- Ett halvår senare -

Tystnaden var det enda som mötte mig när jag gick in i huset, eller snarare det lilla skjulet.

Mina order hade varit tydliga, gå in i byn och hitta desertörerna. Men platsen var tom, den som gömt sig här var borta för längesen. Jag suckade för mig själv, mitt arbete var så mycket svårare nu när de andra herrarna hade gått emot min prins.

Anthony skrattade bort det, han kallade dem fega, då de inte var lika mäktiga som han och Luis. Men jag kunde inte låta bli att känna oro över de plötsliga förändringarna bland våra allierade.

För några månader sedan, när det här livet fortfarande var nytt för mig, hade vi framstående vampyrer och ädla människor på besök nästan varje dag. De gjorde affärer med mina prinsar, drack de finaste vinerna och skrattade hela natten.

Men för bara ett par veckor sedan hade en majoritet av vampyrhusen valt att ta en annan väg, eftersom de var rädda för Anthonys humör ställde de sig på de mänskliga kungligheternas sida, och trodde att de skulle vara starkare än honom om de alla gick emot honom. Om bara människorna visste vad de bjöd in till sina hem.

Kanske hade de rätt, tänkte jag när jag sökte igenom den andra byggnaden, kanske de skulle vara starka nog att avsluta House Maisonette.

Jag skulle slåss mot dem alla, för i mitt hjärta visste jag att Anthony hade gjort rätt val när han ställde sig på folkets sida, och han var inte ensam. Han hade sin bror, han hade Lumiere, han hade enorma krafter som en av de förstfödda vampyrerna – och han hade mig. Jag var nästan vid min fulla potential nu, jag kunde känna hur kraften jag delade med min prins flöt genom mina ådror.

Vilket ledde mig till en annan tanke. Det hade gått nästan sex månader sedan Anthony berättade för mig om Luis känslor och förväntningar på mig. Frågan om jag skulle acceptera hans hand i äktenskap, men ingen av dem hade nämnt det sedan dess. Det var upp till mig att bestämma vad jag ville göra med mitt liv.

Jag öppnade en robust dörr och klev in i ett övergivet sovrum. Det fanns inga tecken på invånare eller spår som visade vart de hade vandrat vidare. Det måste ha varit flera veckor sedan. Jag muttrade över bristen på bevis, och mina tankar vandrade tillbaka till mitt eget liv. Med ett inbördeskrig i händerna hade ett bröllop varit det sista jag tänkte på. Men plötsligt kändes det akut.

Det skulle inte vara ett känslomässigt band, utan ett affärsavtal, sa jag till mig själv och pressade undan de gömda känslorna för Anthony som fortsatte att plåga mig. Ett affärsavtal skulle jag kunna leva med.

Min position bland Frankrikes vampyrer skulle stiga till nya höjder. Luis var sympatisk och jag skulle inte ha något emot att spendera mitt liv i hans sällskap. Kanske skulle han hjälpa mig att sluta tråna efter hans äldre bror och växa ur min fåniga förälskelse.

Jag klev ut på det gamla torget som var lika övergivet och tomt, förutom min häst som väntade på mig. Jag gick mot djuret med beslutsamma steg och satte mig upp i sadeln med ett grymtande. Detta uppdrag hade varit lika fruktlöst som de andra. Vi grep efter halmstrån, och Anthony skulle bli rasande.

Någon skulle dö efter att jag levererade rapporten. Det skulle inte vara jag, utan kanske någon stackars tjänare eller piga som bara råkade vara på fel plats vid fel tidpunkt.

Min häst började röra sig längs grusvägen och in i skogen. Det skulle ta mig några timmar att nå slottet, och jag längtade redan efter mitt välförtjänta bad.

Trots att grenar slog mitt ansikte när hästen hoppade över rötter och sten, kunde jag inte låta bli att känna mig upprymd. Jag skulle berätta för Luis om mitt beslut och jag såg fram emot att se hans reaktion.

Jag visste att det inte var kärlek, även om Luis var förtjust i mig så skulle bröderna inte tveka att använda mig som ett vapen. Anthony skulle aldrig skicka sin älskade bror på dödliga uppdrag, han skulle aldrig riskera hans liv. Vilket innebar att de nya krafterna vi skapade tillsammans skulle vara mina att använda. Ensam. Ärligt talat skulle föredra det så, jag hatade att jobba med någon över min axel.

Min familj satt redan vid det enorma matbordet när jag klev in i hallen. Jag hade inte tagit mig tiden att fräscha upp mig, jag var hungrig och mitt humör var hemskt efter min långa ridtur på hästryggen.

"Clocksworth," Anthony hälsade med ett höjt ögonbryn och ifrågasättande blick. "För hungrig för att bada före middagen?"

"Min prins." Jag hälsade tillbaka och drog fram en stol med en suck. "Jag tänkte att du ville höra mina rapporter så snabbt som möjligt," ursäktade jag mig och till mitt försvar var det inte bara lögner.

Han nickade en gång och vinkade åt mig att fortsätta, men innan jag öppnade munnen bad jag en av tjänarna för att fylla min tallrik och viskade sedan en varning till den unge mannen. Så fort tallriken var fylld skyndade han sig ut till köket med snabba steg och resten av tjänstefolket följde efter honom.

Från min högra sida kunde jag höra Luis skratta och jag kastade en blick på honom. "Dåliga nyheter, min kära?"

"En underdrift," suckade jag och fyllde munnen med glaserat fläsk och potatismos.

Jag kunde känna hur Anthonys ögon tränger igenom mig och beslutade att en tugga räckte. "Det finns inga stigar, inga spår, inte det minsta tecken på att de har rest genom platserna du förutsåg, min Herre," berättade jag och möttes av hans rasande uttryck.

"Mina spioner har lämnat annan information till mig," väste han och funderade uppenbart på om det var jag som ljög eller inte.

"Låt mig prata med spionerna då, för min gissning är att de har vänt sig mot dig," svarade jag sakligt. "De har förmodligen försett dig med felaktig information bara för att skicka ut mig på dessa tidskrävande uppdrag." Jag tog en tugga till. "För hålla våra ögon ifrån från vad de faktiskt planerar."

Jag fyllde munnen med mat och försökte ignorera Anthonys kommande utbrott. Snart skulle det kastas glas, hela bordet kanske skulle vändas upp och ner och då var min måltid över.

Men han var tyst, och jag släppte ut en lättnad suck och fann modet att rikta min uppmärksamhet mot Luis. "Jag måste prata med dig," sa jag lugnt genom vår telepatiska länk. Jag visste att de båda kunde höra mig, men mina ögon var låsta med den yngre.

Jag kunde se spänningen i hans ansikte när han log mot mig. "Har vi hemligheter för min kära bror?" Han fnissade inuti mitt huvud och slickade sig om läpparna. Men jag bara himlade med ögonen och skakade på huvudet. Vi visste alla att jag inte skulle våga det.

"Jag håller med Clocksworth." Allas ögon vände sig mot Lumiere som suttit tyst ända sedan jag slagit mig ner vid bordet. Det var som om han hade samlat mod att säga sin mening.

"Du håller med om vad exakt?" muttrade Anthony och sköt undan sin tallrik och knäppte händerna i knät.

"Han borde förhöra spionerna."

"Vet vi vem som skapade dem?" frågade Luis. "Vårt arbete skulle vara så mycket lättare då."

"Nej," muttrade Anthony. "De är alla smutsiga avskum från gatan, vem vet vad de sysslar med på natten." Irriterat reste han sig och lutade handflatorna mot bordsskivan och stirrade direkt på mig. "Gör vad du behöver göra, Clocksworth, det ligger på dig att lösa problemet!"

"Du kan lita på mig," svarade jag honom artigt och gav honom en bestämd nick innan han lämnade rummet med växande ilska och jag hoppades innerligt att hela staben hade gömt sig för honom.

Jag hade bett Luis att vänta på mig i trädgården medan jag badade och bytte om från reskläderna. Jag kände mig lugn för jag visste att detta var det bästa beslutet för mig, för min framtid. Som Luis make så skulle alla lita mer på mig, och Anthony kanske skulle låta mig ta mer ansvar.

"Äntligen!" suckade han dramatiskt och himlade med sina gröna ögon mot mig. "Vad tog sådan tid?"

Mina ögon sökte igenom rosenträdgården och jag sträckte mig ut för att plocka en av de stora röda blommorna innan jag gick fram till honom med ett snett leende på läpparna.

"Jag ville göra mig vacker för dig," sa jag med ett leende och fäste rosen i hans bröstficka på den skimrande rocken.

"Varför?" frågade han med en spinnande röst och tog ett steg närmare.

"För att din bror en gång sa till mig att jag hade ett val att göra. Och jag har äntligen fattat mitt beslut." sa jag och sträckte ut handen för att smeka hans käkben med min tumme.

Han blev tydligt överraskad av mina ord och jag såg hans ögon vidgas och hans mun leta efter ord.

"Har Anthony berättat för dig?" flämtade han.

"Ja, visste du inte det?"

Han skakade på huvudet, men ändrade omedelbart uttryck. "Så, betyder det att du väljer att bli min?"

"Ja, Luis, jag vill bli din," svarade jag ärligt och mer hann jag inte säga innan hans läppar trycktes mot mina.

Jag var tvungen att erkänna att hans kyss var så passionerad att den gjorde mig knäsvag, men jag skulle ha älskat det ännu mer om jag hade känt några romantiska känslor för honom. Hur mycket jag än letade i mitt hjärta så fanns där inga, men ändå mötte jag kyssen med lika mycket entusiasm. Mina händer drog hans kropp närmare min med en hand i hans nacke och med den andra i hans svank pressade jag hans kropp närmare mig. Jag njöt av känslan av hans fingrar som kammade igenom mitt hår, hans tunga som utforskade min mun och ljudet av hans snabbare andetag och låga stön.

Jag skulle kunna vänja mig vid det här, tänkte jag, när jag tillslut bröt kyssen och log mot honom.

"Så, Luis du Salliant, vill du gifta dig med mig?"

"Kom in," ropade min prins från andra sidan dörren bara sekunder efter att jag hade knackat på den.

"God morgon min Herre," hälsade jag honom när jag gick mot hans skrivbord. "Du ville träffa mig?"

Hans ögon var låsta på högarna med papper på hans skrivbord och han gav mig endast en vink att sätta mig på stolen framför honom utan att ens titta upp på mig. Min första tanke var att han var missnöjd med mig. Men varför? På grund av frieriet? Jag kanske borde ha frågat honom först? Jag satt tyst i stolen och väntade på att han skulle ge mig hans uppmärksamhet, men mina tankar gjorde mig galen. Jag ogillade när han var upprörd på mig, och jag kämpade för att hålla pulsen lugn.

"Vi har mycket att diskutera," sa han till slut och tittade upp från sitt arbete.

"Ja det har vi, dina spioner väntar på mig i fängelsehålorna."

"De kan vänta," muttrade han och reste sig från sin plats. "Luis pratade med mig i går kväll, jag har inte sett honom så upprymd på länge."

Jag nickade och kunde inte låta bli att le när jag kom ihåg hans kyss i trädgården och leendet han hade gett mig när han gick. "Jag är ledsen, jag borde ha pratat med dig först min Herre."

Men han bara skakade på huvudet, "det behövdes inte, Clocksworth." Han gick mot ett litet bord och hällde upp en drink till oss båda. "Du är här för att jag vill veta varför du bestämde dig för att gå med på vårt erbjudande."

Jag höjde på ena ögonbrynet och tog emot det höga glaset vin som räcktes till mig, av prinsen själv. "Jag bryr mig om din bror, det vet du," började jag och Anthony nickade, "och våra fiender växer sig starkare," fortsatte jag och mötte hans ögon, som såg genuint varma ut för en gångs skull.

"Bra svar," sa han med ett leende. "Du är väldigt smart för din unga ålder."

"Tack, min prins." sa jag och böjde huvudet.

"Du har visat dig värdig, gång på gång. Varför?" frågade han nyfiket när han snurrade glaset för att skapa en virvel i den fylliga vätskan.

Jag drog fingrarna genom håret och lutade mig bekvämt tillbaka i stolen medan jag tänkte på hans fråga. "Det här livet är bättre än mitt gamla på många sätt," svarade jag honom med låg röst. "Något inom mig fortsätter att insistera på att jag inte borde känna så här, att jag borde vilja ha tillbaka min familj och mitt gamla företag." Jag pausade och stirrade ner i mitt glas, rödvinet påminde mig om blodet han hade gett mig för att bli vad jag var nu. "Men det gör jag inte." Jag tittade upp på honom och mötte hans ögon. "Ja, jag saknar dem och jag sörjer dem. Men det här livet är extraordinärt, och jag är tacksam för det du har gett mig, Anthony."

Han lutade huvudet något åt sidan och studerade mig intensivt, "mycket bra," sa han med en nick. "Jag börjar din träning imorgon."

"Min träning?" frågade jag honom med en förbryllad blick.

"Ja, du kommer att behöva lära dig att kontrollera dina nya styrkor."

"Jag förstår."

"Du får öva på fången," skrockade han och gav mig en road blick. "Jag vet att du har hållit honom vid liv."

"Han förtjänar inte att dö, min Herre," väste jag och kände hur mina knogar spändes i mina knutna nävar.

"Han är din. Jag sa det från början Clocksworth." Han skrockade tyst. "Och jag har hört att du har blivit en mästare i konsten att tortera."

"Ja," sa jag med en suck. "Hans lidande håller mina fötter på jorden."

Min ilska övergick plötsligt till en stigande puls när jag såg Anthony slicka sina läppar. Hans ögon gnistrade av något jag hade svårt att tyda, men när han tog ett steg mot mig och lutade sig ner för att ta tag i min haka kunde jag inte dölja mina snabba andetag.

"Du är vacker," viskade han och strök min käke med tummen innan han kysste min kind. "Och jag kommer att vara stolt över att få kalla dig en medlem av min familj."

"T-tack," stammade jag och försökte samla mig samtidigt som jag förbannade mig själv och min reaktion. Det var något med hans aura som fick mig att rysa, och jag hade svårt att kontrollera mina känslor. En gång hade det varit rädsla för den ilska som fanns inom honom, senare hade det övergått till en rädsla att göra honom besviken. Nu var det något annat, och jag förträngde de tankarna så fort de kom in i mitt huvud.