-Belmont-

Armarna runt mig kändes så starka, så trygga. Hela natten hade han legat där, tröstat mig och funnits där i tysthet. Jag visste att han var vaken men han gav mig det jag behövde. Hans närhet och värme.

Så fort jag blundade såg jag hur mina händer slet sönder människokroppen. Det hade varit så enkelt. Han hade varit så klen, så svag och han hade inte haft en chans att försvara sig. Det kändes så jävla sjukt. Att det var jag som hade gjort det. Hur många gånger hade jag inte hört att jag är svag och inte lika stark som Anthony eller Clock. Jag hade alltid jämfört mig själv med dom, till och med Rami och Marianne, i mina ögon var jag yngst och klenast. Men jag hade aldrig jämfört mig själv med en människa, ett bytesdjur, jag var fan ett rovdjur.

"Minns du den där dagen på terassen?"

Clock rörde på sig och lät lite sval luft pusta in mellan våra kroppar. "Vilken av dom?"

"När du sa att vi skulle ut och jaga."

"Det var ett dåligt skämt Lillen."

"Jag vill att du lär mig."

Clock sa inget utan hasade sig upp så han lutade sig mot armbågen och såg ner på mig med allvarliga ögon. "Vad exakt vill du lära dig?"

Jag vände mig om så att jag låg på rygg och såg in i hans ögon. "Allt som Anthony borde ha lärt mig. Hur jag maximerar mina krafter, hur jag använder dom, jag vet inte ens vad har för krafter Clock. Jag vet ingenting, allt ni lärde mig var stridstekniker och hur man slåss med mänskliga vapen.

Han log svagt mot mig och drog undan en hårlock från mitt ansikte. "Då måste vi ha blod Bel, och inte bara en påse då och då. "

"Jag klarar det."

"Det vet jag, men.." han suckade och föll tungt ner på kudden igen, "Jag har-.." började han, "det är nåt som jag-.." han gömde ansiktet under handflatorna och gnuggade sig i ansiktet och suckade, "jag har ljugit för dig Bel."

"Jag vet," mumlade jag och vred mig så att jag kunde lägga min kind mot hans bröstkorg.

Hans armar sjönk sakta ner och plötsligt känner jag hur hans fingrar leker med mitt hår. "Förlåt," mumlade han tyst och jag visste att dom orden var så jävla svåra för honom att säga och därför betydde dom så fruktansvärt mycket.

"Inga fler hemligheter," viskade jag och lät läpparna nudda hans hud.

"Inga fler hemligheter," hans fingrar slutade att massera min hårbotten och jag hörde honom sucka, "jag måste dra snart men det är ett snabbt jobb."

"Vem jobbar du för?"

"Han kallar sig Papillon de nuit"

"Nattfjärilen? Låter rätt lamt tycker jag..."

Clock skrattade till, "antar det."

"Samma skit som i Frankrike?"

"Tyngre grejer. Vet inte vad dom är för typ av vampyrer, men han har gammalt blod, det är jag säker på."

"Vad menar du med tyngre?"

Han böjde sig ner och kysste min panna, "vill du verkligen veta?"

"Om det handlar om dig.. självklart."

"Dom är proffs, allt sker smidigt och välplanerat."

"Som med städteamet du ringde?"

Han nickade och fortsatte berätta "Jag får ett kuvert med ett namn och en plats, jag åker dit och dödar personen utan vittnen och sen betalar han mig."

"Så du jobbar själv?"

Han sneglade roat på mig en stund, "jag kan ju alltid skaffa mig en sidekick."

Jag slöt ögonen och drog täcket tätare omkring mig. "Jag tänker inte jobba mer."

En varm kropp kom närmre och armarna omslöt mig igen. "Bra, för du kommer inte ha tid att stå framför nån kamera om du ska träna med mig." Pulsen ökade och jag kände ångesten växa i bröstet. "Du..Bel." Han tog tag om min haka och vred på huvudet så att våra blickar möttes. "Den jäveln förtjänade värre."

Jag nickade samtidigt som jag kände tårarna som rullade ner längs mina kinder. Armarna tätnade runt mig, tårarna bildade en blöt fläck på hans tröja och där under kände jag hur hans muskler spändes för varje tår.

"Ingen kommer någonsin göra illa dig igen Lillen, ingen."

Utmattad somnade jag i hans armar, men när jag vaknade var jag själv. Vad i helvete? Ingen Clocksworth, men istället väntade en blodpåse på mig. Jag sneglade ner på den och upptäckte de slarvigt skrivna orden. Var så god. ❤️

"Marianne!"

Efter några minuter kommer en nyvaken sömndrucken Marie insläntrande på tunga fötter. "Vad?"

"Vad är det här?" Jag pekade på sängen och hon följde mitt finger.

"Han hade med sig presenter," gäspade hon. "Enjoy Chérie" sluddrade hon vidare och gick tillbaka mot sitt rum.

"Vänta, vart är han?"

Hon ryckte på axlarna, "han drog."

Plötsligt vällde alla känslor fram och jag sjönk ner på golvet och stirrade bort på sängen. "Har ni snackat nåt?"

"Om vad då?"

"Vad han jobbar med och sånt?" Jag sneglade på henne och märkte att hon undvek min blick.

"Man kan inte lära gamla hundar att sitta.."

"Gäller det dig med?"

Hon himlade med ögonen och lipade åt mig "sååå många frågor Bel, får jag gå tillbaka till sängen snart?"

"Så han är tillbaka, den gamle Clock," mumlade jag och sneglade på Marianne som lutade sig mot dörrposten.

"Spelar det någon roll?"

Jag ryckte på axlarna, "jag vill se honom skratta igen."

"Bel.." hennes röst var mjuk när hon satte sig ner på huk bredvid mig, "prata med honom istället."

"Vi har snackat."

"Inte tillräckligt?"

"Han drog till jobbet," muttrade jag surt som en barnunge.

"Han kanske inte har nåt val?"

"Varför har han inte sagt nåt tidigare? Litar han inte på mig?"

"Jag vet inte sötnos, men han har alltid varit en ensamvarg. Ärligt talat blev jag skit förvånad när Lu berättade om er två."

Det högg till i hjärtat men ett leende spred sig över ansiktet när jag tänkte tillbaka på livet i Frankrike, "Lu.. jag önskar att han var här."

"Jag med gullet." Hon pussade min kind och gick.

Sakta hasade jag upp på fötter. Jag skulle vänta, vi skulle snacka och påsen var svaret på min fråga. Vi skulle bli ett team, ett dödligt team. Jag öppnade garderoben och drog fram Clocks favorit tröja som jag drog på mig. Sen satte jag mig tillrätta i sängen bland högar av filtar och kuddar. Med blod påsen i en hand och fjärrkontrollen i andra så förberedde jag mig på en natt med Netflix i väntan på att han skulle komma hem igen.

Jag drog in doften från tröjan och log innan innan jag satte tänderna i påsen och knäppte igång teven. Jag tömde påsen fort.. för fort. Världen började snurra och livet kändes fantastiskt. Tio minuter senare började livet att klarna lite och jag drog fram mobilen och skickade iväg ett mess.

Först ett till Conor, "önskar allt hade varit annorlunda. Tack för allt vovven, jag hoppas du är okej."

Sen ett till Clock, "Jag älskar dig ❤️"

-Clocksworth-

"Kom," jag tog ett fast tag om Mariannes arm och drog henne intill mig och började gå med snabba steg längs med den övergivna gatan.

"Lägg av," hon vred sig i mitt grepp men istället för att lyssna på henne höll jag ännu hårdare runt den taniga lilla armen.

"Tyst!"

"Va äre-.."

"Bara lita på mig.. okej?" Jag sneglade bakåt men jag såg ingenting, dock visste jag att han fanns där. Det var ingen tvekan.

"Clock..!" Väste hon irriterat i mitt öra.

"Bara gå..."

"Varför flyr vi ens? Du är den starkaste jag vet.." kvittrade hon glatt bredvid mig och även om orden var välmenande så suckade jag irriterat över hennes barnsliga attityd.

"För att jag inte vill fånga nåns intresse."

"... de är nog försent." Flinade hon och sneglade bakåt.

"Marie.. det är allvar..."

Hon plutade med underläppen när hon halvsprang bredvid mig. "Har det med ditt nya jobb att göra?"

"Nej."

Hon rynkade på ögonbrynen, "så det är nåt gammalt?" Jag nickade kort men ville inte säga nåt mer. Jag önskade att det inte var så, men vårt gamla liv hade hunnit ifatt oss. Jag drog in Marie på en annan gata och vi klättrade snabbt över stängslet som ledde in på en tom bakgård. "Sååå... hur allvarligt är det?" Mumlade hon plötsligt och såg sig omkring med ovanligt oroliga ögon.

"Vi dödade en prins..."

"Du menar Belmont."

Jag gav henne en hastig blick och fräste irriterat "Vi! Han hade knappast klarat det själv, och jag kommer aldrig lämna ut han till bröderna om det nu är vad dom vill."

"Så dom är här?"

"Deras folk."

Äntligen var vi framme i bilen och jag nästan slängde in henne i passagerarsätet innan jag satte mig vid ratten.

"Så du är orolig att dom kommer döda honom..." konstaterade hon och kröp ihop i sätet, "har han snackat med dig än?"

Jag såg ner på Marianne med en frågande blick, "om?"

"Meningen med livet," suckade hon dramatiskt och gav mig en irriterad fnysning, "om vår framtid såklart... idiot."

"Hey! Lägg ner attityden."

"Eller vad? Du är inte min boss längre," flinade hon och lipade åt mig.

"Om du inte vill bli utslängda på gatan så skulle jag tänka en gång till innan jag öppnade käften," muttrade jag irriterat.  Marianne var harmlös, söt och genomsnäll, men ibland var hon bara djävulskt irriterande. Som nu.

"Men kom igen! Jag vill ju bara att ni blir glada igen.." gnällde hon, "minns du när ni var på klubben och du sket i alla och bara hade kul?"

"Nej."

"Det gör du visst! Bel dansade utan dig och du kunde inte ta ögonen från honom." Jag höjde ett ögonbryn och försökte avläsa vad hon var ute efter, men hon bara suckade. "Vi har aldrig kul längre."

"Så du var där?"

Hon skrattade till, "såklart."

Jag kollade i backspegeln, ingen där men känslan av att vi var förföljda fanns kvar. "Så har den här historien en poäng?"

Hon ryckte på axlarna, "tänkte bara påminna dig om sånt som är viktigt. Att ni faktiskt lever båda två." Hon lutade sig närmre och tryckte fram sin lilla haka för att snegla upp på mig. "Gör allt du vill innan det är försent. Som för mig och Lu."

Fan... hur lyckas hon? Orden var som ett knivhugg i hjärtat. Visst vi bråkade, vi bråkade jävligt mycket just nu. Men vi hade i alla fall varandra och vi levde.

"Jag försöker."

"Okej, det är ju en bit på väg."

Jag körde runt några extra kvarter innan jag vågade ta den rätta vägen hem. Tankarna snurrade i huvudet. Vad fan skulle jag göra. Det var tydligt att prinsarna ville hämnas, och jag var den ende som stod emellan dem och Bel.
Vi var tre mot flera hundra, jävligt bra odds.. suckade jag när jag körde in i garaget.

-Belmont-

Jag vaknade av att mobilen vibrerade och sömndrucken stäckte jag mig efter den och synade skärmen. "Ta hand om dig Sessan."

Jag kände Clock bredvid mig och stelnade till, skulle han bli irriterad? Han hade lätt kunnat läsa meddelandet i mörkret. "Är det morgon?" frågade jag för att lätta på stämningen.

"Inte än.." svarade han lugnt och lät handen vandra upp längs min rygg.

"Ok..." jag rullade runt och kröp närmare den varma kroppen och suckade nöjt när mina ben slingrade sig ihop med hans. Jag hade hört när dom kom hem och legat kvar och väntat på honom, huvudet var fullt av frågor men nu när han äntligen var här så var hans värme så sövande. Min hand kröp sakta in under hans tröja och jag lät fingertopparna röra sig lätt över hans hud.

"Bel..."

"Mmmm?" Jag hörde direkt på tonen att det var allvar och jag höll andan.

"Det har hänt nåt."

Jag och öppnade ena ögat för att kika på honom, fan, han såg riktigt bekymrad ut.
Mina fingrar stannade och jag väntade på orden som skulle dra ner mitt humör och få allt att kännas skit igen. Varför var det alltid så? Varför fick dom aldrig vara lyckliga?

"Dom har hittat oss."

"Vilka?" Viskade jag försiktigt, innerst inne visste jag nog men jag ville helst inte tro på min intuition.

"Prinsarna."

Jag slickade mig nervöst om läpparna och sänkte blicken. "Så dom blev arga ändå..." konstaterade jag lågt.

Jag kände hans fingrar röra sig genom mitt hår. "Det är inte säkert, jag vet inte varför dom är här." Han var tyst en stund och jag märkte att det var något han drog sig för att berätta "Det kan vara en annan grej." Muttrade han undvikande och höll blicken fäst på teven som stod på och brusade som vanligt. Jag hade vant mig vid att ha den på när han inte var hemma, det var lugnande på något vis att höra bruset och rösterna i det annars dödstysta huset.

"Så allt handlar inte om hämnd?"

"Nej."

Jag drog mitt pekfinger över hans panna, ner för hans näsrygg och till slut över hans läppar. "Du lovade, inga fler hemligheter."

Med en suck sjönk han ner djupare i kuddarna och gömde ansiktet i händerna. "Jag är hans arvinge."

"Anthonys?" mumlade jag lågt och han nickade.

"Antingen vill dom att jag dödar Calvos, ansluter mig till dom, flyttar hem och tar över allt Anthony startade..."

"Eller?"

"Så vill dom döda oss."

Jag suckade och la kinden på hans bröst, "jag gissar på det sista alternativet."

"Jag stoppar dom."

Han lät så jävla självsäker men det jag såg i hans ansikte var nånting annat. Rädsla. Jag suckade och satte mig upp "Vi kan dra igen?"

"Tror du inte jag har tänkt på det?" Jag försökte ignorera hans arga, frustrerade ton. Det var inte mig han var arg på... det är inte mig. Det är dom. Intalade jag mig själv. Men jag måste ha visat vad jag kände för plötligt smeker hans tumme mina läppar och hans röst är mjuk igen. "Vi kan inte fly i resten av våra liv Bel, dom kommer hitta oss tillslut."

Jag nickade, "okej, men finns det ingen som vill hjälpa oss då?"

"Varför skulle dom göra det?"

"För att dom gillar dig och vill att du blir prins."

Han skrattade till och såg roat på mig. "Aldrig."

Med ett leende gled jag upp i hans knä och satte mig gränsle över hans ben "Du är perfekt! .. du kommer inte göra om samma misstag som Anthony gjorde, du kan lära dig av honom och jag hjälper dig! Jag kommer ihåg allt som han och Lu lärde mig.."

"Bel.. du låter lite väl exalterad.." suckade han men jag såg leendet som spelade på hans läppar, även om han kämpade för att dölja det.

Jag lutade mig ner över honom med ett nöjt leende och mumlade medans jag placerade små kyssar längs med hans hals.

"Kom igen! Det är dags... vi drar hem igen."

-Clocksworth-

"Nej, nej, nej... Ni är fan inte kloka...!"

Jag tog ett bloss på cigaretten och lutade mig tillbaka i stolen medans jag lyssnade på Mariannes hysteriska babblande med ett halvt öra. "Allt är lättare på hemmaplan." Avbröt jag henne tillslut.

"Hur då?!!"

"Vi har vänner där och vi vet vilka vi har att göra med." Hon hoppade upp på köksbänken och svajade rastlöst med benen så att de dunkade in i köksskåpen. Ljudet gjorde mig galen men jag sa inget, hon var tillräckligt hispig just nu och jag visste att hon behövde röra sig när hon tänkte. "Du har också vänner där, eller hur?"

Hon suckade dramatiskt och snodde ciggen ur fingrarna på mig och tog några djupa halsbloss. "Skulle inte kalla dom vänner direkt."

"Men dom skulle stå på vår sida?"

Hon ryckte på axlarna, "allt handlar om vad du kan erbjuda dom."

Jag sträckte mig över det belamrade köksbordet och letade fram ett cigarettpaket bland gamla takeaway kartonger, flaskor och skitiga glas. "Det vet jag inte än."

"Klockan.." började hon tvekande, "även om du är hans arvinge så är du ingen förstfödd."

"Och?"

"Du har inte alla hans krafter?"

Mina fingrar gled ner i fickan och hittade tändaren och jag tände lugnt en ny cigarett innan jag mötte hennes blick. "Vi behöver inget magiskt slott Marie."

Hon fingrade nervöst på snoddarna till den slitna luvtröjan. "Är det den enda skillnaden?"

"Nej." Muttrade jag och lutade mig längre bak så att stolsryggen vilade mot väggen. "Men det är väl den egenskapen som var mest slående?"

"Plus att han var skit-läskig?"

Jag skrattade till, "till skillnad från mig?"

Hon himlade med ögonen, "en gång Klockis var du också det. Men så en vacker höst kväll klev det in en liten människopojke genom portarna till ditt slott, och så väcktes den lilla gnutta mänsklighet du hade kvar i dig till liv igen."

Jag drog ett nytt bloss och skakade på huvudet, "nope, inte den kvällen. Då var jag rasande på Lu för att han hade släppt in honom och jag hade inte fattat än att allt var Anthonys plan från början."

Hon sneglade nyfiket på mig och böjde sig framåt, "så när började ditt döda hjärta att slå dom där extra slagen Chérie?"

Jag fimpade ciggen i en låda med rester av Pad Thai, "katt och råtta lekar är ju alltid roande ett tag."

"Men?"

"När han var på väg att dö,"  jag suckade och drog fingrarna genom håret, "när jag var tvungen att ta beslutet att låta honom återfödas eller dö." Fan, den förbannade lilla skitungen fick mig att känna så jäkla mycket sjuka känslor som jag inte känt på hundratals år innan han ramla in genom porten. I början hatade jag det. Men nu var jag beroende av allt han fick mig att känna. Mina tankar hade skenat iväg men Marianne satt fortfarande tålmodigt på bänken och dunkade hälarna i underskåpen. "Det var då jag visste."

Smidig som en katt hoppade hon ner från bänken och satte sig i mitt knä med kinden lutad mot min tinning och armarna runt min hals. Den extra tyngden fick stolen att vingla till men jag satte foten mot bordskanten och la armarna runt hennes höfter och hittade balansen tillslut.

"Du..." började hon med allvarlig röst, "han vet inget om dig och Anthony va?"

"Bel?"

"Mmm..."

"Det är inget vi har pratat om."

Jag känner hur hennes huvud glider ner och landar tungt mot min axel, den späda kroppen spänner sig och jag vet att hon kämpar för att inte gråta, men tillslut hörs små snyftningar.

"Ibland saknar jag hur allt var, men mest av allt saknar jag min Lu-Lu."

"Jag saknar honom också," mumlar jag tyst mot hennes hår och kramar henne hårdare.

"Ibland kändes det som att han inte brydde sig om oss," fick hon fram mellan snyftningarna.

Jag suckade tungt och tankarna vandrade tillbaka till alla dom gånger som jag skrikit dom orden rakt i ansiktet på honom. Jag hade aldrig fått något bra svar. "Han hade svårt att visa känslor bara, det var en del av den han var antar jag."

"Jävligt irriterande.." suckade hon och torkade tårarna med tröjärmen.

"Bel gav honom lappen..."

"Jag vet... han skrev ett brev, han bad mig att ta hand om dig."

Jag torkade bort lite av den utsmetade mascaran med tummen och gav henne ett litet leende. "Du kan knappast bryta det löftet nu?"

Hon gav mig en sur blick och plutade med underläppen, hon var så sjukt söt men så barnslig och oberäknelig att jag fortfarande inte fattade vad Lumiere fallit för. Kanske att hon var hans totala motsats?

"Visst.." suckade hon efter ett tag "när åker vi?"