-Belmont-

Bilnyckeln klirrade i byxfickan som en påminnelse om att det var dags att ta tag i livet.
Det var dags att forma mitt liv som jag ville ha det, inte efter någon annans pipa.

Conor jobbade hela natten, och jag räknade med att han skulle komma hem snart. Men trots den tomma sängen hade jag sovit som en prins, inbäddad i vargdoft och rosa fluffiga tankar. Nu satt jag i köket, vid ett främmande bord i någon annans hem för att mitt eget var helt söndertrasat. Precis som jag.

Frukostkaffet hade kallnat i koppen för länge sen och ögonen var fastklistrade på mobilen.
Ring honom Bel, bara ring och prata ifrån hjärtat. Handen fiskade upp mobilen i och klickade på Ring upp innan jag hann ångra mig.

Två signaler gick fram... bara två, sen svarade han. "Bel?"

Fan. Rösten lät så hemma, så trygg och så välkänd och irriterat märkte jag hur pulsen ökade. "Du måste sluta följa efter mig Theo," suckade jag och snurrade på kaffekoppen så att porslinet skrapade mot träet. Det var tyst på andra sidan, jag hörde hur han andades men det kom inga ord. "Jag klarar mig, jag hade fan klarat mig bättre om du inte gett dig på honom."

"Vad har hänt?" frågade han tillslut med tonen han hade när han gav order till sina män, darrningen på rösten måste ha avslöjat mig, men jag vägrade blanda in honom mer.

"Det är fan ditt fel, varför är du ens här? Vi kom överens Clock!.. vi kom överens om att vi inte var bra för varandra, men ändå är du här och rör upp en massa skit!"Jag drog hastigt efter andan och gömde ansiktet bakom den fria handen, fan vad jag hatade det här.

"För att jag är orolig Belmont," mumlade han tyst, "snubben du köpte blodet av är bara en mellan hand, och du vet hur det är..."

"Nej, jag vet fan inte hur det är!" fräste jag, "ni har aldrig släppt in mig i den världen Clock, jag sysslade med pappersarbete, om du har glömt det!"Jag drog hastigt efter andan och gjorde ett tappert försök att samla mig. "Du har alltid behandlat mig som nån jävla porslinsdocka som behöver skyddas från minsta jävla skråma, och jag är så trött Theo, jag är så sjukt trött på att aldrig få vara mig själv."

"För att jag älskar dig."

Vi var tysta en lång stund innan jag öppnade munnen. "Det är för sent," snyftade jag fram, "vi har bråkat för mycket."

"Belmont, kan du berätta vad som har hänt? Snälla."

Jag reste mig upp och gick för att hälla ut det kalla kaffet i slasken med mobilen mot örat, "min lägenhet är helt förstörd," mumlade jag och hällde upp malda bönor i bryggaren, tömde i vatten och slog på knappen innan han svarade.

"Du tar honom lätt Lillen, det är dom större fiskarna-.."

"Jag vet," avbröt jag surt, "men jag tänker inte hämnas, jag tänker inte bry mig ett skit, så kan dom lugna ner sig och jag kan gå tillbaka till ett liv med-.."

"Med vargen?" flika han i med en slående bitterhet i rösten.

"Det är planen, sen är ju resten upp till honom," muttrade jag och började nervöst fingra på gamla reklamblad och annat som låg utspritt på köksbänken.

"Men det är vad du vill?"

Med beslutsamhet i rösten svarade jag kort, "Ja, Theo, det är vad jag vill."

Han drog in ett djupt andetag och jag misstänkte att han fyllde lungorna med tjock cigarrök,
"Kan du låta mig göra en sak bara?" frågade han tonlöst, "låt mig få fixa mitt misstag, okej?"

"Okej," viskade jag fram och hällde upp nytt kaffe i koppen.

"Sen drar jag, jag lovar."

"Okej," viskade jag igen, för jag hade inget bra svar. Men det var ju vad jag ville. Eller?

"Jag kanske drar till farsan," fortsatte jag, "det borde vara lugnt där nu."

"Du kan inte dra hem till Frankrike än," varnade han, "det är för tidigt."

"Okej," suckade jag och byggde upp en ny irritation över livet han tvingat in mig i, samtidigt fingrade jag på bilnycklarna i fickan, en påminnelse om hur livet kunde ha varit om han aldrig gett mig av sitt blod. "Fixa ditt jävla misstag då. Sen vill jag inte höra ett enda ord från dig igen. Aldrig någonsin."

Jag avslutade samtalet med en klump i halsen men intalade mig att det var bäst så här. Vi var fan inte bra för varandra. Det varma kaffet fyllde min mun och en behaglig värme spred sig inombords, ännu bättre kändes det när jag hörde en nyckel som gled in i låset och ytterdörren öppnades. Allt skulle lösa sig, sa jag till mig själv. Allt skulle fan lösa sig.

***

Det sög till i magen när hjulen på flygplanet nuddade landningsbanan. Jag gillade att flyga, det var avslappnande på något vis. Maten blev serverad på söta brickor, jag kunde drömma mig bort i en bra bok och framför allt var jag helt anonym. Jag var bara en i mängden.

I sex veckor hade jag åkt fram och tillbaka till flygplatsen och tagit på mig mer jobb än jag egentligen ville, men veckor utan en tanke på vampyr vendettan och blodpåsar var helt klart värt det. Det hade varit jävligt skönt och jag kände mig glad och avslappnad när jag stod och väntade vid bagage bandet.

Clocksworth hade hört av sig en gång, ett sms med texten, Allt är löst. Ryktet hade gått runt stan, så till och med vargarna snackade om den nye vampyren som hade rensat dom övergivna husen från blodsugare. Frågan var om dom såg honom som en hjälte eller ett hot. Kanske ingetdera, eller båda. Förhoppningsvis var det bortglömt om några veckor.

Helt klart hade det inte gjort livet lättare för min varg. Han sa aldrig något om det, han ville inte bli inblandad. Men jag hörde ryktena jag med och jag såg hur han slet med sig själv. Han behövde inte berätta några detaljer för att jag skulle förstå att hans liv aldrig varit en dans på rosor. Vi var ganska lika på det sättet, trots allt var vi båda mer skadade och ärrade på insidan än på utsidan.

Kanske var det därför det var så jäkla skönt att bara sjunka ner i soffan bredvid honom, utan krav. Att bara existera bredvid varandra, för varandra. Ingen annan var inblandad, vi var varken tvingade att följa med på stela familjemiddagar eller gå på krystade bio dejter. Det var knappast ett sånt förhållande nån av oss var ute efter just nu. Han skötte sitt och jag skötte mitt.

Jag drog väskan efter mig mot utgången och kände direkt hur hjärtat gick från dött till levande när jag fick se honom vid bilen. Jag hade lätt kunnat ta en taxi hem, jag hade aldrig ens frågat och han hade aldrig erbjudit sig, men så gott som varje gång planet landade så stod han där och väntade.

"Hej," sa jag med det bredaste leende mitt ansikte klarade av och möttes av två roade ögon.

"Hej du."

I några sekunder stod jag bara där och flinade men så släppte jag väskan och slängde armarna runt halsen på honom. Jag-har-saknat-dig kyssar är alltid dom bästa tänkte jag innan jag motvilligt släppte taget om honom för att ta ett steg tillbaka och lät honom ta väskan som hamnade i bagaget på ett par sekunder.

"Det har hänt nåt."

Orden fick hjärtat att sjunka i bröstkorgen, "jasså..." svarade i en lång utandning.

"Stan kryllar av nya iglar, vet inte varför, men jag gissar att du kanske är säkrare nån annanstans."

"Knappast," suckade jag och viskade fram ett irriterat, "tack som fan Theo..." samtidigt som jag sjönk ner i passagerarsätet.

"Killen på taket?"

Jag nickade en gång, "jag antar att hans hans rensning gick lite för bra, så nu samlar sig spyflugorna runt det ruttnande liket."

Conor startade bilen och vi lämnade den myllrande flygplatsen med en känsla av ovisshet. "Så vad handlar det om? Revir? Makt? Cash?"

Jag skakade på huvudet och suckade, "blod."

"Såklart," muttrade vargen och skakade på huvudet och jag kände direkt att han förtjänade en förklaring.

"Ehm, så blod är inte mat, bara." Började jag tvekande, "visst vi blir starkare och det behövs för att hålla våra sinnen skärpta och en del av oss har speciell förmågor, dom gamla som levt jävligt länge, dom behöver blod om dom ska fungera felfritt." Jag drog fingrarna genom håret lite nervöst innan jag viskade ett "annars är vi ganska mänskliga," och kastade ett snabbt öga på honom.

Den enda responsen jag fick var ett höjt ögonbryn, men jag bestämde mig för att fortsätta förklara hur allt låg till. Men av någon anledning tog det emot att erkänna min största svaghet för honom och rösten blev svag och jag sjönk ihop i sätet och kände mig plötsligt pytteliten bredvid honom.

"Det är som en drog, man känner sig stark, oövervinnerlig och världen snurrar i ett behagligt kaos runtomkring." Jag slickade mig omedvetet om läpparna och kämpade med törsten som började smyga sig på när jag pratade om det.

Han måste ha märkt förändringen i min röst, hur mitt ben plötsligt började guppa upp och ner och hur min hand trummade mot låret. Men han sa inget. "Det finns ett pris," fortsatte jag med darrig röst, "dricker man för mycket så förlorar man sin mänsklighet. Man blir mer som ett djur, en best än människan man var." Jag drog hastigt efter andan och viskade fram ett tyst, "inte bara inombords."

"Förklarar en del," svarade han lugnt och ändrade ställning så att han kunde hålla i ratten med en hand och sträcka sig efter min haka med den andra. Jag ville inte möta hans ögon just då, men handen var envis och tillslut gav jag med mig och vred på skallen för att se upp i hans ansikte. Hans ögon pendlade mellan mina och vägen när han frågade, "Så din pojkvän har kommit hit och startat ett knark krig och lämnat oss i skiten?"

"Han är inte min poj-.."

"Du säger hans namn i sömnen Sötnos," avbröt han lugnt och släppte greppet om min haka för att växla ner.

Jag slöt ögonen och bet mig hårt i underläppen tills jag kunde känna smaken av järn. Blodet triggade min törst och ett öronbedövande eko från hans kraftfulla hjärtslag pulserade lockande genom hela bilen. "Förlåt," mumlade jag fram och kände mig ynkligast i världen.

"Man kan inte rå för vad man drömmer, Sessan."

"Förlåt för att jag blandade in dig i mitt skit liv."

Han skakade på huvudet och sträckte sig efter min hand, samtidigt som blicken var fäst på vägen. "Ingen har tvingat mig. Det var mitt eget val."

Det var en relativt lång bilfärd till lägenheten ifrån flygplatsen. En slående tystnad sänkte sig över oss och min inre oro gjorde att suget efter blod blev starkare och starkare ju mer jag försökte tränga undan det.

Handen kramade hårt runt handtaget i bildörren, så hårt att knogarna vitnade. Jag tuggade frenetiskt i underläppen men min egen blodsmak gjorde allt värre. Conors fasta blick på vägen hjälpte inte, jag ville helst inte störa honom med mina dystra tankar, för jag visste att han hade annat att tänka på och genast fylldes jag av skuldkänslor igen.

Tillslut stod jag inte ut, jag drog fram mobilen och tryckte in Theos nummer. Den här gången tog det lite längre tid innan han svarade. "Belmont?"

"Du sa att allt var löst!" röt jag så att orden studsade i kupén och jag såg i periferin hur vargen vred på huvudet för att se på mig, "men precis som alltid så blev allt så jävla mycket värre Clock! Så - jävla - mycke - värre!" Benet började guppa upp och ner igen och jag slog undersidan av näven mot dörrsidan några gånger i ren frustration, "det var precis det här jag ville slippa, du fattar det va?"

"Jag vet," svarade rösten kort på andra sidan.

"Berätta vad du gjorde så jag kan lösa det," sa jag så kaxigt jag kunde men inombords kände jag hur gråten var påväg.

"Jag rensade bort lite myggor, Bel, du borde vara glad," muttrade han med sin mest känslolösa ton, den han alltid använde när han egentligen ville skrika ut sin ångest.

Om han trodde att jag skulle falla för hans teater så hade han jävligt fel, fan jag kände honom bättre än han trodde och jag visste att det här var sjukt jobbigt för honom också. Men vampyren på andra sidan luren gjorde det tydligt för mig att han inte var min Theo längre, han pratade som killen jag mött för länge sen, när han var Prinsens högra hand, en känslolös tortyrmästare.

"Visst, hör du inte hur jävla glad jag låter!?" fräste jag och skruvade mig oroligt i sätet.

"Jag gjorde vad jag kunde," svarade han kort, "du kanske ska dra därifrån? Det är ju så du brukar göra när det börjar bli för jobbigt för dig."

Hans nedvärderande ton fick bägaren att rinna över, tårarna rann ner för kinderna och jag kämpade för att behålla fattningen. Jag letade efter ett svar, något som skulle såra honom lika mycket tillbaka, något som skulle få hans tårar att rinna, men det fanns inga ord. En hög flämtning var allt jag fick fram, jag klarade inte ens av att torka tårarna.

Då stannade bilen tvärt vid vägkanten och jag flög framåt mot bilrutan med ett ryck samtidigt som överkroppen pressades mot bilbältet. Tre sekunder senare klev Conor ut ur bilen med min mobil mot örat och smällde igen bildörren efter sig. Hans kroppsspråk var lugnt, men under ytan såg jag hur hans muskler spände sig. Han var redo för en fight, hur det än skulle gå.

Mitt hjärta rusade i bröstet när jag såg på honom, va fan sa dom till varandra? Jag kände hur ångesten smög sig på, men samtidigt var jag lättad över att jag inte var ensam, jag visste allt för väl att Conor skulle aldrig lämna mig i skiten. Aldrig. Men kunde jag låta honom lösa mina problem åt mig? Kunde han det? Ville jag det? Kunde jag ha det på mitt samvete? Tänk om något hände honom.

Jag drog upp knäna under hakan och gömde ansiktet bakom armarna. Den här dagen hade ju startat så jävla bra, suckade jag inombords och försökte tänka på flygplans kaffe och croissanter.

Men Clocksworths ord ekade inuti mitt huvud som ett hån mot den överväldigande känslan som pockade inuti, känslan att fly från allt igen. Jag tog mod till mig och tittade upp på Conor igen, han såg irriterad ut. Beslutsam på något sätt, men vad än Clock sa på andra sidan luren så var det inte positivt. Tänk om vi kunde dra, bara en liten stund för att samla energi innan vi städade upp i min röra.

Efter några minuter, som kändes som evigheter, rörde han sig sakta mot min sida av bilen.
Mobilen flyttade sig från hans öra och ner i jeansfickan innan han öppnade dörren till passagerarsätet och satte sig på huk framför mig. Han såg upp på mig med avvaktande ögon, kanske trodde han att jag skulle vara arg?

Men mina murar var helt raserade och alla känslor låg på ytan när jag kravlade ut ur bilen och satte mig på kanten för att gömma ansiktet i hans tjocka lockar. Jag hörde en djup suck innan armarna slöt sig om min skakande kropp. "Vad sa han?" viskade jag fram tillslut.

"Det är kaos i vampyrhierarkin i Noxwood."

"Inte så konstigt, dom blev av med sin Alfa," svarade jag och försökte att inte blöta ner hans hår med tårar. Jag lyckades jävligt dåligt.

"Han hade några förslag på vad vi kan göra," fortsatte han fast nu var tonen inte lika mjuk längre.

"Toppen," muttrade jag ironiskt och släppte på taget runt hans hals så att jag kunde se ner i gruset under honom.

"Lyssna Snövit," sa han och lyfte på mitt huvud och strök tummen över min rödgråtna kind, "jag fattar att ni har en lång historia. Som är komplicerad? Men han är ingen idiot, så mycket fattar jag. Han vet sin sak."

Jag drog in ett långt andetag för att lugna mig innan jag fiskade upp ett knöligt ciggpaket ur fickan, "Så vi borde lyssna på honom?"

"Vi kan plocka dom bästa bitarna och göra resten på vårt sätt."

Jag nickade och la en cigg mellan läpparna men händerna darrade för mycket för att skapa någon eld med tändaren. En större hand la sig lugnande över min innan den tog tändaren från mig och höll fram en dansande låga mot mig. "Vad vill du göra?"

Orden fick mig att genast tänka ihop en flyktplan. Så jävla patetiskt. Men det var det ända svaret jag hade, "Åka hem till min farsa och låtsas som att allt det här aldrig har hänts svarade jag och fyllde lungorna med rök.

"Du kan ju alltid leta upp en magisk lampa," retades han med ett flin som fick mig att le.

"Visst, men hur önskar jag bort skiten utan att trolla bort dig?"

"Man får väl tre önskningar" flinade han och ställde sig upp och rufsade lekfullt till mitt hår innan han lämnade mig för att sätta sig i bilen igen.

"Jag vet inte," svarade jag tvekande, "tre önskningar känns skit läskigt, tänk om andejäveln tolkar mig helt fel och vi blir sammanflätade som siamesiska tvillingar, skulle du stå ut med det? Nej, det skulle du inte. Så där gick andra önskningen bort för att jag fick önska tillbaka oss som vanligt igen." Bilen startade och vargen satt tyst när han svängde ut på vägen igen, men han såg riktigt avslappnad och road ut av mitt meningslösa pladder. "Eller tänk om han har ihjäl all världens vampyrer och så blir jag ensam kvar."

"Du blir inte ensam kvar. Du glömde nåt."

"Vad?"

"Mig," svarade han och blinkade åt mig.