-Belmont-

Jag går mot Conors lägenhet för att hämta lite kläder jag hade glömt, och kanske lämna tillbaka det jag lånat, tänkte jag och drog upp kragen på den stora tröjan mot näsan och andades in. Den luktade fortfarande som honom.

Men den riktiga anledningen var för att kolla om han var hemma. Jag var orolig. Det hade gått dagar utan svar, och jag intalade mig att det var för att man inte snackade i telefon i vargform. 

Jag fiskade upp mobilen och fick se ett långt meddelande från Marianne. En handlings lista. Fan att en sån liten tjej kan äta så jävla mycket, tänkte jag och skrattade för mig själv. Det var härligt att ha henne nära mig igen. Min söta Marianne som fick dagarna att kännas kortare, gladare och ... sockrigare. Hennes förkärlek till sötsaker var slående, men vampyrtänder fick tydligen inte hål och hon verkade inte lida av den extrema konsumtionen på något sätt. Men jag funderade på om det var en av anledningarna till hennes extrema rastlöshet.

Jag stoppade ner mobilen och drog upp nycklarna innan jag stannade upp och spanade mot hans lägenhetsfönster, det var bläcksvart där inne och hjärtat kändes plötsligt tungt.

"Han är inte där," konstaterade en röst en bit ifrån mig och jag kände genast på mig att det var en varg.

"Jag vet," svarade jag nonchalant och synade killen som klev fram i ljuset.

"Då vet du vart han är?" kontrade han samtidigt som jag plötsligt kände igen honom från den där kvällen i bilen. Han var vargen som försökt lugna Conor. Vänta. Lät hans röst hoppfull?

"Jag trodde han var med er?" sa jag med en axelryckning "han sa att han skulle springa av sig, trodde ni gjorde sånt ihop som en flock grej" svarade jag lite försiktigare för att inte trampa nån på tårna och verka respektlös.

Plötsligt ser jag en skymt av oro i hans ansikte, även om han gjorde sitt bästa för att dölja den, ögonen var något uppspärrade och han skiftade vikten från fot till fot. "Sa han vart han skulle?" frågade han snabbt men jag skakade på huvudet och han fortsatte utfrågningen, "Så du har inte hört från honom alls?"

"N-nej" stammade jag och kände hur hans oro smittade av sig och jag kunde inte låta bli att tänka på det osynliga märket som förföljer Conor, tänk om dom fått tag på honom! "Duu..."

"Cian," presenterade han sig.

"Du, Cian, varför är du här?" frågade jag med darrig röst.

Han såg lika tveksam ut som jag kände mig, men tillslut verkade han ta beslutet att det var lika bra att lägga upp korten på bordet. "Vi har försökt få tag på honom i dagar, det är inget ovanligt att han ignorerar Alfas samtal och håller sig undan ett tag. Men Ruadh's tålamod börjar ta slut, så jag tänkte ge han rådet att svara nästa gång." Han sneglade på nyckeln i min hand, "bor du här?"

"Ibland," svarar jag tveksamt och funderade på hur mycket han visste och hur mycket Conor ville att jag berättade.

"Jag har hört rykten." Började han och jag funderade genast på vilken sorts rykten han menade, att vi ofta sågs tillsammans och att han tog min sida i dom otaliga gränd bråken. Eller faktumet att jag plötsligt dök upp i deras revir och rev upp en massa skit.

Jag drog fingrarna genom håret med en besvärad suck, "dom är säkert lite överdrivna."

Vargen skrattade till, "dom brukar vara det."

Men jag förblev allvarlig och kände att jag behövde berätta lite mer, om Conor var illa ute kanske den här killen kunde hjälpa till, "men det finns en risk att nåt har hänt honom." Leendet försvann direkt och han tog ett steg närmre, den lättsamma attityden var som bortblåst och han kändes genast hotfull. "Ta det lugnt killen," mumlade jag snabbt och satte händerna i luften, "jag tror jag vet vart han är."

"Kom då," morrade han och nickade mot en bil men jag skakade på huvudet.

"Skulle önska att vi slapp blanda in fler, men vi behöver nog förstärkning." Hans ögon smalnade och de studerade mig ingående, som om han försökte lista ut om han kunde lita på mig eller inte. Ögonen vilade på den alldeles förstora tröjan jag hade på mig, och jag hoppades att hans doft på mig skulle vara till min fördel än en gång. "Jag drar dit, kollar läget och om han är där hör jag av mig."

Han verkade inte övertygad men nickade, "skynda dig, jag vill inte blanda in fler i onödan." Jag nickade förstående och stoppade ner nycklarna i fickan igen och drog upp mobilen för att skriva in hans nummer innan jag vände för springa tillbaka till min egen lägenhet. "Du Belmont," ropade han efter mig, och jag funderade genast på hur han visste mitt namn, "se till att du håller dig på fötter. Jag vill inte vara den som berättar för Conor att vi fann dig med en vitlök i halsen."

Jag skrattade bittert och skakade på huvudet, "jag klarar mig alltid, det är lite av min lott i livet" det är dom jag bryr mig om som försvinner, la jag till för mig själv men valde att inte säga det högt.

Fan Conor, du måste vara okej.

***

Jag följer Google Maps slaviskt när jag springer genom skogen. Marianne hade gett mig en adress som hon hade fått nys om, samtidigt som hon stannade i stan för att kolla upp diverse källarplan som hon misstänkte var fyllda med blodreserver. Människor.

Än en gång rös jag av insikten av vad jag var, ett monster, och än en gång övertygade jag mig om att vi inte var värre än människorna som höll grisar och höns i bur i väntan på slakt. Eller var vi det?

Jag tar mig fram till en gammal övergiven fabrikslokal, något får mig att haja till och jag stannar tvärt. Det var doften av blod. Conors blod? Jag stod still och försökte leta efter doftspåret men insåg snart att det inte var en persons blod, det var mängder av olika dofter som slog emot mig. Men bara en varg.

Jag smög mot huset, gömd i skuggorna och använde alla tricks jag hade för att hålla mig gömd. Det fanns trasiga fönster överallt, och jag tog mig snart igenom ett för att landa med mina orangea Converse mot betongen.

Stället var obevakat, och jag tog mig runt utan problem.
Jag rörde mig sakta genom dörröppningar och över blodfläckade golv, men ingen syntes till. Ingen alls, inte ens kropparna som hörde till blodet.

Jag rös när jag såg kedjorna och krokarna som hängde i taket.
Det var ingen blodfabrik, det var ett vanligt gammalt slakteri. Men det gjorde inte stanken trevligare. Jag gick igenom övergivna kylrum med klinkergolv och stora golvbrunnar, allt var täckt av intorkat gammalt blod. En bloddoft som tack och lov inte påverkade min törst.

Huden rös på min kropp och jag muttrade surt för mig själv över vilken kliché det var att hålla en fånge på ett sånt här ställe, allt för att gömma dofterna ifrån-.. helvete! Jag stönade för mig själv. Såklart var det en fälla... såklart använde dom grisblod för att gömma sig. Jag slog handflatan mot pannan och suckade åt hur korkad jag var.

Men det var ingen idé att vända nu, och Conor fanns där inne någonstans, jag visste det.Dom väntade säkert på mig, men vad hade jag för val? Jag tvekade innan jag skickade iväg ett snabbt sms till Marianne, men stoppade snabbt tillbaka mobilen i fickan när jag hörde dom dämpade rösterna från andra sidan väggen.

Jag fokuserade på deras prat men lyckades inte höra vad dom sa, betongen var för tjock.
Men något sa mig att fångar förvarade man i källaren, och jag snabbade på mina steg för att komma så långt bort från rösterna jag kunde. Fötterna tog mig till ett gammalt paketeringsrum med långsmala bänkar och flimrande lysrör. Som taget ur en scen från en skräckfilm, muttrade jag men fokuserade på mitt mål. 

För en gångs skull var jag inte rädd för mörkret eller för vem jag skulle stöta på. Dock började pulsen ökar när jag tänkte på vad dom kunde ha gjort med honom, han skulle inte ha gett dom en lätt match. Men dom var säkert förberedda, för om dom märkt honom och följt efter honom under så här lång tid så visste dom att han var stark. 

Allt kändes obehagligt välplanerat. Jag smög igenom en lång korridor tills jag kom till ett gammalt lager. Mitt hjärta stannade. Det var hans hjärtslag, jag skulle känna igen dom vart som helst!

Benen rörde sig snabbt och tyst över golvet. Längst bak i rummet hade dom röjt bort allt onödigt och lämnat väggar och golv tomma. Och där låg han, halvt vilandes mot väggen, håret hängde i toviga trasor, röda blodfläckar täckte hans tröja och han såg onaturligt blek ut.

"Conor" viskade jag förskräckt och sprang fram till honom. Han var inte fastbunden eller inlåst, för kroppen var så svag att han inte skulle ta sig någonstans ändå. "Helvete" fräste jag och drog håret ur ansiktet på honom, han mumlade något ohörbart medans jag frenetiskt letade efter bitmärken.

Ett på halsen... ett på armen... ett, två... Tre... TRE..!

Jag kände hur blodet kokade i mig, några smutsiga, vidriga blodpundare hade stuckit tänderna i honom och tömt honom till bristningsgränsen. I panik la jag en hand under hans haka och vände jag upp det annars så livfulla och starka ansiktet mot mig.

Jag drog tummen över läpparna och luktade på fingret, men där fanns bara spår av hans eget blod. "Conor, snälla vakna" viskade jag och klappade hans kind, "gav dom dig något att dricka?... du... Vargen... snälla svara mig... drack du något?"

Ögonlocken fladdrade och pupillerna såg ut att försöka fokusera på mig "Belmont?"

Jag nickade ivrigt, "vi måste dra" men så fort jag sagt orden sjönk hjärtat ner i magen, hur fan skulle jag lyckas få med honom ut obemärkt i det här skicket?

"Ge mig en minut," stönade han och försökte hasa sig upp till en mer sittande ställning, och jag erbjöd genast en hand.

En minut, tänkte jag och kände skuldkänslorna välla upp, han skulle behöva mycket mer än så. "Förlåt" snyftade jag och kastade armarna runt hans hals "förlåt, förlåt.. förlåt..."

"Ta mig bara härifrån Sessan, så är vi kvitt sen" mumlade han med ansträngd röst, och när våra ögon möttes igen så tvingade han fram ett leende "okej?"

Jag nickade hastigt och skulle just hjälpa honom på fötter när jag hörde fotsteg närma sig.
Jag vände mig hastigt om och spände ögonen i vampyrerna som klev in i rummet med flinande ansikten. Dom var många, väldigt många.

"Välkommen Lillprins" skrattade den vithåriga. Det slog mig att hon var förvånansvärt ren och välskött, i kontrast till de andra. Hennes aura var annorlunda, en viss styrka vibrerade omkring henne när hon synade mig uppifrån och ner.

"Ett steg till och du är aska," frästa jag och lät huggtänderna växa sig långa, samtidigt som jag ställde mig med ett ben på var sin sida om Conors kropp.

"Vad sägs som att vi löser det här enligt reglerna" flinade hon, "om du vinner får du din varg och vi sticker, om du förlorar så får jag Noxwood."

Jag stönade högt, i vanliga fall hade jag kanske diskuterat, sagt att dom fick skiten, jag var inte intresserad. Men bilderna av tre vampyrer som hungrigt attackerat Conor blixtrade inuti mitt huvud. Jag såg framför mig hur dom drack från honom och det gjorde mig rasande. Han var min.. MIN! Röt jag inombords och kände hur vampyren tog kontrollen mer och mer.

"Ett steg till och du är aska," upprepade jag och lät fingertopparna formas till klor.

***

~ Clocksworth ~

Ögonen studerade vargarna varsamt, dom stod i klunga och verkade ha någon form av möte, dom såg stressade och oroliga ut, inte så konstigt när alfans son var mystiskt borta.

Jag kunde genast peka ut ledaren i gruppen och bestämde mig för att inte dra ut på problemet.
När Marianne ringde för första gången på flera år och berättar att Belmonts Varg var försvunnen och att det nog var hennes fel, så hade jag inte så mycket till val.

Jag hatade att han var med Vargen, men jag älskade Belmont. Så jag skulle hjälpa honom, tänkte jag samtidigt som jag klev ur skuggorna, tände en cigarr och gick fram mot gruppen med självsäkra steg. Deras Alfa var enorm, men jag höll pulsen jämn. Rovdjur som dom skulle lätt märka skiftningar i mitt humör.

"Ruadh Kendrik?" Jag mötte de frågande blickarna med lugnt självförtroende innan jag fortsatte "jag heter Théodor Clocksworth och jag har förstått att din son är försvunnen?" sa jag med uppenbar fransk brytning.

"Och vad rör det dig?" frågade han kort och synade mig uppifrån och ner.

Jag log ett snett leende och visade upp en lång hörntand innan jag svarade, "Inget, tills en familjemedlem till mig bestämde sig för att din son är värd att riskera livet för" svarade jag rakt på sak och fimpade i luften innan jag tog ett nytt bloss "jag vill hjälpa Belmont och du vill hjälpa Conor?" Hans blick var stadig när jag fortsatte "jag föreslår ett samarbete."

Vargarna rörde sig oroligt omkring oss, de yngre var otåliga. Jag både såg och kände att de ville ge sig av för att leta upp sin flockmedlem utan diskussioner och möten. Men deras Alfa var lugn, och han såg ut att överväga vad jag sa.

"Det måste ha hänt nåt" muttrade en yngre varg till sin Alfa, "Belmont borde ha ringt för länge sen."

"Det borde han, men istället ringde han någon annan i panik." muttrade jag och gjorde inget försök att dölja mitt missnöje "Du har rätt, något har hänt, annars skulle jag inte stå här och be om hjälp."

"Vi kan vänta, Conor litar på den andra killen, det borde betyda något, och vi har ingen aning om vem den här snubben är" viskade ungtuppen i sin ledares öra. Ruadh stod avvaktande och lyssnade på vad alla hade att säga och jag tog min chans att lägga fram min poäng,

"Belmont är ung, han springer gärna rakt in i bikupan utan att tänka sig för" jag drog in ett djupt bloss från cigarren och mitt i det tjocka rökmolnet mötte jag ögonen på den store mannen och sa orden jag drog mig för att erkänna inför alla, "Han följer hjärtat istället för hjärnan."

Det fungerade, tänkte jag triumferande, dom visste uppenbart att Belmont var betuttad i den långhårige surpuppan, och kanske den här jätten kom ihåg hur det kändes att vara nykär och impulsiv.

"Så, kom till sak, berätta varför du är här."

Jag rullade cigarren mellan fingrarna och beundrade den röda glöden "Min dotter gav mig adressen, men det är ingen liten plats, och jag kan behöva er expertis." förklarade jag vidare.

"Dotter?" Fnös en röst i mörkret "låter han en femåring springa pappas ärenden?"

Jag höjde ett ögonbryn och log mot mörkret där personen stod, jag brydde mig inte om att använda mörkerseendet, jag visste redan att det var en valp som öppnat munnen.

"Jag är över trehundra år, pojke, och min dotter har levt halva den livslängden med bravur, hon behöver ingen barnvakt längre." Jag andades ut när jag skakade på huvudet och muttrade lågt "till skillnad från Belmont."

Ruadh gav en förstående nick men konstaterade, "Noxwood har förändrats sen ni kom."

"Vi kommer inte stanna," försäkrade jag honom, "det var olyckligt det som hände här. Vi ska ordna till röran och sen slipper ni tänka mer på det."

"Låter bra," mumlade han och kliade sig om hakan, "men pojkarna..."

"Behöver hittas," fyllde jag i snabbt och räckte över ett papper med en adress, "var försiktiga, det är inget trevligt ställe, men vampyrerna där är svaga av sitt beroende, så ni borde ha en chans."

Han nickade igen och vände sig mot de andra och jag passade på att försvinna ut i skuggorna.

-Belmont-

Jag känner hur klorna får tag i hennes överarm och jag river till med all min kraft.
Hon var stark, men jag måste vara starkare. Varför var det alltid någon som försökte bestämma över mitt liv, döda eller dödas.. fan vad jag var less på den här skiten. Jag vrålar ut min frustration och min ilska, och jag märker själv hur annorlunda jag låter, så omänsklig och så rasande.

Dom andra vampyrerna tar ett steg tillbaka när jag spänner ögonen i dem. Varför? Då slår det mig, jag har fan prins blod i ådrorna, tänker jag kaxigt och gör ett nytt utfall mot tjejen. Tänder blixtrar i det dunkla ljuset. Klor river och sliter, och jag släpper ut åratal av instängd ilska genom mina vrål. Odjuret tar över och jag välkomnar det. Klor sliter upp kött och jag hör inte när hon ger upp, när hon säger att vi kan gå. 

Jag slutar inte förrän jag hör en skarp befallande röst bakom mig. "BELMONT!" Mina händer släpper genast taget om hennes hals. "Belmont, sluta!" Ordern ekar genom rummet och min kropp fryser i rörelsen.

Tillslut backar jag undan från vampyren som jag pressat mot betongen. Min andning blir lugnare, men demonstrativt slickar jag blodet av fingrarna. Ett i taget. Vampyrerna skingras och vargar stiger tveksamt fram, dom stirrar på Conor men tvekar och jag känner deras flackande blickar på mig. Vågor av känslor slår emot mig, rädsla, oro, hat och ilska överöser den lilla tacksamhet som vissa kanske känner för att jag räddat Conors liv.

Klorna blir till fingrar och hörntänderna blir små. Jag andas tungt och väljer att inte möta Clocksworths blick. När jag är mig själv igen backar jag långsamt bakåt tills jag är tillbaka med ett ben på varje sida om Conors. Då reser jag blicken och möter hans ögon stadigt.

"Hon bad om det," väste jag och nickade mot tjejen som låg livlös på golvet.

Clocksworth nickade lugnt men sa ingenting utan kastade ett öga mot den halvt medvetslösa killen på golvet. "Vad har hänt Belmont?"

Mina ögon vandrade från Clock och mot mannen jag visste var någon sorts fadersfigur för Conor, vare sig han ville det eller inte, tänkte jag med ett bittert leende, för jag kände igen den känslan allt för väl. "Han behöver bara vila" försäkrade jag honom och tog ett steg åt sidan.

Ruadh nickade och genast kom Cian och någon mer för att hjälpa honom upp på fötter. "Du följer med oss hem" alfas ord är en tydlig markering, inget man ifrågasätter.

Trots det står min varg still, han möter min blick och jag håller den. "Jag klarar mig," morrar han och skakar av sig armarna som håller upp honom för att ta ett steg emot mig.

Stämningen är tryckt, jag sneglar på alla inblandade och märker hur Ruadh kastar en blick på Clocksworth, och med stigande puls inser jag att dom har diskuterat. Med en växande bitterhet ser jag hur en känsla av osäkerhet sköljer över Theo innan den vanliga kalla masken tar över och han lägger en hand på min axel.

"Kom, det är dags att gå."

Jag vänder mig mot honom och höjer ett ögonbryn. "Om du tror att allt plötsligt är lugnt mellan oss så kan du..."

"Vi ska också hem," avbröt han lugnt och hans grepp hårdnar runt min axel.

"D-du skojar? Du kan inte bara-..!"

"Det är en order Belmont," säger han bestämt och jag ser hur ett rött skimmer sprider sig i hans ögon.

Mitt hjärta stannade i bröstet, aldrig förr hade han använt vårat band emot mig. Jag hade sett Anthony göra samma sak mot andra och fasat över hur dom genast föll in i ledet. Men att Theo skulle göra så mot mig, den tanken hade aldrig funnits i min värld.

Jag rynkade ögonbrynen och såg ner i golvet när min kropp ofrivilligt tog ett steg tillbaka och föll in bakom honom, tårarna brände bakom ögonen och jag kämpade för att inte gråta inför dom alla. Jag ville skrika åt Theodor, jag ville springa fram till Conor och slita med honom därifrån. Men jag kunde inte ens se upp på honom. I deras termer så var Clocksworth min Alfa, jag hade kanske kunnat stå emot hans ord, men han var starkare än någonsin jag hade inte druckit blod på månader, så det gick inte.

Vampyren inom mig föll ner på knä även om människan försökte stå rakryggad och se stark ut.

"Det är bäst så här Belmont" sa han högt och tydligt, men istället för att se på mig när han pratade så såg han rakt på Conor, "du är en fara för dig själv just nu och för alla omkring dig."

En enda tår letade sig fram och rann ner för min kind när jag ovilligt följde klockmästaren ut ur fabriken, bort från alla mina framtidsdrömmar och hans hypnotiserande hjärtslag. Med brustet hjärta drog jag upp den stora luvan på den alldeles för stora tröjan, över huvudet och andades in hans doft.

"Det blir bättre så här" sa han igen, som för att övertyga oss båda.

"Jag önskar att du aldrig gett mig av ditt blod" viskade jag bittert.

"Jag vet Belmont," svarade han trött och öppnade bildörren åt mig.

Med en suck sjönk jag ner i sätet och stirrade ner på händerna som låg i mitt knä, helvete, det kunde inte sluta så här. Bilen rullade iväg i samma takt som tårarna rann längs med kinderna.
Allt kändes som en dröm, som om jag var inbäddad av en dimma. Med en kraftansträngning drog jag upp mobilen för att skicka iväg ett meddelande, jag stirrade på skärmen ett tag och tillslut tvingade jag mig själv att skriva orden jag velat säga så många gånger.

"Jag älskar dig."