-Clocksworth-

Hur länge hade det gått sen Belmont tog sina resväskor och drog? Jag hade tappat räkningen men dagarna kändes som veckor och månaderna kändes som år.

Jag hade försökt att ignorera känslan av hopplöshet som åt upp mig inifrån, men tillslut gick det inte mer. Jag behövde honom. Jag skulle be honom på mina bara knän om det behövdes, jag skulle berätta allt, förklara varför jag gjort som jag gjort. Om han bara ville lyssna på mig.

Fötterna rörde sig snabbt över hustaken, jag hade fått nys om att han fanns i någon avlägsen håla långt ifrån New York. Vad fan han gjorde där var bortom mitt förstånd, men något sa mig att det kunde ha med hans blodberoende att göra, och oron gnagde i mig.

Mardrömmar plågade mig om nätterna, tanken att hitta honom böjd över en blodig kropp. Eller värre, att hans beroende gått så långt att hans egen kropp hade börjat förändras. Att hitta Belmont som ett förvridet groteskt monster var den värsta tanken av dom alla, och jag hoppades innerligt att mina och Anthonys varningar skulle vara tillräckligt för att få honom att hålla suget i schack.

Efter dagar av sökande hade jag äntligen fått upp ett spår. En vindpust av hans doft var allt som behövdes. Mitt hjärta slog volter när jag såg honom, lång och smal som alltid och med det mörka långa håret böljande ner över axlarna. Han var så jävla vacker.

Det högg till i hjärtat för han såg glad ut, gladare än jag sett honom på länge. Trots det så följde jag honom maniskt från tak till tak när han rörde sig genom det lilla samhället och pressade undan tankarna som sköljde över mig när jag kände den andra lukten som låg som en dimma omkring honom. Jag visste vad det var, doften av en annan man.

Trots att jag irriterades över hur patetisk jag blivit så kunde jag inte låta bli, jag kunde inte sluta följa efter honom. Jag hukade bakom en fläkttrumma när min största kärlek stannade till utanför ett gammalt tegelhus och hoppade upp och satte sig på ryggen av en sliten malplacerad gammal parkbänk, som förmodligen blivit ditsläpad från ett mycket trevligare ställe.

Jag studerade de allvarliga ögonen som blickade ner på skärmen han höll i händerna. Tummen svepte över mobilen och det såg ut som om han väntade på någon.

Skulle jag gå ner? Var det här min chans? Jag tvekade och innan jag väl bestämt mig så hade en rostig skrotfärdig gammal bil stannat till och en två meter lång varg klev ur passagerarsätet. Min puls ökade när vinden vände. Det var han.

Vargen lutade sig mot biltaket och verkade diskutera något med föraren innan han klappade med handflatan på taket och bilen körde iväg. Belmont såg upp på killen med ett brett leende, ett leende som fick min beslutsamhet att vackla. Fan, han hade gått vidare, jag hade väntat för länge.

Händerna knöt sig till vitnande nävar när jag såg hur killen sträckte fram sin hand och drog upp Belmont från bänken. Gesten var bestämd men kärleksfull och dom stod irriterande nära varandra. Dom var för långt bort för att jag skulle kunna höra vad dom sa, men kroppsspråket var tydligt, dom hade bara ögon för varandra, trots att dom uppenbarligen inte ville visa det öppet.

Jag klandrade dom inte, stället påminde om mitt gamla Paris, fullt av magiska väsen och blandningar, och om vargen tillhörde en flock så misstänkte jag att dom inte skulle gilla att han hängde med någon som Bel. En tumme strök över Belmonts kind och jag önskade att jag kunde höra vad dom sa när vampyren log och ryckte på axlarna.

Jag skulle just ta några steg fram när vinden vände och jag såg hur Belmonts kropp stelnade till. Ett par ögon sköt genast upp mot taket där jag satt, och snart fick dom sällskap av vargens forskande blick. Jag satt kvar, Belmonts ögon hittade mina och mitt hjärta bultade hårt i bröstet.

Jag såg hur han kämpade med sig själv, hakan föll ner mot bröstet och han var på väg att ta ett steg fram. Men så ångrade han sig. En smal blek hand letade sig in i en mycket större, kinden som jag så många gånger kysst lutade sig mot en överarm som inte var min. Han sa några ord och killen bredvid honom nickade utan att släppa mig med blicken.

Men så tillslut vände dom sig om och gick ned för gatan, hand i hand och mitt hjärta brast. Innan dom svängde runt ett hörn vände jätten på huvudet och såg bort mot mig. Hans ögon smalnade av, som om han försökte se om jag var kvar. Instinktivt ställde jag mig upp och gick bort mot kanten. Jag ville att vargen skulle se mig, att han skulle förstå vem jag var och jag var helt säker på att han i alla fall kände min doft. Han stannade till och studerade mig uppifrån och ner, men jag rörde mig inte ur fläcken.

Jag var inte rädd för honom, hans storlek var ingen match för mig. Men jag skulle inte starta något, för Belmont var inte min längre, han visade det allt för tydligt. Jag såg den lilla handen som kramade hårdare om hans, jag såg dom bedjande ögonen som bad honom att fortsätta gå. Han ville bort ifrån mig och gamla minnen. Jag suckade tungt och nickade när jag tog ett steg bakåt. Han förtjänade en bättre framtid än den jag kunde erbjuda honom. Här var han fri från skulder och vendettan, här kanske han kunde börja om på nytt.

Jag hoppas att du älskar honom, tänkte jag när mina ögon låstes med vargens, han behöver någon som är stark och drar ner honom på jorden, han fastnar så lätt i negativa tankar.

Ögonkontakten bröts, han sa några ord ner mot Bel som nickade några gånger samtidigt som han undvek att se upp mot mig. Han plågades, jag såg det på honom. Sen försvann dom runt hörnet och gatan var gapande tom. Precis som hålet i mitt hjärta.

-Belmont-

"Vem är han?" Jag hade väntat på frågan och funderat ett tag på hur mycket jag skulle berätta. En kyss eller två gjorde oss knappast tillräckligt nära för att berätta våra innersta tankar och sorger.

Trots det hade han inte tvekat att ställa sig mellan mig och en mycket starkare vampyr.
Men han kanske inte visste vad Clocksworth var? Jag kastade genast bort tanken, självklart visste han.

Jag sneglade fundersamt upp mot killen som gick bredvid mig längs den öde trottoaren, han måste ha en jävligt stark beskyddarinstinkt. Eller dödslängtan. Min hand var fortfarande omsluten av hans och jag höll den automatiskt lite hårdare när jag drog in ett djupt andetag för att lugna mig innan jag berättade utvalda bitar av min historia.

"Jag är ju inte härifrån," började jag berätta med min utländska brytning och fick ett höjt ögonbryn som respons ,"vi är från Frankrike, ett land i Europa."

"Jag är inte helt bakom flötet Sessan, jag vet vart Frankrike ligger."

"Okej," svarade jag ursäktande och sjönk ihop till den allra minsta versionen av mig själv. Plötsligt kändes allt så svårt. Livet sköljde över mig och känslorna var överväldigande. Hade Theo verkligen kommit efter mig? Ville han att jag skulle komma hem? Hade det hänt något? Eller ville han bara se att jag var okej?

En djup suck hördes ovanför mitt huvud och två tunga händer la sig på mina axlar och styrde min kropp så att den vändes mot hans. "Det var inte meningen att avbryta dig, okej? Prata på och få skiten ur systemet."

Min sänkta blick färdades upp längs hans slitna jeans, över bältet och den grå halv tajta T-shirten som antydde den vältränade kroppen där under, och fastnade tillslut vid ögonen som studerade mig otåligt, men samtidigt fanns där någon form av förståelse.

"Det var han som gjorde mig till den jag är nu," sa jag bara och undvek en längre förklaring.

"Så det var han som bet dig?"

Jag nickade och tuggade mig nervöst i underläppen, "nåt sånt."

"Vad vill han?"

Jag ryckte på axlarna och undvek hans blick, "jag vet inte."

Han suckade igen och satte tummen under min haka och lyfte den uppåt för att höja min blick, "Om du är i mer trubbel än du kan hantera, gullet, så får du spotta ur dig alla detaljer för jag vill inte hamna i mitten av nåt jävla igel drama."

Nån dag kanske jag skulle berätta, men inte nu, tänkte jag. Han kunde få light versionen men inte mer. "Jag drog för att slippa all sån skit," mumlade jag snabbt till svar, "jag hoppas att han fattar vinken och lämnar mig ifred."

"Är du säker på att det är vad du vill?" Frågade han och la armarna i kors över bröstet.

Fan, var jag så jävla genomskinlig? Men jag nickade och svarade beslutsamt, "helt säker."

Jag såg hans tvivel samtidigt som känslorna virvlade omkring inuti, jag visste inte vad vad jag skulle känna eller tro. Men han verkade acceptera mitt svar för stunden, och just nu var han precis vad jag behövde. Så jag klamrade mig fast vid det lilla han var villig att ge mig, i hopp om att han kunde få allt annat att blekna bort.

Stegen rörde sig mot min lägenhet. Vi gick tysta i våra egna djupa tankar, och när vi väl var framme behövde han knappast en inbjudan. Väl inne i hallen gled min hand genast in under det tunna tyget i hans tröja och fingertopparna rörde sig forskande över den varma huden. Det var något hos vargen som drog mig till honom som en magnet.

Utåt sett var han så jävla stark och självsäker, men något sa mig att inuti var han nog lika trasig som jag. Så vad lockade mig? Att han var Theos totala motsats? Inte riktigt, dom var lika på något sätt men ändå så långt ifrån varandra man kunde komma.

Under tiden jag bott i Noxwood hade jag lärt mig ett nytt ord, Alfa, och jag misstänkte att det var det som var likheten. Respekten som dom fick, lydnaden som dom krävde. Jag gissade att det var något medfött, något som bara fanns där, en typ av personlighet.

Marianne skulle skratta och säga att jag var en klassisk bimbo som föll för första bästa badboy som jag sprang på. Visst, jag hade lekt den leken förr och den slutade oftast med en svidande dålig självkänsla, men jag ville tro att Conor var en klass för sig, att han tillhörde en annan liga.

Fingrarna utforskade varje grop och vartenda ärr dom stötte på, han var full av liv på ett enkelt sätt, så svartvit och rak. Det lockade mig. "Du är så jävla levande," viskade jag med ett förundrat leende på läpparna.

"Till skillnad från dig?" frågade han roat och drog enkelt av sig tröjan så att lockarna föll ner över axlarna, och slängde lojt bort den mot soffan.

"Vi kan snacka om vampyrers anatomi en annan dag," suckade jag och tog ett steg fram och lät läpparna nudda den varma blottade huden.

Fingrar kammade igenom mitt långa svarta hår och följde det ända ner till midjan och rörde sig sedan vidare mot gylf knapparna på jeansen. "Men du önskar att du var det?"

Jag himlade med ögonen och såg upp i hans ansikte, "kan vi lägga ner dom djupa diskussionerna för ett ögonblick?"

Ett morrande läte mullrade i bröstet när han ryckte i jeansen och samtidigt böjde sig ner för att låta tungan glida längs med min hals så att hela jag rös av välbehag. "Det var du som började Snövit, med ditt, jag tror att du kan få mig att känna mig levande, snack," mumlade han i mitt öra innan läpparna tog tag om min örsnibb.

Det sög till i magen, han lekte med mig, jag visste det men jag sket fullständigt i varför. Jag fattade fortfarande inte att han gått med på att följa med mig hem. Kanske för att jag kastat en orolig blick bakåt efter vartenda steg vi tagit, kanske för att han var trött på katt och råtta leken, eller så var han bara kåt?

Just nu sket jag i vilket, det enda jag brydde mig om var att han inte fick sluta nu. Fan, jag skulle gå med på vad som helst. Med ett spelat lugn böjde jag huvudet bakåt för att få ögonkontakt igen och fuktade läpparna "det var en chansning," erkände jag, "jag hoppades att du skulle falla för en utmaning."

En stor hand omslöt min käke innan han lutade sig fram så våra läppar bara var några millimeter ifrån varandra, "inga tänder," viskade han med en blick som fick hjärtat att bulta hårdare inuti min bröstkorg.

"Inga tänder," flinade jag tillbaka innan jag lät honom lyfta mig bort till soffan och sjönk ner över min förväntansfulla värkande kropp som plötsligt kändes full av liv.

***

Jag vaknade upp bland skrynkliga lakan i en alldeles för tom säng vars dofter fick mig att drömma tillbaka till timmarna innan, när jag somnat i en utmattad och svettig men tillfredsställd hög av kroppsdelar. Hade det inte varit för mina ömma muskler och värk på mer eller mindre diffusa ställen så hade jag trott att gårdagen var en del av nattens osammanhängande drömmar.

Med ett lågt grymtande tog jag mig upp ur sängen och släpade fötterna mot badrummet. På vägen fiskade jag upp plagg efter plagg som jag drog på mig i en enda oordning. Att duscha var inte att tänka på, jag hade annat att göra, dessutom trivdes jag med hans doft omkring mig.

Jag skymtade mig själv i spegeln när jag öppnade toalocket, håret stod visst åt alla håll.
Med en suck drog jag fingrarna genom tovorna för att få nån jävla rätsida på trasslet, men uppgiften kändes övermäktig för tillfället.

Jag behövde en cigg och jag behövde käk. Helst blod men den varan fick vänta, jag behövde hitta en kontakt som kunde hjälpa mig med det och det skulle inte bli lätt. Plötsligt drogs tankarna tillbaka till Clock, han skulle kunna hjälpa mig. Fan heller, muttrade jag åt mig själv. Stå på dina egna jävla ben någon gång. Fötterna gled i mina Converse efter någon minuts kämpande och händerna sjönk djupt ner i fickorna innan jag klev ut genom ytterdörren.

Lägenheten hade varit tom när jag vaknade men jag hade inte förväntat mig något annat. Han kändes inte som typen som stannade kvar och åt frukost på sängen och kollade Netflix på morgonen. Kanske en dag, men absolut inte efter första natten ihop.

Gatan var ganska livlig om man jämförde med kvällen innan. Familjer var ute och folk rörde sig glatt i sensommarsolen. Fingrarna fastnade i de orubbliga tovorna än en gång och jag suckade irriterat, samtidigt som jag närmade mig livsmedelsbutiken på hörnet. Den lilla klockan plingade när jag öppnade dörren men ingen i butiken reagerade. Jag sneglade mot den unga kassörskan med rosa hår och sotsvarta ögonlock men hon verkade nästintill sjukligt intresserad av mobilen och brydde sig inte ett skit om mig.

Jag gick runt bland hyllorna och plockade på mig cola, bröd, skinka och balsam innan jag började gå bort mot kassan. Ögonen gled bort mot sprithyllan men jag skakade på huvudet, det var inte min last, och jag tänkte inte hamna i nya hjulspår som jag inte kunde ta mig ur. Kassörskan slet blicken ifrån mobilen i några sekunder när jag slängde fram varorna på disken med en smäll.

"Två paket av dom billigaste," muttrade jag och nickade mot cigaretthyllan.

Hon såg ointresserat upp på mig innan om vände sig om och tog ner två ljusblå paket från stället och slängde fram dom på disken. "Påse?"

Jag nickade och tog en hårsnodd ur fickan för att knyta upp håret i en fågelbo liknande härva på skallen, medans jag väntade på summan. När hon knappar in varorna i kassaapparaten jag slängde fram några sedlar och mynt på disken och mumlade ett "tack."

Med en cigg mellan läpparna rotade jag fram tändaren ur jeansfickan samtidigt som tjejen packade ner resten i påsen.

"Du borde köpa torrschampo istället," sa hon med en blick på mitt morgon ruffs.

"Får testa det nästa gång," svarade jag med en axelryckning och en antydan till leende på läpparna när jag tände ciggen och tog emot påsen. Hon såg fundersamt på mig en stund innan hon vände tillbaka all sin uppmärksamhet mot mobilen igen.

Med påsen i handen och kurrande mage går jag mot dörren. Jag fiskar upp mobilen ur bakfickan för att kolla om någon hört av sig, men samtidigt som jag skall trycka upp entrédörren med axeln möts jag av två killar jag träffat på två gånger för mycket i mitt liv.

Vargarna känner genast igen mig och jag stannar upp i dörren för att tänka igenom mina alternativ, ögonen flackar mot bakre delarna av affären samtidigt som jag känner hur pulsen ökar. Det är två stora killar som står framför mig och mina revben börjar genast gnälla och påminna mig om sparkarna som dom fått utstå en gång. Jag tar ett långt bloss från cigaretten och låter mobilen glida tillbaka ner i bakfickan. 

Fan heller att jag tänkte ringa efter honom redan nu, och så jävla pinsamt det skulle vara om han dök upp oanmäld igen. Istället avvaktar jag och väntar på deras nästa drag och med rynkad panna ser jag hur den bakre av dem sniffar i luften innan han lägger en hand på den andres axel och viskar något i hans öra. Den som står närmast mig höjer ett ögonbryn innan han sträcker huvudet bakåt och näsvingarna riktigt fladdrar i ansiktet på honom, som om han vill få in vartenda doft korn. Han synar mig länge innan han bestämmer sig för att ignorera mig, pressar sig förbi min jämförelsevis tunna kropp och går med tunga steg förbi mig mot mejerihyllan.

Jag tar ett steg tillbaka och släpper fram den andre, som nyfiket möter min ögonkontakt innan han går förbi mig och följer sin polare in bland hyllor och matpyramider. Med en lättad suck fyller jag lungorna med rök och tar mig ut i solljuset igen.

Benen rör sig långsamt hemåt mot min mjuka säng, skinkmackor och fisljummen Cola.  Men huvudet kunde inte släppa vad jag just varit med om. Va fan var det frågan om, tänkte jag och blickade bakåt mot affären, men gatan såg likadan ut som när jag kom. Men på något sätt kändes allt annorlunda.