-Belmont-

Gränden var alldeles för trång och mörk för min smak. Det var ett sånt där ställe som förmodligen kryllade av kackerlackor och Les Griffes. Eller, fanns det Griffes utanför Frankrike?Kanske amerikanska vampyrer var annorlunda på nåt sätt? En rysning spred sig över kroppen när jag tog ett kliv över ett gäng svarta sopsäckar och tankarna svävade iväg.

Lappen med adressen var tydlig och jag var på rätt väg, men självklart gjorde man inte blod affärer i baren på ett lyxhotell. Sånt skedde alltid på sunkiga och skitiga ställen.
Vidrigt med tanke på att det handlade om något man stoppade i munnen.

Mitt liv var fyllt av kontraster, bland människorna hängde jag på kändisfester med mer champagne än jag kunde dricka under en livstid. Men här på gatorna var jag inte värd mer än en kackerlacka. Eller var det samma bland människorna? Dom visade ju inte föraktet öppet, till skillnad från Bill och Bull i mataffären. Det är inte varje dag man blir sniffad på i en mataffär, tänkte jag med ett kvävt skratt.

Ena stunden älskade jag det här stället, det var nytt och spännande. Samtidigt som jag kände mig så sjukt ensam, det var tydligt att jag helst borde hålla mig i skuggorna. Men åt helvete med det, jag tänkte inte gömma mig, det var fan dags att leva det liv jag alltid drömt om.

När jag närmade mig slutet av gränden fick jag syn på en skum figur utanför någon slags ihopsnickrad dörr. Ett typiskt vampyr hak. Jag fyllde lungorna med luft och rätade på ryggen, dags att spela tuff, tänkte jag och stoppade en cigg i mungipan.

"Äru ny i stan?" frågade killen med isblå ögon som tittade fram under den mörka luvan och synade mig ingående. Vampyren såg ut att vara någon sorts vakt, men verkade rätt less på livet i största allmänhet.

"Tydligen," svarade jag med en axelryckning.

"Hungrig?"

Jag gav vampyren en menande blick, "nej, jag är här för för den fantastiska jävla utsikten och stanken av sopor!" fräste jag irriterat och drog in ett långt halsbloss.

"Kul," flinade han och nickade mot dörren, "hoppas du har cash, annars kan du lika gärna vända om."

"Jag är ingen idiot" suckade jag trött och klev förbi honom över tröskeln och in i mörkret.

Om stanken av sopor gett mig kväljningar i gränden så var lukten från insidan snäppet värre. I Frankrike hade Anthony haft sina egna centraler med mer eller mindre villiga människor som sålde sitt blod, frågan var om dom gjorde samma sak här eller om dom stal från blodbanken på sjukhusen. Priset skulle förmodligen ge mig svar på frågan. Men va fan hade jag för alternativ? Om jag ville vara stark och klara mig själv så behövde jag dricka. I måttliga mängder. Och Anthonys ord ekade fortfarande långt bak i huvudet,"Vi är inga barbarer Belmont, vi dricker inte från människor."

Hjärnan drog upp minnet från kvällen när tjejen erbjudit sin handled, det var ju såklart ett alternativ. På ett sätt kändes det bättre, men skulle jag fortsätta med det behövde jag jobba mer och just nu kändes mitt låtsaslek bland människorna som en lögn jag inte orkade upprätthålla. Jag var inte direkt sugen på att springa på Billy igen.

Rummet jag klev in i var mörkt och dunkelt. Tre manliga vampyrer och en tjej hängde dubbelvikta över ett bord, höga på sin senaste fix. Jag fimpade cigaretten på golvet och tände genast en ny, röken gjorde stanken en aning mer uthärdlig när jag gick förbi den muntra kvartetten och tog mig in i nästa rum. Var det på såna här ställen som Clock hade jobbat? Förmodligen inte, han hade högre status än så. Men jag var inte obekant med den här typen av platser, min tonårstid med Gaston hade tagit mig till värre ställen. Skillnaden var marginal.

"Hur mycke vill du ha?" Rösten kom bakifrån och jag vände på mig långsamt trots att pulsen skenade iväg.

Vampyren som klev ur skuggorna hade bar överkropp täckt av tatueringar och ett vasst leende, men var så långt ifrån skräckinjagande man kunde komma. Han hade förmodligen förvandlats i trettioårsåldern, han en viss pondus som bara en hundraåring hade. Men det syntes på honom att han hade druckit några påsar för mycket i sina dar, istället för att hålla sig stark var han en slav under sitt beroende.

"Hur mycke har du?" svarade jag uttråkat med en axelryckning.

"Du är ny här," konstaterade han med ett leende och jag svarade med en kort nick.

"Är det ett problem?" frågade jag när han inte sa något mer och mötte hans nyfikna ögon med fasaden Gaston lärt mig.

"Självklart inte, allt handlar om hur mycket pengar du har."

Jag nickade igen och lutade axeln mot ett gäng staplade lådor och snurrade ciggen mellan fingrarna, "Jag vill inte ha nån smutsig skit."

"Tusen för fem," sa han kort när han vände sig om och öppnade dörren till ett stort kylrum "du får två extra till dina vänner."

Helvete, försökte han rekrytera mig? Irritationen växte, jag var jävligt mycket bättre än så, vad är idioten framför mig trodde. "Ser jag ut som en pundar unge som hänger i gathörnen och langar skit?" fräste jag och tryckte ner en sedelbunt i hans byxlinning innan jag tog den skrynkliga matkassen ur handen på honom och gick mot dörren.

"Jag är här om du ångrar dig."

"Sällan" muttrade jag och lämnade den flinande idioten bakom mig. Han skulle bara veta vem jag var en gång i tiden.

***

Suget blir starkare och starkare för varje steg jag tar och även om jag upprepat mantrat vänta lite till, ett tiotal gånger så är jag redan skakig när jag lämnar dom skabbiga gatorna och kliver ut på en större huvudgata. Jag biter mig hårt i underläppen och fingrarna kniper desperat om kassen. Inte ute på en öppen gata Bel, intalar jag mig själv när jag nästan halvspringer hem.

Jag hinner bara stänga porten till lägenhetshuset bakom mig innan jag drar upp en blodfylld påse och sätter tänderna i den med vild blick och snabba andetag. Vätskan rinner ut igenom de små hålen och fyller min mun innan jag klunkar i mig allt ihop på bara några sekunder. Med ryggen pressad mot porten och hävande bröstkorg sjunker jag ner på det kalla stengolvet och sluter ögonen. Hela världen snurrar omkring mig, men det känns jävligt bra.

"Dålig timing?"

Helvete. Jag slår upp ögonen i panik men möts av Conors lugna uppenbarelse där han sitter nästan mittemot mig på fjärde trappsteget. Han vilar underarmarna mot knäna och väntar på en reaktion. Hur fan kunde jag missa honom? Han måste ju ha suttit där hela jävla tiden.

Jag ryckte på axlarna och drog upp knäna mot hakan, "beror på."

Ögonen vilar på mig ett tag innan dom glider ner mot påsen som ligger tömd på golvet,
"Är min jacka hos dig?"

Jag nickade en gång och plockade ihop mina saker innan jag reste mig för att gå förbi honom.
Men när jag väl var uppe på hans trappsteg ställer han sig upp och jag känner hans grepp om min handled så jag stannar till med blicken fäst i golvet.

"Jag ringde först men du svarade inte."

Jag bet mig i underläppen när jag nickade, även om han verkade ta det hela med ro så kunde jag inte låta bli att skämmas som fan. "Jag var.. upptagen," mumlade jag fram.

Han håller kvar handen och jag känner förvånat hur hans tumme smeker insidan av min arm innan han drar mig lite närmre, "Är du okej?"

Tvekande ser jag upp i dom frågande ögonen och lägger på ett leende, "hade väl önskat att du inte såg mina sämsta sidor riktigt än."

"Har sett värre Sessan."

"Tror jag säkert," svarade jag med en axelryckning, "men jag kanske vill vara annorlunda?"

"Du är den du är, varför krångla till det?"

I samma sekund känner jag hur fasaden rämnar och huvudet känns lika tomt som blodpåsen. Jag hittar inga kvicka svar, eller ursäkter. Istället står jag och bara ser på honom ett tag.
Kunde livet vara så enkelt? "Det är väl det livet lärt mig eller nåt" skrattar jag torrt och börjar gå upp för trappan samtidigt som jag gräver efter nycklarna i jeansfickan.

"Ny stad, nytt liv Snövit."

Jag ler för mig själv när jag låser upp dörren och går in i köket för att lägga dom andra påsarna i kylen,"stannar du en stund?"

Han nickar så att lockarna guppar när han går fram till jackan som hänger över köksstolen och rotar i fickorna. Jag sneglar mot honom när han lättat tar upp en handfull saker i näven och går igenom dom.

"Killen från taket är kvar," säger han plötsligt innan diverse papperslappar och annat glider ner i bakfickan och han sätter sig ner på stolen, men mitt hjärta flyger rakt upp i halsgropen.

"Är du säker? Jag har inte sett han," mumlade jag nervöst och tuggade mig i underläppen.

"Helt säker."

Med en suck drog jag handen genom håret och gick fram för att ställa mig mellan hans ben, fingrarna bytte plats från mina raka hårstrimmor till hans tjocka lockar. "Jag vet inte varför han är här" började jag "men du kan vara lugn du kommer inte bli inblandad."

Han tog tag i en ögla på mina svarta jeans och drog mig lite närmre samtidigt som han höjde ett ögonbryn och log snett, "Är du inblandad, så är jag det med Sessan, det är så det brukar gå till."

"Du behöver inte," envisades jag och fäste en hårlock bakom hans öra.

"Om du vill att jag backar så säg det. Men annars är det mitt eget val och inget du behöver grubbla på."

Med ett leende på läpparna sätter jag mig gränsle över hans lår och lägger huvudet på sne, "tack, sötnos, men förhoppningsvis är han borta om några dar, helst redan i morgon."

"Så din taktik är att gömma dig, ignorera och tränga undan problemet?"

"Nej. Min taktik är att gå vidare och fylla huvudet med annat," flinade jag och tryckte läpparna mot hans.

***

Handen var så jävla nära men ändå så långt ifrån. För en bara timme sen hade den vandrat över dom känsligaste ställena på min kropp och jag saknade närheten, jag hade gjort vad som helst för att få stanna kvar i sängen med honom.

Jag suckade lyckligt när jag mindes ljuden jag fått ur honom, det var mitt mål, att få små bekräftelser på att han gillade det jag gjorde med honom. För honom. De röda märkena och den molande värken var även de rätt tydliga bevis, det var irriterande uppenbart vad jag tänkte på när jag kände hur boxershortsen blev obehagligt trånga och jag kämpade med att slå undan minnen och fantasier till ett bättre tillfälle. Men vargen genomskådade mig och gav mig blickar som gjorde minuterna till ett rent helvete.

Vi promenerade mot ett parkeringshus och Conors bil, nåt i jackan var viktigt och han behövde köra någonstans och lämna vad det nu var till någon. Jag lyssnade inte så noga, dom där läpparna var för distraherande när dom rörde sig, inte ens när han pratade kunde jag ta ögonen från dom.

Solen brände skönt mot huden, kroppen kändes jävligt mycket starkare efter människoblodet så humöret var på topp. Jag suger lite på underläppen medans jag kastar ett öga på handen för hundrade gången innan jag låter mitt ena lillfinger haka fast i ett pekfinger. Hjärtat slår lite hårdare när jag väntar på hans nästa steg. Sex i all ära, men det var sånt här jag levde för.

Ett brett flin sprider sig över mina läppar när alla fem fingrar flätar in sig mellan mina och plötsligt känns stegen löjligt lätta och rosafluffiga.

Garaget är öde och mörkt, men jag är kvar i min rosa dimma när vi kommer fram till bilen. Jag stannar en bit bort och låter Conor sköta sitt medans jag tänder en cigg, livet har lärt mig att vissa stunder kräver diskretion och jag misstänkte att det här var ett sånt tillfälle. Jag drar in ett djupt bloss och beundrar honom ogenerat när han lutar sig mot bilen och ringer ett samtal. Jag är så inne i min egen lilla värld att jag inte märker handen som tar tag om min strupe.

"Jag ska fan spetsa dig med ett jävla Eiffeltorn din förbannade-.." Jag kände igen stanken långt innan jag hörde rösten, det var snubben med kylrummet, jag kände ett enormt behov att avbryta kräket innan han hann förolämpa mig allt för illa inför vargen.

En gång i tiden hade han varit starkare än mig, det var jag säker på, men nu slog jag lätt undan handen som lämnade fyra röda rivmärken över halsen på mig innan jag hann snurra runt och slå handflatan rakt i bröstkorgen på honom så att han vacklade till. Jag tänkte inte mer, människoblodet pulserade i min kropp och jag ville tillbaka till mitt rosa fluff. Händerna grep tag om hans fläckiga sweatshirt och med min nyvunna styrka kastade jag in honom i närmsta vägg.

"Va i hela helvetet vill du mig ditt äckliga kräk," fräste jag och gick efter honom med bestämda steg. Han stapplade upp på fötter men min hand var snabbare, jag grep tag om det feta håret och böjde huvudet bakåt så hela strupen blottades och han tvingades ner på knä.

"Du fick fan betalt," väste jag i hans öra.

"Och ändå skickade du storebror efter mig," gnällde han och blängde upp på mig från sitt blåslagna ansikte. Blicken gled över blåmärkena och jag såg genast att de bara var ett par timmar gamla.

"Du vet att jag är ny i stan, du förväxlar mig med nån annan," muttrade jag men släppte inte taget trots att hans andedräkt gav mig kväljningar.

"Knappast," stönade han, "bara minuter efter att du dragit dök han upp och rev hela jävla stället."

Jag känner vargens närvaro innan han öppnar munnen och alfa rösten kräver ett svar, "beskriv honom."

Vampyrens blick vandrar från mig till Conor och sen tillbaka till mig, "så lillprinsen leker med vakthundar," skrattade han gällt men tystnar snart när min andra hand kniper åt runt hans strupe.

"Svara," viskade jag tyst i hans öra, "alternativet är veckor i ett låst rum utan en enda bloddroppe i sikte."Jag kände hur den gängliga kroppen började skaka bara av tanken på en ofrivillig rehabsession. Patetiskt, tänkte jag och väntade tålmodigt på hans svar.

"H-han hade samma brytning som du... det var därför, som jag trodde att ni..att du..." Med ett irriterat stön släppte jag idioten rakt ner i betongen och vände mig bort i ett försök att samla mig. Va fan höll Theo på med?

Med nerverna på helspänn och snurrande tankar går jag bort till Conor, han ser ut att fundera på vad han ska göra med den patetiska varelsen som kvider vid hans fötter, men släpper honom med blicken så fort jag närmar mig.

"Behövde inte du åka någonstans?"

Han synar mig en stund innan han nickar kort, "är du klar här?"

Utan att svara satte jag mig på huk och knuffade till kräket så att han såg upp i mitt ansikte, "varför kallade du mig Lill Prinsen?"

"Jag vet vem du är," mumlade han och slog hastigt undan blicken.

Jag skrattade till, "och ändå kom du efter mig, du är fan en större idiot än jag trodde." Jag tog tag om hans haka och fräste, "håll dig borta från mig, du vet fan inte vem du har att göra med," innan jag ställde mig upp igen och kastade ett öga åt Conors håll. "Kan jag åka med?"

Han slickade sig om läpparna och verkade fundera ett tag innan han nickade, "visst, men jag måste dra direkt."

Jag gick mot passagerarsidan och slängde mig ner i sätet när han låst upp dörren och gömde ansiktet i händerna. Fan att livet alltid vändes upp och ner när man mådde som bäst. "Och va fan gör jag nu..." suckade jag tungt och gned mig i pannan med tummen och pekfingret.

"Det är väl ganska enkelt? Antingen ber du honom att dra åt helvete eller så frågar du vad han vill."

"Eller så kidnappar jag dig och rymmer till någon öde ö så jag slipper all skit."

Han skrattade till och startade bilen, "inte mig emot, men fly från problemen brukar inte lösa ett skit."

"Har du mycket erfarenheter i ämnet?" flinade jag och började äntligen slappna av igen.

"En del," svarade han kort och bytte samtalsämne. "Kommer han ge sig?"

"Förmodligen inte."

"Är han flock?"

Jag satt länge och funderade på frågan samtidigt som jag såg ut genom bilfönstret på världen där utanför. "En gång trodde jag att vi var det, men sen var jag visst inte så viktig längre."

"Är du säker på det Sessan, hans beteende antyder nåt helt annat."

"Helt säker," mumlade jag och sjönk ner djupare i sätet och ignorerade Conors forskande blickar och fäste ögonen på handen som vilade på växelspaken. Den här gången väntade jag inte på någon reaktion, jag lät fingrarna leta sig in mellan hans och kramade dom kanske lite för hårt. Men jag orkade inte tänka på vad han skulle tro eller tycka, han kanske inte var den romantiska typen, men han verkade ju inte ha nåt emot det i all fall.

"Om du ser honom nån mer gång får du gärna hälsa honom från mig," muttrade jag, "be honom att dra hem och aldrig komma tillbaka, är du söt."

***

Bilen saktade ner och fartskillnaden väckte mig ur min slummer. Förvånat insåg jag att det redan var mörkt ute och jag hade ingen aning om vart vi var. En hand klämde till runt mitt lår när bilen stannade, "ligg lågt, det tar inte länge."

Jag gäspade stort och sträckte på armarna innan jag nickade trött och lutade mig till rätta med kinden mot det slitna ryggtyget, "jag tänker inte röra mig en millimeter." Han sträckte sig mot baksätet och drog fram sin jacka, grävde i fickorna innan han la den över mig som ett täcke. "Säg till om du dör så återupplivar jag dig," flinade jag och drog jackan tätare om axlarna.

"Tack du,"'muttrade han och smällde igen bildörren.

Försiktigt sneglade jag ut över instrumentbrädan och såg ett gäng siluetter i mörkret.
Det krävdes inget geni att förstå att dom kände varandra, men jag såg också hur spänd han var. Efter några ögonkast mot bilen så insåg jag varför, hur fan visste som att jag satt här? Jag stönade till och kröp ihop ännu mer under jackan. Fan Belmont, dom är väl rovdjur precis som du, jag suckade åt mig själv och min okunskap och för att jag inte frågat honom mer.

Helvete, varför lät han mig ens följa med? Jag ansträngde öronen för att höra vad dom sa, rätt oartigt men jag var ganska orolig för mitt eget liv. Jag hade ingen aning om hur flockregler gick till, om ledaren var en Anthony-typ så kunde hen ju lätt kräva att vi avslutade det som vi knappt ens påbörjat. Frågan var väl om Conor var typen som lydde sin Alfas ord.

Jag var sugen på att kika över panelen igen men bestämde mig för att inte utmana ödet. Men när rösterna blev högre och jag hörde irritationen och kanske frustrationen i rösten som jag kände så väl, så kunde jag inte låta bli. Conor och två andra hade gått närmre bilen, dom pratade med sänkta röster men kroppsspråket sa mig att min varg var på gränsen till ursinnig, medans dom andra tog hans utspel med ro. En äldre och en yngre.

Jag kände igen en av rösterna från den gången när han låg halvt döende på gatan och jag ringde upp första bästa nummer jag hittade. Den yngre la en lugnande hand på Conors axel som genast skakades av honom. Den äldre gjorde en menande gest mot bilen och fick ett högt dra åt helvete till svar.

Plötsligt önskade jag att jag kunde göra mig osynlig och kröp genast ihop i mörkret. Håll dig utanför Belmont, sa jag till mig själv och bäddade in mig i jackan, stoppade hörsnäckorna i öronen och satte på min favoritlåt innan jag blundade igen. Det här är hans revir, du är bara en besökare, som knappast är välkommen här.

Efter några djupa andetag lugnade sig nerverna och jag gungade till och med till takten i musiken när bildörren öppnades och smälldes igen så hårt att jag trodde bilen skulle rämna mitt i tu. I panik slog jag upp ögonen och satte mig raklång i sätet. Jag ryckte plopparna ur öronen och såg mig vilt omkring.

"Somna om," muttrade han och startade motorn, och till min förvåning backade han inte bakåt utan körde rakt fram genom gruppen innan han gjorde en u-sväng som tog oss tillbaka.

"Du är inte diskret direkt..." mumlade jag och undvek blickarna det bästa jag kunde.

"Ingen vits, hela jag stinker vampyr gullet."

"Så olägligt," muttrade jag och himlade med ögonen, "men jag tvingade dig knappast."

Han la i en högre växel och gasade iväg ut på en större väg. Jag studerade hans ansikte som lystes upp i ett orangt sken vid varje lampa som dinglade över vägen. Han stirrade fokuserat på vägen och kramade ratten hårt. Med en suck lutade jag mig mot sätet igen och drog jackan upp till hakan. Han behövde nog en minut eller två för att lugna sig.

Ögonen flyttade sig till vägen som lystes upp av helljusen och det slog mig att det var sjukt länge sen jag åkte med någon i ett passagerarsäte på en bil. Ögonlocken blev tyngre och jag var nästan på väg att somna igen när jag känner en hand som letar upp min under jackan, och fingrar som flätar in sig i mina.

"Du är inte sugen på den där öde ön då?" flinade jag men fick bara en ögonrullning till svar, och skymten av en höjd mungipa.