-Frankrike- 

-Belmont-

Suckandes såg jag mig omkring i det mörka lilla rummet, hela motellet stank mögel och smuts men det fyllde sin funktion, ingen skulle leta efter oss här.

"Grymt ställe," muttrade jag och längtade omedvetet tillbaka till lyxlägenheten i New York.

Vi hade lämnat det mesta i lägenheten och hade bara tagit med det nödvändigaste. Vilket var näst intill inget. Clock hade förklarat att vi skulle sälja allt när kriget var över och vi behövde mer pengar. Att äga en lägenhet i New York var visst en bra investering. Kriget. Så var det dags igen, suckade jag inombords medans Clock njöt av situationen lite väl mycket.

"Tålamod," flinade han från hörnet där han satt i en gammal insjunken fåtölj och scrollade på mobilen. 

Fan vad jag hade saknat det där leendet. Ända sen vi landat i Frankrike så hade Clock blivit mer och mer avslappnad, på bättre humör och för var dag som gick visste jag att vi hade gjort rätt. Vi var hemma och han älskade det. Jag hade också njutit om det inte var för sunkstället vi hamnat i. 

Jag sneglade på det fläckiga överkastet och de knöliga kuddarna framför mig med avsky. "Aldrig att jag lägger mig ner i den sängen..."

Han flinade brett och ryckte på axlarna, "du kan sova på golvet om du vill.."

Jag stönade och muttrade som en gnällig barnunge, "eller.. så sover vi inte alls..."

Han nickade sakta och jag såg hur det glittrade till i ögonen när han upprepade mina ord med men utmanande röst, "eller så sover vi inte alls..."

Jag bet mig i underläppen när han reste sig ur stolen och gick fram till mig där jag satt på skrivbordskanten, leendet spelade fortfarande över hans ansikte och mitt hjärta slog automatiskt snabbare när han närmade sig. Efter alla år tillsammans fick han mig fortfarande att känna mig som en oerfaren blyg liten skitunge, och jag kände hur andningen blev snabbare när han ställde sig mellan mina ben och la händerna på mina höfter med den där hungriga blicken som såg ner på mig.

"Va inte orolig Lillen, jag ska fixa ett bättre ställe..." Hans läppar svepte över min hals och jag kände hur gåshuden spred sig.

"När..?" flämtade jag och mina fingrar greppade hårt runt hans armar när jag kände de vassa hörntänderna rispa i huden.

Han tog sin tid och läpparna rörde sig systematiskt över min hals och ner längs med axeln samtidigt som han mumlade mellan kyssarna, "så fort.. Marie .. är tillbaka .. med mer information."

Jag drog fingrarna genom hans hår och tvingade honom att lyfta blicken med ett ryck, "och sen?"

Det slog mig hur lättläst han var ibland, när alla hans murar var nere, när det bara var han och jag. Då visade han sitt innersta och hans ögon sa allt han kände, allt han ville och jag väntade och längtade efter just det.

"Sen hör vi vad dom andra säger."

Jag la huvudet på sne och började det långsamma arbetet med att knäppa upp hans skjorta. "Kan vi lita på dom?"

Sista knappen var uppknäppt och mina händer vandrade över hans bara hud när han skakade på huvudet. "Bel..." Jag mötte hans blick när han långsamt drog tummen längs min käke. "Du kan bara lita på mig och Marianne, kom ihåg det."

Jag nickade kort och lutade mig närmare så att läpparna nästan nuddade hans.

"Lita bara på familjen."

-Clocksworth -

"Knacka för i helvete!" Hela jag ryckte till och ekot av Belmonts röst dånade i huvudet på mig när munnen som precis hade nafsat mig i örsnibben plötsligt skrek rakt ut. Hettan och stunden var tvärt över och med en suck drog jag snabbt upp jeansen innan Marianne syntes i dörröppningen.

Kall luft svepte igenom rummet innan hon stängde dörren med en smäll och jag kände hur hans nakna hud knottrade sig mot min och jag stod kvar mellan hans ben för att ge han lite tid att klä sig, vilket han verkade strunta i.

Marie himlade med ögonen och lipade åt honom innan hon hoppade upp i sängen och satte på teven utan att bry sig om vad hon just hade avbrutit.

"Fan.." jag lutade huvudet tungt mot Bel's axel och kunde inte låta bli att skratta. Vilket jävla dårhus. "Jag fixar ett nytt ställe till i morrn," viskade jag roat men Bel's ögon såg bedjande ut.

"Idag..!"

Hans desperata ögon får mig att överväga att boka ett till rum när hennes ljusa röst avbryter mig bortifrån sängen, "du vill inte veta vad dom sa, eller?"

Jag vände mig sakta om och lutade mig bakåt mot skrivbordskanten med armarna i kors och Bel's ben på var sin sida om mig. 

"Hur var stämningen där ute?" Undrade han nyfiket över min axel.

"Spänd... som att dom bara väntar på en signal att slita halsen av varandra." Suckade hon och tog upp en knölig godispåse ur fickan.

"Lakrits?" Bel's armar slingrade sig runt mig och han suckade när han la sin haka tungt mot min axel och bådas blickar riktade sig mot tjejen i sängen.

"Min nya last," fnittrade hon och proppade munnen full.

"Vilka såg du?"

Hon tuggade ett tag innan hon svarade "Jag träffade Roch..." Sekunderna efter hon nämnt hans namn så spred sig ett så brett leende i hennes ansikte att jag såg att tänderna fortfarande var svarta av godiset. Men hennes glädje smittade av sig, jag kände direkt hur lättnaden sköljde över mig, den idioten var min största chans att hitta fler allierade.

"Vill han träffa oss?"

"Om han vill!.. han är överlycklig!" utbrast hon och gav oss båda ett svart leende.

Jag lyssnade vidare med ett halvt öra när Marianne fortsatte att babbla på och svävade ut som vanligt i beskrivningar om nya nattklubbar, någon ny sorts drog och en massa skit detaljer kring Roch's nya gäng. Undertiden grävde jag fram en cigarr ur jackan som hängde bredvid mig och skulle just tända den när Bel's fingertoppar började vandra retsamt upp och ner över min bara överkropp. Jag kunde känna hans varma andedräkt mot min hud och snart försvann verkligheten runt omkring mig och allt jag kunde tänka på var de fjäderlätta rörelserna över min kropp.

"..- så dom är runt tjugo skulle jag tro." Avslutade hon och väntade på att jag skulle svara. "Klockis?" 

Efter två lakritskatter i pannan och Bel's dämpade skratt väcktes jag ur min trans och irritationen högg till i mig. "Och Calvos?"

"... han har inte sagt ett ljud. Jag menar, jag vet att jag har lämnat ledtrådar och meddelanden hos rätt folk."

Jag tände cigarren och drog in ett långt halsbloss, om jag kände honom rätt så satt hans män redan utanför och spanade på oss.

"Vad händer nu?" Mumlade Bel mellan kyssarna han placerade över min nacke och hela jag rös så fort de mjuka läpparna förflyttade sig.

Med ett skutt hoppade Marianne upp ur sängen och gick mot dörren, "ni får en timme.." sa hon innan hon gick och stängde dörren med en högre smäll än när hon kom.

"Theo..?" Jag vände mig om och mötte blicken hos de oroliga ögonen "vad händer nu?"

"Han kommer, var inte orolig," mumlade jag självsäkert och log nöjt för mig själv. Min plan var vattentät och jag såg redan tecknen på att den hade satts i verket. Jag kände hur han studerade mig intensivt, som för att ta reda på om jag hade rätt eller inte. "Bara lita på mig Bel." Viskade jag och lät mina fingrar glida genom hans tjocka hår.

Han nickade kort och tog cigarren ur handen på mig och fimpade den. "En timme..." flinade han och drog mig närmre "den här gången låser vi dörren..."

-Belmont-

"Du får inte!" vädjade jag.

"Bel..." Hans ton var mjuk men det hjälpte inte, paniken växte inom mig som en vulkan som var på väg att få ett utbrott.

"Det är en fälla Clock, jag vet det, jag känner det på mig."

Han sträckte fram en hand för att försöka lugna mig men jag smällde bort den direkt. "Om du dör..." Jag hann aldrig avsluta meningen innan han tog tag i mig och höll fast mig så att jag tvingades att se in i hans ögon.

"Jag fattar, jag tänkte samma sak, men jag kan inte gömma mig här för alltid."

Varför var han alltid så jävla lugn i såna här situationer? Det irriterade mig men det smittade ändå av sig och tillslut släppte han taget om mig så att jag kunde gå iväg och tjura på sängkanten.

För tio minuter sen hade Roch kommit förbi med ett meddelande, Calvos ville snacka med Clock, mellan fyra ögon. Jag drog fingrarna genom håret och suckade tungt, han hade redan bestämt sig så det var ingen idé att ställa till med någon scen.

"Vad tror du han vill?"

"Han vill se till att Clocksworth inte kommer försöka ta över hans distrikt." Muttrade Roch ifrån ett hörn borta vid ytterdörren.

"Genom att döda honom..." muttrade jag ännu surare från sängkanten.

"Kanske, men jag tror att han har andra planer."
Clocksworth tände en cigarr som han alltid gjorde när han behövde tänka.

"Du jobbar för honom nu?"

"Ända sen Anthony försvann."

"Så du känner honom bra?"

Roch ryckte på axlarna "relativt."

Clock drog in ett långt bloss och släppte snart ut ett tjockt moln av vit rök från läpparna.
"Om du fick förutspå hans planer?"

Roch kliade sig på den kala skallen och stirrade ner i golvet en stund.

"Calvos har blivit svagare på sista tiden."

Jag såg hur intresset glimmade till i Clocks ögon när han tittade upp på sin store vän. "Varför?"

"När Anthony dog så tog han över hans revir, alla leveranser, alla distributioner. Men det blev för mycket för honom, han behöver bra folk, han har ingen som du och Lumiere som hjälper till. Ingen han kan lita på i alla fall och dessutom gillar ingen honom."

Det lät skumt i mina öron, dom andra prinsarna hade hatat Anthony och målade upp honom som det svarta fåret, men ändå lät dom Calvos leka på som vanligt med ännu mer makt?

"Och dom andra prinsarna låter honom hållas?"

"Än så länge."

Jag skakade på huvudet "Det är något som inte stämmer här." Jag mötte Clocks blick och jag fortsatte "De rikaste prinsarna blir förbannade och skickar lönnmördare ända till New York för att döda oss, men dom låter Calvos leva och skapa ett sämre rykte än Anthony?"

"Anthony hade i alla fall klass." Flinade Roch och kliade sig i skägget.

Jag sneglade på Clock, han stod i djupa tankar och för en gångs skull verkade han inte ha några svar. Sakta klev jag upp från sängen och gick fram till honom.

"Roch, säg till Calvos att det inte blir något möte." Clock höjde ansiktet och mötte min blick, men han sa ingenting. "Du skojar?" Flämtade den store klunsen. Jag skakade på huvudet och kände hur Clocks ögon såg rakt in i mina, som om han försökte greppa min plan som snurrade runt inuti mitt huvud.

"Vad är planen?"

"Vi drar till Levi."

"Varför?"

"Dom vill säkert bli av med Calvos lika mycket som du. Vi erbjuder honom vår hjälp, dödar Calvos och tar tillbaka Anthonys distrikt."

"Låter lättare sagt än gjort," muttrade Roch

"Vi kommer behöva erbjuda mer än så Bel."

Jag nickade åt Clock och log "Vi vill bara ha din arvsrätt, de kan göra vad de vill med Calvos affärer."

"Och?"

Jag log nöjt och slingrade in mina fingrar i hans nackhår.

"Och... vi kommer erbjuda något som han inte kan motstå."

-Clocksworth-

Jag stirrade ut genom fönstret med beslutsam min, när vi kom fram skulle jag kliva in på hans arbetsrum som om jag ägde stället. Rakryggad och orädd, intalade jag mig själv.
Jag hade mött värre situationer, jag hade krigat mig igenom större slag. Men ändå skrämde han mig.

Jag visste inte vem av prinsarna som skickat torpederna efter oss men jag misstänkte att Levi var en del i det hela. Han hade älskat Anthony som en bror, han hade alltid ställt upp för honom. Ända tills Anthony gått för långt och han tröttnade, ända tills den dagen när hans lillebror krävde för mycket av honom. Mitt erbjudande var genialiskt. Jag vände blicken mot Bel som satt bredvid mig i baksätet och stirrade ut genom fönstret. Han slutade inte att imponera mig, han var jävligt smart, bara han vågade lita på sina instinkter.

Som om han kände min blick, vände han på sig och log mot mig. "Sist vi åkte den här vägen så höll jag på att bli galen."

"Av törst?"

Han himlade med ögonen, "nope"

"Jag minns annorlunda."

Han skrattade och lutade huvudet bakåt mot nackstödet. "Allt jag minns var känslan av ditt lår som gnuggade sig mot mitt. Det var som tortyr att ha dig så nära utan att kunna ta på dig."

"Anthony hade säkert gillar showen," retades jag men slutade när Bel boxade till mig i bröstet.

"Lägg av! Fan jag var så jävla rädd för han!"

Jag kunde inte låta bli att jävlas lite med honom, så jag slickade mig om läpparna och stirrade på hans hals med hungrig blick. "Jag minns en gång när du var lika rädd för mig."

"Aldrig.." mumlade han med tveksam röst.

"Inte?" Flinade jag.

"Nej... jag var bara osäker."

"På?"

"Vad du var."

"Försök inte spela tuff Lillen, jag kände lukten av sin rädsla. Varför tror du jag njöt så av jakten?"

"Jakten.." stönade han och rynkade på ögonbrynen "så jag är bara ett av dina byten?"

Jag skakade på huvudet och suckade, hans konstanta behov av bekräftelse var både gulligt och frustrerande. "Mmm.. en dag ska du få träffa resten av mitt harem." Flinade jag och blev belönad med en lipande tunga och plutande underläpp. "Var inte orolig, du kommer alltid vara min favorit."

"Ni är så sockersöta så jag blir illamående," muttrade Roch från förarsätet. "Vi är där om fem minuter."

Jag nickade kort och tog fram revolvern som jag hade innanför jackan och osäkrade den. "Förbered er på ett kallt mottagande."

Jag kände Bel's oroliga blick "Du tror väl inte att han tänker döda oss? Han vill väl höra vad vi har att säga först?"

"Ingen aning Bel, förvänta dig det värsta."

Roch svängde in på gårdsplanen mellan herrgårds huset och stallet. Där kryllade av flitiga människor, precis som förra gången. Det var som att inget hade hänt, som om vi rest tillbaka i tiden.

"Jag önskar vi hade en plan B" suckade Bel innan han öppnade dörren och klev ut.

"Plan B är att överleva." Skrockade Roch som klev ut framför honom.

"Låter ju trevligt."

Jag sneglade på dem båda och plötsligt högg det till i mig. Fan, det här måste funka.

"Theodor Clocksworth, jag undrade just när du skulle komma." Rösten kom ifrån herrgårdstrappan och jag visste precis vem det var.

"Levi," svarade jag artigt och så neutralt jag kunde.

Han synade oss alla tre en stund innan han tog ett steg åt sidan och gjorde en gest mot dörren. "Kom."

"Ni två stannar här." Mumlade jag innan jag började gå mot huset.

"Men.."

"Det är en order Belmont."

Jag kunde känna hans svidande blick i nacken men lättnaden sköljde över mig när han stannade kvar vid bilen utan att säga emot. Jag tänkte fan inte låta honom följa med mig in i en eventuell fälla, aldrig att jag skulle göra om samma misstag som jag gjort med Lu, Belmont skulle inte dö, vem som helst... men inte han.