-New York-

-Belmont-

Efter några timmars orolig sömn rörde sig fötterna ofrivilligt mot köket. Jag visste direkt att han satt där inne, jag kunde känna cigarettstanken från köket ända ut i hallen. Ändå stannade jag upp i dörröppningen när jag såg honom vid köksbordet.

Som så många gånger tidigare satt Clocksworth och vägde på stolen med fötterna uppslängda på bordet och rökte. Han såg sliten ut med det otvättade håret hängande i tofsar. Fan, jag hade hoppats att han fortfarande sov, jag orkade inte starta morgonen med utfrågningar och tryckt stämning. Men det gick ju knappast att vända om nu.

Lukten av cigarettrök och kaffe fick det att vända sig i magen på mig och jag gnuggade pannan med fingertopparna i ett hopplöst försök att få bort huvudvärken. Med släpade fötter gick jag förbi köksbordet och kastade en snabb blick på Clock innan jag fortsatte mot diskhon.

Bänken var full av gammal disk och skåpen var tomma som vanligt. Jag valde ut ett glas som såg sparsamt använt ut och fyllde upp det med vatten och drack i hopp om att min döda kropp skulle kännas lite mer död än levande. Vatten, så jävla äckligt. Vi hade inte druckit blod på väldigt länge, varför? Jo, vi vägrade att döda någon och att få tag på påsar var omöjligt utan kontakter.

Men jag visste att min kropp behövde blod, varje millimeter av mig skrek efter det, men det kanske var lika bra att vi var utan. Minnen av dagarna i cellen och den extrema törsten plågade mig än. Vi klarade oss utan, men jag kände att vi blev svagare för varje dag som gick.

Jag kastade en ny blick bort mot honom, men Clock stirrade ner på sin mobil och verkade inte bry sig ett skit att jag var där. Om han bara kunde tittade upp och be om förlåtelse så kanske allt kunde bli bra.

Länge stirrade jag in i den halvtomma kylen tills jag tillslut bestämde mig för en gamal pizzabit som jag kastade in i micron, och smällde igen luckan så hårt att Clock äntligen tittade upp. Jag skulle just öppna käften och säga något när en sömndrucken blond tjej i alldeles för stor T-shirt kliver in i köket.

"God morgon."

Jag såg bort mot dörren och log mot Marianne "Godmorgon gumman. Sovit gott?"

Hon ryckte på axlarna när hon gick in i köket. "Som vanligt."

"Du hade rätt mycke att göra i baren igår, stället var packat.." började jag men Marianne avbröt mig med sin sura min och irriterade röst.

"Vart tog du vägen förresten? Du skulle ju följa mig hem.."

"Ehm, jag fastnade med nå-.."

"Visst," suckade hon "nästa gång kan du bara säga nej."

Clock tittade upp från mobilen och sneglade på oss "nästa gång kan du ringa mig Marie, jag gillar inte att du går hem själv från klubben."

"Tack chéri, men jag vet att du jobbar."

"Jag kan alltid ta rast för din skull," mumlade han när han reste sig och lämnade rummet.

Fan, hur länge skulle han hålla på så här? Han hade tvingat hit mig och nu när jag var här så behandlade han mig som skit.

"När ska du prata med honom Bel?"

"Det är inte så lätt som det låter Marie..."

"Nån av er måste ju ta första steget, eller hur? Båda är lika jäkla envisa."

"Mmm, men du vet vad han gjorde, hur kan jag någonsin förlåta honom?"

"Du behöver gå vidare, Sötnos," suckade hon och pussade min kind.

Det hade gått tre år sen vi lämnat Frankrike och fyra månader sen Theo hade hämtat hem oss. En del av mig hade hoppats att allt skulle bli bättre, att vi skulle bli en familj igen. Men jag kunde inte ha haft mer fel. Lägenheten kändes dystrare än någonsin.

Jag tog upp mobilen ur fickan och öppnade samma sms konversation som jag alltid stirrade på, jag älskar dig, var det sista jag hade skickat till Conor, men jag fick aldrig något svar. Flera gånger om dagen var jag på väg att skicka något mer, jag saknar dig eller hoppas du är okej. Men jag lyckades aldrig att skicka iväg det jag skrivit, kanske var det bäst om vi bara glömde varandra.

Micron tjöt så jag flög upp några centimeter i luften. Minnes bilder av Griffes och maskingevär blixtrade för ögonen. Min puls ökade och nerverna skrek, mina händer höll om köksbänken tills knogarna vitnade, svetten rann längs ryggen och jag kände hur yrseln fick mig att svaja där jag stod.

"Är du okej?" undrade Marie försiktigt.

"Visst, ingen fara," mumlade jag och sket i pizzan, istället rotade jag fram en halvtom vodkaflaska ur köksskåpet som jag klunkade i mig innan jag gick tillbaka till sovrummet med tunga steg.

Kvar i köket satt Marianne och suckade, "idioter."

Resten av dagen spenderade jag i sängen och det hade jag tänkt att fortsätta med. Tills mina människokompisar hörde av sig och jag drog på mig en ren skjorta och mötte upp dem på den vanliga nattklubben. Allt för att tömma huvudet på tankar.

-Clocksworth-

Morgonkaffet smakade vatten, så jävla äckligt. Jag spottade ut det i vasken och hann precis få en skymt av Belmont när han strosade in i köket i bara boxershorts och hans favorit tröja, den stank fortfarande av vargen.

Jag visste att han avskydde mig för det jag gjort mot honom. Jag hade tvingat bort honom från livet han hade byggt upp med byrackan och släpat hem honom, på samma vidriga sätt som Anthony gjort så många gånger före mig. Och jag hatade mig själv för det. Jag visste att min taktik att ignorera honom gjorde allt så mycket värre, och jag bestämde mig för att testa något nytt.

"Hade du kul?" Frågade jag med lättsam ton i rösten.

Ett nonchalant leende spelade på hans läppar när han svarade ett enkelt, "ja."

Jag sneglade på honom när han gick förbi för att sätta på nytt kaffe. "Du måste fylla på med nya bönor," förklarade han och öppnade en påse som fick rummet att dofta nymalet kaffe.

Jag lutade mig tillbaka och log, den nya rufsiga frisyren han hade passade honom verkligen.
När jag först hade träffat Bel hade han haft spikrakt hår som nådde honom till midjan. Nu hade någon känd frisör klippt av det, blekt det och gjort det lockigt på nåt sätt. Han såg äldre ut och jag fick påminna mig att han fortfarande var ung, allt för ung för den här skiten. Det var den största anledningen till min jävla ångest. Bel skulle ha varit tjugoett nu, om han inte dött som artonåring och vaknat upp på nytt, allt på grund av mig.

"När är din födelsedag?"

Belmont höjde på ett ögonbryn och såg frågande på mig, "va?"

"När är du född?"

"Femtonde augusti, varför undrar du?"

Jag ryckte på axlarna, "vi har aldrig firat dig."

Belmont tryckte på kaffebryggaren och tog ett steg närmre. "För att jag har en ny födelsedag?"

"Vi har inte firat den heller."

Bel log finurligt och gick och satte sig bredvid mig, "så vad du försöker säga är att vi har missat fyra års födelsedagar. Plus att vi har två födelsedagar var... vilket innebär att vi haaaar... sexton partyn att ta igen?!"

"Sexton?" Suckade jag dramatiskt.

"Så hur många år fyller du nu igen?" flinade han och väntade med spänning på mitt svar.

"Jag föddes 17 Januari 1645 och dog i juni nån gång 1670."

"Så du var.. 25?"

Jag nickade, "jag har visst aldrig berättat det."

"Vi kan prata om din död en annan dag," flinade Bel, "nu vill jag veta vad du önskar dig på din 370e födelsedag!"

Mitt ansikte mjuknade och jag drog undan en lock som hängde framför ögonen på honom och böjde mig fram så nära att våra läppar nästan nuddade varandra. "Semester," viskade jag, "jag önskar mig semester med dig."

Belmont la huvudet på sne och tittade försiktigt in i mina ögon, "Semester ifrån vaddå exakt?"

Jag suckade och drog mig undan, "Sluta Belmont, vi har haft den här diskussionen förut."

"Du tvingade hem mig för att ignorera mig och lämna mig ensam med världens ångest. Du kommer hem helt slutkörd varje morgon och tittar inte ens åt mig. Varför?! Förtjänar jag inte svar efter vad du gjorde mot mig?" Skrek han rakt i mitt ansikte som så många gånger tidigare, och det fick mig att känna mig helt tom inuti. "Och vi behöver knappast pengarna, eller är det här nån manlig fucking skit grej som att du också måste bidra till hushållet.. det är bullshit .. Clock du måste förklara för jag fattar inte!!"

"Jag jobbar för att jag måste!"

"Enligt vem då?! Du kan väl för fan välja själv, eller?"

Om jag hade levt då, så hade den meningen fått mitt hjärta att stanna. Men känslan var den samma. Vad fan skulle jag säga? Det var ett perfekt tillfälle att komma ut med sanningen. Att erkänna allt, men jag visste att sanningen skulle dra med sig en massa skit. Vi var inte ett par längre, men jag ville inte förlora honom, den lilla bit av honom som jag hade.  Framförallt ville jag inte att han skulle bli inblandad i röran som jag hade satt mig i. 

"Bel..." min ton var trött men ändå mjuk, "snälla, bara försök att lita på mig."

"Så du tänker inte berätta nåt?"Jag bet mig i läppen och lutade mig bakåt mot köksbänken. Jag visste att Belmont stirrade på mig och väntade på ett svar, men jag kunde inte ge honom ett. "Dra åt helvete Theo!" Fräste han innan han stormade ut ur köket och smällde igen sovrumsdörren efter sig.

Lämnad ensam kvar sjönk jag ner på golvet med ansiktet gömt i händerna. Jag är en sån jävla idiot.

Jag kunde inte stanna i lägenheten, ångerkänslor klöste sönder mig inifrån, hade han varit lyckligare i Noxwood? Jag körde planlöst runt i staden i några timmar innan jag drog till en plats jag hatade men ofta besökt på senaste tiden. Min arbetsgivare.

"Blod?" Skrockade den vithårige äldre mannen som stod framför mig, men jag gjorde inte en min.

"Vill du se min fulla potential?"

Mannen nickade, "jag förstår, jag är faktiskt förvånad att du inte frågat tidigare."

Han skrev under något som såg ut att vara en gammaldags check. "Visa upp den här, på den där adressen."Med en nick tog jag emot lapparna plus ett förseglat kuvert med instruktioner. "Han kommer vara på Main Street Motel i morgon klockan 18.00, alla detaljer finns i kuvertet."

"Samma som sist?"

Mannen nickade och skrockade igen, "jag vill alltid ha mina fiender i en påse Clocksworth."

Lapparna gled ner innerfickan och jag lämnade det unkna rummet så fort som möjligt men hann bara några steg när mobilen börjar vibrera i fickan. Med en en suck sneglade jag ner på skärmen

Inkommande samtal från "❤️" Fan, jag orkar inte med hans tjafs just nu, tänkte jag och svarade med en irriterad ton. "Jag vet att jag inte borde dragit Bel, men jag har fixat nåt som-..."

"Kan du hämta mig?" Den tunna lilla snörvlande rösten som avbröt mig fick mitt hjärta att stanna.

"Vart är du?" Orden flög ut ur munnen på mig och jag ångrade mig genast att jag lät så hård. Men något i hans röst gjorde mig så jävla orolig.

"Jag skickar adressen.." viskade Bel mellan snyftningarna.

"Bel... har det hänt nåt?" Mitt hjärta rusade medans jag väntade på svaret.

"Bara... bara skynda dig.. okej?"

Så fort han lagt på luren så började jag springa till bilen, GPSen letade snabbt upp adressen och jag la foten på gasen. Va fan hade hänt! Bel brukade aldrig ringa efter mig. Aldrig!

Bilen svängde hårt från gata till gata och jag sket i vartenda rödljus tills jag var framme vid en gammal fabrikslokal. Där hoppade jag ur bilen och rusade fram till dörren, den var låst. Jag såg mig omkring och hittade en brandstege men alla fönster var stängda. I brist på annat så tog jag av mig jackan och lindade den runt handen och slog in fönstret, rensade bort glasbitarna som stack ut från fönsterkarmen innan jag äntligen kunde kliva igenom det. Pulsen skenade iväg och så fort jag kom in kände jag lukten av blod.

Va fan hade hänt! Hela våningsplanet såg ut att vara öde, men en bit bort kunde jag se hur det lyste ifrån ett utav rummen. Jag fick kämpa för att hålla mig lugn. Bloddoften blev starkare och starkare. På vägen dit kliver jag igenom ett rum fyllt av välta stolar, trasiga speglar, smink och hårprodukter som ligger slängda överallt.

Så han var på ett jobb, tänkte jag när jag såg Bel's kläder ordentligt vikta på en stol bredvid ett tiotal upphängda outfits. Men något hade gått fel... väldigt fel. Jag gick sakta genom rummet och höll alla sinnen på helspänn.

Men så fort jag hörde snyftningarna kunde jag inte hålla mig längre, jag rusade ut i det upplysta rummet. Men tre steg in frös jag fast i golvet när jag fick se scenen framför mig. Mitt på golvet satt Belmont med tårarna rinnande ner för kinderna. Läpparna, hakan och halsen var täckta av blod som rann ner för hans bröst. Han satt böjd och stirrade tomt ner på sina blodiga händer.

Mitt hjärta började bulta igen, han såg inte skadad ut. Bara.. chockad.Sakta gick jag fram till honom och satte mig på huk och sträckte ut min hand som försiktigt strök hans hår.

"Bel... jag är här nu," viskade jag mjukt. Sakta lyfte han blicken och såg in i mina ögon. Fan va ont det gjorde att se honom så här. "Vad har hänt?" Med värkande hjärta märkte jag hur Bel började skaka och snyftningarna blev tätare.

"Han.. han ville .. att jag skulle göra saker," viskade han så tyst att jag fick anstränga sig för att höra honom, "jag ville inte..." snyftade han vidare.

Hela jag kokade och jag såg mig häftigt omkring tills jag fick syn på kroppen som låg söndertrasad en bit bort med byxorna nere. Jag fick kämpa för att kontrollera min impuls att gå dit och slita sönder kroppen ännu mer. Istället satte jag mig ner på golvet och drog Bel närmare så att hans kind vilade mot mig.

"Han förtjänade värre." Den taniga lilla kroppen skakade i mina armar och jag slöt armarna hårdare omkring honom. "Vart är alla andra?"

"Jag var sen.. så dom drog."

Jag blundade och såg i mitt inre hur den gubbsjuke fotografen ville ha lite extra betalning och jag bet mig så hårt i läppen att jag kände blodsmak. Med en suck kysste jag Bel's panna.

"Kom så drar vi hem."

"Men... kroppen, dom kommer fatta att-.."

"Jag fixar det." Jag ställde mig upp och hjälpte Bel på fötter. Försiktigt ledde jag ut honom i omklädningsrummet och tog ett gäng servetter från sminkbordet och torkade av honom det värsta. Med skakande fingrar började Belmont knäppa upp knapparna på den blodiga designskjortan och släppte ner den på golvet. Jag hämtade hans svarta T-shirt från stolen och räckte den till honom samtidigt som jag tog upp mobilen och ringde ett samtal.

"Ja?" Svarade den välkända rösten på andra sidan.

"Jag behöver städning, jag skickar adressen."

"Jag är där om tio minuter."

Jag la på och smög in min hand i Belmonts. "Har du allt?" Bel nickade och lät mig leda ner honom för trapporna och ut till bilen. Jag sneglade på killen jag älskade så fruktansvärt mycket i från ögonvrån "Jag är glad att du ringde."

"Jag är glad att du kom" snyftade han.

"Han gav sig på fel person," muttrade jag och skrattade till, "han måste ha blivit jävligt förvånad när du plötsligt slet halsen av han." Bel log svagt men sa inget mer så jag stannade honom och la båda händerna på hans axlar. "Jag vet att du mår skit, men du får inte låta kräket vinna. Han förtjänade att dö för vad han gjorde."

Bel nickade lite och tog ett steg närmre, hans armar slingrade sig runt min hals "Kan du sova hos mig inatt?"

Allt jag kunde göra var att nicka och hålla om honom hårt, "ingen mer soffa."

"Lovar du?"

"Jag lovar."