-Belmont-

Bilen stannade utanför min port. Vi satt tysta ett tag, handflatorna var klibbiga av svett, fingrarna var fortfarande sammanflätade med hans, men närheten var utbytt mot en stel osäkerhet. Luften var fylld av orden, vad händer nu?

"Jag fattar om du inte hör av dig på ett tag..." Började jag försiktigt och gav honom en hastig blick, men möttes bara av lockarna som hängde ner mot ryggen. Conor satt och såg ut genom sidorutan.

"Det är upp till dig," svarade han med en nästan obefintlig axelryckning.

Men orden gav mer frågor än svar och jag tuggade mig i underläppen några gånger. "Så jag kan ringa nån gång?" mumlade jag tillslut och insåg lagom sent att jag lät som en tafatt tonåring som försökte bjuda upp honom på hångel efter höstbalen.

Generat såg jag ut genom mitt eget fönster och blickade upp mot lägenheten. Den såg jävligt tom ut. Förarsätet kanar bakåt och handen som fortfarande håller i min manar mig ditåt. Han behöver inte be en andra gång, fan han behöver inte ens öppna munnen innan jag sitter gränsle över honom.

Pulsen ökar när händer gräver sig innanför min tröja. Varje rörelse säger mig att han är jävligt otålig och frustrationen ökar när jag krånglar av mig en sneaker som faller ner på golvmattan med en duns. Sen tar det inte länge innan båda kämpar med gylfar och jeans med snabba, ryckiga rörelser.

Fingrar rör sig längs med svanken och resåren på boxershortsen åker ner. Jag hinner knappt reagera innan han pressar sig in och smärtan får mig att sätta tänderna rakt i hans axel. Han ryter högre än ett lejon och får tag i håret på mig för att få undan min mun från hans hud, "Helvete igel unge, vad sa jag, inga jävla tänder!"

"Då får du fan ta och lugna dig," flämtade jag och försökte slappna av och ignorera den söta blodsmaken innan jag rörde mig försiktigt över honom några gånger.

Handen i håret släpper genast taget och vandrar neråt tills armarna drar min överkropp mot hans i en hård omfamning, han vilar ansiktet i gropen ovanför nyckelbenet och gömmer ansiktet i mitt hår för att viska ett tyst, "förlåt."

Jag godtar ursäkten och låter läpparna röra sig mjukt över hans varma hud, "snacka om ivrig" muttrar jag och ignorerar den brännande känslan inuti när våra höfter rör sig mot varandra i jämn takt.

Jag känner hur han tvekar och jag bestämmer mig för att kyssa bort det dåliga samvetet som förmodligen härjar bakom dom allvarliga ögonen och snart byts smärtan ut mot ljuva stön och den osäkra stämningen försvinner i takt med att fönsterrutorna immar igen.

Våra kroppar pressas mot varandra, för en stund skiter vi i vad andra tycker, underförstått så borde vi väl hata varandra. Men vem orkar bry sig om fördomar och sån skit?

Conors fingrar tar ett fast tag om mina höfter, han guidar mina rörelser och lutar huvudet bakåt så att hela halsen blottas. Jag kan inte låta bli att luta mig fram och smaka på den levande huden, utan tänder, och dra in hans doft. Den pulserande halsådern är frustrerande inbjudande men jag slår genast undan tanken.

Två stötar till och jag faller ihop som en trasdocka över honom, tömd över hela hans mage, flämtande och ovillig att röra mig. Ratten klämmer i ryggen, benen skakar av utmattning, men jag är helt och hållet tillfredsställd och tillbaka i mitt rosa skimmer.

"Jag hoppas för ditt eget bästa att det där inte var ett hej då knull."

Bröstkorgen guppar under mig och ett par läppar kysser min nacke, "jag ska ingenstans."

"Bra," viskar jag och sluter armarna hårdare runt hans nacke, "inte jag heller."

***

Motvilligt lämnar jah vargen och tar mig upp genom trapphuset, men inser snart att jag borde ha följt med honom. Paniken tar över när jag ser min lägenhetsdörr stå på glänt. "Va fan..." Jag drog fingrarna genom håret och förberedde mig på det värsta, men jag hade aldrig räknat med synen jag möttes av. Insidan av lägenheten kunde lika gärna ha speglat mitt inre, totalt kaos.

Det första jag möts av är min omkullvräkta hall byrå, mössor, vantar och undanstoppade bra att ha prylar låg utspridda över hela golvet i en enda röra. Pulsen ökade drastiskt men mina sinnen sa mig att lägenheten var tom. Ett kliv fram och tårna smäller i nåt hårt. Jag tog suckandes upp fotot på mig och Marianne från golvet och hängde tillbaka det på väggen. Hon såg så jävla glad ut där hon satt på min rygg med sin blåa tuggummibubbla i munnen och det ljusa håret som stod åt alla håll. Ingen jävel skulle tro att hon var en beryktad spion i vampyrvärlden, fan vad jag inte saknade det livet.

Med nerverna på helspänn klev jag över röran i hallen och gick vidare mot vardagsrummet, lägenheten var tyst och öde och jag lugnade mig lite när jag försäkrat mig om att den som hade tagit sig in hade stuckit för länge sen. Kaoset jag möttes av fick hjärtat att brista. Det här var jag fan inte bredd på, nån jävla idiot hade tagit sig in i mitt hem och rört runt bland mina minnen och saker jag älskade.

Jag kämpade med känslorna och kunde inte låta bli att tänka på Theo, det var fan hans fel.
Om han lämnat mig ifred, om han bara hade låtit mig sköta allt på mitt sätt. Tårarna brände bakom ögonen, varför lyckades han alltid att få mig att känna mig som en bortkommen barnunge som behövde hjälp med allt.

Inte som Conor, tänkte jag och svalde ner klumpen i halsen. Med honom kände jag mig stark och fri.

Jag sket i vardagsrummet, jag orkade fan inte se det. Istället stapplade jag in i köket.
Kylskåpet var öppet och blodpåsarna var borta. Så det var vampyrer, tänkte jag med en suck och förväntade mig att få en fransk souvenir genom hjärtat när jag gick mot sovrummet. Handen gled ner i fickan och letade upp mobilen, tummen hängde över Theodors namn, han förtjänade en jävligt lång utskällning, tänkte jag trött innan jag letade upp Conors nummer. Några signaler gick fram innan jag hörde bakgrunds bruset från en bil. 

"Har du hunnit långt?" frågade jag hastigt innan han ens öppnat munnen.

"Jag kan vända," svarade han utan att tveka.

"Okej, tack," mumlade jag med darrig röst och sparkade till ett gäng dvd filmer som låg framför fötterna. Det skulle ändå ta en evighet att sortera tillbaka dom i hyllan igen.

"Behöver jag skynda mig?"

"Helst." Mina ögon fastnade på ett par nycklar som låg halvt gömda i röran, knäna vek sig under mig och jag sjönk ihop i en fulgråtande röra. Det var så han hittade mig. Med knäna uppe vid hakan, tårar som rann och ett par gamla bilnycklar i handen. Vargen sa sällan mer än han behövde, jag funderade ofta på om han var så med alla eller bara med mig. Men just nu var det så jävla skönt.

Fötterna kom närmre, en tung kropp sjönk ner bredvid mig och sekunder senare hade jag krupit upp i hans famn som en liten unge, men jag orkade inte hålla fasaden uppe.

"Jag är så jävla naiv," snörvlade jag och blundade när jag lutade pannan mot hans hals, "vampyrer börjar inte om, vi är fast i samma jävla skit var vi än är." Den fria handen höll ett krampaktigt tag i tyget på hans tröja, som om jag var rädd att han bara var en av mina många fantasier och dagdrömmar om ett bättre liv, "jag skulle fan göra vad som helst för att bli människa igen."

En hand letade sig upp i mitt hår och masserade hårbottnen varligt, samtidigt som jag kippade efter luft, så där hackigt som man gör när man gråtit ögonen ur sig som ett barn. "Antar att man vänjer sig tillslut? Du är rätt ny i spelet?"

Jag nickade med kinden mot hans nyckelben, "skulle du vilja leva i hundratals år?"

"Svår fråga, men troligtvis inte. För många dåliga minnen att bära på."

"Jag trodde jag skulle få några bra tillslut."

Armarna slöt sig tätare runt mig och jag kände hur musklerna spändes, "det finns fortfarande tid Sessan, gräv inte ner dig direkt. Okej?"

Jag nickade lite till och höll upp bilnyckeln i ljuset med en suck, "vi skulle fixa den tillsammans jag och min farsa. En sån där löjlig far och son grej som egentligen var mer hans dröm än min."
Jag log för mig själv när jag drog tummen över den slitna metallen. "Men vi hann aldrig, jag fick hjälpa honom med kundernas kärror istället." Jag torkade tårarna och suckade "han är så jävla stolt, att jag lyckats ta mig bort från hålan jag växte upp i och blev nåt," jag skrattade torrt "han skulle bara veta vad jag är."

"Han låter som typen som inte skulle bry sig, så länge du är okej. Lycklig och allt det där."

Tårarna rann längs kinderna igen, fan, jag hade varit så nära ett vanligt liv. Så jävla nära. "Kan jag sova hos dig i natt?"

"Det vet du."

Jag reste mig på skakiga ben och sträckte ut en hand, "kan vi dra direkt? Jag orkar inte se skiten mer."

Han reste sig och torkade bort en vilsen tår från min kind innan han räckte mig bilnycklarna, "vänta i bilen, jag packar en väska."

Jag gick ner med lite lättare steg, han hjälpte. Han hjälpte så jävla mycke. Med ett litet leende sjönk jag ner i passagerarsätet och drog in ett djupt andetag. I morgon skulle jag ringa Clocksworth, och jag skulle be honom att dra hem till Paris och aldrig komma i närheten av mig igen. Aldrig mer. Jag skulle starta om och jag skulle fan bli lycklig.