigt som jag försöker trycka ner gråten i halsen. Hans armar var lika varma och trygga som alltid när de omslöt mig. Han luktade som han alltid gjort, hans läppar kändes likadant mot min hals. Men ändå var något annorlunda, det var som om hans aura var förändrad. Han kändes starkare, mörkare och mer skrämmande och han påminde allt för mycket om honom. "Så, vad händer nu?" Mumlade jag med ansiktet vilande mot hans hals.

"Vi letar upp Lu."

"Clock, det var en fälla. Tror du verkligen att han lever?"

Hans händer omsluter mina kinder när han rätar upp mitt ansikte och snart känner jag hans varma läppar tryckas mot mina i en hård, djup kyss. Under några minuter försvinner världen omkring oss och allt jag kan tänka på är hans tunga, hans läppar och hans doft.

Men jag rycks tillbaka till verkligheten när han bryter kyssen med ett leende på läpparna och viskar "Jag vet vart han är."

Med en förvånad rynka i pannan studerar jag honom noga "Hur?"

"Jag såg det i en av vampyrernas minnen."

"Du... såg det?"

"När jag dödade honom." Förklarade han med en sån självklarhet att jag inte ville fråga mer.

Jag älskade honom, men det fanns saker jag inte ville veta och jag bestämde mig för att sluta fråga om allt. "Så när drar vi?"

"Nu." Flinade han och vände sig om för att ropade bort mot de andra två som satt och vilade i en stentrappa. "Roch, hitta en bil! Vi ska dra."

Den store mannen nickade innan han reste sig och lufsade iväg.

"Och Calvos?" Frågade Gaston som hade rest sig och kom emot oss.

"Han är inget problem längre." Konstaterade Clock "Han vet vem jag är nu, så det skulle förvåna mig om han fortsatte det här kriget."

En isande känsla spred sig genom min kropp när jag insåg innebörden i de orden. "Clock..." mumlade jag med tvekande röst "Dom andra prinsarna då?"

"Dom kommer hata mig." svarade han med ett brett leende som spred sig över hela hans ansikte. Ett leende som fick blodet att isa sig i mina ådror, ett leende jag aldrig sett i hans ansikte förut, men som jag mindes allt för väl.

-Clocksworth-

"Han behöver blod."

Jag sneglade bort på Gaston som i sin tur studerade Belmont. Jag såg de stapplande stegen och jag hörde de tunga andetagen. Skottskadorna var läkta men silvret plågade fortfarande hans kropp.

"Ser du några villiga offer i närheten?" Fräste jag tillbaka med en menande gest ut mot de öde, gräsbevuxna vidderna som vi hade vandrat över i timmar. Vi hade fått lämna bilen på landsvägen och börjat vår promenad mot den gamla slottsruinen utan blod och vila.

"Nej." Mumlade han tyst och tog några steg bort ifrån mig.

"Sen när bryr du dig ett skit om honom förresten?" Jag kastade ett hotfullt öga bort på den korthårige vampyren. Jag såg osäkerheten i hans ögon, rädslan hos ett bytesdjur som var instängd framför sin jägare.

"Jag bryr mig bara." Mumlade han ännu tystare och ryckte på axlarna innan han tog några snabba steg och skyndade på takten så att han hamnade långt före oss andra.

Jag kastade en blick bakåt och mötte Roch's blick. Han sa inget men tog ett kliv framåt och la en stöttande arm runt Bel's midja. "Kom igen, vi är snart där."

Sten, mossa och lera. Jag suckade tungt för mig själv när jag tittade upp på ruinen av det gamla övergivna slottet. För Bel kunde det inte bli mer stereotypt än så här, som taget ur en gammal Dracula film. Men för mig fanns det historia i platsen, det här var hemma.

"Du borde göra om det till vårt nästa högkvarter." Flämtade Belmont roat och jag skrattade torrt åt kommentaren.

"Trodde du saknade storstadslivet i New York."

Han suckade tungt "Det gör jag, men det här passar dig bättre på nåt sätt."

Jag vände mig om och höjde ögonbrynet "Antydde du precis att jag är för gammal?"

"Inte för gammal." Skrattade han "bara gammal." fortsatte han med en konstaterande ton, ryckte på axlarna och gav mig ett retsamt leende.

"Passa dig." Varnade jag med en blick som avslöjade vad jag planerade att göra med honom när vi blev ensamma. Men han bara himlade med ögonen och skrattade.

"Lova inte för mycket, du är alltid så upptagen nuförtiden."

Snabbt tog jag tag om hans arm och med ett lätt ryck fick jag honom att stanna. "Du vet att jag gör det här för oss, för att vi ska få en framtid utan att behöva bli jagade och-.."

"Jag vet." Avbröt han och smekte lätt mina läppar med tummen. En knappt märkbar rörelse som ändå fick hela min kropp att reagera. "Vi kommer leva i hundratals år till TickTack, jag har tid att vänta."

Men något i hans röst fick mig att inse att han inte trodde på sina egna ord. Det slog mig att han inte trodde att vi skulle överleva det här. "När Lumiere är med oss kommer allt bli lättare."

Jag såg hans bekymrade min, sorgen i hans ögon och tvivlet. Han lät sin hand glida ner till min hals, jag såg hur han tvekade. "Theodor..." Jag studerade hans läppar medans jag väntade på att han skulle fortsätta "Bara förbered dig på det värsta. Okej?"

Jag rynkade pannan och såg upp på honom "Och vad skulle det kunna vara Bel?"

Han funderade, jag visste det för han fick alltid en liten rynka mellan ögonbrynen när han tänkte på något allvarligt. "Det kanske är vår Lumiere" började han "Din Lumiere." Rättade han sig. "Men du, tänk om han kanske inte är densamme. Vem fan vet vad dom har gjort med han under alla dessa år."

Jag bet mig i läppen, i mitt inte såg jag bilder av Lu kedjad och torterad, svältande, eller värre matad med dåligt blod. "Du har rätt." Viskade jag lågt "Han kan vara annorlunda."

Med läppar som knappt nuddade min kind viskade han mjukt "Kom, vi går och ser efter."

Jag nickade och tog hans hand innan vi sakta gick efter Gaston och Roch upp för den smala stigen till den ihåliga porten. "Vänta här." Beordrade jag de andra två och tog ett fastare grepp om den skälvande handen innan vi klev in i ruinen och omslöts av det nattsvarta mörkret.