- New York 2002-

~ Clocksworh ~

Vissa tror på ödet, andra på karma. Jag hade aldrig trott på sån skit, men det var tydligt att jag skulle få sota för alla mina synder. Min karma hette Belmont. Den lille människopojken som hade fått mitt kalla hjärta att slå igen. En distraktion från min ångest och mina gamla känslor för Anthony hade äntligen börjat svalna. Han ägde mitt hjärta men trots det så lyckades jag inte förlåta honom för vad han gjort.

Jag var en idiot, han hade inte haft något val. Anthony var tvungen att dö. Han hade blivit galen. Kanske var jag också det, galen. Kanske blev alla vampyrer det så småningom om efter hundratals år med liv kantade av ondska och sorg. ingen annan ras levde så här länge, vi var missfoster tvingade att pinas till döds med känslor och öden som vi inte kunde behärska, som ett livslångt straff för vad vi gjorde för att överleva.

Jag stod utanför hotellrummet med händerna i byxfickorna och lutade mig trött mot väggen. Korridoren var tom och öde, det enda som hördes var skratten och rösterna från rummet som jag vaktat i timmar.

Jag drog händerna genom håret och rättade till tofsen i bakhuvudet. Va fan hade jag trott? Att vi skulle få lyxen att leva ett normalt liv? I ett år hade vi levt livet, sen kraschade allt. Det började med att vampyrerna i stan fick reda på vilka vi var och sen kom kraven, löftena och hoten.

Det kändes som en evighet men i verkligheten hade det gått två år, i två år hade jag lyckats dölja skiten för Bel, men stressen och ångesten började krypa på. Hur länge skulle jag orka hålla fasaden uppe? Jag sneglade uttråkat ner på mobilen, 02.00, inga mess, inga missade samtal, inga nya Instagram inlägg eller stories... va fan?

Oron högg till i magen. Tummen letade upp Bel i kontaktlistan och tveksamt stirrade jag på luren innan jag släppte ner mobilen i fickan igen. Vad skulle jag säga? Jag klarade inte ens av att se han i ögonen längre, alltid rädd att han skulle se igenom mig.

Han mådde så jävla dåligt men hur fan erkänner man för nån man älskar att man ljugit i två år?
Kanske var det dags att göra något åt det. Fan! Jag tog upp mobilen igen och ringde upp. Det gick fyra signaler och jag var nära att lägga på men så hördes det äntligen en tvekande röst på andra sidan luren.

"Hallå?"

"Är du hemma?"

"Mmm..."

"Okej..."

Det gick en lång stund innan någon sa något och stämningen blev bara jobbigare och jobbigare för varje sekund. "... när kommer du?" Bel's röst lät plötsligt svag och sårbar från andra sidan luren.

"Jag vet inte, snart hoppas jag."

"Okej, du kan ju väcka mig, om du vill alltså. Om du inte är sjukt trött såklart. Men vi kan ju kolla på Netflix eller nåt..."

Jag log för mig själv, fan va han var söt när han var så där osäker och sårbar. "Visst, jag skyndar mig hem."

Plötsligt smäller dörren upp och en grupp vampyrer kliver skrattandes ut ur rummet och vinglar iväg genom korridoren. Jag backar några steg och håller mig utom synhåll.

"Du Bel, jag måste dra.. vi ses sen.." viskar jag i luren och trycker snabbt av samtalet och låter mobilen glida ner i fickan medans jag följer sällskapet på behörigt avstånd.

Dealen var att jag gjorde allt jag blev tillsagd, allt skitjobb och dom lämnade Belmont utanför.
Vilken idiot jag hade varit som trott att New York skulle vara bättre, större, lättare att försvinna i.
Men det var samma skit.

Dom kallade sig inte prinsar, men betedde sig som kungar i sina distrikt och såklart fanns det någon med franskt blod som krävde att jag blev en del av familjen. Vilket inte var så konstigt då jag var den sista med Anthonys blod i ådrorna och det gjorde mig stark. Men även om det inte var vad jag velat med mitt nya liv så var jag bara sjukt glad att jag lyckats hålla Belmont utanför allt.

Plötsligt var jag fast i samma skit igen, utan egna val och mitt liv stakades ut av andra. De såg mig som valuta, något som kunde ge dem mer makt, mer rikedom. Om vi tyckt att Frankrikes prinsar var grymma så var New Yorks kungar snäppet värre. "Vi skulle ha dragit till fucking Grönland." Tänkte jag för mig själv och log när minnet av mitt och Bel's samtal blixtrade förbi.

När sällskapet passerade min utsedda plats, tog jag snabbt fram pistolen jag hade gömd innanför kavajen och skruvade på en ljuddämpare.
Jag tog mig tid att sikta på den korte flintskallige mannen som gick mellan de fyra kvinnorna innan skottet gick av och mannen föll ner på den blå heltäckningsmattan med blod rinnande från huvudet.
Kvinnorna skrek som galningar, men det hörde jag knappt för jag redan tagit mig ut i trapphuset och var på väg ner till lobbyn.

Jag visste att ingen hade sett mig. Det hade varit ett enkelt jobb, så varför mådde jag så jävla dåligt?

-Belmont-

Jag hörde hur ytterdörren låstes upp och Clocsworth kom hem. Mitt hjärta började slå snabbare, skulle han komma in och väcka mig eller skulle han lägga sig på soffan som vanligt? Jag låg blixtstilla och lyssnade. Fan, jag saknade honom så fruktansvärt mycket. Varför var vi så jävla envisa? Varför var det så svårt att prata ut? Jag släppte ut en djup suck. 

Ljudet från badrummet och duschen smög sig in i sovrummet och jag insåg att jag skulle få vänta lite till. Det var just därför jag vanligtvis höll mig ute bland folk, på klubbarna. För att jag inte orkade sitta hemma och vänta på att Clock skulle komma hem, för man visste aldrig vilket humör han skulle var på. Trött, tyst och vresig. Eller trött, tyst och deppig.

Det hade inte tagit länge innan jag fattade att Clock höll på med nåt, något som han undanhöll för mig. Jag visste inte vad bara och jag gissade att jag inte ville veta heller.
Men det gjorde så fruktansvärt ont att se honom så deppig jämt, och att han ständigt tryckte bort mig. Som att det var han, Belmont, som var problemet.

Duschen stängdes av och jag la mig snabbt tillrätta på min sida om sängen och låtsades sova.
Snart hördes steg som närmade sig sovrummet och mitt hjärta att rusade när jag hörde hur dörren öppnades och fötter gick mot sängen.
Doften av hans duschkräm spred sig i hela rummet och det fick mig att le. Det var samma som han hade använt i Frankrike och doften väckte minnen, härliga, underbara minnen.

En tung kropp fick madrassen att sjunka ner på andra sidan sängen.
Den hasade sig närmare och snart smög sig en arm runt min kropp. Ett par läppar nuddade min nacke och snart värmdes hela min rygg upp av Clocks kropp.

Jag vågade knappt tro att det var sant, men sakta vände jag mig om så vi låg ansikte mot ansikte. Clock's våta hår stod åt alla håll, han blundade redan och såg riktigt trött ut.
Med en värkande längtan hasade jag mig ner så att jag kunde hålla om honom samtidigt som jag la kinden mot hans håriga bröst, en hand rörde sig upp och nästlade sig in i mina nyklippta lockar.

"Om jag slutar gå ut på nätterna, lovar du att du sover hos mig då?" Viskade jag och insåg försent hur barnslig jag lät.

"Så du tröttnade på att klubba tillslut?" Muttrade han med en trött och sarkastisk ton.

Jag bet mig i läppen, varför skulle han alltid få mig att må skit? Varför nu, när han äntligen låg här och höll om honom! Men han bet ihop, han skulle följa Mariannes råd och sluta vara så envis.

"Nej" viskade jag lågt "men jag saknar dig."

En lång suck lämnade Clocksworths läppar och hans armar tätnade om min lite smalare kropp.

"Förlåt."

Jag nickade men sa inget mer, jag ville inte riskera att vi började bråka. Jag hade redan packat mina väskor, jag var på väg att lämna honom, jag behövde bara hitta modet att berätta det för honom.

Men hans armar kändes så varma, så trygga. Så istället slöt jag ögonen och bestämde mig för att njuta av stunden, även om jag visste att den snart skulle ta slut.