-Dominic-

"Så bara för att jag drack just hans blod så blev jag en vampyrhöjdare som kan bossa runt på er allihop?" Sa han och log det största leendet jag sett.

"Jupp." Svarade jag kort.

"Även dom där creepy trillingarna?"

"Även dom."

"Fan va skönt!" Utbrast han lättat.

Jag suckade innan jag la handen på hans axel i ett försök att verka broderlig "Ta det lugnt bara, dom har lite svårt för nykomlingar."

"Okej, visst. Jag litar på dig Nico."

Vi promenerade sakta längs med de regnvåta kullerstensgatorna och jag märkte hur Alex tog in allt nytt omkring honom.

"Sååå... det bor inte bara vampyrer här..." viskade han och stirrade öppet på två killar som kom emot oss.

Jag skakade på huvudet. "Stan är indelad i distrikt, vi är inte direkt välkomna in i de andra och dom går aldrig över gränsen till oss."

"Så alla ogillar oss?"

"Typ."

"Så vart är vi nu?

"I en allmän zon."

"Och varför är vi här?"

"För att du ska lära känna stan."

Han nickade lite och tittade upp på skiftarna som var precis jämsides med oss nu, det var inga små kilar men det tog bara en hastig blick på vårt märke för att dom skulle slå undan blicken och ge oss plats.

"Vi håller på med olagliga grejer eller hur?" Frågade han lite försiktigt.

"Vi förser andra vampyrer med blod."

"Men det är ju typ mat?"

"Inte riktigt" svarade jag med en axelryckning "vi måste inte ha det för att överleva."

"Så varför är det en sån stor grej?"

"Det gör oss starkare och i stor mängd fungerar det som en drog."

"Så man kan bli beroende?"

Jag nickade allvarligt "Det kan gå riktigt illa."

Vi klev ut på ett stort torg där marknadsstånden brukade stå uppställda på dagarna och husen som ramade in det påminde om något ur en Harry Potter film. Det var charmigt och mysigt med en gnutta magi i luften och långt ifrån de skumma sunkiga kvarteren som jag brukade hålla mig i.

"Det här är mitten, kärnan av stan." Förklarade jag "Norrut, där hänger bara formskiftarna. Dom avskyr oss så gå aldrig dit," flinade jag. "Öster ut där hänger hantverkarna, magikerna, blandat skogsfolk och lite av varje. Dom välkomnar köpare om man kan betala men jag skulle hålla mig därifrån om jag var du."

Han sneglade upp på en skylt med pilar åt alla olika väderstreck och nickade fundersamt.

"Söder är vårt kvarter och resten är allas."

"Allas?"

Jag nickade "Men var beredd på att de flesta du möter antingen hatar dig eller är rädd för dig."

Han tog ett steg närmare mig och drog luvan över huvudet, gnuggade sina armar och han såg sig omkring med osäkra ögon.

"Fan Nico, hur står du ut med alla dömande blickar och hat?"

Jag skrattade till "Det gör jag inte, men vi föddes in i det här, eller hur? Så det är inte mycket att göra åt skiten."

"Men du är ny hos Séjours eller hur?"

"Mmm."

"Så vart var du innan?"

Jag suckade och satte mig på en parkbänk innan jag tände en cigarett "I ett annat gäng, hos min skapare."

Alex slog sig ner bredvid mig och såg nyfiket på mig "Vad sa han när du drog?"

"Han vet inget än." Svarade jag med en suck och drog in ett långt bloss.

"Aj då." Skrattade han och såg sig omkring på diverse grupper av blandat folk som rörde sig över torget "Men det dröjer nog inte så länge?"

"Nej." Svarade jag och drog fingrarna över den vita färgen på jackan och påminde mig själv att det här var vad Valec ville, det var mitt uppdrag att nästla mig in och vinna deras förtroende.

Frågan var bara vem jag skulle välja i slutändan.
Jag kände en längtan efter att få komma hem, samtidigt som jag hatade honom för vad han gjort mot mig och jag kunde inte låta bli att undra om alla kände likadant för sina skapare.

"Var ni vänner?" Frågade han plötsligt.

"Knappast." Svarade jag och såg ner på honom med ett skratt "Men där var jag Valec's son, här är jag din springpojke."

"Så du ångrar dig?"

Jag hasade ner på bänken när jag skakade på huvudet "Jag har en bättre framtid med Séjours de nuit." Och jag visste att det låg mer sanning i som orden än jag ville erkänna.

"Framtid." Muttrade han "min plan var att ta studenten.. och nu sitter jag här och snackar med en livs levande vampyr. Det är helt jävla sjukt."

"Du är en vampyr, flinade jag.

"Det är fan sjukast." Skrattade han och såg ner på sina händer.

"När vänjer man sig?"

"När man hittar nåt att leva för."

"Som vaddå?"

"Det tar vi en annan gång." Skrattade jag och reste mig upp. "Kom så ska jag visa dig lägenheten."

"Lägenheten?"

"Mmm.. där du bor." Flinade jag och kastade iväg en nyckelknippa till honom.

***

Med en suck såg jag ner på skärmen och svarade på den tjugosjunde frågan på tio minuter.

Hur jävla mycket energi hade han egentligen? Borde inte skitungar som han sova större delen av dagen, tänkte jag frustrerat och slängde bort mobilen över köksbänken.

Med ytterligare en suck lutade jag armbågarna mot det ljusa träet och gömde ansiktet i händerna.
De senaste dagarna hade varit galna, helt jävla galna och tankarna snurrade i huvudet. Var det verkligen det här jag ville?

Mitt hjärta började bulta snabbare när jag hörde hur ytterdörren öppnades och stängdes bakom mig och jag kunde inte låta bli att känna mig lite nervös. Hur fan skulle Magnus ta allt det här?

Med ett trött leende vände jag mig om och mötte hans blå ögon som genast drog sig ner till den vita symbolen på min jacka.
Jag såg hur oron sköljde över honom och jag väntade på att han skulle säga något men istället gav han mig ett av dom där underbara leendena och utan ett ord lyfte han upp mig på diskbänken och vilade dom stora armarna på var sin sida om mig.

"Jag har saknat dig." Flinade han.

Hans händer tryckte lite lätt mot min svank och genast pressade jag våra kroppar hårt mot varandra.
Mina läppar var just påväg att leta upp hans när han drog sig undan.

"Mei igen." Konstaterade han med en ton av irritation.

Jag skakade på huvudet och försökte att inte le allt för brett åt hans uppenbara svartsjuka.

"Du vet att det är ensidigt."

"Men ändå tillåter du henne."

"Inte längre." Sa jag och klappade på Yi's konstverk.

Han nickade men jag såg att han inte var nöjd med svaret.
"Du valde den svåra vägen." Muttrade han och leendet var som bortblåst, men han såg inte arg ut, snarare sorgsen vilket förvånade mig.

"För vår skull" svarade jag lite stött och drog fingrarna genom hans lockar "om du hade hjälpt mig så hade allas blickar riktats mot dig... mot oss." Fyllde jag i men möttes bara av en tvivlande blick.

"Är du säker på det?"

Jag såg oförstående på honom "Hittills har du alltid velat hålla det här hemligt."

Han nickade och tog mitt huvud mellan sina händer "Men inte längre."

"Inte?" Frågade jag förvånat "Jag trodde ni Väktare var tvungna att vara neutrala."

Han nickade och såg rakt in i mina ögon "Jag skiter i det."

"Är det .. tillåtet?"

Han suckade och än en gång såg jag hur en dimma av sorg gled över honom.

"Jag är äldre än de flesta här Dominic, det föds sällan nya väktare och vi lever på i vår lilla bubbla år efter år. Ensamma."

Med en rynka mellan ögonbrynen väntade jag tålmodigt på att han skulle fortsätta.

"För första gången på länge har jag nåt annat än jobbet att leva för."

"Vaddå?"

Han skrattade till och himlade med ögonen "Idiot."

"Va?"

"En spinkig, kaxig liten blodsugare med de vackraste ögonen och det största hjärtat jag någonsin träffat på."

Generat slog jag ner blicken och bet mig i underläppen. "Jasså." Jag tittade försiktigt upp i hans ögon och försökte komma på vad han tänkte.
"Är du helt säker på att jag är värd besväret?"

Som svar på min fråga pressade han läpparna hårt och desperat mot mina så att mitt döda hjärta började rusa vilt inuti min kropp och jag hann knappt reagera innan hans händer snabbt tog av mig skinnjackan och kastade den så långt bort han bara kunde.

Mina händer arbetade snabbt och jag skyndade mig att dra tröjan över huvudet så att kyssen knappt behövde brytas. Och hela jag smälte när hans tunga fyllde min mun, utforskade varenda vrå och jag njöt av att känna smaken av honom igen.

Hans ljudliga stön var som ljuv musik i mina öron och jag grävde fingertopparna djupare ner i hans biceps och tryckte mina höfter hårdare mot hans som svar.
Jag visste att jag hade hållit tillbaka, det vi hade var inte accepterat så jag hade förlitat mig med tanken att det skulle ta slut.

Men inte längre.

En hämmad hunger som alltid funnits inom mig exploderade äntligen för den store jätten vars armar låste mig i sitt grepp och jag visste att han kände likadant.
Ett rusande begär krossade alla mina tvivel, jag ville ha honom, nu och för alltid och jag sket fullständigt i konsekvenserna.

"Vad är det du vill ha Dominic?" Viskade han mot min hals "Vad vill du med ditt nya liv?.. vill du ha makt?... hämnas mot Valec?... få prinsarnas respekt?"

"Helvete Magnus" stönade jag när han tryckte sig hårt mot mig "Jag skiter i allt det där.. det vet du."

"Så vad vill du ha?" Flinade han och bet mig lekfullt i underläppen.

"Dig... jag vill ha dig." Svarar jag utan tvekan.

"Är du säker?"

"Helt säker."

Vi fumlade med bälten, knappar och blixtlås tills vi äntligen kände hud mot hud och våra kroppar rörde sig i rytmiska rörelser, snabbare och hårdare.
Mina händer utforskade varenda millimeter av honom och jag njöt av att höra de snabba andetagen från hans läppar som snart gav ifrån sig högre och högre stön.

"Jag vill ha dig... jag vill.. ha dig.." Upprepar jag som ett mantra och känner hur min kropp är på väg att explodera.

"Du har mig redan." Viskar han när vi båda nått dit vi ville komma och våra svettiga kroppar skakar av lust och vi sjunker ihop mot varandra.

"Jag är din."

***

"Va i helvete." Suckade jag och lutade huvudet bakåt mot väggen i korridoren "Det låter som vi är med i en dålig gammal svartvit maffia film."

"Skärp dig Sötnos." Flinade Mei och slog sig ner i mitt knä men såg förvånat upp på mig när jag lyfte bort henne. "Men..? Chérie?" Flämtade hon och plutade med underläppen.

"Min pojkvän uppskattar inte dina närmanden
Syster." Svarade jag kallt.

Allas blickar vände sig hastigt mot Alexander som såg från den ene till den andre med stora ögon innan han tog ett steg tillbaka med utsträckta armar och ett brett leende "Nej..nej..nej... ni ser på fel kille."

"Så Calvos har fått ärva en annan prins egendomar?" Fortsatte jag och ignorerade deras nyfikna blickar.

"Prins Anthony är död, hans ljushåriga lilla älsklings pojke är död och de andra har lämnat landet." Förklarade Yi.

"Men flera småråttor passar på att ta vad dom kan få när dom stora katterna är borta." Fortsatte Pei

Ett par armar slingrade sig envist om min hals och de röda läpparna viskade trumpet i mitt öra "Vem är han sötnos?"

"Det spelar ingen roll." Svarade jag kort och tog bort hennes armar från mig med en irriterad suck.

"Såklart det gör." Fräste hon och vände irriterat på klacken och satte sig i ett hörn för att kasta hatfulla blickar mot mig.

"Så vi ska rensa upp röran?" Frågade jag och la all min fokus på de andra två medans Mass satt och scrollade ointresserat på sin mobil lite längre bort.

Yi nickade mot mig utan att ta någon notis av sin systers plågor och räckte mig en lapp med flera adresser.
"Vi har delat upp ställena mellan oss."

Jag ställde mig upp och tog lappen ur hennes fingrar och dunkade Mass i ryggen.

"Kom igen Boss, dags att gå."

Han kikade upp på mig med ett flin. "Får jag köra?"

"I helvete heller, jag har ingen dödslängtan." Muttrade jag surt och lämnade lättat trillingarna bakom mig.

"Då borde du nog inte ha ratat frökenjagvillslukadiglevande där inne." Skrattade han.

"Jag vet." Muttrade jag irriterat "men jag har lovat."

"Din kille?" Frågade han nyfiket och jag nickade.
"Visste inte att du spelade i det andra laget."

"Jag spelar i alla lag." Svarade jag med en axelryckning "Det handlar om mer än bara kroppsdelar."

"Visst, jag fattar... tror jag," svarade han och sneglade på mig," så vad är planen?"

"Helvete Mass, hörde du ingenting av vad vi sa?"

"Eeehm... nej?"

Med ett högt stön sjönk jag ner bakom ratten och startade motorn. "Har du hållt i en pistol nån gång?"

"Nej."

"Okej" suckade jag och öppnade handskfacket för att ta fram den jag hade i reserv.

"Det här är magasinet, det är fyllt med silver kulor för inget annat dödar oss." Förklarade jag.

"Inget?"

"Inte dig och mig i alla fall."

"Vitlök, solljus och påle genom hjärtat grejen då?"

"Det är bara sagor."

Han tog pistolen ur händerna på mig och vägde den i sin egen.

"Borde vi inte träna lite först?"

"Vi har inte tid, men ta det lugnt du kan stå i bakgrunden."

Jag tog upp lappen med adresserna och knappade in den första på GPSen innan jag startade motorn men jag tvekade.
Helvete, jag kunde inte göra det här ensam med skitungen. Fan vad jag önskade att Œil och Max var här.
I några sekunder såg jag ner på mobilen och funderade, vad skulle dom säga?
Fan, jag behöver dom, tänkte jag och tog upp mobilen.

"Hey, det är Loy. Jag behöver er hjälp."